il Perso

En tjock, alldeles rund metallport stod på vid gavel och välkomnade besökare in genom den runda öppningen till Martinustemplet. Två bruna skynken hade spänts upp för öppningen, och Sili drog sig fram genom tyngdlösheten och sköt upp dem. ”Unga fröken,” sade hon stolt, lika mycket till Ayesha som till Clodia, ”Martinustemplet.”

De drog sig fram i det tjocka repet som löpte längs väggen en sista gång och kom in i templet, där både Clodia och Ayesha stannade upp och tittade storögt runt sig. Ingen av dem hade någonsin kunnat föreställa sig en så enorm sal. De visste att Martinustemplet var klotrunt, men kammaren var såpass stor att man knappt kunde se hur väggarna välvde sig. Det sades att templet var mer än en mil tvärs över, och de tusentals elektriska ljusprickar som syntes ute i det svarta – lampor insprängda i stenen, ljusglober som svävade fritt i tyngdlösheten och facklor som bars av pilgrimer – var maktlösa inför det ofantliga mörkret. Om det inte hade varit för de stenpelare och grova kedjor som sträckte sig från kammarens väggar och in emot dess mitt, så hade man lätt kunnat tro att avgrunden man stirrade upp i var rymdens vakuum, komplett med en stjärnhimmel. Varenda millimeter av väggarna var täckta av gigantiska, uthuggna bilder som visade Sankt Martinus, demoner, Katastrofen och självspäkande repentianer. Ljudet av piskor som slog emot kött och rop av smärta kom svagt ner ur svartheten. Templet var massivt och magnifikt, och den svarta avgrunden stirrade obarmhärtigt tillbaka in i en. Dess storslagenhet fyllde Ayesha med förtvivlan. Hon hade aldrig förut känt sig så liten och obetydlig, som en meningslös myra i Guds oändliga plan. Det var omöjligt att hennes, en enda ynklig persons, handlingar kunde spela någon roll i det stora hela.

Någonting stort och iskallt tog ett järngrepp kring Ayeshas högra axel; det kramade om så hårt att hennes arm domnade bort, och trots sin styrka så klarade hon inte av att lyfta sitt spjut för att försvara sig. Hon kastade en blick över axeln, och stirrade rakt på en kyrassiär, som med sin stora högerhand kramade känseln ur henne. Ayesha hade blivit så tagen av synen när hon kom in i templet att hon helt hade missat de sex arkanerriddarna som hade stått runt ingången, fastsugna i metallplattor med hjälp av magneter i rustningens fötter. I sina kyrasser var riddarna stora, en god bit över två meter och minst en meter över axlarna. Deras massiva kroppshyddor och servomuskler var skyddade av skinande rustningsplåtar som var utsmyckade med intrikata mönster, och deras ansikten var täckta av svarta visir. En röst från bakom det svarta visiret sade någonting till Ayesha; det lät som arabiska, men hon kunde inte förstå orden. Hon tittade förvånat mellan riddaren som höll fast henne och de andra, som sakta började höja sina gevär. Riddaren som höll i henne upprepade det som den tidigare hade sagt, men argare. Ayesha tittade förvirrat mot den, och sedan mot sitt sällskap, som lugnt tittade på.

”Ditt spjut,” sade Sili, som inte längre hade en värja vid sin sida. Jaque saknade likväl sin pistol. ”Du får inte ta med några vapen in i templet.”

Ayesha log lättat och lugnade ner sig. Sili sade någonting till arkanerriddarna på samma språk som de tidigare hade talat, och riddaren släppte taget om Ayesha, som välkomnade blodflödet tillbaka till sin arm. En repentiansk munk, en kvinna i Silis ålder, kom fram och tog hand om hennes spjut.

”Jag försäkrar dig,” sade hon på god arabiska, ”att du kommer att få ditt spjut åter.”

