il Perso

”Jag beger mig till gilleshuset, Jaque,” sade Ersilia medan hon drog på sig ett par vita skinnhandskar. ”Jag borde komma tillbaka om ett par timmar.”

Jaque nickade frånvarande. Han hade hängt av sig sin uniformsjacka och tagit på sig ett par små, runda glasögon, och satt lugnt och njöt av en god pipa medan han strök under stycken i ännu en Det infosocialistiska manifestet, något som alltid hade irriterat Sili. Hon kunde tolerera att han var nog tokig att han trodde på smörjan, så länge han inte riskerade friden på skeppet eller deras relationer med köpare. Efter att ha hon sist talat med honom om det så hade han i alla fall slutat upp med att ge ut de löjliga böckerna till andra än frihandlare.

”Jag tänkte vi kunde ta middag och ett par glas vin på Benedettos ikväll.”

Jaque lade ifrån sig boken och glasögonen och tog pipan ur munnen. Han tittade upp på Ersilia med ett förbryllat uttryck. ”Är inte det i närheten av Forum Augustinus?”

”Oroa dig inte,” sade Ersilia och log mot honom, ”jag känner ägaren.”

Jaque nickade tankfullt och återvände till sin pipa och infosocialism. De utbytte avskedsfraser och Ersilia begav sig från skeppet, tog hissen ner till marknivå och vandrade ut i Mars sträva, fria luft. Atmosfären var inte lika syrerik som Jordens och ganska obekväm att andas för en vanlig människa. Ersilia brydde sig inte, och tände ännu en cigarill när hon kommit ut i den friska luften, som för att visa att hon inte tänkte låta planeten bestämma över henne. Hennes lungor var, som alla andra människor från Mars, genmodifierade för att kunna andas deras hematmosfär utan problem. Denna genförändring var något de borde tacka sina förkatastrofala förfäder för, även om få vägrade erkänna det, och desto fler skämdes över sin orena genkod. Hon försökte utröna vilken väg hon skulle ta mellan alla lådor och människor som stod mellan henne och arkologin, men blev avbruten i sina tankar av en röst. ”Ursäkta, är du kapten för ett skepp?”

Det var en kvinnoröst som nästan lyckades i sitt försök att låta stark och säker. Ersilia, som var van vid att tala med affärs- och adelsmän, kunde höra osäkerhet i rösten. En annan fripassagerare, alltså. Hon blåste ut en lungfull tobaksrök. ”Jag bedriver ingen välgörenhet. Försvinn.”

Hon vandrade bestämt iväg och tog ännu ett bloss från cigarillen. De fanns i alla städer, och de lärde sig aldrig.

”Hundratusen floriner!” Desperation hade krypit in i rösten men den lät trots det ärlig. Ersilia vände sig mot kvinnan. Hon var aningen kortare än henne och klädd i en mörk, heltäckande klänning. Hon hade dolt både sitt hår och ansikte i en slöja och led under tyngden från en väska hon bar på ryggen. Ett par gröna ögon med blek hy mellan sig blickade oroligt fram ur slöjan.

”Hundratusen floriner?” frågade Ersilia sarkastiskt. ”Låt mig ge dig ett råd; försök inte ljuga dig ombord på ett rymdskepp. Det är till och med värre än att försöka få fri tur.”

Kvinnan spände sina ögon i Ersilia och öppnade en handväska i läder som hon bar över ena axeln. Hon tog upp en stor läderpung som klirrade lätt och kastade den till Ersilia, som tog emot den och tittade skeptiskt mot flickan. ”Det där är din betalning om du har plats åt mig.”

Ersilia öppnade lugnt pungen och blickade ner. Hon slog upp ögonen när hon såg innehållet. Cigarillen föll ut ur hennes mun, och landade bortglömd på marken. ”Följ med.”

-

Jaque lade ifrån sig sina glasögon och sin bok när han hörde hissdörren öppnas. Han tog upp sitt gevär och smög försiktigt fram för att se vem som anlänt. När han såg att det var Sili som hade återvänt tidigt så sänkte han sitt gevär och inspekterade istället främlingen som hon hade tagit med sig. Sili gav en läderpung till Jaque, och gav honom en menande blick som lät honom veta att han skulle vara på tårna.

”Så, fröken,” sade Ersilia, ”låt oss tala affärer. Vad önskar du anlita mina tjänster för?”

”Transport,” sade kvinnan säkert. Osäkerheten hade försvunnit ur hennes röst och hon sträckte på sig för att verka auktoritär. ”Jag önskar anlita ditt skepp för att kunna garantera mig säker lejd till Apokryfa. Kan ni göra detta?”

Ersilia nickade. ”Det är en färd vi har gjort flera gånger tidigare. Hur snart önskar ni fara?”

”Så snart som möjligt,” svarade kvinnan bestämt. ”Er betalning är innehållet i den där läderpungen: en kvarts miljon floriner. Antar ni?”

Ersilia funderade ett ögonblick och vände sig mot Jaque. ”Räkna pungens innehåll,” sade hon, med en klang som informerade honom om att han också skulle undersöka om pengarna var äkta eller ej. Jaque nickade och hällde ut pungens innehåll, sedlar och mynt i stora valörer, och började räkna dem.

”Jag har några fler frågor innan jag kan acceptera definitivt. Först av allt, vem är du? Jag skulle vilja se ditt ansikte och få ditt namn.”

Kvinnan suckade och tog långsamt av sig sin sjal. Dolt under det mörka tyget var ett litet, smalt ansikte som tillhörde en ung kvinna och ramades in av en blond page. Ersilia kunde inte tänka sig att hon skulle ha lämnat tonåren ännu. Kvinnans ansikte var väldigt mjukt och estetiskt behagligt, den raka motsatsen till analytikern Bertuccios. Hon såg likt honom ut som om hon stigit ut ur en tavla, men hon hade en adelsdams lugna grace. Ett par stora, förtrollande gröna ögon satt på varsin sida om en smal, rundad näsa, under vilken en smal, blekröd mun satt ovanför en rund haka. Hon var vacker, men det var en subtil, naturlig skönhet som var skonad från sminkets inflytande. Det enda som skar sig var hennes hår. Den axellånga pagen var slarvigt klippt, och var inte ens jämnlång. Ersilia tyckte hon kände igen flickan, och en blick mot Jaque bekräftade att han misstänkte samma sak som henne.

”Mitt namn är Clodia.”

”För all del, fröken Clodia,” sade Ersilia oberört. ”Har du någon last du vill ta med? Några olagliga substanser? Några fiender eller problem vi bör känna ti-” Ersilia tystnade när flickan höll upp ett finger och tittade mot henne uttråkat.

