il Perso

Sjung, Allahs änglar, om nyfikenheten som brann hos araben Ayesha!

Då il Perso, en obetydlig fläck i det stora oändliga, seglade genom rymdens mörka hav mot den hägrande värmen vid Charydbis härd, sökte hon sig till ett annat jäntebarn, lika borttappat och vilse som hon själv. Efter kvällsvarden en afton så erbjöd hon sig att passa upp på passageraren, som ännu endast sporadiskt hade lämnat sin hytt. Ayeshas mockasiner tassade mjukt över det hårda metallgolvet i de kalla korridorerna. Skeppet var inte ett hem för henne. Den insikten hade hon kommit till under de månader hon spenderat ombord. För resten av besättningen verkade det vara tvärtom, då de såg ut att ärligt gilla eller åtminstone ha vant sig vid livet i rymden. Det hade inte Ayesha ännu, men kanske skulle hon det i framtiden. Känslan av att vara i ett rymdskepp, helt utlämnad för Guds vilja, var både skrämmande och inspirerande. Blott ett skrov av kallt, böjbart stål skiljde hennes instängda och i universums oändlighet obetydliga varelse från den kalla och obönhörliga döden som väntade alla som vågade sig ut i tomrummet. Det skulle räcka med en förlupen sten som träffade dem på fel ställe för att de skulle slungas ut ur sitt skyddande skepp till en obönhörlig död.

Skrämmande och inspirerande.

Mockasinernas tassande ledde henne till den unga frökens rum, där hon tvekade en stund och försökte besluta sig för hur hon skulle gå till väga. Till slut tog hon mod till sig och knackade tre försiktiga knackningar.

”Ja?” frågade en överlägsen röst inifrån rummet.

Ayesha andades in djupt och tömde sitt sinne, som hon gjorde i muraqaba, och svarade med en fjäskande ton. ”Ursäkta, fröken, jag undra om jag städa efter kvällsvard?”

En stunds tystnad förlöpte. ”Kom in.”

Den elyséiska flickan satt framför en spegel och drog, utan minsta tillstymmelse till motstånd, en kam genom sin blonda page. Passagerarhytten var enkelt inredd, och höll knappt mer än en säng, ett bord och två stolar. Ayesha tog faten som prydligt stod på bordet. Hennes tofu- och grönsaksgryta verkade inte ha fallit flickan i smaken, då faten var, som de hade varit varje dag, endast halvtomma. Hon tittade bort mot flickan som varsamt skötte om sitt glänsande, men slarvigt klippta, hår. Hennes smala form var klädd i en enkel, långärmad klänning.

”Ursäkta, Fröken?”

”Hm?” svarade Clodia överlägset.

”Jo,” sade Ayesha inövat trevande, ”jag undra om du vilja ha massage. Jag vara väldigt duktig.”

Kvinnan synade Ayesha ett ögonblick, och nickade sedan. ”Det skulle vara skönt. Nu med detsamma.”

”Självklart, fröken. Låt mig bära undan fat, jag komma.”

-

Ibrahim sköt sakta upp dörren till cockpitten och vandrade in i det kalla, mörka rummet. Guillermo satt i sin stol, upplyst av ett dussintal skärmar och följde de vita hanzi som kravlade sig upp för den svarta datorskärmen.

”Jag vet vad du håller på med,” sade Ibrahim, ”och jag vill att du slutar innan det går för långt.”

Ermo tittade förvirrat upp mot Ibrahim. ”Bram… Vad talar du om?”

”Sluta låtsas, jag vet vad du håller på med. Jag har sett dig och syster Ayesha.”

”Va?” undrade Ermo förvånat. ”Bram, vad talar du om? Vi har bara talat.”

”Jag har sett er göra mer än så. Shariagardet hade tagit dina händer om du rört henne sådär i Kalifatet!”

Ermo sökte igenom sitt huvud efter vad han kunde mena, och blev bara mer och mer förvirrad. Han talade inte med den Bram han kände. ”Bram, för Guds skull, vad har flugit i dig? Vi har bara talat.”

”Bara talat?” kastade Bram ur sig hånfullt. ”Hur många gånger har du ”bara talat” med damer på värdshus? Du bedriver redan synd med en kvinna. Lämna syster Ayesha ifred!”

”… Synd?” Ersilia stod i dörröppningen och tittade ilsket mot Bram.

”Eh, jag menar,” försökte han, men blev avbruten av Ersilia.

”Bram,” sade Ersilia sakta, med en lugn röst som vibrerade av undertryckt vrede, ”lyssna noga. På det här skeppet är det jag, inte du eller shariagardet, som bestämmer. Om du har några invändningar mot hur Ermo eller Ayesha beter sig så talar du med mig. Om du har några invändningar mot hur jag beter mig så hittar du ett annat skepp.”

Bram stod mållös och stirrade mot Ersilia med fruktan i blicken. ”Jag…”

”Sili, han menade det inte så,” försökte Ermo, då han hatade att se de annars så goda vännerna bråka.

”Det gjorde han visst, och det vet du också. Bram, förstår du?”

Bram hade återfått sin fattning och nickade motvilligt.

”Bra,” fortsatte Ersilia. ”Då upprepar du inte det här.”

Bram nickade som svar, och stormade iväg genom skeppets korridorer. Ersilia log förnöjt.

-

Massageoljans söta honungsdoft fyllde rummet och stack behagligt i Ayeshas näsborrar. Hon knådade varsamt den elyséiska flickans bleka hud med sina mörka händer, och kände nöjt hur flickan slappnade av allt mer tills hon efter bara ett par minuter verkade fullkomligt avslappnad i hela kroppen. Flickan låg på mage på hennes säng, och när Ayesha såg hennes avklädda kropp så började illamåendet bubbla i hennes mage. Hon var inte mycket mer än skinn och ben, och när Ayeshas händer gled ner över hennes midja så kunde hon nästan greppa runt flickan med bara sina händer.

”Är unga fröken frisk?” frågade Ayesha försiktigt och vänligt. ”Jag vet man lätt bli sjuk på dessa resor.”

Flickan tog ett djupt andetag och svarade lugnt och harmoniskt. ”Nejdå, jag är frisk. Jag har, ah,” hon pustade ut av njutning när Ayesha gav sig på en muskelknut strax under hennes vänstra skulderblad, ”aldrig mått bättre.”

Ayesha började knåda det lilla köttet som fanns på hennes vänstra vad. ”Det glädja mig att höra. Jag inte förstå Elysium, väldigt annorlunda mitt hem.”

”Mm,” svarade hon, och Ayesha ansträngde sig ännu mer på massagen, och fick ännu ett framstönat godkännande av henne. ”Elysium är väldigt annorlunda. Där är det alltid någon som bestämmer över en.”

”Ärade fröken,” sade Ayesha inställsamt och gick över till att massera hennes andra vad, ”ni vara stark och vacker. Jag inte tänka mig någon bestämma över er.” Hon log varmt mot flickan. ”Ni vända er, jag ta framsidan?”