Ayesha försäkrade henne om att hon inte betvivlade det en sekund och bad om ursäkt för att hon inte kände till att man skulle lämna ifrån sig sina vapen. Munken log förstående och svävade iväg för att lämna hennes spjut i ett litet rum uthugget i väggen, tillsammans med Silis värja och Jaques pistol. När hon gick iväg kunde inte Ayesha hjälpa att stirra på henne. Hon var cael, som de flesta på Charybdis. Hennes huvud var rakat och varje millimeter hud var täckt av snirklande mönster och sigill som var inristade eller inbrända i huden. Hennes vänsterarm slutade vid armbågen och hon var klädd i en enkel tunika och ett par byxor av brunt tyg, utan någonting på fötterna. Då hon var cael så var hennes tår som fingrar, och använde dem för att greppa tag i rep och kedjor och dra sig fram till kammarens vägg. Det mest överraskande av allt var dock hennes kraftigt utåtbuktande mage som omisskännligt avslöjade att hon var gravid.

”Ursäkta, fröken,” sade Sili till kvinnan när hon hade kommit ut från det lilla rummet. ”Det är första gången som unga fröken här,” hon gestikulerade mot Clodia, ”har besökt Charybdis. Jag undrade om ni kunde visa oss runt och besvara hennes frågor?”

Kvinnan log. ”Naturligtvis! Vänta här en liten stund.” Hon tog spjärn mot kammarens vägg och skjöt ifrån, så att hon svävade ut mot kammarens mitt. Hon hejdade sin framfart genom att gripa tag i en tjock metallkedja som gick mellan två stenpelare, säkert sjuttio meter från templets väggar. Hon kastade ut ett rep som satt fastknutet i kedjan till det besökande sällskapet, som drog sig fram till henne. ”Hur mycket känner ni till om repentianismen, fröken?”

”Inte mycket,” sade Clodia försiktigt. ”Den goda kaptenen här har kort berättat om Sankt Martinus, men jag är inte helt säker på om jag förstår. Skulle ni kunna börja från början?”

”Självklart. Då fortsätter vi hitåt.” Hon drog sig framåt längs kedjan, till höger från där de hade kommit in, och stannade framför en minst trettio meter hög bild i väggen som avbildade ett gråtande spädbarn som två armar lyfte mot himlen. ”Sankt Martinus föddes på Jorden, långt upp i det norra Europa.” Hon talade flytande arabiska, men hon hade en brytning som Ayesha inte riktigt kunde placera. Yamatoinsk? Marinerisk? Någonting liknande, i alla fall.

Efter några minuter så drog hon sig vidare längs kedjan till nästa, lika stora, bild, som avbildade förkatastrofala missfoster – människor med gälar, kattöron eller ögon i nacken; abnormt långa människor och omänskligt vackra människor. ”Världen såg annorlunda ut på den tiden.”

Bilden därefter föreställde en ung man som höll händerna om sitt huvud och hade en vild blick i ögonen. Ett förvridet ansikte viskade i hans öra. ”En demon närmade sig Sankt Martinus, och nästlade sig in i hans sinne. Sakta men säkert så lurade den honom att lita på den och snart så hade den helt besatt hans kropp.”

Ayesha märkte att det fanns små hål i väggen lite här och var mellan bilderna, där pilgrimer hade krupit in. Många satt och mediterade i tystnad, men det var lika vanligt att de höll på med någon sorts självspäkelse. Det var dock sällan som några rop av smärta dök upp, då pilgrimerna föredrog att hålla sin smärta instängd och lida i ensamhet.

Kvinnan som ledde dem drog sig vidare till en bild som visade hur Sankt Martinus talade med andra människor. Demonen flög ut ur hans mun, och dess långa, ormliknande fingrar sökte sig in i de andra människornas hjärnor. ”Demoner är varelser av ren ondska, och när demonen hade fått äntra vår verklighet så ville den inget annat än att orsaka lidande. Den var beroende av Sankt Martinus kropp för att stanna kvar i verkligheten, så den började sprida sig till människorna runt honom, och människorna runt dem.”

Hon andades tungt och drog sig vidare längs den kalla kedjan. ”Vi vet hur det gick.” Väggen pryddes nu av en lång bild som visade hundratals människor som begick självmord; människor som hängde sig, sköt sig, dränkte sig, förgiftade sig och hoppade ut för byggnader och stup; bilder på nygrävda gravar, på människokroppar som krossats mot trottoarer och bilar, uppsvällda lik som flöt upp till ytan och kroppar som lugnt flöt genom rymdens vakuum. Bakom varenda en av de otaliga tragedierna kunde de se demonens ansikte som log förnöjt. De drog sig länge fram längs kedjan och det kändes som om bilden aldrig tog slut. Alla utom Jaque blev märkbart påverkade av de magstarka motiven, och Ayesha försökte vända bort blicken, men kunde då bara stirra upp i avgrunden – en lika obehaglig syn. När dioramat, efter hundratals meter, äntligen tog slut så kom de fram till en bild av Sankt Martinus som satt och läste i en bok.

