XVIII – Omfamnanden

Il Perso seglade lugnt fram genom tomheten, som sträckte sig ut i oändlighet åt alla håll. Skeppet hade kommit ut ur asteroidbältet och var nu helt omgiven av rymdens kalla vakuum, och Sili vågade äntligen slappna av lite. Ermo, som satt på styrmans stol i cockpiten slappnade även han av. Korsarer var väldigt ovanliga ute i det öppna, och innan de närmade sig Jupiter så kom de inte i närheten av några kända kaparnästen.

”Då så,” sade hon till Ermo, och lade handen på hans axel. ”Vill du lite kaffe?”

Han log åt henne. ”Tack, väldigt gärna.”

Sili grimaserade när hon såg de mörka påsarna under hans ögon och hans hängande ögonlock. ”Hur länge sedan var det du sov?”

Ermo skrattade. ”Allt för länge sedan. Jag ska bara se till så att vi är ute på det öppna, så.”

Sili strök honom över kinden. ”Du får inte slita ut dig.”

”Nejdå,” sade Ermo och log. ”Får man kaffe på det här stället någon gång, eller?”

Sili skrattade och gick ut till matsalen, där hon hällde upp kaffe i två små lerkoppar. Det var kryddat med kummin, och doften av någonting som inte riktigt luktade som kaffe spred sig i skeppets övervåning medan Sili muntert nynnade. När hon vände sig så märkte hon att helt hade missat att lägga märke till Ibrahim, som satt vid bordet och tittade på henne med vemod i blicken.

”Oj,” sade hon överraskat, och en stunds tystnad hängde mellan dem. ”Hej, Bram.”

”Hej, Sili.”

Bram väntade ännu en liten stund innan han fortsatte. ”Jag vill… be om ursäkt, för vad jag sade. Till er bägge. Är det här ett…” han såg bort mot Ermo, som glatt satt och visslade i cockpiten ”… ett dåligt tillfälle?”

Sili skrattade snabbt. ”Nejdå, för Guds skull. Ermo!”

Han vände sig mot dem inifrån cockpiten och kom ut. Han log trött mot Bram och gick fram och satte sig bredvid honom, lade handen på Brams ena axel och lutade sig in mot honom. ”Hur är det med dig?”

”Jag är… jag har mått bättre. Jag ville be om ursäkt till er. Jag menade inte det som jag sade.”

Sili och Ermo log stöttande mot honom.”Vi vet, Bram,” sade Sili. ”Vi vet varför du sade det – det är förlåtet.” Ermo nickade instämmande.

”Låt det bara inte upprepas,” tillade Sili, med en skarpare ton.

”Jag har… förhoppningsvis lärt mig en läxa.”

”Gott,” sade Sili. ”Vill du ha lite kaffe?”

Bram nickade, och Sili sköt fram den kopp som hon hade förberett till sig själv åt honom, och gick för att göra sig en ny.

Ermo kramade åt hårdare kring Brams axel. ”Du ser alldeles förstörd ut. Vad har hänt?”

”Det… Syster Ayesha var och talade med mig, och…” Hans röst dog ut och han rörde munnen ljudlöst.

”Jag förstår,” sade Ermo och drog till sig Bram i en broderlig omfamning. ”Det är inte vad Gud vill, helt enkelt. Det är ingenting som du eller jag kan göra någonting åt.”

Sili kom fram och lade även hon en hand på Brams axel och knep åt. De tre gamla vännerna stod så en liten stund, som de hade gjort så många gånger tidigare, och kärleken mellan dem låg tjock i rummet.

-

Ayeshas händer knådade den unga flickans hud. Hennes trådsmala kropp fick fortfarande Ayesha att må illa. Hon kunde ingenstans få tag på något fett som hon kunde knåda och var hon än knep och lyfte fick hon inte upp mer än skinn, och kände flickans ben strax under huden. En tuss kapakmögel glödde i en vattenpipa. Amelia sög i sig rök från ett snidat munstycke av ljust trä, och fyllde rummet med doften av brinnande mögel när hon andades ut. Hon låg avslappnad, och visade inga andra livstecken än att hon stönade lite då och då. Ayesha kände den välbekanta lättheten i hjärnan som avslöjade att även hon började bli påverkad. Hon andades in djupt genom näsan och höll andan en liten stund innan hon sakta andades ut genom munnen, och kände hur hennes hjärna började väga allt mindre och hur leksamheten letade sig ut i hennes lemmar. Hennes fingrar började lättsamt dansa fram över Amelias rygg och hitta nya muskelknutar där Amelia säkert inte ens visste att hon hade muskler.

