V – In i tomrummet

Ett irriterande tjutande slet Ermo ifrån hans drömlösa sömn och tillbaka till den hårda verkligheten. Han gnuggade bort sömngruset ifrån sina ögon och lade blicken på de blinkande röda siffrorna som krävde hans uppmärksamhet. Det borde vara soluppgång utanför skeppet, och det borde ge honom tid till att dricka kaffe och bli människa innan han var tvungen att börja göra iordning skeppet. Han slog av alarmet på den gamla väckarklockan och sköt sig upp till sittande ställning på sin bädd i maskinrummet. Motorns brummande läte vibrerade genom golvet och luften och fick honom att känna sig till rätta. Il Perso mådde bra, och då kunde han kliva upp i lugn och ro. Hans hjärna startade upp, och det första han kände nu när han kunde tänka klart var att en vild best var instängd i hans urinblåsa, och nu kämpade för att ta sig ut. Då han visste att behovet att besöka latrinen hade framkallats av Silis besök kvällen innan så accepterade han det utan några protester, tog på sig ett par vida byxor med ett dussin fickor, tunga av verktyg, och begav sig barfota för att underkasta sig urinbestens krav. Medan han vandrade ut i lastrummet tog han på sig ett linne som en gång i tiden varit vitt, men nu, som alla hans kläder, hade börjat bära oljiga tecken på hans yrke. När han kommit ut i lastrummet klättrade han snabbt upp för stegen och kom in i köket, där han fyllde och slog på vattenkokaren innan han sprang in på den angränsande latrinen för att släppa ut besten som var fångad i hans blåsa. Efter ett par minuter så spred sig ett betryggande lugn inom honom, och han lämnade nöjt porslinsaltaret. Han bryggde en kanna kaffe och ordnade sig en enkel frukost. Ermo uppskattade ensamheten som den tidiga morgonen erbjöd honom, då han var ensam med skeppet och kunde utföra sina dagliga ritualer i sin egen takt. Han hällde upp en kopp kaffe och inspekterade förnöjt den bruna sörjan. En stark och aningen stickande doft lovade honom att han snart skulle bli människa igen. Lugnt och förnöjt traskade han fram över den kalla metallen till skeppets cockpit, ett rum nästan lika stort som matsalen, där två stolar med kraftiga spännen stod bakom en stor kontrollpanel täckt av hundratals reglage av olika former och storlekar. På väggen och taket framför stolarna och kontrollpanelen hängde ett dussin skärmar som visade skeppets omgivning åt alla håll.

”Vi lyfter om arton minuter,” sade en mörk mansröst från en högtalare. Ermo slog i ner i lugn och ro. Vanligtvis hade han inte ens vaknat när fraktskeppet började lämna planeten, och blev väckt av de andra som saknade gravitationen. Han drack en klunk av det varma kaffe och grimaserade förnöjt åt styrkan.

”Vi lämna Jorden snart?”

Ljudet skrämde Ermo och han vände sig snabbt om. I dörröppningen till cockpitten stod samma kvinna som han tafatt hade försökt hålla sällskap dagen innan och tittade på honom med ett förväntansfullt uttryck som snabbt byttes till förvåning. ”Något fel?”

Han andades ut tungt. ”Du överraskade mig, bara.” Han tog en till klunk av kaffet och samlade sig. ”Jo, vi lämnar Jorden om… sjutton minuter.” När han såg det förväntansfulla ansiktsuttrycket på Ayeshas ansikte så fortsatte han. ”Är det första gången du lämnar planeten?”

Hon nickade. ”Första gången jag lämna mitt hem, det här. Du varit på många planeter?”

”De flesta. Det är bara Venus som jag ännu inte har besökt.” Han drack lite till av den svarta sörjan han hade i sin mugg.

”Vilken är din favorit?”

Guillermo log. ”Ares. Det är en stor rymdstation i omlopp kring Mars. Jag föddes där. Vi från rymden känner oss inte riktigt säkra med äkta gravitation och himmel över huvudet. Så fort jag kommer till en planet så vill jag bara fara vidare. Det är därför jag älskar det här jobbet; vi stannar aldrig, utan det finns alltid någonstans att flyga. Som jag ser det så är det inte målet som är det viktiga, utan resan dit.”

Ayesha stod tyst och tittade på honom, medan hon såg ut att tänka. Ermo tog en djup klunk ifrån det kallnande kaffet och såg muggens botten. ”Har du fått någon frukost?” frågade Ermo, och Ayesha skakade på huvudet som svar. ”Inte jag heller. Kom, vi hinner precis skaffa lite innan skeppet lyfter.”

Ermo kastade snabbt i sig en frukost, och uppmanade en inte lika stressad Ayesha att göra detsamma. ”Du vill inte hålla i kaffe när skeppet lyfter,” försäkrade han Ayesha med ett leende som hon inte riktigt förstod. Hon ville inte vara en dålig gäst, och gjorde som mannen (Guillermo, upprepade hon tyst för sig själv) sade, medan hon sköljde ner måltiden med en stor kopp kaffe; svart som helvetet, starkt som döden och sött som kärleken.

-

Landgångarna hade dragits in i skeppet flera timmar tidigare, och det låg nu ett gigantiskt, skimrande silverägg i den plågade öknen utanför Salt Lake City. Sakta letade sig ett mullrande ljud från skeppets motorer fram, och ljusa lågor började mödosamt trycka metallkolossen uppåt mot himlen. Bobcat Ranger, en ful och obekväm liten cowboy såg som alltid med en stickande sorg i bröstet hur hans enda kontakt, hans enda bevis på en värld utanför Jorden, lämnade dem, och som alltid undrade han ängsligt om det var den sista gången han skulle se det vita skeppet, som nu hade aktiverat sina stora, bakre motorer, och allt snabbare försvann likt en stigande komet i morgonhimmeln. Det bruna dammet som täckte hela den här förbannade kontinenten letade sig i hans näsa och framkallade en nysning, och när han öppnade ögonen igen så kunde han inte hitta den vita fläcken i skyn. En ängslig tanke föreslog att skeppet bara hade varit en hallucination som hans kapakskadade hjärna hade drömt ihop, men han tryckte bort tanken med en bön.