”Sankt Martinus förstod snart vad det var som försiggick, och förstod att han var mänsklighetens enda hopp. Han började forska om demoner och deras förmågor, fast besluten att förhindra mänsklighetens utrotning.”

På den följande bilden satt han naken i skräddarsits och ristade in symboler i sitt kött. Varenda centimeter av hans kropp var täckt av inkarvade sigill. ”Sankt Martinus täckte sin kropp med skyddande symboler och kanaliserade sin vilja genom dem, vilket lyckades.”

De såg hur demonen slets ut ur alla andra människor och kastades in i Sankt Martinus kropp. ”Demonen betvingades i hans kropp, och kunde inte ta sig ut. Mänskligheten var räddad.”

Endast två bilder återstod innan dess att mönstret bröts, och trots att de hade tittat på bilderna en lång stund och rört sig flera hundra meter så hade väggen knappt, om alls, välvt sig. Den första av de kvarvarande bilderna visade hur en grupp män och kvinnor steg ut ur ett rymdskepp och gick ner till Sankt Martinus, som nu saknade armar och ben, och den andra hur de bar in honom i skeppet.

”De första repentianerna fann Sankt Martinus, och förde honom från Jorden, till en mer avlägsen plats: Charybdis. Han har legat här sedan dess.”

”Du menar att Sankt Martinus ligger begravd någonstans här inne?” undrade Clodia.

”Nej, fröken, inte alls. Någonstans där inne,” hon pekade upp i avgrunden, mot templets mitt, dit alla pelare och kedjor försvann, ”i Charybdis hjärta, sitter Sankt Martinus ännu på sin tron av salt och kämpar mot demonen han stängt inne i sin kropp.”

Ayesha kunde se att Clodia inte trodde på kvinnan, utan kämpade för att få fram ett leende för att verka artig. Ayesha beslutade sig för att rädda henne från kvinnan.

”Om han fortfarande lever,” sade Ayesha och repentianen vände sig mot henne, ”så måste han vara över femhundra år gammal. Hur kan det komma sig?”

När kvinnan svarade märktes det att hon hade väntat sig den frågan. ”Så länge demonen besitter Sankt Martinus kropp så kommer han inte att dö, och han har stängt in den i ett fängelse den inte kan fly ifrån.”

”Du menar alltså,” sade Clodia, som hade återfått sitt lugn och nu var lika kall och oåtkomlig som vanligt, ”att jag, om jag sökte mig till templets mitt, skulle finna Sankt Martinus vid liv?”

”Endast Arkanerordens riddare är tillåtna att besöka Charybdis hjärta. Men ja, du skulle finna Sankt Martinus.”

”Vad skulle hända,” fortsatte Clodia, med en överdriven och retsam ton, ”om han, Gud förbjude, skulle dö?”

”Demonen skulle kastas ut i världen bortom denna, och tvingas söka efter en ny kropp att besitta.”

Clodia var tyst en liten stund och fortsatte sedan. ”Om någon blir besatt så räcker det alltså att… Döda dem?”

”Ja,” sade kvinnan lugnt och nickade, ”men demonen skulle snart hitta en ny kropp. Om vi kan göra som Sankt Martinus och fånga dem i våra kroppar så skulle de inte längre vara någon fara.”

”Är det därför som ni… besmyckar er som ni gör?”

Kvinnan nickade. ”Vi härdar våra kroppar och förbereder sigill för att fånga demoner om det skulle behövas.”

”Och…” fumlade Clodia försiktigt, ”det är väldigt nödvändigt?”

”Så länge en enda av de sju miljoner fyrahundrafemtusen niohundratjugosex demonerna är fria.”

Clodia log. ”Jag förstår. Jag skulle vilja be om att få tacka för att du visade oss runt och berättade om Sankt Martinus. Vi klarar oss själva från och med nu.”