”Mitt namn är Clodia och min packning är den jag bär på ryggen. Om ni kan ta mig till Apokryfa utan att ställa fler frågor så är jag beredd av erbjuda ytterligare etthundrafemtiotusen floriner för bekvämligheten.” Flickan betonade de sista orden.

Ersilia försökte tänka över saken. All hennes erfarenhet varnade henne att det var dåraktigt att ta ombord någon som gav en sådan berättelse. Hon kunde vara mördare, terrorist, ateist eller någonting ännu värre på flykt undan lagen. Men den här flickan? Nej, det kunde inte vara någonting allvarligt, och fyrahundratusen floriner i handen var som en dröm. Hon skulle ha råd att ordna med alla nödvändigheter i flera år framåt, och il Perso skulle inte behöva riskera att bli strandsatt. Ibland var man tvungen att ta risker och bryta rutinerna. Friskt vågat, hälften vunnet, inte sant?

”För all del, fröken Clodia,” sade Ersilia och gav den andra kvinnan ett varmt leende. ”Välkommen ombord på il Perso. Vi kan kasta loss vid soluppgången. En cigarill för att sluta överenskommelsen?”

Clodia tittade förvånat på det öppna cigarilletuiet som kaptenen erbjöd, och skakade på huvudet åt Ersilias okvinnliga uppenbarelse. ”Nej tack,” sade hon, och log med hela sitt ansikte.

Ersilia stängde etuiet och satte tillbaka det i rockens bröstficka. ”Låt mig visa er till ert rum, fröken.”

-

Guillermo satt ensam i sitt hem, cockpiten, försjunken i sina tankar. Skeppets kalla korridorer var tysta, och cockpiten låg i mörker. Det dussin skärmar som var framför honom var avslagna och svarta, och det enda ljuset kom från skeppsdatorns skärm, som, som alltid, visade en svart bild täckt av vita hanzi, mandarinska tecken. När Bram och Ayesha hade återvänt med nödvändigheter för deras kommande färd så hade Ayesha ursäktat sig och gått till sin hytt, och Ermo hade hört en intressant historia när Bram hade berättat vad som hade hänt för Sili. Flickan kunde inte ha det lätt. Även om hon varit med dem i två månader så måste hon känna sig helt främmande. De hade tagit emot henne väldigt enkelt på skeppet, men han undrade om hon verkligen kände att hon var en del av besättningen eller bara en passagerare. Han borde ta och tala med henne, fråga henne varifrån hon kom och hur hon var. När de hade talat så hade hon mest lyssnat på när han talade om rymden, fartyg och alla de främmande planeter som hon ännu inte hade besökt, och ställt frågor om allt han berättade. Mellan sina egna utläggningar hade han helt glömt bort att fråga om vem hon var. Han visste inte ens var hon var född, och nu var hon på ett främmande skepp, omgiven av främlingar som insisterade att de var hennes vänner, långt hemifrån, och hade just fått reda på att solsystemet var en hård plats utanför il Perso. Han visste hur hon kände sig: Som en sjöman på torra land.

Han hade andra saker att göra innan dess, dock. Han vände sig mot skeppets radio, slog in frekvensen för Ares och anropade.

”Enzo, Enzo.”

Han blev lättad när det inte kom något svar, och tänkte att de låg och sov, vilket han också egentligen borde göra. De skulle kasta loss tidigt nästa morgon, och det var ingen barnlek att ta sig ut ur Mars atmosfär. Han lyckades övertala sig själv att försöka anropa en gång till innan han gick och sov.

”Enzo, Enzo.”

Återigen möttes han av tystnad, och andades lugnt ut. Han ställde sig upp, såg till så att ingenting hade trillat ut ur hans fickor, gäspade, och öppnade dörren till cockpiten.

”Enzo, kom,” svarade hans syster ur skeppets radiosystem. Han suckade, släppte dörrhandtaget och gick till radion.

”Det är Ermo,” sade han tyst.

”Jag tyckte väl det,” sade hans syster sömndrucket med sin alltid lika glada röst. ”Du väckte mig. Vad har du på hjärtat?”

Ermo tvekade några sekunder innan han svarade, tyst och lugnt. ”Vi har fått en ny kund och kastar loss mot Apokryfa i soluppgången. Jag kommer inte hinna besöka er.”

Det var tyst i några sekunder, en tystnad som verkade eka genom skeppets korridorer och förstärktes av dessa kalla hårdhet. ”Men…” svarade hans syster. ”Du har ju inte träffat mor på över ett år. Har du ens pratat med henne?”

Orden stack i hjärtat på Ermo, och tystnaden sänkte sig åter över skeppet. Hans syster var också tyst, och tystnaden förstärktes i vad Ermo tyckte kändes som minuter innan han svarade. ”Jag har skickat pengar till er. Fyrtiotusen floriner.”

Hans syster flämtade till. ”Fyrtiotusen… Det är nog för operationen. Hur..?”

”Jag bad Sili om ett förskott. Vår nya passagerare betalade väldigt bra.”

”Det är… fantastiskt!” ropade hans syster. Nyheten verkade ha gjort henne klarvaken, då alla spår av trötthet hade försvunnit ur hennes röst. ”Du måste tacka Sili från oss! Djupt ifrån våra hjärtan.”

”Jag ska-” Ermo avbröt sig mitt i en mening, då han hörde ett fotsteg på metallgolvet bakom sig. Han tittade över axeln och såg Sili som stod i dörröppningen och lyssnade med ett sorgset leende. ”Jag tror nog redan hon vet hur mycket det betyder.”

Tystnad sänkte sig igen över skeppet, och Sili tassade ljudlöst fram till Ermo och lade ena handen på hans axel.

”Lova mig att du kommer förbi nästa gång.”

”Vi får… Jag måste sluta. Hälsa mor.”

Han hörde över radion hur hans syster andades in som för att säga något, men andades ut uppgivet. ”Nåväl… Må Gud lysa upp rymdens mörker.”

”Må ni aldrig få slut syre.” Han avslutade anropet och stängde av radion. Silis varma hand låg betryggande på hans axel.

”Det går att ordna,” sade Sili tyst och lugnt. ”Du borde verkligen- Förlåt.” Hon avbröt sig när hon såg Ermos sårande ansiktsuttryck. Hon kramade om hans axel lite hårdare, men fick inget svar. Hon böjde sig ner och planterade en varm kyss på hans kind innan hon gick iväg och lämnade honom ensam i cockpiten.