Flickan skrattade lätt och vände sig på rygg. Nu när Ayesha tydligt såg hennes framsida så kunde hon konstatera vad hon hade misstänkt: Flickans två nedersta revbenspar saknades, och de flesta andra syntes tydligt.

”Om du visste,” sade flickan. ”I Elysium bestämmer jag inte ens över vem jag förälskar mig i. Hertigen Capulet skulle säkert bli rasande om han visste att jag var här.”

Ayesha fick kämpa för att dölja sin nyfikenhet och fick anstränga sig för att tala lugnt istället för att kasta ur sig sin fråga. ”Ni känna hertig? Då unga fröken måste vara viktig person.”

Flickan skrattade till lite och log överlägset. ”Det är väl klart att jag känner min egen far.”

Ordens innebörd träffade Ayesha som Guds vrede träffade Jorden, och hon frös till i sin harmoniskt jämna massage.

Hertigens dotter. Ombord på il Perso.

Hennes avbrott väckte Clodia ur den trans som massagen hade framkallat, och hon kastade sig upp på fötter och stirrade på Ayesha med ett demoniskt ansikte förvridet av ilska. ”Du hörde inte det där! Förstår du?!”

”U-ursäkta, f-fröken, jag göra något fel?”

”Om du säger det där till någon så ska se till att du slås i bojor!” skrek Clodia ursinnigt. ”Förstår du mig, arab?!”

”J-jag förstå lite,” försökte Ayesha ljuga och försämrade medvetet sin nylatin. ”Jag inte nylatin bra tala. Något om hertig, något om unga fröken större människa, allt jag höra. Jag inte förstå vad unga fröken säga, jag bara nicka och göra bekväm.”

Clodias vrede strålade ut ur varenda por och trots att hon stod både naken och ett huvud kortare än Ayesha så utstrålade hon en sådan pondus som krävde obeveklig lydnad att Ayeshas skräck krympte henne till en mask framför denna Guds nefilim. Clodia fäste sina gröna ögon i Ayesha i några tysta sekunder som kändes som en evighet, och andades häftigt medan hennes genomträngande blick skar rakt igenom Ayeshas själ och analyserade den djupaste delen av hennes inre.

”Lyssna noga,” sade Clodia, lugnt och kallt. ”Du får inte säga någonting om det som sagts emellan oss. Om du gör det kommer jag att se till så att du längtar efter att komma till helvetet. Förstår du mig?”

Ayesha svarade med en skrämd nickning.

”Bra. Gå.”

-

Ayesha skyndade sig genom skeppets kalla korridorer mot kaptenens hytt. Hertisjälvfalletgens dotter! Kunde det verkligen vara sant? Tipp-tipp-tapp trevade hennes mockasiner förvirrat över över det kalla golvet, och lika trevande som hennes fötter var hennes sinne. Självklart var det så. Det var tvunget att vara så. Hur annars kunde en flicka resa till Europa själv? Hon hade sagt att hertigen skulle bli rasande om han visste att hon var här, vilket betydde att han inte visste var hon var, vilket betydde att hon hade gett sig av mot hans vilja, vilket betydde att hon hade stulit pengar och lurat sig ombord och därför inte ville ha några frågor och åh Gud som är större de skulle bli pryglade eller hängda eller utkastade i rymden eller-

”Syster Ayesha”?

Hon hade stött ihop med Ibrahim som såg ut att vara både förolämpad och arg, men hans sårade ansiktsuttryck smälte snabbt till ett mjukt leende när han såg Ayesha. Han öppnade munnen för att säga någonting annat, men Ayesha brydde sig inte, utan tryckte sig förbi honom och marscherade mot kaptenens hytt. När hon nådde sitt mål så stängde hon alla skott hon kunde runt sig, tog några djupa, mediterande andetag, samlade sina tankar och knackade försiktigt på dörren.

Hon skulle lugnt förklara för kaptenen vem de bar på. Hon skulle förstå, och de skulle släppa av henne på Charybdis eller vända om. Eller… kunde de verkligen det? Var det inte en pilgrims plikt att hjälpa andra pilgrimer, och mujaheddins plikt att skydda dem? Hur skulle Gud se på att de kastade en ung flicka till lejonen för att rädda sina egna skinn?

”Ja?” hördes kaptenens röst inifrån.

Åh Gud, vad skulle hon säga till kaptenen? Kunde hon låta kaptenen sätta av flickan i Charybdis?

självfallet”Vem är det?” frågade kaptenen igen, irriterat.

”A-Ayesha,” trevade hon fram. ”Jag måste tala med er om passageraren.”

Kaptenen stönade ogillande. ”Vänta en liten stund.”

Skulle hon ha ljugit och sagt att hon ville tala om någonting annat? Det var i alla fall för sent för sent för det nu. Hon var tvungen att berätta vad hon hade fått reda på, så att kaptenen kände till faran, och om kaptenen agerade själviskt fick hon helt enkelt övertala henne att handla annorlunda. Så fick det bli.

إن شاء الله

Efter ett litet tag så öppnade kaptenen dörren, klädd i en mörkblå, yamatoinsk yukata, oceremoniellt hopknuten med ett smalt bälte. Hennes bruna lockar hängde fritt omkring hennes trötta men rodnade ansikte. Hon hade en cigarill i mungipan och den söta röken som stack i Ayeshas näsborrar skvallrade om att det var en sagahir kaptenen sög på. Det var första gången Ayesha hade sett henne röka Shaytans tobak.

”Vad är det om passageraren?” frågade Ersilia uttråkat.

Ayesha tvekade ett ögonblick. ”Jag vet vem hon vara. Vi kanske i fara.”

Ersilia stängde trött sina ögon och stönade. ”Du har ingen aning om vem hon är.”

”Jo!” insisterade Ayesha. ”Jag ge henne massage, hon råka säga hon är -”

”Lyssna noggrant,” avbröt Ersilia skarpt. Hon drog djupt från sagahiren, rätade på sig och spände blicken i Ayesha. ”Du har ingen aning om vem flickan är. Om du otroligt nog skulle veta någonting om henne så kan du vara säker på att jag också känner till det, och mer därtill. Men nu vet, lyckligtvis, varken du eller jag vem hon är. Vi vet ingenting annat än att hon heter Clodia och att hon betalar oss för att inte ställa frågor. Ingen av oss på skeppet vet någonting annat.” Hon tog en konstpaus och gav Ayesha en menande blick. ”Förstår du?”

Ännu en gång så nickade Ayesha mållöst.

”Bra. Kom ihåg det,” sade kaptenen, gick in i sin hytt och stängde dörren bakom sig. Ayesha vandrade nedslagen och förvirrad till sin egna hytt, och kollapsade på sin säng. För att försöka stilla de tusentals tankar som strömmade genom hennes huvud så tände hon en sticka rökelse och satte sig på golvet för att meditera. Den stickande doften av rökelsen tillsammans med hennes djupa andning hjälpte till att tömma hennes huvud, slappna av och börja tänka på händelserna rationellt. Som för att reta henne så blev hennes meditation avbruten av Ermos röst som sprakade fram ur skeppets högtalare.