”Jag är glad att ha kunnat stå till tjänst.” Kvinnan bugade lätt och lämnade dem ensamma.

-

De stannade länge kvar i templet och beundrade de uthuggna bilderna. Ayesha hade aldrig tidigare sett sådana konstverk, och visste att de saknade likar. Hon hade gärna stannat kvar nog länge för att skåda varenda millimeter av kammaren, men när Clodia kände sig nöjd så lämnade de, efter några spännande äventyr i nollgravitation, Martinustemplet bakom sig. De tog sig ut i hissen, och kände hur gravitationen sakta men säkert återvände för att binda dem i sina fjättrar. Ayesha hade fortfarande svårt att tänka i Charybdis inverterade gravitation. Hissen rörde sig neråt., för att komma längre ut; det var som en av de förvirrande koanerna som pilgrimer hittade på för att retas med varandra.
Resan bort från templet skedde i tystnad, förutom då någon ville påpeka vilken fantastisk upplevelse de hade varit med om. Ermo var den enda som verkade oberörd, förutom att han var lugnare och mer samlad än tidigare. Efter några timmar i hissen, en resa som passerade betydligt fortare än den på väg till templet, så lämnade de hissen, på jakt efter ett värdshus för att få en bit mat. Det hade varit en lång dag fylld med starka intryck, och de var både hungriga och trötta.

”Vilka tokar!” utbrast Clodia glatt, när de hade kommit ut bland vanligt folk. Alla tittade överraskat på henne, och försökte anstränga sina trötta hjärnor till komma fram till hur de skulle reagera. Under den tiden så hann Clodia komma på vad hon hade sagt och samla sitt lugna, överlägsna jag. Resten stod tyst en stund och tittade förvirrat på henne, utan att någon ville ta något initiativ.

”Sili,” viskade Jaque, som hela tiden hade stått avskilt från de andra, och avbröt den pinsamma stunden. ”Titta på de där två.”

Sili kastade en blick på männen som Jaque diskret pekade ut – två stadsvakter i uniform som gick runt och visade någonting för folket på torget där de stod. ”Vad ska jag se?”

”Tatueringar på vänstra sidan halsen, sticker upp lite över kragen. Elyséiska specialstyrkor.”

Sili andades tungt ut och funderade några sekunder. ”Såhär gör vi: Jag och Ayesha går och talar med dem. Om de verkar utgöra någon fara så signalerar vi att ni ska ge er iväg. Jaque ser till fröken Clodias säkerhet och Ermo hittar den säkraste vägen tillbaka till skeppet. Jag och Ayesha tar hand om vakterna. Uppfattat?”

”Uppfattat,” sade Jaque, Ayesha och Ermo i kör.

”Bra,” sade Sili. ”Fröken Clodia, ni behöver inte vara orolig. I Charybdis kan Ermo gömma dig så väl att inte ens Gud själv skulle kunna hitta dig.”

Clodia försökte hålla lugnet när hon nickade till svars, men det märktes att hon var rädd.

”Då så,” sade Sili och smög försiktigt iväg mot vakterna, för att ljudet från hennes klackar inte skulle dra till sig deras uppmärksamhet, med Ayesha, som höll ett fast grepp om sitt spjut, hack i häl.

Asteroiden Charybdis låg och väntade inne i asteroidfältet, men den låg varken lugnt eller stilla. Den gigantiska stenklumpen, strax över elva mil bred, roterade fort, såpass fort att den skapade sin egen gravitation. Centrifugalkraften var inte som dragningskraften – kring ekvatorn så var gravitation inte mycket lättare än Mars, men omkring polerna så var den praktiskt taget obefintlig. Att landa på en asteroid som roterade så fort hade varit omöjligt om det inte vore för hamnen vid dess norra pol, där rotationen var närmast obefintlig. Ermo anmälde deras ankomst och flög in skeppet mot hamnen, vänt så att han hade asteroiden ovanför huvudet. En plattform som var flera gånger större än il Perso var uppskjuten ur stenen, och Ermo landade skeppet på dess insida, fortfarande med asteroiden ovanför sitt huvud. Plattformen började sakta att färdas uppåt, och il Perso äntrade Charybdis för den fjortonde gången. De var så långt ifrån ekvatorn att gravitationen var närmast obefintlig och skeppets konstgjorda gravitation hade ännu ett starkare grepp om dess passagerare. Hissen passerat genom flera hangarer och stannade till slut några kilometer under ytan. Hamnkontrollen anropade Ermo med en plats där skeppet kunde stå och han flög mjukt dit det och lade till. Han viskade il Perso godnatt och gick för att möta alla andra i drömmens rike.