-

En grov hand knackade tre gånger på dörren till Silis hytt.

”Kom in,” sade hon. Hon satt vid ett enkelt metallskrivbord och skrev i skeppets loggbok. Hon lade blyertspennan hon använde mitt i det uppslag hon höll på att fylla med elegant, nylatinsk skrivstil. Jaque stängde dörren bakom sig när han klev in.

”Vad har du på hjärtat?”

”Flickan,” sade Jaque tyst. ”Du vet vem det är?”

Sili nickade. ”Jag är ganska säker, och betalningen var äkta. Vem annars skulle det kunna vara?”

”Är det säkert att ha henne med oss?”

Sili ryckte på axlarna. ”Vi behöver det här jobbet, Jaque, det vet du lika väl som jag. Om några problem uppstår… Vi vet ingenting förutom att hon heter Clodia.”

Jaque nickade eftertänksamt. ”För all del. Så länge du vet vad du drar in oss i. Sov gott, Sili.”

”Sov gott, Jaque.”

”Forum Elysium, syster.”

Ayesha blickade storögt ut över det öppna torget som låg framför henne. Det var kvadratiskt, flera hundra meter tvärs över, och rikt utsmyckat med fontäner och statyer av granit och marmor. Torget var omgivet av museer och kyrkor, breda stenhus utsmyckade med kupoler, pelare, statyer, fresker och uthuggna konstverk. Statyerna föreställde änglar och helgon; flera meter höga män som med sin döda, pupillösa blick tittade ner på folket som gick kring deras fötter. De bar böcker, skrifter, svärd, gausskarbiner och kors, och deras händer och tillhyggen var utsträckta i välkomnande, frälsande och hotfulla gester. Runt deras stenar stod massvis med stånd där allt möjligt såldes, och hundratals människor rörde sig bland statyerna och stånden, där de skrattade, handlade, sjöng, predikade och bråkade. Ibrahim och Ayesha gick in i den förvånansvärt sansade folkmassan och blev från ena hållet erbjudna ett handsnidat böneband av merkuriansk koppar och från det andra ett spett med grillad sengångare. Ibrahim tackade artigt men bestämt nej, men Ayesha tittade lite närmre på bönebandet innan hon också avböjde erbjudandet och de fortsatte in i folkvimlet. Runt dem gick folk av alla åldrar och slag, och även om de flesta hade typiskt elyséiska drag; höga kindben, spetsiga näsor, mörka ögon och vågigt, mörkt hår, så kunde man se invandrare från både Kalifatet och Marinerisfederationen bland torgets besökare. Männen var klädda i enkla byxor och skjortor, ofta med hängslen, medan kvinnorna hade på sig enkla, täckande klänningar och i de flesta fall dolde sitt hår med en sjal eller ett huckle. Bland denna massa med arbetare kunde man även se mer förmögna; män som bar kravatt, väst och rock och kvinnor som lät sitt hår hänga fritt. Det vandrade även runt förkunnare; predikanter och munkar klädda i röda, fotsida klädnader. När dessa gick förbi så blev folket plötsligt mycket tystare och lugnare, och många hälsade artigt på dem.

Ayesha stannade framför en över tre meter hög marmorstaty som avbildade en riddare i ett utsmyckat exoskelett, utrustad med en lika utsmyckad gausskarbin. Soldaten bar rustningshjälmen under vänsterarmen och ett huvud som såg ut att vara absurt litet ovanpå rustningens barm blickade upp mot det målade kupoltaket ovan dem med ett sammanbitet ansiktsuttryck. På skelettets högra axel, bakom mannens huvud, satt en örn med utbredda vingar, som också den såg ut att vara väldigt liten på den massiva rustningen, och blickade uppmärksamt åt det motsatta hållet, ner på folket kring hans fötter. Kring rustningens fötter låg ett stort lejon trofast och tittade vaksamt ut över sina korslagda tassar. Ayesha läste intresserat inskriptionen på stenblocket statyn stod på.

”S:t Octavius, född Octavius Julius Maximilian Capulet den 13e april, i nådens år 2597. Han föll som en hjälte i november 2643, då han spottade sina otrogna fiender i ansiktet och vägrade underkasta sig, trots att fiendens styrkor var 40 gånger fler än hans egna. Trots att han dött fortsatte hans exoskelett att ge order och strida i sex timmar, och med Guds hjälp krossade han Hellasrepublikens styrkor och återtog de Cimmeriska öarna.”

”Vatikanen måste ha helgonförklarat honom nyligt,” sade Ibrahim på arabiska, vilket fick ett par passerande att vända blicken mot honom. Ibrahim kom på sig själv och kröp ihop. De stod ut nog mycket, och behövde verkligen inte förklara sig för en folkhop som någon predikant eldat igång.

”Han blev kanoniserad -76,” utläste Ayesha, och inspekterade statyn ännu en gång. Hans rustning var otroligt utsmyckad. Stegrande lejon som stod på varsin sida om ett krucifix prydde harnesket, och varje annan bit pansar var täckt med nykatolska symboler, ikonbilder eller inskriptioner från det Gamla testamentet. ”Tänka sig, att hans rustning stred fast han dött…”

Ibrahim lyckades undertrycka den cynism som hade smittat av sig från Jaque, och lät Ayesha stå och fundera för sig själv. ”Jag är säker på han var en skicklig ledare.”

”Varför stred de om öarna?” frågade Ayesha, utan att visa att hon hade märkt av Ibrahims halvhjärtade påstående.

”Oj…” svarade Ibrahim, och försökte dölja sin okunskap. Han kom ihåg nödvändigheten i att gå obemärkt, och sänkte sin röst nog mycket för att förbipasserande inte skulle höra, men inte nog mycket för att det skulle bli en viskning. ”Republiken och Elysium har alltid stridit om Cimmerien. Det är en sorts lokal tradition.”

”Folket, då?” frågade Ayesha lite tystare än tidigare. Hon förstod inte varför han ville börja viska helt plötsligt, men ville inte verka otrevlig. ”Vem vill de tillhöra?”

Ibrahim ryckte på axlarna. ”Det beror på om du frågar Republiken eller Elysium.”

De lämnade statyn på Sankt Octavius och vandrade djupare in på torget. Ayeshas blick fäste sig vid den staty som stod i mitten av torget. Det var en minst tio meter hög marmorstaty som avbildade profeten Balian. Ayesha såg förundrat på den, och blev speciellt fäst vid hur elyséerna avbildade honom. Hans vågiga hår var utsläppt och hängde ner till hans axlar, och hans skägg var kortare än vad hon var van att se honom. Hans högra arm var höjd vid armbågen, med pekfingret och långfingret på handen resta mot himlen. Den andra armen kramade om en bok.