Den här är för dig, Gud, tänkte han och höjde sin skitiga fickplunta mot himlen. Låt det vita skeppet landa igen. Amen och allt sånt. Han vände pluntan upp och ner och drack djupt av det grumligt bruna innehållet som starkt påminde om diesel i smaken. Han grimaserade och tog en till klunk för att skölja ner den första. Inte helt nöjd med resultatet så tog han en mindre klunk från en annan plunta och kände sig nöjd. Risbrännvinet må ha varit dyrare och svagare, men inget smakade riktigt lika fint som äkta amerikanskt risvin.

Gud, kommer inte skeppet tillbaka, så kommer jag att leta upp dig och köra en kniv i arslet på dig.

-

Ayesha hade gjort som Guillermo och spänt fast sig ordentligt i en av stolarna i cockpiten, något hon var tacksam över när gravitationen försökte hindra skeppet från att trycka sig genom de atmosfäriska lagren. Hon hade aldrig varit uppe i luften tidigare, och satt nu nära panik. Hon hyperventilerade, mumlade böner mellan andetagen och kramade fast sig i den kalla metallfåtöljen så gott hon kunde. Guillermo satt däremot förvånansvärt lugnt och andades i normal takt, med ett nästan osynligt leende och stängda ögon.

”De andra vara fastspända?!” vrålade Ayesha ut, och märkte att ljudet inte alls var så högt att hon hade behövt höja rösten.

Ermo ryckte på axlarna. ”Kanske,” svarade han lugnt. ”Il Persos gravitation kanske låter dem sova lugnt, men vi märker snart om någon ropar till.”

Ayesha blev föga lugnad av hans osäkerhet, och fortsatte med att klamra sig fast i stolen. Det kändes på ett sätt som en smärre evighet, men samtidigt så kändes det som att bara ett par sekunder hade passerat. Snabbare än hon hade trott så upphörde trycket, och någonting som liknade normal gravitation tog dess plats. Hon spände snabbt upp de tryckande bältena, och kom på fötter. Det svartnade för ögonen i några sekunder och hon föll nästan innan blodet åter igen nådde upp till hennes huvud. Hjärtat slog så fort att hon trodde att det skulle spränga hennes bröst, hon hyperventilerade, kände ett tryckande behov av att kasta upp den lilla frukost hon hade fått i sig, och  kände sig så otroligt levande, som om en eld som hotade att äta upp henne brann i hennes inre. Sakta lugnade hon ner sig, men kände samma energi fortfarande uppfylla henne.

Kan det vara..? Hon tittade vilt ner på Guillermo som satt med det där smala, gäckande, stiliga och förbannade leendet på läpparna. ”Vi är nu utanför Jordens atmosfär, fröken. Välkommen till mitt hem.”

”Jag tacka dig för lektionen,” sade hon snabbt. Guru? Nej, nej. Kanske. Inte än. ”Om du ursäkta, jag gå meditera över det här.”

Guillermo nickade lätt åt henne, och vände sig mot kontrollpanelen. ”Detta är il Perso,” sade han in i en mikrofon. ”Vi begär tillstånd att få lyfta.”

”il Perso, du har klartecken att lyfta. Må Gud lysa upp rymdens mörker.”

”Må ni aldrig få slut bränsle.” Han tog skeppet genom de öppna hangardörrarna och ut i det oändliga mörkret som låg framför honom. Sakta men säkert kände han hur den konstgjorda gravitationen tappade greppet om honom och han snart var omfamnad av den viktlösa rymdens tomma, kalla mörker. Han kontrollerade skeppets värden ännu en gång, fällde ut skeppets solsegel och ställde kursen mot Mars. Han lutade sig bak i stolen, blundade och kände att han äntligen hade kommit hem.

IV – Midnattstankar

Jaque låg i sin bädd och strök under stycken i en ny Det infosocialistiska manifestet, passager som han hade läst hundratals gånger och kunde recitera utantill. Hans trötta gamla ögon passerade över de bekanta paragraferna, och en bläckpenna strök under samma ord som den gjort dussintals gånger tidigare.

Gör du egentligen någon skillnad? Frågade en röst inne i hans huvud som alltid. Revolutionen kommer aldrig leda till annat än en förtryckarstat som Hellasrepubliken. Tror du ens det är någon som bryr sig om böckerna du ger dem?

Han fortsatte att undermedvetet stryka under stycken i boken, medan han förde samma poänglösa diskussion med sin cyniska sida som han gjort så många gånger tidigare, utan att komma någon vart i argumenten.

Du kämpar i onödan. Finns det egentligen någon mening med ditt liv?

Frågan träffade honom rakt i hjärtat, för han kunde inte hitta ett svar som övertygade honom själv. Han lade undan boken, släckte lampan och lät sig uppfyllas av det enda som höll igång honom: hoppet. Han stängde ögonen och drömde om ett bättre solsystem.

-

Ibrahim låg vaken och stirrade upp i taket på sitt mörka rum, och försökte driva ut tankarna på syster Ayesha, nej, syster al-Mayram, ur huvudet. Hon var en de vackraste kvinnor han sett, och hon hade ett leende som fick hans mage att fyllas av fjärilar som ville fly. Hennes röst var som honung och hennes ögon som dadlar…

Han försökte frenetiskt att koncentrera sig på morgondagen, då de skulle ut i rymden, då han kanske skulle bli tvungen att tala bort vakter, då han skulle behöva all sömn han kunde få, och då han äntligen skulle få se vackra Ayesha igen…

Han slog sig själv i pannan, vände sig om och försökte att koncentrera sig på att tyst läsa upp hadither, som också bara ledde honom tillbaka till tankar om sköna Ayesha igen. Han vred på sig i många timmar innan han till slut somnade.

-

Ayesha satt på huk i sin hytt igen, försjunken i muraqaba, och försökte resonera kring kaptenens ovilja att visa kärlek och broderlighet. Hennes guru hade skickat med henne en gåva, som han hade sagt att hon skulle packa upp när hon funnit ett skepp. Hon tog fram presenten, ett litet paket inslaget i en svart sidensjal, och började knyta upp sjalen. Det hon såg inuti skänkte henne ett leende. På det svarta sidenet låg en helt ny uppsättning tarotkort. Hon lade bort de två meningslösa korten och blandade de resterande sjuttioåtta. Hon vände upp det första kortet, det som representerade den frågande, henne. På kortet stod XII – Den hängde. Hon log. Den hängde befann sig mellan två stadier, han var lugnet som uppstår mellan två perioder i ens liv. Förändring var på väg, men det visste hon redan. Lättad lade hon sakta upp nio kort till, och spenderade en lång tid med att utläsa deras mening.