”Tack, tack, det blir bra,” sade Amelia efter en liten stund, och satte sig upp på sängen. ”Du är verkligen skicklig.”

”Det är mitt nöje,” sade Ayesha och neg på elyséernas vis. ”Ville fröken något mer?”

”Du kan väl sitta med mig en liten stund?” Hon satte sig på en kudde på golvet och visade åt Ayesha att slå sig ned mitt emot henne. Hon räckte vattenpipans munstycke till Ayesha, som tog emot det och drog djupt. Hon höll nere röken i lungorna i en nästan en halv minut, innan hon öppnade munnen för att låta den stiga upp ur lungorna i sin egen takt. Hon blundade och kände hur Gud lade sina händer på hennes axlar. Hennes hjärna öppnade sakta de portar som skyddade mot Hans inflytande. Hennes kropp var lättare och tankarna svävade vilt runt i hennes huvud en liten stund, innan de lugnade ner sig och hon öppnade ögonen, för att finna Amelia som log mot henne.

”Tack,” sade Ayesha. ”Det vara månader sedan jag röka kapak.”

”Jag trodde inte att ni fick beblanda er med kapak?”

”Ah! Muslimer inte tillåtna, då Väktarråd uttalat en fatwa.” Hon försökte få tag i sina tankar, men de var hala och gled bort från henne. ”Jag inte Kalifs muslim. Jag vara pilgrim. Zensufist.” Amelia såg skeptiskt mot henne. ”Det inte någonting som man öppet säga överallt.”

”Så du tycker att kapak är… halal?”

Ayesha nickade. ”Shaitan kan inte annat än förvrida det som är skapt av den större och enda. Varför skulle någonting som öppnar människan för Gud så mycket vara haram? Kan ni inte känna hur profeterna talar till er?”

Amelia nickade och log. ”Jadå, jag kan känna hur Hans änglar är här med oss.”

De tittade på varandra och brast ut i fnitter, som pågick ett litet tag innan de kunde lugna ner sig. När de hade lugnat ner sig så tittade Amelia alldeles allvarligt på Ayesha. ”Om jag bad att få höra om ditt liv, skulle du kunna tänka dig att berätta?”

Ayesha log. ”Vad vill du höra?”

Amelia satt storögt och lyssnade när Ayesha berättade om sina bedrifter, med en inspiration som Allahs änglar hade uppfyllt henne. Medan hon gestikulerade vilt och anpassade rösten berättade hon om hur hennes familj alltid hade fått hålla sig gömda och flytta runt i Kalifatet, och hur hennes guruer hade lärt upp henne. Hon berättade om den första gången hon dräpte en shariagardist och hur det ledde till den första mannen som hon hade älskat och delat bädd med. Amelia högg direkt på kärleksspåret och började fråga ut Ayesha om hennes älskade och älskare, och blev allt rödare i ansiktet när Ayesha berättade om sina äventyr mellan lakanen. Amelia hade tidigare inte hört mer än tjänarnas rykten och skvaller och hennes ammas poetiska beskrivningar om vad vuxna gjorde när de var ensamma, och brast med jämna mellanrum ut i fnitter och bad om förklaringar när Ayesha berättade om någonting hon inte kände till.

”Är det… är det skönt? Även för dig? Jag har… jag har hört att mannen är den som… som blir tillfredsställd.”

Ayesha skrattade till. ”Nejdå. Du behöver bara vara med någon som vet hur man gör det skönt för dig… eller kunna göra det själv.”

”Själv? Hur… hur då?”

”Vill du att jag ska visa dig?” Ayesha log slugt, och hennes ögon smalnade.

”Vad… vad menar du?”

Ayesha böjde sig fram, och innan Amelia förstod vad som skedde så hade Ayesha tryckt sina fylliga läppar mot hennes. När Ayeshas ansikte drogs undan, bara några centimeter, så började Amelia stamma.