Ibrahim hade hunnit gå några meter ifrån Ayesha, som hade stannat till för att studera statyn. Han skyndade sig tillbaka till hennes sida. Hon visste inte hur saker och ting var i Elysium, och han ville inte tänka på den utskällning han skulle få av Sili om hon skulle bli tagen av stadsvakten. ”Vad ser du, syster?”

Ayesha svarade utan att slita blicken från statyn. ”Det är första gången jag har sett profeten Balian utan turban.”

Ibrahim inspekterade snabbt statyn och vände sig sedan mot Ayesha. ”Det är inte Imamen, syster.”

Ayesha tittade förvånat mot honom i ett ögonblick, och återgick sedan till att förbryllat undersöka statyn.

”Det där är profeten Jesus ben-Yusuf,” sade Ibrahim lugnt, och kände sig nöjd att han fick glänsa med sin kunskap, ”deras gud.”

”Deras gud?” frågade Ayesha nyfiket. ”Jag har hört att de också följer Allah, fast annorlunda.”

Ibrahim nickade. ”Så är det också. De erkänner inte de sex profeterna som Balian talar om, bara Jesus. De tror att han är Allahs son, såväl som Allah, samtidigt.”

”Hur..-” började Ayesha förvirrat, men Ibrahim avbröt henne.

”Jag vet inte riktigt, syster. Du borde fråga Sili, hon hör till Vatikanen.”

Ayesha nickade och de två gick vidare. Ibrahim berättade för Ayesha vad han visste om den Röda vatikanens nykatolicism; hur kyrkan styrdes av påven och hur de menade att han stod i direkt kontakt med gud och därför gav honom rätt att bestämma över kyrkans beslut och vem som skall helgonförklaras.

”Man kan säga att han är deras kalif?” frågade Ayesha.

”Inte riktigt,” svarade Ibrahim medan de gick längs torget och artigt tackade nej till försäljare. ”Påven har ingen politisk makt, där bestämmer kungen. Han är deras allamah.”

Ayesha nickade och Ibrahim förklarade så gott han kunde vad den Röda vatikanen och Konungadömet Elysium hade för relation. Konungadömet var Vatikanens högborg och beskyddare, men kyrkan höll sig utanför landets politik och vice versa. Ibrahim blev avbruten i sin utläggning av en envis försäljare som insisterade att den unga damen skulle tycka om en klänning av marineriskt natursiden och vägrade gå innan Ibrahim, med utvändig motvillighet, hade köpt en vit sjal till Ayesha, som hon leende tog emot och virade runt halsen. Han fortsatte berätta om nykatolicismens helgon, människor som utfört mirakel och blivit upphöjda att sitta bredvid Gud i himlen. Ayesha kände sedan tidigare till helgon, men nickade artigt och undvek att rätta Ibrahim när han hade fel.

”Och detta, syster,” sade han, ”är hur de ser Balian.”

Han hade lett henne till en granitstaty som inte var större än henne själv. Profeten var avbildad nästan likadant som han var i Kalifatet, med en turban som dolde hans hår och ett stort och stiligt skägg. Hans kalla stenansikte tittade längtansfullt upp mot statyn på Jesus i mitten av torget. Ayesha blev överraskad när hon läste inskriptionen: S:t Balian, Katastrofens förkunnare. Skrev ner Gabrielevangeliet, Guds ord berättat till honom av ärkeängeln Gabriel. Tusen frågor föddes samtidigt i hennes sinne och hon kunde inte bestämma sig för vilken hon skulle ställa först. Hade inte nykatolicismen och islam samma grunder och influenser? I sådana fall, varför detta urval bland profeterna? Varför innehöll inte Gabrielevangeliet hela Balians Vittnesmål? Var inte helgontron en sorts ikondyrkan? Hon blev avbruten i sina tankegångar av en barsk mansröst som ropade i närheten.

”Guds trogna tjänare, följare av Hans ord!” ropade mannen bestämt. Ayesha och Ibrahim vände sig mot ljudet och såg en skepnad i en fotsid, klarröd klädnad som hade klättrat upp bredvid ett helgon på en staty. Han hade på sig en röd struthätta som dolde hela hans ansikte utom munnen, och bar en läderinbunden bibel under armen. ”Lystra till dessa ord,” fortsatte han. ”Ibland oss vandrar otrogna och trossvaga, kyrkans fiender! Deras svaghet är det som kommer att fördöma oss alla när den yttersta domen kommer! Den helige ande ser hur ni tyst vandrar förbi och låter dessa muslimer, repentianer och ateister röra sig fritt ibland oss!”

Det var få som stannade för att lyssna på honom, och de som gjorde det var lika intresserade av att undersöka varorna vid stånden i närheten eller diskutera med sina kamrater. Predikanten verkade dock oberörd och fortsatte med samma frenesi. Ayesha fylldes av glädje och tackade tyst Gud för att han sänt någon hon kunde ha en dialog med.

”Driv ut messiasförnekarna!” ropade predikanten vidare, så högt att de som stod närmast lutade sig bakåt och grävde med fingrarna i öronen. ”Ormarnas gift försöker ta sig in från alla sidor för att förpesta den sanna tron och förstöra vår lycka!”

Det ryckte i Ayeshas ben och fjärilar började fladdra i hennes mage. Hon gjorde en ansats för att gå iväg till predikanten, men Ibrahim lade en hand på hennes axel för att stoppa henne. ”Vad gör du?”

”Jag vill prata med honom,” sade hon, och Ibrahim kunde se hur upprymd hon var.

”Det är inte säkert,” sade han, med vad han hoppades skulle verka som faderlig oro, även fast han visste att det inte skulle bita.

Ayesha viftade bort hans varningar och trängde sig ivrigt fram mellan de få åskådarna. Vad skulle väl han bry sig om ett par oskyldiga frågor? Den tunna folkhopen tittade förvånat på Ayesha, och lämnade mer än gärna plats åt henne, så att de kunde smita iväg med gott samvete. Ibrahim ställde sig bakom Ayesha, spanade runt och svalde nervöst. Det var lika många blickar fästa på dem som på predikanten. Nästa gång predikanten kom till en paus så avbröt Ayesha honom.

”Ursäkta, herre.”

Mannen stakade till, störd av avbrottet och tittade irriterat ner på flickan som fått honom att komma av sig. ”Vad vill du?”