-

Efter att ha legat i sängen en lång stund så gav Sili upp med att försöka sova, och satte sig upp i sin bädd. Hennes hytt, kaptenens, var större än de andras, och var på den övre våningen i skeppet. Hytten var obekväm, men Sili hade försökt göra det bästa av den. Hon hade lagt ut en matta från Kalifatet över golvet, och täckt väggarna i färggranna tyger. Hon tittade på sitt fickur och märkte att det var mitt i natten och att hangarskeppet skulle lyfta om bara några timmar. Hon var trött, men huvudet var fullt av tankar som löpte fram och tillbaka utan att hon egentligen kom fram till något i sitt funderande, och hon kunde inte somna. Hon var klädd i en kortare särk och underbyxor, och virade en stor, svart-vit-rutig sjal runt sina höfter som en kjol och fäste den med en brosch. Det var en del av den, av kalifatet inspirerade, modetrend som hade börjat sprida sig bland de icke-adliga i de Jovianska rikena, och som adeln försökte stoppa. Hon stoppade ner fötterna i ett par tofflor innan hon vandrade ut ur sin hytt. Hon vandrade ut till matplatsen, ett avlångt rum med ett runt bord där det fanns plats för tio personer. Tätt intill bordet var köket och matförrådet, och hon gick dit och tog sig ett glas vatten. Två dörrar ledde ut ur rummet, en bak i lastrummet och en fram till bryggan. Hon tog dörren som ledde till lastrummet och kom ut på avsatsen som gick runt rummet, och klättrade ner för en stege längs väggen. Väl nere gick hon in genom en dörr som låg under den hon kommit ut ur, och kom in i en smal korridor som fortsatte framåt mot hytterna och vek av till höger till maskinrummet. Hon tog till höger, och gången slutade i en tjock järndörr, bakom vilken hon kunde höra brummandet från skeppets fusionspulsmotor. Hon öppnade den tjocka dörren och kom in i ett rum som mer eller mindre helt fylldes av en stor apparatur hon inte förstod sig på. Inne i rummet var det mycket varmare än i resten av skeppet, och hon kände hur svetten började krypa fram i nacken. Längs ena väggen låg en madrass från vilken Guillermo tittade mot henne. Hon stängde dörren bakom sig och började gå fram mot honom.

”Hård dag?” frågade han, med ett leende. ”Jag hörde från Bram att du körde bort ett ungt par.”

Hon ryckte på axlarna och drog av sig sin särk. Den varma luften inne i maskinrummet omfamnade hennes blottade bröst. ”Du vet hur det är,” sade hon med en uppgiven ton. Hon vandrade fram till bädden och tog under tiden bort broschen för att låta sjalen falla till golvet.

-

Sili tittade upp i taket på maskinrummet. Både hennes och Ermos nakna kroppar var täckta av svett, delvis från deras aktiviteter och delvis från värmen i rummet, och hennes sinne var nu mycket närmare sömnen.

”Jag tror,” sade Sili, uppfylld av post-orgasmisk klarhet och nikotin från en cigarill i hennes vänsterhand, ”att Ayesha kan medföra många ändringar för oss.”

”Jaså?” frågade Ermo trött, med ett lite för nöjt leende på läpparna. ”Varför tog du ombord henne, egentligen?”

Sili tog ett djupt bloss och log mot honom. ”För att hon jobbar gratis.” Bägge brast ut i skratt några sekunder. ”Men jag tror vi kan ha användning för henne. Det är många dörrar som kan öppna sig om vi har en pilgrim med oss…”

”Och ännu fler som kan stängas.”

”Det är sant.” Sili tog ännu ett djupt bloss och andades lugnt ut röken. ”Men jag är ganska säker på att jag gjorde rätt val.”

”Bara ganska?” gäspade Ermo trött fram.

Sili ryckte på axlarna. ”Bara Gud vet säkert.”

”Mhm,” gäspade Ermo fram. Han vände sig om, och gled snabbt in i sömnens famn, omvaggad av motorns brummande vaggvisa. Sili behöll resten av sin nyvunna visdom för sig själv och rökte färdigt sin cigarill, varefter hon vandrade upp till sin egen hytt och somnade innan hennes huvud ens hade rört vid kudden.

III – Hopp är som glas

Ersilia tittade på sitt fickur, och muttrade lite för sig själv medan hon otåligt vandrade runt i lastrummet. Det var över två timmar sedan de hade gjort upp om affären, och de hade ännu inte kommit för att byta varorna. Hon började bli allt mer orolig för att någonting hänt med säljarna, eller att de lurat dem, vilket Sili inte hade råd med; utan en last kapak skulle de få gå hungriga. De två stolarna stod kvar i lastrummet, och i den ena satt Jaque och läste genom ett par små, runda läsglasögon som vilade högt på hans näsrygg. Sili slog sig ner mitt emot honom och märkte, som hon antagit, att Jaque satt och strök under intressanta stycken i Det infosocialistiska manifestet: Den materialistiska dialektikens applicering. Han hade gjort det till en vana att stryka under de stycken han ansåg vara viktiga och ge böcker till fattiga som de träffade på under sina resor. Boken var alldeles ny, och Sili misstänkte att han hade ett dussin likadana i sin hytt.

”De kommer snart,” intygade Jaque lugnt, utan att titta upp från boken.

”Jag hoppas det,” sade Sili, och fick bara tystnad som svar. Hon fiskade upp ett cigarilletui av blank metall ur en av innerfickorna på sin sin läderrock och tände en. Hon tog ett djupt bloss och lät nikotinet lugna hennes hammrande hjärta. Det hade inte samma starka effekt som kapak, men hon kunde inte röka bort sitt skarpa sinne innan en affärssituation, oavsett hur trivial den må verka. Allt för många handlare hade förlorat sina liv så. Jaque lade undan sin bok och stoppade en pipa, som han snart satt och bolmade med. Han såg ut som en snäll farbror som skulle berätta en saga, där han satt med en bok i knät, flint och läsglasögon och en pipa som stack ut ur hans grånande helskägg. Det var svårt att tro att han hade förtjänat sitt republikanska medborgarskap genom sju år i Främlingslegionen och hade tappat räkningen på hur många personer han hade bragt om livet.