”Det här… vi kan inte.. Gud säger att… Vi kan int-”

Ayesha lade varsamt ett finger över Amelias läppar och flickan tystnade. Ayesha drog sin hand längs hennes kind och stack fingrarna genom hennes blonda hår, bak längs hennes nacke. Åh, Gud som är större, vad vacker flickan var! Hennes stora, gröna ögon tindrade nyfiket, och resten av hennes ansikte slets mellan lycka och vemod.

”Profeten Balian säger att vi ska älska en människas själ, och inte hennes yttre.”

”Jag…” Amelia började andas allt fortare och fortare och hennes ansikte blev alldeles rött. Hennes ansikte slutade pendla till vemod och låste sig i ett leende. Hon tryckte sina fumlande läppar mot Ayeshas, och Ayeshas vana armar omfamnade Amelia och drog henne till sig.

-

Amelia låg uttryckslös i sin säng och stirrade upp i taket. Kapaken hade lämnat hennes sinne och hon försökte reda ut sina minnen och tankar. Hennes nakna kropp var täckt av torkat svett och hon kände sig alldeles lugn och lycklig. Bara den nedre delen av hennes kropp var täckt av det tunna täcket. Bredvid henne låg Ayesha, naken, och sov.

Åh, Gud!

XIV – Den hedervärde Sankt Martinus lidanden och kval

En tjock, alldeles rund metallport stod på vid gavel och välkomnade besökare in genom den runda öppningen till Martinustemplet. Två bruna skynken hade spänts upp för öppningen, och Sili drog sig fram genom tyngdlösheten och sköt upp dem. ”Unga fröken,” sade hon stolt, lika mycket till Ayesha som till Clodia, ”Martinustemplet.”

De drog sig fram i det tjocka repet som löpte längs väggen en sista gång och kom in i templet, där både Clodia och Ayesha stannade upp och tittade storögt runt sig. Ingen av dem hade någonsin kunnat föreställa sig en så enorm sal. De visste att Martinustemplet var klotrunt, men kammaren var såpass stor att man knappt kunde se hur väggarna välvde sig. Det sades att templet var mer än en mil tvärs över, och de tusentals elektriska ljusprickar som syntes ute i det svarta – lampor insprängda i stenen, ljusglober som svävade fritt i tyngdlösheten och facklor som bars av pilgrimer – var maktlösa inför det ofantliga mörkret. Om det inte hade varit för de stenpelare och grova kedjor som sträckte sig från kammarens väggar och in emot dess mitt, så hade man lätt kunnat tro att avgrunden man stirrade upp i var rymdens vakuum, komplett med en stjärnhimmel. Varenda millimeter av väggarna var täckta av gigantiska, uthuggna bilder som visade Sankt Martinus, demoner, Katastrofen och självspäkande repentianer. Ljudet av piskor som slog emot kött och rop av smärta kom svagt ner ur svartheten. Templet var massivt och magnifikt, och den svarta avgrunden stirrade obarmhärtigt tillbaka in i en. Dess storslagenhet fyllde Ayesha med förtvivlan. Hon hade aldrig förut känt sig så liten och obetydlig, som en meningslös myra i Guds oändliga plan. Det var omöjligt att hennes, en enda ynklig persons, handlingar kunde spela någon roll i det stora hela.

Någonting stort och iskallt tog ett järngrepp kring Ayeshas högra axel; det kramade om så hårt att hennes arm domnade bort, och trots sin styrka så klarade hon inte av att lyfta sitt spjut för att försvara sig. Hon kastade en blick över axeln, och stirrade rakt på en kyrassiär, som med sin stora högerhand kramade känseln ur henne. Ayesha hade blivit så tagen av synen när hon kom in i templet att hon helt hade missat de sex arkanerriddarna som hade stått runt ingången, fastsugna i metallplattor med hjälp av magneter i rustningens fötter. I sina kyrasser var riddarna stora, en god bit över två meter och minst en meter över axlarna. Deras massiva kroppshyddor och servomuskler var skyddade av skinande rustningsplåtar som var utsmyckade med intrikata mönster, och deras ansikten var täckta av svarta visir. En röst från bakom det svarta visiret sade någonting till Ayesha; det lät som arabiska, men hon kunde inte förstå orden. Hon tittade förvånat mellan riddaren som höll fast henne och de andra, som sakta började höja sina gevär. Riddaren som höll i henne upprepade det som den tidigare hade sagt, men argare. Ayesha tittade förvirrat mot den, och sedan mot sitt sällskap, som lugnt tittade på.