-
Knack-knack-knack.

Ayesha stod utanför passageraren Clodias hytt och knackade på dörren. Hon hade med sig en skål fylld med vatten, några handdukar och ett par saxar – friseringsbestyr. Passageraren hade beslutat sig för att gå en tur runt Charybdis, när skeppet ändå var där, men vägrade att lämna skeppet utan en vacker frisyr. Hon hade bett Ayesha, som hon hade blivit betydligt vänligare mot de senaste dagarna, att ordna upp hennes hårbekymmer.

”Kom in,” svarade passageraren. Hennes tonfall dröp av hennes karaktäristiska överlägsenhet. Ayesha klev in i rummet och anmälde sig av artighet, trots att Clodia redan var fullt medveten om varför hon hade kommit – det var ju hon som hade skickat efter Ayesha. När flickan hade nickat och släppt in Ayesha så skred hon snabbt till verket. Efter att hon hade blött flickans hår så började saxens vassa tänder att äta sig genom det, och ganska snart så hade Ayesha, trots att hennes tidigare erfarenheter var att ge enkla frisyrer åt de mujaheddin som hon hade levt med, gett Clodia en frisyr som passade hennes vackra ansikte: En page som var kort i nacken, men som på sidorna följde strax ovanför hennes haklinje, tillsammans med en lugg som slutade strax ovanför ögonbrynen.

”Ett väl utfört hantverk,” sade Clodia om det färdiga resultatet. Hon vred och vände på huvudet för att se frisyren från så många håll som möjligt. ”Det är inte i den klass man kan vänta sig i Elysium, men det får lov att duga.”

Ayesha log åt flickan, tog bort handdukarna som låg kring hennes nacke och borstade bort de blonda hårstrån som hade fallit på hennes kläder.

”Torka nu mitt hår och klä på mig, så ska vi bege oss.”

Ayesha kammade och pudrade Clodias hår, duttade parfym på hennes nacke, hjälpte henne in i en hellång klänning med rund krage och vida ärmar och slet sedan allt vad hennes kraftiga muskler orkade för att snöra åt en korsett så hårt hon kunde. Flickan började kippa efter andan, men speglade sig förnöjt och beundrade sin obehagligt smala midja.

”Ni må bra, fröken?” undrade Ayesha oroligt när hon såg hur ansträngd flickan var.

”Jadå,” försäkrade Clodia henne ansträngt, men glatt. ”Mycket bättre än tidigare.” Hon beundrade sig i spegeln från alla tänkbara vinklar och log åt sin spegelbild. ”Från och med nu så ska du passa upp på mig, Ayesha.”

Ayesha nickade. ”Jag tacka fröken för denna äran.”

Clodia tog upp en sidensjal som hon började dra runt sin nacke och täcka ansiktet med.

”Säg åt kaptenen att jag är redo att gå.”

Ayesha neg och lämnade Clodia.

-
”Bram!”

Silis rop ekade genom skeppet och han dök snabbt upp. Alla förutom honom stod redan i lastrummet, redo att bege sig från skeppet.

”Fröken Clodia önskar se Martinustemplet,” sade Sili lugnt och affärsmässigt. ”Vi andra följer med henne för säkerhets skull och för att visa henne runt. Lås skeppet, och öppna inte för någon innan vi kommer tillbaka.”