De rökte i tystnad, och otålig som hon var tog Sili ännu en titt på sitt fickur; det hade bara gått några minuter, men hon började bli trött på att vänta. Hon gäspade omedvetet och började överväga att knyta sig. Imorgon lämnade hangarskeppet Jorden, och de begav sig emot Mars. Om de hade otur så skulle vakterna besluta sig för att kolla just hennes skepp, och i så fall skulle hon behöva vara utvilad för att smidigt kunna förhandla ner priset på deras mutor.

”Kapten,” sade Jaque och nickade mot en grupp på fyra människor som kom gående mot skeppet med en kärra på vilken det stod tre trälådor och två gastuber. Sili log snabbt emot Jaque, ställde sig upp, kastade det lilla som var kvar av cigarillen och vandrade fram till ingången med ett ansträngt leende på hennes läppar.

-

Ayesha al-Mayram satt på huk på golvet av den hytt hon blivit tilldelad. Det var ett litet rum som fick plats för lite mer än en bädd och en garderob, någonting som ändå var en större lyx än den hon vant sig vid under sina år som mujaheddin. Hon satt försunken i muraqaba, den meditation som hon fått lära sig av sin guru. Hon hade ännu inte fullt lärt sig hur hon skulle öppna sitt inre öga utan hjälp av kapak, men hon försökte komma underfund med situationen hon hamnat i. Hon hade gjort som hennes guru hade sagt, och funnit ett skepp med icke-troende. Nu skulle hon resa med dem, och det skulle hjälpa henne förstå världen, Gud och hennes roll. Hon undrade om hon var stark nog för att uthärda påfrestningarna? Skulle hon falla lika djupt ner i fördärvet som de runt henne, eller skulle hon genom dessa otroende lära sig hur hon till fullo utplåna sig själv i Guds ära?

En knackning på dörren störde hennes koncentration. Hon tog ett djupt andetag och svarade på bruten nylatin. ”Kom in.”

Den kraftiga metalldörren gled upp utåt, och i dörröppningen stod broder Ibrahim med ett leende på läpparna. ”Kom, syster,” sade han på arabiska, ”det är dags att jobba.”

-

Sili stod i öppningen till lastrummet och inväntade deras besökare. Mannen som hade fört deras talan när de mötts tidigare visade sig vara en ärrad och sliten gammal herre med en lapp för det vänstra ögat. Med honom gick ett ungt par som såg ut att vara syskon och ännu inte blivit ärrade av sitt yrke. Den sista var en lång herre som föll in någonstans mellan de andra i utseende. Sili bad dem ta in lasten i skeppet, vilket de också gjorde. När hon vände sig om för att gå in i skeppet så såg hon hur Bram och Ayesha stod uppe på avsatsen som gick längs väggarna på skeppets övervåning och hade tagit positioner på varsin sida om ingången, med skyddsmasker hängande runt sina halsar.

”Jaque, stänger du dörren?” frågade Sili, och fick ett tyst nickande som svar. Jaque tryckte på knappen som fick dörren att stängas, och plockade därefter upp två skyddsmasker och kastade en till Sili. Den anlända gruppen tittade lite förvånat mellan varandra.

”Ni trodde väl inte att vi skulle betala er utan att kontrollera varorna?” frågade Sili med ett spår av hån i rösten. ”Har ni inte med er skyddsmasker så har vi en till övers.”

Den ärrade mannen viftade bort erbjudandet. ”Öppna bara, vi är vana.”

Jaque bröt med en kofot upp den första av de tre lådorna, som var fylld med ett grönbruna ulliknande material; kapakmögel. Sili stack ner sin vänsterarm i lådan och grävde runt i den. Hon tog nöjt upp armen, och proceduren upprepades med ännu en låda innehållande kapakmögel. Den tredje lådan innehöll någonting som såg ut som ljusbruna rankor av varierande tjocklek, roten från vilken växten fått sitt andra namn; djävulsrot. Även den lådans innehåll föll Sili i smaken, och hon vände sig mot säljarna.

”De där,” sade hon och pekade mot gastuberna, ”behöver vi inte kontrollera just nu. Vi får lita på ert goda ord och vilja att inte skaffa fiender att de innehåller sporer, som ni sagt.”

Gruppen med säljare vred lite obekvämt på sig och det unga paret skrattade nervöst, osäkra på om det var ett skämt eller ej. ”Vår betalning?” frågade den ärrade mannen.

”Naturligtvis,” sade Sili och pekade mot en förbränningsmotor som stod bredvid en avlång, mattsvart låda med grova spännen . ”Jaque, vill du demonstrera?”

Jaque öppnade lådan och avslöjade fyra gevär som låg däri. Då de inte var ihopsvetsade av metallskrot så skulle de i Amerika anses vara av ypperlig kvalitet och kunna göra en säljare rik. I Elysium, däremot, var det det billigaste geväret man kunde hitta. Jaque tog upp ett gevär, och mantlade det. Förutom den ärrade mannen så började besökarna titta nervöst mellan varandra. Jaque lade an geväret, och skjöt. Smällen från geväret ekade genom skeppet, och samtliga kände att de gärna hade haft ett par hörselskydd. Kulan hade gått in i en tjock träbit som stod uppställd mot den bortre väggen. Jaque upprepade proceduren med varje gevär, och efter varje skott så kände de återigen att hörselskydd hade varit uppskattade. När Jaque hade stängt in alla gevär i sin låda och Ersilia kände att hennes hörsel hade återgått till normala nivåer så vände hon sig mot säljarna och plockade upp en stor penningpung i grovt linne.

”Trettiotusen floriner, som vi kommit överens om. Antar ni den andra utrustningen?”

Den ärrade mannen nickade. ”Det gör vi, men vi har ett annat förslag.”

Sili höjde ett ögonbryn. Det var få saker hon hatade så mycket som folk som försökte omförhandla priset i sista stund. Nu skulle de kräva fler gevär, och mer pengar. ”Låt höra,” sade hon kallt.

”Jo, du förstår…” började den ärrade gubben osäkert. ”Dessa två,” han gestikulerade åt det unga paret, ”de är rena barnen, de förtjänar inte det här livet. Kan ni inte ta dem med er?”

Sili gav honom en trött blick. ”Nej. Vi hade en överenskommelse, och den kommer jag följa.”

”Men snälla,” sade den unga damen och steg fram. Hennes röst var stark, men samtidigt ljus. ”Vi har vår egen mat med oss, vi håller oss till oss själva. Släpp av oss i nästa hamn, var det än är, så är vi nöjda. Och innan dess kan vi hjälpa er!”