”Ditt spjut,” sade Sili, som inte längre hade en värja vid sin sida. Jaque saknade likväl sin pistol. ”Du får inte ta med några vapen in i templet.”

Ayesha log lättat och lugnade ner sig. Sili sade någonting till arkanerriddarna på samma språk som de tidigare hade talat, och riddaren släppte taget om Ayesha, som välkomnade blodflödet tillbaka till sin arm. En repentiansk munk, en kvinna i Silis ålder, kom fram och tog hand om hennes spjut.

”Jag försäkrar dig,” sade hon på god arabiska, ”att du kommer att få ditt spjut åter.”

Ayesha försäkrade henne om att hon inte betvivlade det en sekund och bad om ursäkt för att hon inte kände till att man skulle lämna ifrån sig sina vapen. Munken log förstående och svävade iväg för att lämna hennes spjut i ett litet rum uthugget i väggen, tillsammans med Silis värja och Jaques pistol. När hon gick iväg kunde inte Ayesha hjälpa att stirra på henne. Hon var cael, som de flesta på Charybdis. Hennes huvud var rakat och varje millimeter hud var täckt av snirklande mönster och sigill som var inristade eller inbrända i huden. Hennes vänsterarm slutade vid armbågen och hon var klädd i en enkel tunika och ett par byxor av brunt tyg, utan någonting på fötterna. Då hon var cael så var hennes tår som fingrar, och använde dem för att greppa tag i rep och kedjor och dra sig fram till kammarens vägg. Det mest överraskande av allt var dock hennes kraftigt utåtbuktande mage som omisskännligt avslöjade att hon var gravid.

”Ursäkta, fröken,” sade Sili till kvinnan när hon hade kommit ut från det lilla rummet. ”Det är första gången som unga fröken här,” hon gestikulerade mot Clodia, ”har besökt Charybdis. Jag undrade om ni kunde visa oss runt och besvara hennes frågor?”

Kvinnan log. ”Naturligtvis! Vänta här en liten stund.” Hon tog spjärn mot kammarens vägg och skjöt ifrån, så att hon svävade ut mot kammarens mitt. Hon hejdade sin framfart genom att gripa tag i en tjock metallkedja som gick mellan två stenpelare, säkert sjuttio meter från templets väggar. Hon kastade ut ett rep som satt fastknutet i kedjan till det besökande sällskapet, som drog sig fram till henne. ”Hur mycket känner ni till om repentianismen, fröken?”

”Inte mycket,” sade Clodia försiktigt. ”Den goda kaptenen här har kort berättat om Sankt Martinus, men jag är inte helt säker på om jag förstår. Skulle ni kunna börja från början?”

”Självklart. Då fortsätter vi hitåt.” Hon drog sig framåt längs kedjan, till höger från där de hade kommit in, och stannade framför en minst trettio meter hög bild i väggen som avbildade ett gråtande spädbarn som två armar lyfte mot himlen. ”Sankt Martinus föddes på Jorden, långt upp i det norra Europa.” Hon talade flytande arabiska, men hon hade en brytning som Ayesha inte riktigt kunde placera. Yamatoinsk? Marinerisk? Någonting liknande, i alla fall.

Efter några minuter så drog hon sig vidare längs kedjan till nästa, lika stora, bild, som avbildade förkatastrofala missfoster – människor med gälar, kattöron eller ögon i nacken; abnormt långa människor och omänskligt vackra människor. ”Världen såg annorlunda ut på den tiden.”

Bilden därefter föreställde en ung man som höll händerna om sitt huvud och hade en vild blick i ögonen. Ett förvridet ansikte viskade i hans öra. ”En demon närmade sig Sankt Martinus, och nästlade sig in i hans sinne. Sakta men säkert så lurade den honom att lita på den och snart så hade den helt besatt hans kropp.”

Ayesha märkte att det fanns små hål i väggen lite här och var mellan bilderna, där pilgrimer hade krupit in. Många satt och mediterade i tystnad, men det var lika vanligt att de höll på med någon sorts självspäkelse. Det var dock sällan som några rop av smärta dök upp, då pilgrimerna föredrog att hålla sin smärta instängd och lida i ensamhet.