Bram nickade och försvann tyst in i skeppet igen, medan resten av sällskapet lämnade il Perso och vandrade ut i Charybdis. Gravitationen i hamnen var svaragare än till och med Lunas, och de flöt praktiskt taget genom grottan. Annars såg det ut som vilken hamn som helst; skepp stod uppradade och tält hade slagits upp utanför dem, för att de ur besättningen som inte hade råd att ta in på ett värdshus skulle få sova utanför skeppen för en gångs skull. Varor bars och kördes fram och tillbaka, mekaniker arbetade på att hålla skeppen i trim, och ett dragspel spelade en munter melodi någonstans inte alltför långt bort. Sällskapet tog sig till en hiss som bar dem från skeppshangaren, och till de bebodda delarna närmare ekvatorn, där gravitationen var kraftig. De kände sakta men säkert hur de blev allt tyngre allt efter resans gång, och Ayesha blev förvirrad när hon försökte hålla rätt på riktningar, då det kändes som om gravitationen var inverterad. Hon var helt säker på att hennes vikt borde ha fallit åt det motsatta hållet, och uttryckte sina misstankar för sina kamrater, som förklarade att hon hade rätt och fel. På en planet så hade hon haft rätt, men Charybdis centrifugalkraft tryckte ut alla ting mot skorpan, och tyngden föll tvärt om från en planet – man fick färdas uppåt för att komma längre in i asteroiden. Efter att Jaque hade förklarat så trodde hon att hon hade förstått.

När de hade kommit upp till de delar av Charybdis där folk rörde sig så slogs Ayesha snabbt av asteroidens enkla skönhet. Den hade varit en gruvkoloni innan Katastrofen, och bestod nu av grottor och tunnlar som gick där de kunde och fick plats. Man hade inte byggt över asteroidens sten med golv, väggar eller tak, och även fast stenhuggare hade arbetat i århundraden för att göra stenen slät och grottorna och tunnlarna så vackra som möjligt, var det uppenbart att de hade fått foga sig efter asteroiden, istället för tvärtom. Charybdis bestod av hundratals grottor, vissa inte mer än små torg, andra, som hamnen, stora som Elysiums fora och uppburna av tjocka stenpelare som man hade huggit ut grottan runt ikring. Dessa grottor var sammanbundna av tunnlar, en del så små att endast barn kunde krypa igenom dem, andra lika breda som Olympus boulevarder. Det fanns inte två gångar eller tunnlar som hade samma bredd, höjd eller form, men alla var uthuggna direkt ur asteroiden, och upplysta av det bleka, kalla ljuset från lamporna som satt insprängda i väggarna. Asteroiden hade grävts ut ordentligt, och när stenhuggarna formade den så var de tvungna att vara försiktiga för att se till så att ras inte förekom. Det betydde att lägenheter fanns överallt där hantverkarna kunde hugga in en i stenen – runt torg och tunnlar, i tak och golv, ofta staplade på varandra.

Det låg en tung, vördad stämning över Charybdis. Det var delvis på grund av de otaliga pilgrimerna som fanns på asteroiden, delvis på grund av de vanliga gefioniternas stilla, tillbakadragna sätt och delvis för att alla tyst gled över golvet i mjuka mockasiner, men huvudsakligen var det asteroidens kalla, ekande form som framtvingade vördnaden – platsen var så enkel och överväldigande att varenda korridor kändes som en altargång.

Kapten Bertonis sällskap var en brokig skara, men sådana var vanliga på Charybdis och gefioniterna var för upptagna med att bry sig om sitt egna för att ägna dem två blickar. Sili och Clodia gick jämsides i täten, som varandras kontraster. Clodia var klädd enligt det senaste elyséiska modet; hennes svarta kläder betonade hennes kvinnlighet och målade henne som en mystisk figur som männen skulle drömma om. Sili, å andra sidan, såg ut som en sann kapten med sina lindade bröst, ljusa manskläder och en värja som hängde vid hennes sida. Hennes knähöga stövlar var, till skillnad från alla andra på Charybdis, utrustade med en hård klack, som majestätiskt dånade mot asteroidens sten när de gick. Hon gestikulerade med sin rykande cigarill mot en ikonbild av Sankt Martinus, och försökte förklara för unga fröken Clodia vem han var.

”Martinus var den första repentianen,” sade hon. ”De tror att Domen kom för att en demon besatte hans kropp, och att Domen endast drabbade Jorden för att han lyckades betvinga demonen inom sig i tid. Det är därför de skär fingrarna av sig.”