”Vem Jesus vara?”

Predikanten tittade förbluffat på Ayesha och stod tyst ett ögonblick för att försöka avgöra om hon drev med honom eller ej. Han kunde inte avgöra om den uppnosiga araben försökte göra sig lustig på hans bekostnad eller om hon bara var outbildad, men hon skulle hur som helst få en predikan hon sent skulle glömma. ”Jesus av Nasareth, Kristus Pantokrator, konungarnas konung, är Guds son och mänsklighetens frälsare! Han dog på korset för våra synder och återupprättade vårt band med Herren! Han sitter nu på sin gyllene tron i himmelen och inväntar den yttersta dagen, när han skall döma alla människor, levande och döda, och kasta ner alla syndare,” mannen betonade det sista ordet och tog en konstpaus för att kasta menande blickar på folket som hade samlats för att höra honom, ”i helvetets eviga plågor!”

”Profeten Balian,” avbröt Ayesha honom innan han hann fortsätta, och mannen fokuserade åter på henne, klart irriterad, ”och profeten Muhammed? Hur du se dem?”

”Sankt Balian var en lärd man, en vis man som vågade stå upp för sanningen i en mörk tid. Men kättaren Muhammed,” skrek mannen barskt, ”är inget annat än en billig charlatan, en lögnare som har förlett ditt folk och dömt miljoner till eldens plågor!”

Ayesha tittade förvirrat på honom. ”I Katastrofen, Kalifatet blev skonat. Hur sa?”

”För att de redan var förtappade bortom vad han kunde straffa dem! Domen var när Gud lät sin vrede vandra över Jorden och han kastade alla syndare och kättare ner till Hin Håle! Muslimerna hade redan dragit en nog stor plåga över sig själva, att Gud inte kunde straffa dem värre än vad de av egen makt gjort!”

Ayesha stod tyst en stund och tänkte över mannens ord, som väckte fler frågor än vad de besvarade. Ibrahim kokade av ilska som han kämpade med att hålla undertryckt och knöt nävarna och försökte andas som under meditation. Förkunnaren såg triumfant ner på arabflickan. Han förstod nu hur korsriddarna kände sig. Han hade knappast omvänt henne, men han hade genom kamp tystat en otrogen och visat Jesus styrka för folket. Han svällde av stolthet, och kunde nästan känna hur Gud klappade honom på axeln för att ge beröm.

Efter att lugnt ha stått och funderat, helt utan att ha lagt märke till Ibrahims ilska, tittade Ayesha säkert upp mot predikanten. ”Hur vet du detta vara sant?”

Mannen log, och visste att han hade vunnit. ”Det står så i Bibeln.”

”Hur vet du att den är sann?”

”Bibeln är Guds ord, det står klart och tydligt.”

”Det stå också i Koranen. Hur kan du vara säker på att Bibeln är sann?” frågade Ayesha. Hon ställde frågan försiktigt och vänligt, men stod rakryggad och tittade säkert upp på mannen. Hon menade inget illa med sina frågor, men hennes välvilja gick dold bakom hennes kraftiga brytning.

Ilskan vällde upp i predikanten och han såg med hat ner på Ayesha. ”Tvivlar du på Guds ord?!”

”Nej,” svarade hon snabbt. ”Men alla skrifter säga de stämma.” Innan mannen hann svara fortsatte Ayesha. ”Gabriels evangelie, det inte vara hela profeten Balians vittnesmål, bara det om Katastrofen. Hur det komma sig? Och varför Jesus skilja sig från de andra profeterna?”

Ayeshas oskyldiga, frågvisa blick retade predikanten, och han var nu helt övertygad om att hon drev med honom. Han kände åter igen hur korsriddarnas ande uppfyllde honom, och han beslutade sig för att lära flickan att man inte drev med förkunnare. ”Bröder och systrar,” ropade han så högt han kunde ut i folkmassan, ”en hädare står mitt ibland oss! Hon spottar på Kristus och hans läror! Dra henne utanför stadens murar och stena henne!”

Alla blickar i närheten vändes mot Ayesha. Avsky dröp ur många ögon, men lika många var fyllda av avund eller nyfikenhet. Hon kunde inte förstå detta våldsamma svar. Vad hade hon gjort för fel? Vad var faran i ett par frågor? Alla rörde sig närmare henne med en mörk uppsyn, och hon tyckte att hon hörde hur någon knäckte sina knogar. Paniken var en löpeld som spred sig genom hennes kropp, och hon tryckte sig närmare Ibrahim. Hon började försöka förklara sig på nylatin, men hennes hjärna var fylld med tusentals frågor om Vatikanen och vilda fantasier om vad som skulle hända när de gigantiska, argsinta männen fick fatt i henne. Hennes hjärna vägrade släppa fram de främmande, nylatinska orden och hennes tunga klarade inte av att forma de konstiga ljuden, så hon stod uppkrupen mot Ibrahim och stammade, och såg hur hennes banemän kom närmare. Hennes räddning kom i form av Ibrahim, som lyckades lugna ner sig nog mycket för att inse att de var tvungna att fly. Fyra stycken normalbyggda män hade osäkert börjat avancera mot dem, men verkade ännu inte ha beslutat sig för huruvida de skulle stena kättaren eller ej. När två av dem tittade mot förkunnaren för vägledning tog Ibrahim ett fast tag om den nästan katatoniska Ayeshas arm och drog henne bestämt med sig när han sprang iväg från folkhopen. Hon snubblade till nästan direkt, men återfick snabbt fotfästet, kramade om Ibrahims arm och stapplade med honom. När de kommit ur synhåll från förkunnaren så saktade Ibrahim ner till en rask gång, men släppte inte sitt grepp kring Ayeshas arm förrän de lämnat Forum Elysium och rundat nog många hörn för att han skulle våga vara säker på att ingen förföljde dem. Ayesha stirrade mållöst framför sig och skakade nästan av skräck. Ibrahim slog armarna kring henne och kramade om henne hårt, och Ayesha svarade med att trycka sig närmare honom. Han försökte vara stabil och säker för att hon skulle känna sig trygg, och bad tyst Gud om förlåtelse för att han njöt så mycket av att hålla om hennes varma och väldoftande uppenbarelse.