”Välkomna till Gefionfederationen. Gå och sov, så vaknar ni i Charybdis imorgon.”

Väloljade kuggar gled tyst in i varandra, och ett gammalt maskineri vaknade från sin slummer för att tvinga ett par tjocka hangarportar att sakta glida upp. En röd sol gick upp över den röda horisonten och spred sitt stickande ljus över il Perso, som hostade till och vaknade. Uriels ömma omfamning väckte skeppets motor, och snart hade det trotsat gravitationens bojor och lämnat Elysiums skogar och fält, arker och domer, helgon och kors, analytiker och furstar, och försvunnit ut i den kalla, tysta rymden. Ares välkomnade dem ut i omlopp, och trots att det bara hade gått ett par dagar så hade superfraktaren hunnit kasta loss; en relik som nu begav sig till nästa hamn för att slå andan ur de som var lyckliga nog att få den.

”Kursen är satt,” hördes Ermos röst genom skeppets högtalarsystem. ”Om Gud vill så lägger vi till i Gefion för att fylla på lagren om sex veckor. Därefter väntar lika länge till innan vi når Apokryfa.”

Bakom dem låg Mars varmt och välkomnande, på sidorna väntade tusentals korsarer och frikapare och framför dem, någonstans långt borta i den svarta oändligheten, fanns löftet om Gefions kalla asteroiders urholkade skönhet och välkomnande värme. Utan ett ljud eller ord lämnade skeppet Mars bakom sig och seglade säkert genom rymdens tomma hav.

-

”Vem den nya passageraren vara?” frågade Ayesha, nyfiken, då hon inte hade sett henne ännu. När Ibrahim hade lett in Ayesha i skeppet så hade nykomlingen redan tagit plats i sin hytt, och hon hade sedan dess endast öppnat dörren en gång, för att ta emot sin frukost.

”Vi håller oss undan från henne,” svarade Jaque. ”Hon har betalat extra för diskretion. Vi stör henne inte.”

Ayesha log försiktigt och tittade oskyldigt på Jaque, som hade en blick som indikerade att han hade ytterst lite tålamod angående just det här. ”Bara mellan vi, vem hon vara?”

”Hon heter Clodia,” svarade han skarpt. ”Mer än så ska vi inte veta.”

Ayesha marscherade besviket iväg till köket. En främmande människa från en helt annorlunda kultur och hon fick inte tala med henne? Hon var en outtömlig kunskapskälla! Varför ville hon till Europa? Skulle hon resa vidare? Hur kunde en ensam flicka från Elysium, av alla platser, betala en sådan resa kontant? Om hon var en tjuv så måste hon veta hur det bestraffas i Elysium och vad vatikanen sade om det. Kanske kunde hon förklara hur deras gud kunde vara tre olika men en på samma gång? Kaptenen verkade inte intresserad av att tala om sådant, så kanske flickan kunde svara på det…

En tanke flög genom hennes huvud: Hon borde tala med de andra i besättningen om deras tro. Hon hade varit för upptagen med att vänja sig vid den främmande kulturen för att verkligen ha hunnit utforska den. Ibrahim var öppen och talade gärna, men hon verkade kunna mer än honom om islam, och någonting annat kunde han inte. Jaque var infosocialist och ateist, och hon visste inte om det var acceptabelt att tala med en sådan om hans tro, och kaptenen var ointresserad. Guillermo, alltså. Hon hade hört hans rutinmässiga böner som han hade utbytt över radion, men någon faktisk tro hade han inte nämnt.

Guillermo, sedan passageraren. Det borde inte vara så svårt att lyckas tala med henne.

Hon hällde upp rykande, grönt te i två buckliga metallkoppar. Försiktigt balanserade hon kopparna när hon gick in i cockpiten, och erbjöd Ermo den ena, som han tacksamt tog emot medan Ayesha stängde dörren och tyst satte sig ned.

Ermo smuttade på teet för att försäkra sig om att det var alltför varmt, som den skållheta muggen skvallrade om, och ställde ifrån sig det. ”Vad har du på hjärtat?”

Ayeshas blick vandrade över det mörka, kalla rummet, som lystes upp av ett halvdussin skärmar som alla visade rymdens vakuum, med bara ett dussin stjärnor och en galax i det oändliga svarta. Hennes ögon stannade efter ett litet tag på en liten, utnött bok med brunt omslag som låg bredvid Ermos temugg.

”Vad du läsa?”

Ermo log, sträckte sig efter boken och tog bort det bruna skyddsomslaget. Under sig dolde sig en orange hårdpärm med välbekant arabisk text. Den orangea koranen. Ayesha tittade storögt mellan zensufismens centrala skrift och Ermo.

”Jag fick den av en yamatoin som besökte Ares,” förklarade han. ”En ronin, av den sorgliga sorten. Han drevs ut i Diasporan på grund av hans tro.”

Han ryckte upp sig och log. ”Jag har aldrig tagit mig längre än det första kapitlet tidigare, men jag tänkte passa på, nu när jag har en guru till hands.”

Lättnad och lycka vällde upp i Ayesha, och en lätt rodnad spred sig över hennes kinder. ”Jag inte vara… Jag får se al-qur’ān?”

Ermo nickade och räckte över boken till henne. I hennes mörka händer och det mörka rummet såg boken ut som om den lyste, och den välkomnade och lugnade henne. Hon slog upp boken och såg arabiska som, från vänster till höger, sträckte sig över nästan varje millimeter av de tunna, silkesaktiga sidorna.

”Förstår du arabiska?” frågade hon förvånat på sitt modersmål.

Ermo nickade som svar.

”Varför har vi talat nylatin?”

”Jag trodde att du ville träna på det,” svarade Ermo lugnt. ”För min del kan vi lika gärna tala arabiska, eller ännu hellre tianyu, mitt folks språk.”

”Är inte nylatin elyséernas språk?”

Ermo nickade. ”Men jag är inte elysé. Jag är cael, rymdbo. Kanske inte i mina gener, men här inne,” sade han och pekade mot hjärtat med två fingrar.

Ayesha nickade och log mot honom. ”Vi lära nylatin först,” svarade hon på elyséernas språk. ”Sedan tianyu.”

-

Ibrahim speglade sig i en av skeppets korridorväggar, och kontrollerade så att han såg proper ut. Han tog upp en liten kam och drog den ett par gånger genom det bakåtslickade håret och det prydliga getskägget, rättade till kragen på hans marineriska skjorta och knäppte om den översta knappen, drog ner västen och slätade ut byxorna. Han tog på sig sitt mest behagliga och tillmötesgående leende, som han tränat in för just sådana här situationer, tog ett djupt andetag och knackade lätt på den låsta dörren till passagerarens hytt.

”Ja?” hördes en överlägsen och uttråkad röst inifrån rummet.