Clodia nickade artigt och verkade lyssna, men gjorde ingen ansats till att ställa några fler frågor. Bakom de två kvinnorna gick Jaque och Ayesha, redo att dra vapen vid minsta tecken på fara. Ayesha höll ett fast grepp om sitt huggspjut och Jaques högerhand vilade på en ordentlig revolver som vilade i ett hölster vid hans högra höft. Ermo verkade inte ha ett enda bekymmer i hela solsystemet. Han var uppklädd – fortfarande hafsig, och med enkla kläder, men de var hela och rena – och strosade lugnt efter resten av sällskapet, till synes borttappad i sina tankar. Då och då så försvann han spårlöst, vilket gjorde Ayesha orolig och fick henne att undra vart han hade tagit vägen. När han försvann så vandrade Sili och Clodia lugnt vidare, småpratandes, och Jaque struntade helt i Ermo och följde efter dem. Jaque visste att det var onödigt att oroa sig för honom, då han kände till nästan varenda tunnel och genväg i hela Charybdis, och visste att han skulle stå och vänta på dem vid nästa torg, oavsett vilka gamla bekanta han hade passat på att kika in hos. Och naturligtvis så mötte de Ermo igen, som alltid stod och väntade på dem, till synes oberörd av bragden att hinna före dem.

Ayesha var, för ovanlighetens skull, den som stod ut minst av alla i sällskapet. Hon hade väntat sig att träffa på någon annan pilgrim, men till hennes stora förvåning så var de vetgiriga zensufisterna till och med fler än de lemlästade repentianerna, och hon kunde aldrig gå mer än några steg utan att behöva hälsa på en av sina bröder eller systrar, som log vänligt och uttalade böner över henne och hennes mujaheddin, en gest som Ayesha besvarade. Vilka som var gefioniter och vilka som var besökare, oftast zensufister, var ganska enkelt att se. De flesta av besökarna var vanliga människor eller marsianer, medan nästan samtliga gefioniter var caeler; de var alla omkring två meter, nästan lika smala som Clodia, väldigt bleka, och hade tunt, tunt ljust hår.

Det märktes snabbt att Charybdis var repentianismens högborg, och inte bara på de många upplysta ikonerna över Sankt Martinus lidande och kval. När Ayesha höll utkik efter faror så märkte hon att det inte bara var pilgrimerna som var vanställda, utan även den vanliga befolkningen. De enda som inte hade några synliga rituella ärr eller saknade något finger var zensufisterna, som överallt var försjunkna i diskussioner, både med varandra och med repentianer. Det som Ayesha kunde snappa upp av samtalen intresserade henne, och hon önskade att hon hade kunnat stanna och delta i vartenda ett. De olika pilgrimerna frågade ut varandra om den andres livsåskådning, och försökte tillsammans att resonera hur de hängde ihop, vilka likheter som fanns och hur de kunde tolka skillnaderna. Charybdis var, precis som Ayesha hade fått höra, hem för solsystemets mest öppna religiösa möten och diskussioner, och varje steg som hon tog smärtade, för det förde henne bort från en samtal som hon ville lyssna på och tillföra till.

Efter att de hade gått i lite mer än en halvtimme så kom de fram till ett stort hisschakt som försvann långt upp i mörkret, mot Charybdis hjärta. Ayesha hade fortfarande svårt att tänka sig att man fick färdades uppåt för att komma mot asteroidens mitt. Snart anlände hissen – en stor metallåda med ett dussin sittplatser kring väggarna, som sällskapet spände fast sig i, vilket förvånade Ayesha. Det satt redan tre pilgrimer inne i hissen, och när hissen snabbt begav sig uppåt så skedde resan mestadels under tystnad, även om de småpratade sinsemellan för att fördriva tiden. Hissen rörde sig hemskt fort, och det kändes nästan som om de flög upp genom schaktet, dragna mot Charybdis hjärta. Hastigheten var såpass hög att flera blev illamående, men lyckligtvis så klarade alla av att hålla det inom sig, och då de kom djupare in i asteroiden så förstod Ayesha varför de satt fastspända – gravitationen avtog alltjämt desto närmare asteroidens mitt de kom. Efter ett par timmars färd, som endast avbröts en gång, då två pilgrimer steg in i hissen, så anlände de till hissens slutdestination. De spände loss sig och svävade viktlöst ut ur hissen, och fick dra sig fram genom tunnlarna med hjälp av tjocka rep som satt längs väggarna. De hade äntligen nått Charybdis hjärta – Martinustemplet.