Mars kunde inte längre kallas för ”den röda planeten”. Den lyckade terraformeringen hade fått hav att fylla många av de klyftor och dalar som planeten tidigare hade. Ytan hade bjudit in skogar och sädesfält, och det monotona röda hade försvunnit under skogarnas gröna lövtäcken och sädesfältens bleka kornbodar. Mot denna röd-grön-blåa planet störtade en flammande komet. Den var av glänsande metall, skapad för just detta syfte. Kometen justerade sin bana mästerligt, och rätade upp sig strax innan den slog ner i den flera meter höga ormbunkeskogen på Krimstäppen under den, för att istället sätta fart mot de utsmyckade glasbubblorna som prydde landskapet vid den döda vulkanen Elysium Mons fot. Flammorna hade försvunnit, och il Perso saktade ner när det kom närmare planetens mark. Besättningen var skakad, och när Ersilia krävde en förklaring för den vilda inflygningen fick hon ett slugt leende och en nickning mot Ayesha, som satt på knäna i latrinen och spydde, som svar. Ersilia svarade med en sträng blick som Guillermo skämtade bort med ett lättsamt leende.

Skeppet korsade den Elyséiska kanalen, arkipelagen som låg mellan fastlandet och ön Elysium, där vulkanen stolt stod sträckt mot skyn, med bebyggelse runt sig. Deras mål, den massiva Elysiumarkologin, låg snart framför dem. Ett dussin genomskinliga kupoler av olika storlekar bredde ut sig över flera mil och letade sig runt berget i en månskära. Den största kupolen hade kunnat rymma hela Salt Lake City flera gånger om. Arkologin var utsmyckad med byggnadsverk; Kyrkaktiga torn och tinnar var byggda ovanpå de genomskinliga kupolerna, gigantiska helgonbilder prydde glaset och stora, röda krucifix sträckte sig mot skyn. Det var ingen som tvivlade på att den Röda vatikanen härskade över Elysium.

Guillermo vände skeppet mot stadens hamn, en av de mindre kupolerna utanför själva stadskärnan, och flög in mjukt. Hamnen var en stor plats där mycket av stadens handel skedde, men delen inom arkologin var ganska liten, då det mesta av hamnen var byggt på marknivå kring kupolen, öppet för världen att skåda. Ermo satte kurs emot deras mål, en av de mindre hangarerna. Fraktskepp så väl som mindre frihandlare stod under dem, bland vilka tusentals människor vandrade runt. Folket lastade och underhöll skepp, diskuterade affärer, antog uppdrag, försökte undkomma tullavgifter och lagar, krävde skyddspengar, patrullerade för att hindra oönskat beteende, räknade upp fördelarna med just deras handelshus, kartell eller adelshus, spred den Röda vatikanens ord till främlingar och allt annat mellan himmelen och Mars som människor i en miljonstad gör i en hamn. Ermo bekräftade deras skeppsidentitet för hamnkontrollen, och en hangar, byggd ovanpå fyra andra i ett solitt torn, öppnade sig för il Perso att landa i. Hangardörrarna stängdes bakom skeppet, som nu var ensamt inuti en rum som hade kunnat ta emot ett dubbelt så stort skepp. Det fanns inga fönster, och det var väldigt rent och prydligt. Enkla verktyg fanns att tillgå, och den enda andra utgången än den de kommit in genom var en flera meter bred metalldörr på den motsatta väggen. Dessa hangarer användes bara för mindre i- och urlastning, och den enda vägen till ytan var genom varuhissen som doldes bakom den mindre dörren.

”Vi har tio minuter på oss innan hertig Montagues tjänare kommer,” sade Ersilia stressat. ”Jaque, Bram, få fram varorna. Ermo, se till skeppet. Ayesha?!”

Ayesha satt fastspänd i en stol, och greppade så hårt kring stolshandtagen att hennes knogar hade vitnat. Hon lyckades få ett avbrott i sin hyperventilering och tittade upp mot kaptenen som kom ut ur lastrummet. ”Ja, kapten Ersilia?”

”Upp med dig, sitt inte bara där och flåsa,” sade kaptenen med en klart stressad stämma. ”Det är dags att arbeta.”

Ayesha spände loss sig och såg förväntansfullt mot Ersilia.

”Jag tror att vi kan imponera på hertigen om det framgår att vi har en zensufier med oss. Klä dig traditionellt, och ha gärna ditt spjut. Om han frågar någonting, svara så att du låter vis.”

Ayesha nickade. ”Komma han fråga mycket?”

Sili ryckte på axlarna. ”Vem vet. Hertig Montague brukar skicka sin analytiker att handla med oss. Det är en stor ära, så vakta dina ord väl.”

Ayesha nickade och gick för att göra som kaptenen beordrat henne. Hon hade hört talas om att adelsmännen på andra planeter hade rådgivare som kallades analytiker, men hon visste inte riktigt vad de var. Hon hade glömt att fråga sin guru, och Kalifatet målade ut dem som djävulens hantlangare. De tog en drog för att släppa in shaytans kunskap i deras hjärnor, en oren intelligens som förledde de adelsmän som var dumdristiga nog att förlita sig på dem. Hon såg helhjärtat fram emot att få träffa en.

”Ermo, sänk landgången!” skrek Ersilia. ”De borde komma när som helst nu!”

Ayesha skyndade med att ta på sig en ren vit särk med guldbrodyr som hon fäste kring midjan med ett brett guldbroderad bälte. Hon vände sig mot en liten spegel hon hade i rummet för att kontrollera att hennes vita slöja satt propert och dolde hennes hår. Hon konstaterade snabbt att hennes klädsel var hijab, modest och dygdig, precis som Gud ville. Hon tog sitt spjut som stod lutad mot en vägg och lät tyget som dolde spetsen sitta kvar för att förklä det som en vandringsstav. Om denna analytiker var så intelligent som sägnerna sade så skulle han förstå vad det var ändå.

Hon skyndade ut i lastrummet, där både Jaque och Guillermo redan stod. Ersilia och Ibrahim stod och väntade utanför skeppet, vid sidan av den nedfällda luckan till lastrummet. Först nu lade Ayesha märke till att kaptenen såväl som resten av besättningen var klädda väldigt propert, och stod mer rakryggade än vad hon kom ihåg att hon hade sett dem tidigare. Jaque hade på sig en enkel, rak och mörk uniformsliknande kostym med stängd, hög krage och Ibrahim var klädd i en enkel vit skjorta utan krage, mörka byxor och väst. Hans svarta hår glänste av olja och låg slickat mot hans nacke och hans getskägg var kammat i en prydlig spets. Kaptenen var dock den mest imponerande. Hon bar bruna, knähöga läderstövlar utanpå beiga byxor och en knälång, figursydd blå rock med silverbrodyr utanpå en vit, kraglös skjorta och silverfärgad väst. En vit kravatt var prydligt knuten runt hennes hals och nedstoppad innanför västen. De flesta av hennes bruna lockar var knutna i en hårpiska med ett sidenband, men några hängde ned och ramade in hennes bleka ansikte. Ersilia hade sträckt på sig och såg världsvan och reslig ut, och hade hon haft en värja vid sin sida så hade Ayesha kunnat svära på att hon hade haft adelsblod i sig.