Ibrahim försökte låta så inställsam som möjligt. ”Kvällsvarden börjar bli färdig. Om Fröken inte önskar få den serverad i hennes hytt så har kaptenen bett mig delge en inbjudan till bordet.”

En lite väl lång stunds tystnad följde, och Ibrahim började bli nervös att han hade sagt någonting som inte passade. ”Jag tar den i min hytt,” sade passageraren till slut. ”Inget vin, endast vatten. Detta gäller var dag, så länge jag inte uttryckligen säger någonting annorlunda.”

”Som Fröken önskar,” sade Ibrahim med all undergivenhet han kunde uppbringa. ”Jag kommer strax med Frökens måltid, och ingenting annat än vatten.”

Han försvann iväg mot matsalen, genom skeppets kalla korridorer, kalla metallgolv, och förbi cockpiten, mot den lockande doften av nylagad grönsakssoppa..

-

”Kōan vara intressanta,” sade Ayesha. ”De öppna sinne. De inte till för svar, utan sökande.”

Ermo tittade förvirrat på Ayesha. ”Jag förstår inte. Kan du förklara?”

Ayesha nickade och log. ”Min guru förklara för mig, med traditionell kōan: Vad vara ljudet av en hand som klappa? Vad du tro?”

Ermo rynkade pannan och försökte tänka efter. ”Om den inte möter någonting så borde det inte bli något ljud.”

”Vanligt svar,” sade Ayesha och log brett, ”men kanske inte rätt. Du tänka på denna värld. Tänk i Guds värld, och du se sanning.

”Jag inte kunna förklara bra på nylatin,” sade Ayesha, och tog ett djupt andetag innan hon fortsatte på sin välbekanta arabiska. ”När en pilgrim först tänker på en kōan, så söker de ett svar på en fråga och tror att frågan är ett dött ting att fokusera ens uppmärksamhet på. Efter en lång tids upprepning av samma påstående så förstår pilgrimen att en kōan är en dynamisk aktivitet, nämligen aktiviteten att söka svaret på frågan själv. Det är både svaret som söks och sökandet i sig. I en kōan så ser jaget sig själv, förklätt som frågan. När man verkliggör denna andra identitet i jaget så har de två händerna blivit en, och pilgrimen har blivit den kōan han försöker förstå. Det är ljudet av en hand som klappar.”

Ermo satt med munnen på vid gavel och tittade förvirrat mot Ayesha. ”Jag… tror att jag förstår vad du menar.”

”Bra,” utropade Ayesha glatt. ”Men det är bara min gurus tolkning, och jag är ännu inte säker på om jag håller med honom. Du kan mycket väl finna en annan innebörd när du mediterar över den.”

Ermo försökte förstå sig på vad Ayesha sade, men blev bara mer och mer förvirrad av att höra orden.

”Vi försöker med en till,” passade Ayesha på att skjuta in, ”en svårare; Hur låter det när Gud klappar?”

”Det,” försökte Ermo, medan han letade igenom sitt sinne efter ett resonabelt svar, som han, hur han än försökte, misslyckades med att finna. ”Det kan jag inte svara på nu. Jag måste tänka på det.”

Ayesha nickade. ”Bra svar. Du börjar förstå vad en kōan är.”

Började han? Ermo hade ingen aning om vad det var de talade om, och började redan blanda ihop begrepp och påståenden, och blev för varje sekund han tänkte på frågan osäker på vad det var han faktiskt sökte svar på.

Ayesha såg sin chans i Ermos tystnad. ”Om jag få fråga; vad du tro på? Du inte pilgrim, det jag se.”

”Jag?” Ermo välkomnade avbrottet i de förvirrande, zensufistiska tankegångarna som rann genom hans huvud, och återvände gärna till ämnen han förstod sig på. ”Jag är balianist, mer eller mindre.”

”Hur du mena? Du inte tro?”

Ermo ryckte på axlarna. ”Jag vet inte. Jag tror på rymden, jag tror på det här skeppet och jag tror på kärleken,” sade han med en drömsk blick mot de mörka datorskärmarna. ”Men jag kan inte vara säker på var i dessa saker Gud finns.”

Ermo tittade frågande mot Ayesha som nickade uppmuntrande, för att be honom fortsätta.

”Hur vet jag var Gud finns, och hur vet jag var han finns? Vad är det för mening med att verkligheten är gränslös och oändlig, om jag ändå bara kan se den fysiska världen, en minimal och obetydlig del av den? Om Gud har gett mig en fri vilja, varför kräver Han att jag följer Hans klara regler?

”Jag vet inte, Ayesha. Jag har så många frågor som aldrig blivit besvarade att jag inte riktigt vet om jag är balianist. Gör det mig till en dålig människa?”

Ayesha log, och gick fram och kramade om Guillermo, som stod och verkade så ynklig och patetisk. ”Nej, det inte göra dig till dålig människa. Det göra dig till en som lära sig från denna.” Hon räckte honom den Orangea koranen. ”Du finna den intressant, bara du lära dig att förstå den.”

Ermo log mot Ayesha, och drack det sista av hans nu kalla te. Den beska smaken av sencha speglade hur han kände sig inombords. Han förstod att Ayesha ville väl, men vad skulle alla andra säga om han blev konverterade? Vad skulle mor säga? Repentianist hade hon förstått, då det var vanligt bland deras folk, men zensufist? Vad skulle Gud säga?

Han grimaserade. Kanske var det teet, kanske hans egna tankar. Varje gång han talade med Ayesha så drabbades han av allt fler funderingar kring livet, universum och allting, och han visste inte var det skulle sluta. Kanske skulle han bli zensufist. Kanske skulle han en dag bli tokig av alla frågor och förkasta alltihop. Bli ateist.

Tänk, en sådan skön existens – fri från moral och etik skulle han leva ut varje dag till full njutning, utan några tankar på Gud eller var hans leverne tog honom. Han skulle vakna upp mitt på eftermiddagen, hälla i sig en flaska vin och några gram diid och sedan skulle han och Sili, hans vackra och villiga Sili, omfamna varandras nakna kroppar tills deras svett och njutning smälte ihop dem till en och de skrek och skrek i extas i en evig kakofoni tills dess att deras kroppar inte längre orkade och de kollapsade för att vila och dagen efter kom ännu vildare och friare tills dess att de-

Han nöp sig själv i låret för att skjuta bort sina syndiga tankar. Även om han hade tvivel så var han inte… En sådan. Han var fortfarande en god människa. Han skulle inte spendera ännu ett liv utanför Guds rike. Nej, nästa gång hans kropp dog och han vandrade till Himlens portar skulle Ljusbringaren släppa in honom. Men för att älska Gud måste han förstå Gud.

Han såg att Ayesha betraktade honom, men han kunde inte avgöra om hon var nyfiken eller orolig. Hon verkade analysera honom väldigt intresserat, och en olustig känsla i maggropen fick honom att samla sig. Han försökte skjuta bort sina egna existentiella frågor, och tänkte att han kunde distrahera sig med Ayeshas. ”Vad är det du tänker se under din hajj?”