Kvinnan som ledde dem drog sig vidare till en bild som visade hur Sankt Martinus talade med andra människor. Demonen flög ut ur hans mun, och dess långa, ormliknande fingrar sökte sig in i de andra människornas hjärnor. ”Demoner är varelser av ren ondska, och när demonen hade fått äntra vår verklighet så ville den inget annat än att orsaka lidande. Den var beroende av Sankt Martinus kropp för att stanna kvar i verkligheten, så den började sprida sig till människorna runt honom, och människorna runt dem.”

Hon andades tungt och drog sig vidare längs den kalla kedjan. ”Vi vet hur det gick.” Väggen pryddes nu av en lång bild som visade hundratals människor som begick självmord; människor som hängde sig, sköt sig, dränkte sig, förgiftade sig och hoppade ut för byggnader och stup; bilder på nygrävda gravar, på människokroppar som krossats mot trottoarer och bilar, uppsvällda lik som flöt upp till ytan och kroppar som lugnt flöt genom rymdens vakuum. Bakom varenda en av de otaliga tragedierna kunde de se demonens ansikte som log förnöjt. De drog sig länge fram längs kedjan och det kändes som om bilden aldrig tog slut. Alla utom Jaque blev märkbart påverkade av de magstarka motiven, och Ayesha försökte vända bort blicken, men kunde då bara stirra upp i avgrunden – en lika obehaglig syn. När dioramat, efter hundratals meter, äntligen tog slut så kom de fram till en bild av Sankt Martinus som satt och läste i en bok.

”Sankt Martinus förstod snart vad det var som försiggick, och förstod att han var mänsklighetens enda hopp. Han började forska om demoner och deras förmågor, fast besluten att förhindra mänsklighetens utrotning.”

På den följande bilden satt han naken i skräddarsits och ristade in symboler i sitt kött. Varenda centimeter av hans kropp var täckt av inkarvade sigill. ”Sankt Martinus täckte sin kropp med skyddande symboler och kanaliserade sin vilja genom dem, vilket lyckades.”

De såg hur demonen slets ut ur alla andra människor och kastades in i Sankt Martinus kropp. ”Demonen betvingades i hans kropp, och kunde inte ta sig ut. Mänskligheten var räddad.”

Endast två bilder återstod innan dess att mönstret bröts, och trots att de hade tittat på bilderna en lång stund och rört sig flera hundra meter så hade väggen knappt, om alls, välvt sig. Den första av de kvarvarande bilderna visade hur en grupp män och kvinnor steg ut ur ett rymdskepp och gick ner till Sankt Martinus, som nu saknade armar och ben, och den andra hur de bar in honom i skeppet.

”De första repentianerna fann Sankt Martinus, och förde honom från Jorden, till en mer avlägsen plats: Charybdis. Han har legat här sedan dess.”

”Du menar att Sankt Martinus ligger begravd någonstans här inne?” undrade Clodia.

”Nej, fröken, inte alls. Någonstans där inne,” hon pekade upp i avgrunden, mot templets mitt, dit alla pelare och kedjor försvann, ”i Charybdis hjärta, sitter Sankt Martinus ännu på sin tron av salt och kämpar mot demonen han stängt inne i sin kropp.”

Ayesha kunde se att Clodia inte trodde på kvinnan, utan kämpade för att få fram ett leende för att verka artig. Ayesha beslutade sig för att rädda henne från kvinnan.

”Om han fortfarande lever,” sade Ayesha och repentianen vände sig mot henne, ”så måste han vara över femhundra år gammal. Hur kan det komma sig?”

När kvinnan svarade märktes det att hon hade väntat sig den frågan. ”Så länge demonen besitter Sankt Martinus kropp så kommer han inte att dö, och han har stängt in den i ett fängelse den inte kan fly ifrån.”

”Du menar alltså,” sade Clodia, som hade återfått sitt lugn och nu var lika kall och oåtkomlig som vanligt, ”att jag, om jag sökte mig till templets mitt, skulle finna Sankt Martinus vid liv?”

”Endast Arkanerordens riddare är tillåtna att besöka Charybdis hjärta. Men ja, du skulle finna Sankt Martinus.”

”Vad skulle hända,” fortsatte Clodia, med en överdriven och retsam ton, ”om han, Gud förbjude, skulle dö?”

”Demonen skulle kastas ut i världen bortom denna, och tvingas söka efter en ny kropp att besitta.”

Clodia var tyst en liten stund och fortsatte sedan. ”Om någon blir besatt så räcker det alltså att… Döda dem?”