Sili synade henne upp och ner. Hon var en vacker ung flicka, och skulle säkert falla många män i Elysium i smaken. Hon talade med pondus. Om hon bara var smart och kunde spela det sociala spelet så skulle hon säkert kunna gifta in sig någon lägre adelsfamilj, och Ersilia skulle kunna lära henne hur. ”Enda sättet ni kan hjälpa oss är genom att ha en last redo att sälja nästa gång vi landar här. Vi har varken tid eller plats för fripassagerare.”

Hon kastade säcken med floriner till flickan, som såg på den uppgivet. Den unga pojken gick fram för att trösta henne. Jaque och Ersilia började, med hjälp från de två andra männen hos säljarna att lasta av kapaken från deras kärra och lasta på motorn och lådan med gevären. När transaktionen var färdig fällde de ner luckan och släppte iväg besökarna.

II – Främlingar är bara vänner du ännu inte träffat

En välkommen, svalkande vind sköljde över Sili, Ibrahim och Jaque när de vandrade ut genom en av portarna i Salt Lake Citys stadsmur, ett av de mest imponerande byggena i den kända galaxen. Den var nästan fem meter hög och flera meter bred, och var grundligt och noggrant byggd av allt som byggarna hade kunnat komma över; metallbalkar från fallna hus stod upp ur marken för att ge den stabilitet, och mellan dessa hade det placerats stenar, trä och delar av gamla bilar, maskiner och hus med hjälp av cement, murbruk, lera, och spik svetsats ihop en ett stort solitt block som var lika orörligt som tio stridsvagnar. Den såg inte mycket ut för världen, men den höll ihop såpass bra mot vindar och anfall att många misstänkte att en högre makt hade varit inblandad i dess bygge. Ett par stora dubbelportar som huvudsakligen bestod av hopsvetsade bildörrar och järnskrot stod öppna och släppte ut trion i den nya delen av staden. Innanför stadsmuren fanns arkologin och gamla metalltorn som inhyste väl så många invånare och affärer. Utanför stadsmuren fortsatte staden lika långt till, men där stod det trähus som var byggda i den stil då Amerika var vilt, som det var även nu. Ingen visste riktigt varför, men ganska samtidigt började alla evangelistiska predikanter predika att de skulle sträva att återvända till den tiden, då folket var ärligt och gudfruktigt, och helt plötsligt hade alla hus börjat byggas i den gamla stilen, med breda gator där trähusen med flera våningar och alterner stod på bägge sidor om vägen, fast nu med el- och telefonledningar som hängde mellan husen övervåningar och elektriska facklor som lyste upp natten.

Trion vandrade norrut, mot hamnen, som egentligen bara bestod av ett stort, ledigt fält där ett stort hangarskepp landade i en vecka eller så, innan det flög upp i omlopp och väntade i två veckor innan det for ner till Jorden igen. Jordens gravitation, som de flesta planeters, var alltför hög för att ett litet skepp skulle ha råd att lyfta och landa helt själv, och därför fungerade dessa flygande hangarer som en transport för handelsskepp som il Perso.

De vandrade i tystnad ut genom staden, och passerade salonger där hästar stod knutna vid en ho utanför, sida vid sida med bilar som var antingen helt hembyggda eller hopsvetsade av ett dussin olika bilar. Bredvid dessa salonger var det inte ovanligt att det på en låda stod en predikant och läste ur det nya testamentet för en intresserad skara. Träskyltar ovanför husdörrar informerade förbipasserande att man kunde köpa antingen begagnade fordon, verktyg, vapen, kläder och allting annat som kunde säljas begagnat. De som faktiskt hade nyproducerade saker höll sig innanför stadsmuren, och oftast inne i arkologin. Trion kom ut ur staden och vandrade några hundra meter på ett tomt ökenfält innan de kom fram till hamnen. Skeppet var massivt, tvåhundra meter högt och tre gånger så långt, och såg ut ungefär som ett tillplattat ägg. Det var byggt av blank metall som ännu inte hade hunnit bli speciellt påverkat av dammet och hundratals luckor i olika storlekar var öppnade i skeppet ur vilka det sträckte sig landgångar ner till marken. På marken runt hamnen fanns det enkla stånd, drivna av både sådana som bodde i Salt Lake och de som kom ner till Jorden för att sälja till andra rymdfarare såväl som till lokalbefolkningen. Trion vandrade lugnt genom massorna av rymdfarare och de som hoppades på att ta sig från Jorden, då och då hälsandes på andra rymdfarare som de kände sedan tidigare. Deras vandring tog slut vid landgången märkt D – den som ledde upp till det fjärde däcket för mindre skepp. Den var fyra meter bred, och uppdelad i två rullband, ett som sakta rullade in i skeppet och ett som rullade ut ur det. De ställde sig på bandet som ledde in i skeppet och njöt av utsikten medan de fraktades uppåt. De mötte andra grupper som var i full färd med att både frakta in och ut last, och efter några minuter kom de in i en korridor bredare än landgången, och med högt till tak. De svängde av mot hangarblock A, och kom in i en stor hangar där två dussin rymdskepp av alla de former trängdes om plats.

”Har ni era pistoler?” frågade Sili tyst, till vilket bägge männen nickade som svar. ”Ha dem nära er, utifall den här besökaren skapar trubbel eller är en släkting.”

”Är det inte dags att hitta ett bättre slang för polis än släkting?” frågade Ibrahim. ”Någonting på tianyu, kanske, så vi är hand i hand med andra rymdfarare?”

Sili ryckte på axlarna. ”Vi tar det senare, Bram. Vi har en besökare, om du kommer ihåg?”

Bram gav ett väl intränat leende som svar och de tre började leta sig fram emot dockplats 14. Efter några minuters vandrande genom den varma hangaren lade de ögonen på il Perso, ett ganska litet rymdskepp, inte mer än trettio meter långt och tjugo meter brett vid dess bredaste ställe. Färgen hade en gång i tiden varit mörkt blå, men hade under åren slitits till en sorts rostbrun färg som täckte såpass bra att ingen hade kunnat gissa att skeppet någonsin hade varit någon annan färg. Det stod tyst på ett halvdussin metalliska fötter, och hade den breda änden mot dem utan att någon av ingångarna var öppna. Sili tog fram sin radio.