Ayesha funderade en lång stund över vad hon skulle svara på frågan, och Ermo andades lugnt ut och samlade sig under tiden. Som alltid tappade hon bort sig i sina egna tankar, precis som Ermo antog att han måste ha varit. Hennes blick råkade möta Ermos, och hon måste ha tänkt att han höll på att bli otålig. ”Lite av varje,” svarade hon då snabbt, men Ermo kunde höra att hon ville säga Er. ”Stora byggnader, stora män… Broder Ibrahim ta mig till Forum Augustinus, vara mycket lärorik. Jag hoppades jag skulle hinna se Vatikanstaden och rymdhissen i Gonque, men Gud inte vilja det så.”

Ermo log varmt. ”Rymdhissen är imponerande. Det sägs att Deimos en gång inte låg i geosynkront omlopp, och att de ändrade månens bana för att kunna förankra hissen i den. Men jag är säker på att du får fler tillfällen att se den,” tillade han snabbt, när han såg Ayeshas drömska blick. ”Men du har någonting att se fram emot.”

Ayesha tittade frågande mot Ermo.

”Bara mellan oss två, så kan jag ha ljugit för Sili. Jag övertalade henne om att Charybdis skulle vara mest passande att landa på i Gefion. Jag tänkte att du ville se Martinustemplet.”

Ayesha tittade storögt på Ermo. ”Martinus… Det skulle vara fantastiskt!”

Ermo log brett. ”Trevligt att du uppskattar det.”

”Du inte tro det bli problem? Jag inte vilja skapa problem mellan dig och kaptenen.”

”Lita på mig,” sade Ermo och viftade bort hennes oro. ”Det kommer att gå enkelt.”

Över den röda planetens axel dök det upp en rymdstation av glänsande blank metall som hängde fridfullt i tomrummet. Stationen Ares var massiv, flera kilometer stor, och runt den låg skepp i alla storlekar, från enmansfarkoster mindre än il Perso till en transplanetär superfraktare, en av galaxens verkliga jättar. Det var första gången som Ersilia såg en med sina egna ögon, och synen tog andan ur henne. Skeppet var snäppet större än stationen Ares och var kapabel att frakta massiva mängder varor, eller hundratusentals människor med mat och kläder. Vanliga interplanetära fraktskepp, fortfarande nog stora för att de skulle kunna bära hundratals skepp i il Persos storlek, höll febrilt på att frakta varor från Ares in i skeppets gigantiska hangarer.

”Har…” stammade Ayesha fram, tagen av häpnad av superfraktaren. ”Har människor byggt allt detta? Hur de kunna?”

”Pengar,” sade Jaque och ryckte på axlarna. ”Allt handlar om pengar. Det där…” sade han och inspekterade skeppet på skärmarna, ”borde vara il Divina Carozza. Halva det där skeppet ägs av samma familj som äger skeppet som landar i Salt Lake. Bara på tullavgiften tjänar de nog mycket för att kunna låta skepp lägga till i Nordamerika…”

”Fast det är inte dem som har byggt det,” sköt Sili in. ”Superfraktarna är inte byggda av mänskliga händer.”

”Det vet du inte,” svarade Jaque och vände sig mot Ayesha. ”Enligt sägnen så ska femton adelsfamiljer runt om i solsystemet ha funnit sju sådana där skepp som drev runt planlöst i rymden som en gåva från Gud, men det tror jag på så mycket jag vill. Historien har förfalskats och skrivits om många gånger, och de kan lika gärna vara en kvarlämna från innan Undergången…”

Sili kände Jaque nog väl för att veta att hon skulle lämna honom ifred för att inte dras in i en lång utläggning om Hellasrepublikens smutsiga byk, och lät honom grubbla för sig själv. Superfraktaren var sannerligen massiv, och oavsett vad Jaque påstod så var det svårt att förstå hur Gud inte hade kunnat vara inblandad i någonting så stort och komplext. Hon betvivlade att till och med de skickligaste sanndrömmarna skulle kunna tänka ihop någonting liknande, trots deras heliga insikt. Nej, skeppet var för invecklat och imponerande för att ha skapats av mänskliga händer. Hon hade hört rykten om hur de såg ut inuti: en välfungerande gravitation i hela skeppet, stora parker med sjöar i, mindre städer med restauranger som födde upp sina egna djur, konserter komponerade specifikt för det skeppet och alla andra tänkbara njutningar och nöjen för de som hade råd att följa skeppet som passagerare i första klass. Hon undrade hur mycket som var sant och hur mycket som bara var sägner och skrönor, och insåg nedslående att hon aldrig skulle få reda på det.

För en gångs skull, kan inte allt gå bra för mig? tänkte hon för sig själv. Om vi fick ett enkelt uppdrag som gav ordentligt med pengar, så slapp vi äta annat än gröt dagarna i ändå och jag kunde faktiskt ta lika mycket i lön som manskapet…

Hon fäste blicken på den röda planeten och kände som alltid hur den väckte dåliga minnen. Om far hade sett mig nu… Jag har knappt ens råd att tanka skeppet utan förskottsbetalning.

”Ares, Ares.” Ermos röst väckte Ersilia ur hennes tankegångar, och hon märkte att skeppet nu hade seglat närmare Ares. Stationen såg absurd ut. Hon kunde inte säga vad som en gång hade varit centrum på stationen, eller ens vad som var det nu. Konstanta påbyggnationer hade gjort att stationen hade växt flera gånger om, och nu påminde den mest om en labyrint som hängde fritt i rymden; stora hangarer, boplatser och tempel som satt ihop via ett virrvarr av korridorer och gångar som varierade mellan personstora till skeppsstora. Mindre stationer som hade byggts kring Ares hade sakta med säkert anslutits för att bli en stor station, och de kunde även nu se hur nya delar höll på att byggas

”Ares, kom,” svarade en ljus, kvinnostämma ur en av skeppets högtalare.

”Ares,” svarade Ermo vant, ”detta är il Perso, begär tillstånd att lägga till, kom”

”il Perso, det här är Ares,” svarade kvinnan. ”Vilket är ert syfte med visiten, kom.”

”Vi tänker övernatta på stationen, och därefter bege oss till Elysium imorgon. Jag skickar över skeppets papper nu, kom.” Ermo slog in ett par kommandon på ett tangentbord som var kopplat till en dator vars stora skärm inte visade någonting annat än en svart vägg täckt av hundratals vita tecken.

”Vi har tagit emot era papper, il Perso, och de ser ut att vara i ordning. Följ landningsvektor 27b. Må Gud lysa upp rymdens mörker.”

”Må ni aldrig få slut syre.” Ermo tryckte in en lång knappsekvens på samma tangentbord som tidigare och kontrollerade så att allt stämde. När han var nöjd så vände han sig mot mikrofonen igen. ”Hur är det med mor?”

”Bra, under omständigheterna,” svarade kvinnan. ”Hon är fortfarande nere sedan far, bevare hans själ, dog, men hon än piggare sedan du var hemma sist.”