”Ja,” sade kvinnan lugnt och nickade, ”men demonen skulle snart hitta en ny kropp. Om vi kan göra som Sankt Martinus och fånga dem i våra kroppar så skulle de inte längre vara någon fara.”

”Är det därför som ni… besmyckar er som ni gör?”

Kvinnan nickade. ”Vi härdar våra kroppar och förbereder sigill för att fånga demoner om det skulle behövas.”

”Och…” fumlade Clodia försiktigt, ”det är väldigt nödvändigt?”

”Så länge en enda av de sju miljoner fyrahundrafemtusen niohundratjugosex demonerna är fria.”

Clodia log. ”Jag förstår. Jag skulle vilja be om att få tacka för att du visade oss runt och berättade om Sankt Martinus. Vi klarar oss själva från och med nu.”

”Jag är glad att ha kunnat stå till tjänst.” Kvinnan bugade lätt och lämnade dem ensamma.

-

De stannade länge kvar i templet och beundrade de uthuggna bilderna. Ayesha hade aldrig tidigare sett sådana konstverk, och visste att de saknade likar. Hon hade gärna stannat kvar nog länge för att skåda varenda millimeter av kammaren, men när Clodia kände sig nöjd så lämnade de, efter några spännande äventyr i nollgravitation, Martinustemplet bakom sig. De tog sig ut i hissen, och kände hur gravitationen sakta men säkert återvände för att binda dem i sina fjättrar. Ayesha hade fortfarande svårt att tänka i Charybdis inverterade gravitation. Hissen rörde sig neråt., för att komma längre ut; det var som en av de förvirrande koanerna som pilgrimer hittade på för att retas med varandra.
Resan bort från templet skedde i tystnad, förutom då någon ville påpeka vilken fantastisk upplevelse de hade varit med om. Ermo var den enda som verkade oberörd, förutom att han var lugnare och mer samlad än tidigare. Efter några timmar i hissen, en resa som passerade betydligt fortare än den på väg till templet, så lämnade de hissen, på jakt efter ett värdshus för att få en bit mat. Det hade varit en lång dag fylld med starka intryck, och de var både hungriga och trötta.

”Vilka tokar!” utbrast Clodia glatt, när de hade kommit ut bland vanligt folk. Alla tittade överraskat på henne, och försökte anstränga sina trötta hjärnor till komma fram till hur de skulle reagera. Under den tiden så hann Clodia komma på vad hon hade sagt och samla sitt lugna, överlägsna jag. Resten stod tyst en stund och tittade förvirrat på henne, utan att någon ville ta något initiativ.

”Sili,” viskade Jaque, som hela tiden hade stått avskilt från de andra, och avbröt den pinsamma stunden. ”Titta på de där två.”

Sili kastade en blick på männen som Jaque diskret pekade ut – två stadsvakter i uniform som gick runt och visade någonting för folket på torget där de stod. ”Vad ska jag se?”

”Tatueringar på vänstra sidan halsen, sticker upp lite över kragen. Elyséiska specialstyrkor.”

Sili andades tungt ut och funderade några sekunder. ”Såhär gör vi: Jag och Ayesha går och talar med dem. Om de verkar utgöra någon fara så signalerar vi att ni ska ge er iväg. Jaque ser till fröken Clodias säkerhet och Ermo hittar den säkraste vägen tillbaka till skeppet. Jag och Ayesha tar hand om vakterna. Uppfattat?”

”Uppfattat,” sade Jaque, Ayesha och Ermo i kör.

”Bra,” sade Sili. ”Fröken Clodia, ni behöver inte vara orolig. I Charybdis kan Ermo gömma dig så väl att inte ens Gud själv skulle kunna hitta dig.”

Clodia försökte hålla lugnet när hon nickade till svars, men det märktes att hon var rädd.

”Då så,” sade Sili och smög försiktigt iväg mot vakterna, för att ljudet från hennes klackar inte skulle dra till sig deras uppmärksamhet, med Ayesha, som höll ett fast grepp om sitt spjut, hack i häl.