”il Perso, il Perso,” sade hon med något som nästan lät som oro i rösten.

”il Perso, kom,” svarade Ermo snabbt.

”Vi står utanför. Släpper du in oss?”

”Uppfattat, vi är i lastrummet.”

Efter lite mindre än en minut öppnade sig framför de tre en lucka som sträckte sig över hela den breda ändan av skeppet som ganska snabbt hade sänkt sig till marken och blivit en landgång. I öppningen stod Guillermo Enzo, en normalbyggd ung man klädd i ett par oljefläckade byxor med ett dussin fickor fyllda med verktyg. Han hade ett lika smutsigt linne och blont hår som var fastknutet i en hästsvans som nådde till mellan hans skulderblad. Hans skägglösa ansikte pryddes av ett vinnande leende.

”Välkommen tillbaka,” sade han på perfekt nylatin. ”Vad jag förstår har allt gått bra?”

”Senare, Ermo,” svarade Sili och började vandra upp i det stora, ganska tomma lastutrymmet. ”Vi hade en besökare?”

Ermo nickade över axeln, mot en figur klädd i brunt och vitt som ställde sig upp ur en stol. Ett mörkt, nästan svart, kvinnoansikte vände sig mot de nyanlända och fäste sin blick vid Sili. Hon hade en kraftig, lädermantel som hade färgats gulbrun av dammet fäst med ett spänne över ena axeln, och under den en fotsida vit särk med guldbroderier kring ärmsluten och fotslutet och som var fäst med ett brett, guldfärgat band kring hennes midja. Runt huvudet bar hon en vit slöja med guldkant som dolde hennes hals och hår och bara visade hennes smala ansikte i vilka det satt ett par smala ögon som var lika mörka och outgrundliga som den arabiska natten. I sin högra hand höll hon en trästav vars övre ände var inlindat i smutsigt tyg och bredvid henne låg en stor ryggsäck.

”Du vara kapten för skeppet?” frågade hon på dålig nylatin med en bred arabisk brytning.

Sili nickade. ”Vi ska tala alldeles strax,” sade hon, och vände sig sedan mot Ermo. ”Ta ut motorn ur gaffelbilen. Du har 20 minuter på dig. Jaque, hjälp honom.”

Ermo öppnade munnen för att fråga varför, men Sili gav honom en blick som informerade honom om att det var onödigt och inte skulle förändra någonting. Ermo och Jaque vandrade iväg, och Sili och Bram vandrade mot den främmande kvinnan.

”Jag är Ersilia Bertoni,” sade Sili och sträckte fram handen mot kvinnan, ”kapten för il Perso, det här skeppet.”

Kvinnan nickade och tog hennes hand. ”Jag vara Ayesha al-Mayram. Jag önska resa med er.”

Sili nickade och satte sig ned i en av de två stolar som fanns, och gestikulerade åt kvinnan som kallade sig Ayesha att sätta sig i den andra, vilket hon gjorde. När hon satte sig märkte Sili att kvinnan under sin långa särk bar ett par rediga kängor med en ordentlig stålhätta.

”Du förstår att en resa inte är gratis,” sade Sili, ”men om du har pengar kan vi ta dig vart du än vill fara. Tyvärr är vår nästan destination redan bestämd att vara Mars.”

Kvinnan skakade på huvudet och fortsatte på sin brutna nylatin. ”Jag inte söka resa till mål. Jag önska resa med er.”

Sili tittade förvirrat mot Bram och gestikulerade åt honom att tala, varefter han började konversera med kvinnan på fläckfri arabiska, något hon talade fort och utan problem. Sili förstod några enstaka ord emellanåt, men orkade inte försöka pussla ihop något sammanhang. Efter några minuter gestikulerade Bram åt Sili att de skulle gå en bit avsides.

”Hon är zensufier,” viskade han fram på nylatin. ”Hon säger att hon varit mujaheddin, skyddat pilgrimer, fram till nu, och nu har beslutat sig för att ge ut på sin egen hajj, pilgrimsfärd.”

”Hon är alltså utfattig.”

Bram nickade. ”Hon vill resa med oss. Hennes lärare i Medina sade åt henne att hitta några som oss och resa medtrevlig överenskommelse dem, att hon då skulle förstå livet bättre.” Han ryckte på axlarna. ”Jag vet inte riktigt, jag kan väldigt lite om zensufism.”

Sili tittade otåligt mot Bram. ”Och varför ska jag bara inte kasta av henne nu?”

Bram log. ”Hon säger att hon, i utbyte mot att vi blir hennes mujaheddin, kommer att jobba precis som oss andra, men inte kräva någon betalning utom mat och vatten, samt att vi ger henne tid att besöka pilgrimsmål vid möjlighet.”

Sili besvarade Brams leende. ”Det låter som en god affär. Kom.”

Då de vandrade tillbaka mot kvinnan slogs Sili av en tanke. ”Hennes lärare i Medina? Är inte zensufierna förföljda i Kalifatet?”

Bram ryckte på axlarna. ”Såvitt jag vet.”

De kom fram till kvinnan, och Sili satte i stolen mitt emot henne. ”Det låter som en bra överenskommelse du har föreslagit. Men varför skulle vi behöva dig?”

Kvinnan nickade i takt med att Sili talade, och när hon hade talat klart stängde hon ögonen och andades in djupt. Hon ställde sig upp innan Sili hann blinka, och med ett högt metalliskt ljud flög stolen hon satt på iväg genom lastrummet. Både Silis och Brams ögon sökte sig efter stolen i en hundradel, och när Sili tittade tillbaka mot kvinnan såg hon något metalliskt som glänste till och försvann bakom henne när hon snurrade ett varv. Hon hörde ett vinande ovanför sitt huvud, och duckade instinktivt, och tittade upp mot Bram som stod alldeles blick stilla och andades fort. Kvinnans trästav hade plötsligt ett skinande huggspjutshuvud istället för att vara täckt av tyg, och klingan vilade bredvid Brams strupe. Sili såg någonting mörkt i ögonvrån och märkte att kvinnan med vänster arm pekade en revolver mot hennes ansikte. Det hela hade inte tagit mer än några sekunder, och Silis hjärta slog alldeles för fort för dess eget bästa. Kvinnans ansikte var orörligt och känslolöst när hon stirrade mot Bram. De stod så utan att röra sig i vad som kändes som en evighet innan det att kvinnan lugnt riktade bort vapnen, stoppade in revolvern under sin mantel, släppte spjutet bredvid henne på golvet och korsade sina armar.