Ermo andades tungt ut. ”Det får vi vara glada med, i alla fall.”

”Du kommer inte och hälsar på den här gången? Du vet hur mycket hon saknar dig. Ni har ju inte setts på över ett år.”

”Jag…” började han, och fumlade med orden i munnen. ”Inte nu, kanske när vi lämnar Mars. Vi får ta det senare, i enrum.”

”Du är inte ensam? Hej, Sili, Jaque eller Bram. Stanna till på vägen ut ur hamn, så vi får träffas.”

”Hej, Lucia,” svarade Sili med ett litet leende. ”Vi ska försöka, men vi kan inte lova riktigt ännu. Ta hand om er mor.”

”Det ska jag. Gud vare med er.”

Ett klickande ljud avslöjade att den andra parten avslutat kommunikationen, och Sili lade lugnt en hand på Ermos axel. Han lade sin egen över hennes och de stod tysta så i några sekunder. Alla andra verkade ha blivit lika förstenade som dem, och Ayesha visste inte riktigt vad hon skulle göra. Hon hade inte förstått riktigt allt, och blev lättad när Ermo tog ett djupt andetag och vände sig mot dem.

”Som jag sade tidigare, så får vi övernatta på Ares. Jag orkar inte flyga in skeppet på Mars nu. Gå ni och lägg er, jag lägger an.”

De andra nickade och gick iväg, förutom Sili, som höll kvar sin hand på Ermos axel och tyst såg på när han skickligt navigerade in skeppet genom en gapande hangarport och säkert satte ner det bredvid ett av de andra fem skeppen som de delade hangar med. Hangardörrarna stängdes bakom dem, och folk började söka sig ut ur de andra skeppen för att lasta, fylla på bränsle och syre och bara för att komma ut ur de skepp som de varit instängda i så länge.

”Se till att försöka få lite sömn,” sade Sili med ett trött leende. ”Jag har talat med vår kontakt, och han möter oss i den vanliga hangaren vid tolv. Du hinner få nästan tio timmars sömn innan det.”

”Mm,” mumlade Ermo fram som svar medan han blint stirrade ut i fjärran.

”God natt,” sade Sili och vände sig om för att gå. Hon hade bara hunnit ta ett steg innan hon kände hur Ermo grep tag i hennes hand. Hon vände sig om, och såg hur han trött såg upp på henne med en tyngd blick.

”Stanna med mig?”

-

En figur klädd helt i svart, med en slöja som dolde dess hår och ansikte, smög runt i ett stort rum. Det var säkert fem meter till tak och lika stort som il Persos lastrum, och inredningen kostade säkerligen mer än skeppet. Väggar, golv och tak var av oljad mahogny och en stor himmelssäng draperad i purpurfärgad siden avslöjade att det var ett sovrum. På väggarna hängde handmålade tavlor, en lyxvara som bara adeln hade råd med, i ett hörn var en släckt eldstad och i mitten av den östra väggen öppnade sig en välvd dubbeldörr av glas ut på en marmorbalkong, där man kunde skåda den stilla natten som vilade över Elysiumarkologins upplysta gator.

Den svartklädda figuren öppnade ett skrivbord i snidat mahogny och började länsa det på ädelstensinlagda smycken av guld, silver och titan, hårborstar och kammar av marmor och elfenben, dinarer, dukater och floriner och lade allt i en mörk ryggsäck. Figuren vandrade vidare till en garderob och öppnade den. Den struntade snabbt i de dussintals klänningar av finaste siden och sammet, och plockade istället på sig en handfull dyrbara sjalar av finaste material. Skepnaden såg runt efter andra dyrgripar att ta med sig, och vandrade sedan nöjt bort mot balkongen. Den tog fram ett gyllene fickur och tittade på tiden.

04.00. Vakterna borde vara borta.

Skepnaden tittade försiktigt ut över den välmående och färggranna trädgården som låg under balkongen, ett Eden i arkologins annars metalliska innehåll, och såg till sin stora lättnad inga vakter. Den svarta skepnaden vandrade ut på balkongen, fäste en änterhake i marmorräcket och kastade ner ett grovt rep som den ovant klättrade ner för. När den nått marken så ryckte den hårt i repet tre gånger, och änterhaken fällde in sig och dunsade tungt ner i gräset. Snabbt skyndade den sig igenom den mörka trädgården bort till en port i muren. Den slog in en kod på en panel bredvid och dörren öppnade sig utan protester. Figuren skyndade sig ut i den fartfylla staden som låg inkapslad under en genomskinlig kupol, och försvann snabbt in i den festsugna folkmassan.

Tiden ombord på il Perso passerade till en början långsamt för Ayesha. Bara några dagar in på deras seglats genom rymdens mörka hav gav hon upp sina försök att följa sin vanliga dygnsrytm, och började sova när hon blev trött och äta när hon blev hungrig, som de andra besättningsmedlemmarna. Det enda som var bestämt var att de åt middag tillsammans, klockan fem enligt jordetid, och då deras sömnscheman såg annorlunda ut från dag till dag så betydde det att middagen lika ofta blev frukost eller lunch som den blev middag. Hon uppskattade de här middagarna, då det blev ett avbrott i deras annars sysslolösa vardag, och då alla utom Guillermo hjälpte till att tillaga dem så fick hon möjlighet att tala med hela besättningen. Ganska snart förstod hon varför hennes guru hade skickat henne på denna hajj. Hur skulle hon komma till insikt om Guds oändliga kärlek när hon hade svårt att förstå sig på bara dessa fyra personer?

Kaptenen, Ersilia, kunde hon inte riktigt placera. Hon framstod mer som vän och like, och verkade oftast bara vara kapten till titeln. Samtidigt hade hon inte svårt att utnyttja sin ställning och bestämma enväldigt när oklarheter kom upp. Vad hon hade lyckats få ut var att hon kom från en elyseeisk handelsfamilj, men att il Perso inte handlade med dem. Jaque förstod hon sig verkligen inte på, och hade lite svårt att placera honom. Han var gammal nog att kunna vara pappa åt hela besättningen och var en tystlåten och försiktig man som sade sig ha dödat människor för pengar i sex olika arméer. De gånger han öppnade munnen så passade han mot förmodan in i samtalen och skämtade och skojade med resten av besättningen, förutom när han talade om sig själv. Hans sätt att helt lugnt, med en dos självförakt i rösten, tala om hur han hade dödat som hyrsvärd, gjorde fler än bara Ayesha obekväma. Guillermo var, om än vis, konstig av sig, som att han inte alltid var närvarande, och verkade, för att Ayesha inte ville kalla en ny bekant för lat, väldigt avslappnad. Hon kunde inte få reda på vad, eller om han hade gjort någonting alls innan han gick till sjöss med il Perso. Den enda som tedde sig normal var Ibrahim, som berättade att han hade jobbat åt en muslimsk handelsman innan det att Ersilia hade anställt honom efter det att han hade tappat sitt tidigare jobb.