Ett ur inne i lastutrymmet slog över till tolv. Nästan samtidigt öppnades dörren till den stora varuhissen och en mindre, stel man iklädd en mörk kostym klev ut, flankerad av två grova vakter i karmosinröda uniformsjackor, svarta byxor och knähöga stövlar som glänste som om de just blivit putsade. Alla blickar drogs i en sekund till gaussgevären som vakterna bar, innan besättningen kom på sig själva och tittade bort. Vakterna tittade lugnt framåt när de vandrade bakom den första mannen, utan att verka bry sig om någonting annat än att gå i takt. Den lilla mannen synkoperade vakternas marscherande fotsteg, och bar varken värja, senaste modet eller någonting annat som identifierade honom som en adelsman, så Ayesha antog att han var hertig Montagues analytiker.

”Mäster Bertuccio,” sade Ersilia när hon gick fram och tog den lilla mannens hand utan att visa att hon märkt av vakterna, ”det glädjer mig att se er igen.”

”Kapten Bertoni,” sade mannen med en känslolös röst, ”det är alltid ett nöje att träffa på en ärlig handlare.”

”Nöjet är helt mitt,” svarade Ersilia inställsamt. ”Jag hoppas att hans nåd hertigen mår bra?”

Mannen nickade. ”Mycket bra. Hans fru födde hans sjunde son för bara sexton dagar, tre timmar och…” mannen tog upp ett gyllene fickur från hans vänstra byxficka ”trettiofyra minuter sedan. Hade ni kommit för sex dagar sedan hade ni kunnat delta i de festligheter som hertigen utlyste omkring Forum Elysium.”

”Det hade varit väldigt trevligt. Jag minns hans överdådiga generositet när hans tredje son, furst Lucius, föddes. Då pågick festligheterna i trenne dagar.”

”Furst Lucius firande är någonting att komma ihåg. Hertigen hade turen att Corellisällskapet, Titans högst prisade skådespelartrupp, var på turné här just då.” Mannen tog återigen upp sitt fickur och nickade nöjt. ”Två minuter familjärt prat räcker för att uppfylla artighetsstandarder. Låt oss tala affärer, kapten.”

Om Ersilia blev överraskad så syntes det inte. Hon nickade och bjöd in analytikern i skeppet, och vandrade tillsammans med Ibrahim in efter honom och hans vakter. När mannen kommit in i skeppet stannade han upp en sekund och inspekterade lastrummet. Ayesha kunde nu se honom klart och tydligt, och blev obekväm av att se mannen, inte minst efter att ha hört hans kalla stämma. Han var ytterst smal, närmast utmärglad, och hans fingrar var långa och spindelliknande. Mitt i hans ansikte satt en imponerande höknäsa på vilken det vilade ett par små, runda glasögon. Ett par smala ögon stirrade intensivt ut genom glasen. Hans hjässa var kal, men han hade silvergrått hår på sidorna som var fäst i en kort hästpiska som vilade på hans gamnacke. Det som slog Ayesha mest var inte hans ansikte, utan intrycket han gav. Hans mörka kostym och vita skjorta var av god kvalitet, men ytterst anonym. Han bar ingen värja, livré eller synlig lyx. Samtidigt var hans naglar felfritt omskötta, varje hårstrå låg på rätt plats och varje rynka såg ut att vara ditmålad av en skicklig konstnär för att ge en önskad karaktär till ansiktet. Han kändes helt enkelt inte äkta. Den inövade fläckfriheten och taktfasta gången var inte den flytande grace som en adelsman lärde sig, utan var som om en figur från en tavla hade klivit ut och härmade människorna runt sig. Hans anspråkslösa perfektion gjorde att han stod ut, just för att han försökte vara så alldaglig och ointressant som möjligt. När hans genomborrande blick landade på Ayesha så frös hon ihop inombords och kände som att han blickade in i hennes själ. Det kanske var så att Kalifatet hade rätt om dem. Mannen lät sin stirrande blick vila på Ayesha några sekunder, och nickade sedan långsamt åt henne. Han var ett rovdjur som analyserade sitt byte.

Ersilia vandrade in bakom honom, och vinkade åt Jaque. ”Ta fram varorna.”

”Genast, kapten,” sade Jaque, slog ihop klackarna på sina polerade uniformsstövlar och gick bort till en varuskrinna som var fastsurrad i väggen som han tog lös och rullade fram till Ersilia. Den var lastad med de tre lådor och två gastuber som de hade inhandlat i Salt Lake.

”Två lådor mögel, en låda med rötter, två tuber med ru’ya, som jag anropade,” sade Ersilia och gav en gest som bjöd in analytikern att undersöka lådorna. ”Jag lyckades tyvärr inte att komma över någon verum denna gång heller.”

Analytikern gick fram och lyfte bort locket på den närmsta lådan för att inspektera en handfull av det torkade grågröna möglet som låg där i. ”Det är beklagligt, men Nordamerikas verum-export har minskat med sjuttiotre komma fyra procent det senaste året. Antingen har det kommit en ny, osynlig handlare eller så har zonen blivit farligare.”

Analytikern lade tillbaka det ulliknande möglet i lådan. ”Ypperlig kvalitet, det här. Jag har inte sett kapakmögel av sådan här kvalitet på tre år, sju månader och tolv dagar. Den andra lådan håller samma kvalitet?”

Ersilia nickade som svar, men visste att analytikern frågade mest av artighet, för att ge henne illusionen om att han litade på henne. Han nickade en gång, öppnade den andra lådan med mögel trots Ersilias försäkring om dess kvalitet och inspekterade innehållet. ”Ypperlig kvalitet.”

Analytikern öppnade den tredje lådan, och plockade upp en torkad, beige-brun ranka och inspekterade den, medan han nickade för sig själv och såg ut att göra mentala anteckningar. Han grävde runt i lådan och tittade upp med en mindre road blick. ”Det är dessvärre beklagligt att roten befinner sig i detta skick. Detta är huvudsakligen smala rankor, som gör sig bäst som khat, och då den är torkad så saknar vi det alternativet. Den kan användas till diid, men den kommer att bli av medelmåttig kvalitet.”