”Sannerligen,” sade Sili och försökte lugna ner sin andning och dölja alla tecken på att hon blivit berörd, ”imponerande. Verkligen. Inte sant, Bram?”

Han nickade till svar och svalde tungt. Kvinnan verkade nöjd och log mot dem. ”Mars låta väldigt bra. Allt jag äga vara med mig. Jag kan lämna Jorden nu, om det behöva.”

Sili samlade sig, och log ett menande leende mot Bram. ”Bram, visar du vår nya besättningsmedlem till hennes rum? Namnet var Ayesha?”

Kvinnan nickade, ställde sig upp och samlade på sig sina saker. Bram som nu också hade samlat sig ledde in henne i en liten korridor som tog dem djupare in i skeppet.

I – Pilot

”Hm…” sade en kvinnlig röst betänksamt. Hon höll i sin vänsta hand någonting som närmast kunde liknas vid en hård, soltorkad boll grönbrun ull. Hon lyfte den framför sina ögon och inspekterade den noggrannt, klämde på den för att känna på dess konsistens, drog lite lätt i den med andra handen för att se om den gick isär, vilket den började göra.

”Hm…” sade kvinnan åter en gång till. Hon skulle ha lyft den till näsan för att lukta, om det inte vore för att hon, precis som de andra sex som stod med henne i det lilla, mörka rummet i Salt Lake Citys underjord bar ordentliga skyddsmasker som helt innestängde ansiktet, och gjorde det väldigt svårt att känna någon doft. Det stod två män bakom henne, en nästan lika liten som henne och en som var nästan två huvuden längre och dubbelt så bred. Mitt emot dem stod fyra personer som såg ut att vara av olika åldrar och kön, som hade gemensamt att deras kläder var gamla, slitna, dammiga och mycket säkert sydda av dem själva. Mellan de två grupperna stod det en öppen trälåda ungefär en kubikmeter stor som var full till bredden av likadan grönbrun, soltorkad ull som det kvinnan höll i handen.

Kvinnan såg hur den andra gruppen blev nervösa genom de små rörelserna i ansiktet genom skyddsmaskslinserna, hur de tittade på varandra nervöst, hur de ändrande vikt mellan benen lite för ofta. Hon log, men utan att det nådde hennes ögon. De har aldrig sålt till en skyttel tidigare, tänkte kvinnan förnöjt. Utmärkt.

Hon kastade tillbaka den lilla bollen av grönbrun ull i den större lådan.

”Det är inte kapak av den bästa kvaliteten,” sade hon med en viss uppgivenhet i rösten, ”men det går att sälja. Jag kan erbjuda er tjugofemtusen floriner för allt.” Hon nickade emot två lådor till och två gasflaskor som stod i ett hörn bakom den andra gruppen människor. De andra tittade mellan varandra.

”Har ni en förbränningsmotor?” frågade en av figurerna, mannen som verkade ha tagit ledningen. Hans röst var ett sprucket kraxande framkallat av ett hårt liv bestående av tobak, kapak och bourbon i stora mängder. ”Vi skulle behöva en till våran bil. Och gevär, ett var. Samt trettiofemtusen floriner.”

Kvinnan vände sig mot sina kompanjoner, och de böjde sig in för att kunna viska mellan varandra utan att höra någonting.

”Vilket väder det är här nere,” viskade kvinnan fram lugnt.

”Fasansfullt,” svarade den kortare mannen, med en lätt arabisk brytning, medan den stora mannen bara nickade. ”Jag skulle föredra till och med ett rymdskepp framför den här gudsförgätna planeten.”

”Just ja,” sade kvinnan till den stora mannen, ”visade jag dig någonsin min favoritkrog i Elysium?”

”Nej, tyvärr inte,” svarade han en lätt fransk brytning.

”Synd det, påminn mig nästa gång vi lägger ankar i dess hamn… Vilket borde bli om två månader, om vi har tur.”

”Aj aj, kapten.”

”Det här borde ha varit nog länge för att göra dem obekväma?”

Bägge männen nickade, och de vände sig om mot den andra gruppen människor.

”Det är knappast kapak av den högsta kvaliteten ni säljer oss. En motor och gevär ska vi kunna skaffa. Men inte mer än tjugotusen.”

”Trettiotvå.”

”Tjugotvå.”

Kvinnan såg hur mannens ansikte spändes bakom skyddsmasken. ”Trettioen,” sade han.

”Tjugofyra,” svarade kvinnan.

”Trettio, en rund siffra.”

”Tjugofem, också rund.”

”Tjugosju.”

”Tjugosex,” sköt kvinnan in innan mannen hade talat färdigt.

”Trettio,” sade han lika fort.

”Överrenskommet,” sade kvinnan åter lika fort, och sträckte fram sin hand mot den överraskade mannen, som snabbt återfick sitt mentala fotfäste och skakade den.

”Hangar DA-14, skeppsnamn il Perso,” sade hon.”Kom dit med varorna så snart som möjligt. Inom en timme har vi ställt i ordning er betalning för enkel och diskret bortförsel.”

Mannen nickade och gestikulerade med sin vänsterhand mot dörren. Han upprepade hangarbeteckningen tyst för sig själv, och kvinnan och de två männen med henne vände sig och gick.

Utanför det lilla rummet bredde Salt Lake Citys underjord ut sig. De vandrade in i en större tunnel som hade likadana dörrar som den de kommit ut ur på bägge sidorna, och andra mindre tunnlar som korsade den hejvilt. Inhugget i stenen var lamphållare på vilka det hängde elektriska lampor, oljelampor och facklor, som alla misslyckades med att helt hålla borta mörkret, och istället tjänade som små ljuskällor mitt i allting. Det var en bred tunnel med högt till tak, och de tre vandrade lugnt framåt, ännu med skyddsmaskerna på huvudet. Det rörde sig ganska mycket folk i tunnlarna, huvudsakligen unga människor, och de äldre såg alltför härjade ut för att man skulle kunna misstänka att de hade någon familj. Gruppen gissade att de flesta var någon kombination av cowboys, prostituerade och narkomaner. Ovanför många av dörrarna som fanns i gången fanns det uppsatta skyltar som med dålig stavning upplyste förbipasserande att man kunde finna sinnespåverkade drycker och lättklädda, dansande damer. Även om det inte skyltades så märkte man snabbt om man vandrade in genom en av dörrarna att det fanns annat än drycker som var sinnespåverkande och att damerna för en slant kunde göra mer än att bara dansa.