”Du då,” sade Ersilia till Ayesha över middagen en kväll. ”Du har ännu inte riktigt förklarat varför du vill fara med oss. Jag trodde hajj var att besöka Mecca?”

Ayesha såg upp från sin tallrik som var fylld med ris och köttgryta. De hade ordnat en ordentlig måltid istället för deras vanliga middagar som oftast bestod av enklare mat som gröt eller liknande. Hon hade tillrett ett fat med dadlar som hon hade köpt med sig som en gåva till sina nya färdkamrater, och dess söta doft låg tungt och lockande i luften. Dagen till ära så hade även Guillermo satt sig att äta med dem, något ovanligt, då han vanligtvis tog sina måltider i cockpitten eller maskinrummet, där han spenderade det mesta av sin tid.

”Ja, för Kalifatets muslimer,” svarade Ayesha. ”Vi zensufier, vår hajj är annan. Det inte vara en fysisk resa, utan andlig. Man prova på att leva livet, se alla sorters människor, filosofera över Guds kärlek. Genom att resa mellan stjärnorna, och träffa människor av alla sorter får man se Guds närvaro i alla ting.” Hon stannade upp i sitt tal och drack en klunk vatten. ”Det finns platser många besöka också, platser viktiga för andra troende eller underverk människan skapat.” Ersilia gav henne en fundersam blick, och hon tillade snabbt ”Jag komma inte be er att gör omvägar för mig.”

Ersilia betraktade henne en stund. ”Är det säkert att det är allt?” frågade hon med en misstänksam ton. ”Om du har flytt från någonting eller har problem så är det ingen fara, vi kommer att skydda dig så länge som du har berättat för oss i förväg. Om du ljuger och sätter resten av oss i fara kommer vi att kasta ut dig ur luftslussen. Nå?”

”Nej, jag har inga problem,” svarade Ayesha, och blev bemött av en anklagande blick från Ersilia. ”Vid profeten, nej!”

Ersilia nickade nöjt och fortsatte att äta sin middag. ”Bra. Det är en regel jag har på skeppet; inga lögner mot resten av oss. Lögner har fått bättre skepp än detta att gå på grund.”

Tiden som de spenderade ute i rymdens kalla tomrum gick inte fortare, och Ayesha började känna sig rastlös. Resetiderna mellan himlakroppar var väldiga och den passiviserande känslan av att i nästan två månader inte göra någonting förutom att laga mat klarade hon inte av, så hon drog sig flera timmar om dagen iväg till lastrummet för att öva på sin stridskonst och sin fysiska form. Hennes muskler var starka och smidiga och det var få gram fett under hennes hud. När hon var klädd enklare så kunde den övriga besättningen se att hon nog hade mest muskler av dem alla, men att hon trots det alltid såg lugn och förtroendeingivande ut.

Ayesha behövde anstränga sig för att bli förstådd på nylatin, och när hon talade det dagarna i ända så hände det att hon även började tänka på nylatin. Hon upplevde det som hemskt; hon kunde inte hitta rätt ord nog fort och hela hennes tankegång gick saktare. Hon fick svårt att fokusera sig på annars självklara saker, och djupare tankar tappade hon ord för. Hon uppskattade därför att Ibrahim fanns på skeppet, då de kunde tala arabiska med varandra. Det var på ett sätt som att hon kände sig hemma när de talade; hon kunde återgå till att tala och tänka på sitt modersmål och känna sig som sig själv igen, och då Ibrahim gärna ville tala om allt möjligt från zensufism till hennes liv så kunde hon diskutera sina teorier och observationer med honom.

Så förflöt två månader, plågsamt långsamt och instängt för vissa i besättningen, och alltför snabbt för de andra. Sakta men säkert så vänjde sig resten av besättningen vid Ayesha, och när deras resa hade kommit till ett slut så kände alla att hon var en del av besättningen. Strax före middagen en kväll, då en nyvaken Ayesha stod och rörde om i en stor gryta med gråaktig, puttrande gröt så kunde de höra Guillermos röst som kom ut ur skeppets högtalarsystem.

”Vi är framme,” sade han. ”Vi ligger i omlopp kring Mars, på kurs mot Ares. Har vi tur så kan vi ta oss ner till ytan innan skymningen.”

Slut på del I

Ett irriterande tjutande slet Ermo ifrån hans drömlösa sömn och tillbaka till den hårda verkligheten. Han gnuggade bort sömngruset ifrån sina ögon och lade blicken på de blinkande röda siffrorna som krävde hans uppmärksamhet. Det borde vara soluppgång utanför skeppet, och det borde ge honom tid till att dricka kaffe och bli människa innan han var tvungen att börja göra iordning skeppet. Han slog av alarmet på den gamla väckarklockan och sköt sig upp till sittande ställning på sin bädd i maskinrummet. Motorns brummande läte vibrerade genom golvet och luften och fick honom att känna sig till rätta. Il Perso mådde bra, och då kunde han kliva upp i lugn och ro. Hans hjärna startade upp, och det första han kände nu när han kunde tänka klart var att en vild best var instängd i hans urinblåsa, och nu kämpade för att ta sig ut. Då han visste att behovet att besöka latrinen hade framkallats av Silis besök kvällen innan så accepterade han det utan några protester, tog på sig ett par vida byxor med ett dussin fickor, tunga av verktyg, och begav sig barfota för att underkasta sig urinbestens krav. Medan han vandrade ut i lastrummet tog han på sig ett linne som en gång i tiden varit vitt, men nu, som alla hans kläder, hade börjat bära oljiga tecken på hans yrke. När han kommit ut i lastrummet klättrade han snabbt upp för stegen och kom in i köket, där han fyllde och slog på vattenkokaren innan han sprang in på den angränsande latrinen för att släppa ut besten som var fångad i hans blåsa. Efter ett par minuter så spred sig ett betryggande lugn inom honom, och han lämnade nöjt porslinsaltaret. Han bryggde en kanna kaffe och ordnade sig en enkel frukost. Ermo uppskattade ensamheten som den tidiga morgonen erbjöd honom, då han var ensam med skeppet och kunde utföra sina dagliga ritualer i sin egen takt. Han hällde upp en kopp kaffe och inspekterade förnöjt den bruna sörjan. En stark och aningen stickande doft lovade honom att han snart skulle bli människa igen. Lugnt och förnöjt traskade han fram över den kalla metallen till skeppets cockpit, ett rum nästan lika stort som matsalen, där två stolar med kraftiga spännen stod bakom en stor kontrollpanel täckt av hundratals reglage av olika former och storlekar. På väggen och taket framför stolarna och kontrollpanelen hängde ett dussin skärmar som visade skeppets omgivning åt alla håll.

”Vi lyfter om arton minuter,” sade en mörk mansröst från en högtalare. Ermo slog i ner i lugn och ro. Vanligtvis hade han inte ens vaknat när fraktskeppet började lämna planeten, och blev väckt av de andra som saknade gravitationen. Han drack en klunk av det varma kaffe och grimaserade förnöjt åt styrkan.

”Vi lämna Jorden snart?”