Ersilia svor i sina tankar. Nu skulle han vägra betala fullt pris för roten, och när en analytiker väl hade bestämt sig för någonting var det ingen mening att försöka övertala dem. En analytiker ljög aldrig, och om han gjorde det var han för duktig för att man skulle märka det.

”Jag har sett till att få ru’yan testad i effekt, och jag kan intyga att den är nog potent,” sade Ersilia, utan att visa att hon blivit störd av kvaliteten på roten. Analytikern nickade och godtog svaret. Att mäta effekten i ru’ya, sporrik luft, var svårt och tog lång tid, och då det huvudsakligen såldes på gatan och i de lägre klasserna hade köparna på Mars börjat lämna testningen till de handlare som de kunde lita på. Ersilia var en sådan handlare, och hon misstänkte att huset Montague ville behålla hennes tjänster, då de hade skickat analytikern Bertuccio att handla med henne de senaste gångerna hon sålt till dem, en ära som bara kunde överträffas av att hertigen själv skulle komma.

”Två lådor mögel av ypperlig kvalitet, en låda kapakrot av medelmåttig till undermålig kvalitet och två tuber ru’ya. Med flyg- och besättningskostnader är en skälig betalning åttioniotusen femhundratrettioåtta floriner. Låt oss avrunda till nittiotusen jämnt. Hertigen uppskattar er punktlighet och plikttrogenhet.”

Ersilia tyckte att det faktiskt var en skälig betalning, men mannens kalla, kalkylerande sätt gjorde att hon ändå kände ett stickande tvivel. Att han representerade hertig Montague gjorde dock att hon inte vågade argumentera. Hon visste hur som helst att hon inte skulle få mer, då hon aldrig hade hört talas om att någon hade lyckats få en analytiker att höja priserna, och hon vågade inte uppröra honom, rädd för att försämra relationen med hertig Montague, en arbetsgivare hon verkligen behövde.

”Jag är hedrad av hertigens generositet,” sade hon med vad hon hoppades lät som genuin tacksamhet i rösten. ”Vill ni att vi levererar lådorna eller tar ni med er dem som vanligt?”

”Vi tar med dem. Sergeant Lugino, ta varorna till varuhissen,” sade analytikern, och tog upp en stor, utsmyckad penningpung i läder som klirrade inbjudande och räckte över den till Ersilia. ”Nittiotusen floriner.”

Ersilia tog emot den tunga pungen och vägde den i handen. Han hade alltså redan innan deras möte bestämt priset. Hon kände att hon blev lurad, men nu kunde hon inte protestera, och log mot analytikerns känslokalla ansikte. ”Ett nöje att göra affärer med hertigen.”

”Hertigen uppskattar alltid en hårt arbetande och ärlig kapten,” svarade analytikern, precis lika kallt och kalkylerande som han alltid talade. Inte en nyans i hans röst eller rörelsemönster hade ändrats under hela samtalet. ”Hertigen uppskattar dig, kapten. Du har ett framtida samarbete säkrat.”

Vakten Lugino kom tillbaka bakom analytikern, som sträckte ut sin hand till Ersilia som tog den och skakade, lugnt och affärsmässigt. ”På återseende, kapten.”

”Må gud välsigna hertigen,” sade Ersilia, och försökte låta så ärlig som möjligt.

”Må gud styra ert roder,” svarade analytikern automatiskt, utan någon känsla eller tecken på att han menade något djupare med orden än deras artighetsvärde. Han vände på klacken och vandrade, flankerad av sina livvakter ett halvt steg bakom honom, bort till den öppna varuhissen där skrinnan med kapaken redan stod. När hissdörrarna hade stängts och analytikern med sällskap försvunnit vågade Sili, för första gången sedan analytikern hade anlänt, andas ut. Ayesha hade varit så upptagen med att iaktta analytikern och lade först nu märkte till att kaptenen såg ut som en man, och det var egentligen bara hennes ansikte som skvallrade om någonting annat. Ayesha märkte att det inte bara var kläderna som orsakade illusionen, utan att det mesta var för att kaptenens bröst var platt. Ayesha tittade förvånat på platsen som borde ha varit utbuktande av kvinnlighet i ett ögonblick och slet sedan blicken upp mot Ersilias ansikte.

”Du skötte det bra, kapten,” sade Ibrahim, och fick en instämmande nick från Jaque, ”men jag tror nog att vi blev lurade.”

”Kanske,” svarade Sili, ”men det tror jag inte. Nittiotusen floriner är en god betalning, så tack vare den goda hertigen kan ni få den lön ni förtjänar.”

Sili tittade mot manskapet med ett avslappnat leende på hennes hjärtformade ansikte. ”Ett väl utfört uppdrag. Vi lägger ankare här i några dagar. Jag ska besöka gillesmästaren och se om han har något uppdrag åt oss.”

”Bram?” frågade hon och vände sig mot Ibrahim. ”Jag är säker på att fröken Ayesha vill se Elysium innan vi ger oss av. Du kanske kan visa henne runt staden?”

”Det skulle vara mitt nöje,” sade Ibrahim leende, först mot Sili och sedan mot Ayesha.

”Jaque,” fortsatte Sili, ”jag ska komma ihåg att visa dig mitt favoritvärdshus, nu när vi har chansen.”

Jaque nickade, ett smalt leende på ansiktet.

”Då så,” sade Ersilia, och tog upp ett blankt etui ur rockens bröstficka. Hon tog ut en cigarill ur etuit och tände den med en tändsticka, drog ett djupt halsbloss och blåste sakta ut röken. ”Lediga.”

-

Figuren med ansiktet dolt i en mörk slöja klättrade upp för en rostig stege, upp ur Elysiums underjord till en gränd, och vandrade lugnt ut på ett folkfyllt torg. I handväskan som hängde över hennes axel kände hon den massiva tyngden av hundratusentals nyförvärvda floriner och greppade hårt kring den med ena handen, medan hon spanade runt sig alltför oroligt för att ingen skulle märka hennes vaktade sätt. Lyckligtvis smälte hon in någorlunda. Det var vanligt att kvinnor av de lägre klasserna täckte i alla fall sitt hår, och det hade på senare tid blivit mode att dölja ansiktet bakom en slöja. Stadsvakten hade inte satt ut någon efterlysning, men hon hade hört att andra redan hade börjat leta efter henne. Hon hade vetat att hon skulle vara tvungen att fly snabbt, och förberett sig. Hon rättade till sin ryggsäck med kläder och förnödenheter och begav sig med kvicka steg och ett fast grepp kring hennes floriner mot hamnen.