De vandrade i tystnad in genom en av dörrarna och fann sig inne i ett stort rum i ett av de gamla metalltornen som hade stått där sedan innan Katastrofen. Marken var täckt av det gulbruna dammet som täckte allting på hela den här förbannade kontinenten och väggarna hade sedan många år tilbaka blivit missfärgade av sot, tobaksrök och det evigt närvarande dammet. Rakt framför dem var ett par smutsiga metalldörrar som dolde en hiss, och bredvid den en trappa som ledde uppåt i husen. Kvinnan tryckte på knappen som kallade hissen och ett svagt grönt sken dykte upp kring knappen. Efter en stund öppnade sig dörren, och de klev in i en liten smutsig hiss. Den kortare mannen tyckte in knappen som det nu var ett G målat på, och under gnisslande protester började hissen ta dem upp mot marknivå.

Snart stannade hissen och de fann sig i ett likadant rum som där de hade stigit in. I väggen framför dem var det utskuret en dörröppning som det skarpa solljuset letade sig in genom. De tre vandrade ut i solljuset och möttes av en levande men samtidigt död stad. Runt dem stod det höga metalltorn varav många hade en lätt lutning åt många håll och stack upp ur marken på ett sådant sätt som föreslog att de hade ett par våningar under det gulbruna dammet. Till höger om dem, söderut, tornade arkologin i mitten av Salt Lake upp sig; en kupol av metall och glas som en gång i tiden säkert hade skinit som Luna på en vinternattshimmel, men som nu var täckt av damm och smuts, och därför inte alls sken något speciellt. När de kommit ut i den friska luften, bort från områden där deras rykte kunde bli skadat av att de sågs, tog de av sina skyddsmasker.

”Jag förstår inte,” sade den korta mannen på nylatin, med en lätt arabisk brytning, ”hur underjorden kan finnas här, trots att evangelismen genomsyrar hela samhället. De borde tycka att allt där nere är synd.” Han hette Ibrahim al-Hazred och var kring tjugofem år (räknat efter den muslimska kalendern) och var en välpolerad arab med ett litet getskägg och hår som vanligtvis låg slickat till nacken med hjälp av olja, men nu hölls bak med hjälp av svett. Han var nästan lite för smal, och var, som de andra med honom, klädd i enkla, slitstarka kläder som hade färgats av dammet.

”Pengar,” svarade den stora mannen vid namn Jaque Julie (ett efternamn som ofta inbjudit hån som besvarats med en blåtira) med en lätt fransk brytning. ”Adelsfamiljerna betalar vakterna, och de behöver pengar. Underjorden har pengar och betalar adeln. Vakterna tittar bort och alla är glada.” Han var byggd som en hangarvägg och hade ett ansikte som bar märken och ärr från ett långt och stridsfyllt liv. Han såg ut att ha passerat fyrtio, och redan hade hans hårlinje retirerat till bakom hans hjässa medan det lilla håret han hade kvar hade gråa inslag i den mörka färgen. Hans haka var nästan lika bred som Ibrahims överarm, såg ut att vara huggen ur sten och var täckt av ett respektabelt helskägg som hade samma mörka färg och gråa inslag som håret det satt ihop med.

”Det skulle inte förvåna mig,” fortsatte Jaque, ”om många av de där hålorna ägdes av adeln. En enkel och säker inkomst.”

Ibrahim öppnade munnen för att svara, men stängde munnen när han såg att kvinnan, som nu hade tagit av sig sin skyddsmask gav honom en menande blick. Hennes namn var Ersilia Bertoni, och hon var inte vad man direkt skulle kalla vacker. Det första man reagerade på var att hon inte var speciellt smal, som modet var för kvinnor inom såväl Elysium som Kalifatet och de Jovianska konungadömena, utan hade kött på benen. Hennes aningen hjärtformade ansikte ramades in av mörka lockar och innehöll ett par stora mörka ögon som satt på varsin sida om en smal näsa och en smal mun. Hon bar till skillnad från de andra även en knälång läderkappa utöver den klädsel som inte alls hjälpte till att framhäva hennes kvinnliga attribut.

”Tala inte sådär när folk kan höra oss,” sade hon lugnt. ”Bara för att vi talar nylatin betyder det inte att det inte finns någon som kan förstå och springa till stadsvakten.”

Männen tittade mot varandra och ryckte på axlarna.

”Fortsätt när vi är på skeppet, Jaque,” lade Ersilia till med ett leende som visade hennes vita tänder. ”Jag vet alltför lite om den här staden.”

Jaque besvarade leendet och gjorde slarvigt honnör. ”Aj aj, kapten.”

”Angående en aningen mer handfast fråga, Sili,” sköt Ibrahim in, ”så blir jag förståeligt aningen nyfiken vare sig eller ej vi innehar en förbränningsmotor?”

”Naturligtvis,” svarade hon snabbt. ”Vi lyfter ut motorn ur gaffelbilen och ger dem den. Vi kan köpa en ny i Elysium för en tiondel av vad det kostar här.”

Ibrahim öppnade munnen för att protestera, men stängde den då han insåg att det var meningslöst och att kaptenen redan hade tagit fram radion till skeppet, en liten avlång metalltub, stor som en cigarr avklippt på mitten.

”il Perso, il Perso,” sade Sili upprepade gånger. Efter några minuter började det spraka från radion.

”il Perso, kom,” sade en ganska svag, manlig röst. ”Boungiorno, Kapten.”

”Ermo… Låg du och sov?” frågade Sili irriterat.

”Skulle jag?”

”Ja.”

”För all del. Men nej, jag sov inte. Jag har hållit en besökare sällskap.”

”Besökare? Inte en släkting, måntro?” frågade hon misstänksamt.

”Nejdå, släkten har inte synts av,” skyndade sig rösten som tillhörde en Ermo att försäkra. ”Jag vet inte om hon vill ha färd eller jobb, hon vill tala med kaptenen.”

”Jaha,” suckade Sili fram. ”Mest troligtvis ännu en som vill ha gratis färd… Håll koll på henne, vi är där snart. Allt gick bra för oss.”

Sili tittade mot Ibrahim och Jaque och nickade norrut, och de började gå ut från staden, bort mot deras skepp.