Ljudet skrämde Ermo och han vände sig snabbt om. I dörröppningen till cockpitten stod samma kvinna som han tafatt hade försökt hålla sällskap dagen innan och tittade på honom med ett förväntansfullt uttryck som snabbt byttes till förvåning. ”Något fel?”

Han andades ut tungt. ”Du överraskade mig, bara.” Han tog en till klunk av kaffet och samlade sig. ”Jo, vi lämnar Jorden om… sjutton minuter.” När han såg det förväntansfulla ansiktsuttrycket på Ayeshas ansikte så fortsatte han. ”Är det första gången du lämnar planeten?”

Hon nickade. ”Första gången jag lämna mitt hem, det här. Du varit på många planeter?”

”De flesta. Det är bara Venus som jag ännu inte har besökt.” Han drack lite till av den svarta sörjan han hade i sin mugg.

”Vilken är din favorit?”

Guillermo log. ”Ares. Det är en stor rymdstation i omlopp kring Mars. Jag föddes där. Vi från rymden känner oss inte riktigt säkra med äkta gravitation och himmel över huvudet. Så fort jag kommer till en planet så vill jag bara fara vidare. Det är därför jag älskar det här jobbet; vi stannar aldrig, utan det finns alltid någonstans att flyga. Som jag ser det så är det inte målet som är det viktiga, utan resan dit.”

Ayesha stod tyst och tittade på honom, medan hon såg ut att tänka. Ermo tog en djup klunk ifrån det kallnande kaffet och såg muggens botten. ”Har du fått någon frukost?” frågade Ermo, och Ayesha skakade på huvudet som svar. ”Inte jag heller. Kom, vi hinner precis skaffa lite innan skeppet lyfter.”

Ermo kastade snabbt i sig en frukost, och uppmanade en inte lika stressad Ayesha att göra detsamma. ”Du vill inte hålla i kaffe när skeppet lyfter,” försäkrade han Ayesha med ett leende som hon inte riktigt förstod. Hon ville inte vara en dålig gäst, och gjorde som mannen (Guillermo, upprepade hon tyst för sig själv) sade, medan hon sköljde ner måltiden med en stor kopp kaffe; svart som helvetet, starkt som döden och sött som kärleken.

-

Landgångarna hade dragits in i skeppet flera timmar tidigare, och det låg nu ett gigantiskt, skimrande silverägg i den plågade öknen utanför Salt Lake City. Sakta letade sig ett mullrande ljud från skeppets motorer fram, och ljusa lågor började mödosamt trycka metallkolossen uppåt mot himlen. Bobcat Ranger, en ful och obekväm liten cowboy såg som alltid med en stickande sorg i bröstet hur hans enda kontakt, hans enda bevis på en värld utanför Jorden, lämnade dem, och som alltid undrade han ängsligt om det var den sista gången han skulle se det vita skeppet, som nu hade aktiverat sina stora, bakre motorer, och allt snabbare försvann likt en stigande komet i morgonhimmeln. Det bruna dammet som täckte hela den här förbannade kontinenten letade sig i hans näsa och framkallade en nysning, och när han öppnade ögonen igen så kunde han inte hitta den vita fläcken i skyn. En ängslig tanke föreslog att skeppet bara hade varit en hallucination som hans kapakskadade hjärna hade drömt ihop, men han tryckte bort tanken med en bön.

Den här är för dig, Gud, tänkte han och höjde sin skitiga fickplunta mot himlen. Låt det vita skeppet landa igen. Amen och allt sånt. Han vände pluntan upp och ner och drack djupt av det grumligt bruna innehållet som starkt påminde om diesel i smaken. Han grimaserade och tog en till klunk för att skölja ner den första. Inte helt nöjd med resultatet så tog han en mindre klunk från en annan plunta och kände sig nöjd. Risbrännvinet må ha varit dyrare och svagare, men inget smakade riktigt lika fint som äkta amerikanskt risvin.

Gud, kommer inte skeppet tillbaka, så kommer jag att leta upp dig och köra en kniv i arslet på dig.

-

Ayesha hade gjort som Guillermo och spänt fast sig ordentligt i en av stolarna i cockpiten, något hon var tacksam över när gravitationen försökte hindra skeppet från att trycka sig genom de atmosfäriska lagren. Hon hade aldrig varit uppe i luften tidigare, och satt nu nära panik. Hon hyperventilerade, mumlade böner mellan andetagen och kramade fast sig i den kalla metallfåtöljen så gott hon kunde. Guillermo satt däremot förvånansvärt lugnt och andades i normal takt, med ett nästan osynligt leende och stängda ögon.

”De andra vara fastspända?!” vrålade Ayesha ut, och märkte att ljudet inte alls var så högt att hon hade behövt höja rösten.

Ermo ryckte på axlarna. ”Kanske,” svarade han lugnt. ”Il Persos gravitation kanske låter dem sova lugnt, men vi märker snart om någon ropar till.”

Ayesha blev föga lugnad av hans osäkerhet, och fortsatte med att klamra sig fast i stolen. Det kändes på ett sätt som en smärre evighet, men samtidigt så kändes det som att bara ett par sekunder hade passerat. Snabbare än hon hade trott så upphörde trycket, och någonting som liknade normal gravitation tog dess plats. Hon spände snabbt upp de tryckande bältena, och kom på fötter. Det svartnade för ögonen i några sekunder och hon föll nästan innan blodet åter igen nådde upp till hennes huvud. Hjärtat slog så fort att hon trodde att det skulle spränga hennes bröst, hon hyperventilerade, kände ett tryckande behov av att kasta upp den lilla frukost hon hade fått i sig, och  kände sig så otroligt levande, som om en eld som hotade att äta upp henne brann i hennes inre. Sakta lugnade hon ner sig, men kände samma energi fortfarande uppfylla henne.

Kan det vara..? Hon tittade vilt ner på Guillermo som satt med det där smala, gäckande, stiliga och förbannade leendet på läpparna. ”Vi är nu utanför Jordens atmosfär, fröken. Välkommen till mitt hem.”

”Jag tacka dig för lektionen,” sade hon snabbt. Guru? Nej, nej. Kanske. Inte än. ”Om du ursäkta, jag gå meditera över det här.”

Guillermo nickade lätt åt henne, och vände sig mot kontrollpanelen. ”Detta är il Perso,” sade han in i en mikrofon. ”Vi begär tillstånd att få lyfta.”

”il Perso, du har klartecken att lyfta. Må Gud lysa upp rymdens mörker.”

”Må ni aldrig få slut bränsle.” Han tog skeppet genom de öppna hangardörrarna och ut i det oändliga mörkret som låg framför honom. Sakta men säkert kände han hur den konstgjorda gravitationen tappade greppet om honom och han snart var omfamnad av den viktlösa rymdens tomma, kalla mörker. Han kontrollerade skeppets värden ännu en gång, fällde ut skeppets solsegel och ställde kursen mot Mars. Han lutade sig bak i stolen, blundade och kände att han äntligen hade kommit hem.