XI – Aeneiden

Väloljade kuggar gled tyst in i varandra, och ett gammalt maskineri vaknade från sin slummer för att tvinga ett par tjocka hangarportar att sakta glida upp. En röd sol gick upp över den röda horisonten och spred sitt stickande ljus över il Perso, som hostade till och vaknade. Uriels ömma omfamning väckte skeppets motor, och snart hade det trotsat gravitationens bojor och lämnat Elysiums skogar och fält, arker och domer, helgon och kors, analytiker och furstar, och försvunnit ut i den kalla, tysta rymden. Ares välkomnade dem ut i omlopp, och trots att det bara hade gått ett par dagar så hade superfraktaren hunnit kasta loss; en relik som nu begav sig till nästa hamn för att slå andan ur de som var lyckliga nog att få den.

”Kursen är satt,” hördes Ermos röst genom skeppets högtalarsystem. ”Om Gud vill så lägger vi till i Gefion för att fylla på lagren om sex veckor. Därefter väntar lika länge till innan vi når Apokryfa.”

Bakom dem låg Mars varmt och välkomnande, på sidorna väntade tusentals korsarer och frikapare och framför dem, någonstans långt borta i den svarta oändligheten, fanns löftet om Gefions kalla asteroiders urholkade skönhet och välkomnande värme. Utan ett ljud eller ord lämnade skeppet Mars bakom sig och seglade säkert genom rymdens tomma hav.

-

”Vem den nya passageraren vara?” frågade Ayesha, nyfiken, då hon inte hade sett henne ännu. När Ibrahim hade lett in Ayesha i skeppet så hade nykomlingen redan tagit plats i sin hytt, och hon hade sedan dess endast öppnat dörren en gång, för att ta emot sin frukost.

”Vi håller oss undan från henne,” svarade Jaque. ”Hon har betalat extra för diskretion. Vi stör henne inte.”

Ayesha log försiktigt och tittade oskyldigt på Jaque, som hade en blick som indikerade att han hade ytterst lite tålamod angående just det här. ”Bara mellan vi, vem hon vara?”

”Hon heter Clodia,” svarade han skarpt. ”Mer än så ska vi inte veta.”

Ayesha marscherade besviket iväg till köket. En främmande människa från en helt annorlunda kultur och hon fick inte tala med henne? Hon var en outtömlig kunskapskälla! Varför ville hon till Europa? Skulle hon resa vidare? Hur kunde en ensam flicka från Elysium, av alla platser, betala en sådan resa kontant? Om hon var en tjuv så måste hon veta hur det bestraffas i Elysium och vad vatikanen sade om det. Kanske kunde hon förklara hur deras gud kunde vara tre olika men en på samma gång? Kaptenen verkade inte intresserad av att tala om sådant, så kanske flickan kunde svara på det…

En tanke flög genom hennes huvud: Hon borde tala med de andra i besättningen om deras tro. Hon hade varit för upptagen med att vänja sig vid den främmande kulturen för att verkligen ha hunnit utforska den. Ibrahim var öppen och talade gärna, men hon verkade kunna mer än honom om islam, och någonting annat kunde han inte. Jaque var infosocialist och ateist, och hon visste inte om det var acceptabelt att tala med en sådan om hans tro, och kaptenen var ointresserad. Guillermo, alltså. Hon hade hört hans rutinmässiga böner som han hade utbytt över radion, men någon faktisk tro hade han inte nämnt.

Guillermo, sedan passageraren. Det borde inte vara så svårt att lyckas tala med henne.

Hon hällde upp rykande, grönt te i två buckliga metallkoppar. Försiktigt balanserade hon kopparna när hon gick in i cockpiten, och erbjöd Ermo den ena, som han tacksamt tog emot medan Ayesha stängde dörren och tyst satte sig ned.

Ermo smuttade på teet för att försäkra sig om att det var alltför varmt, som den skållheta muggen skvallrade om, och ställde ifrån sig det. ”Vad har du på hjärtat?”

Ayeshas blick vandrade över det mörka, kalla rummet, som lystes upp av ett halvdussin skärmar som alla visade rymdens vakuum, med bara ett dussin stjärnor och en galax i det oändliga svarta. Hennes ögon stannade efter ett litet tag på en liten, utnött bok med brunt omslag som låg bredvid Ermos temugg.

”Vad du läsa?”

Ermo log, sträckte sig efter boken och tog bort det bruna skyddsomslaget. Under sig dolde sig en orange hårdpärm med välbekant arabisk text. Den orangea koranen. Ayesha tittade storögt mellan zensufismens centrala skrift och Ermo.

”Jag fick den av en yamatoin som besökte Ares,” förklarade han. ”En ronin, av den sorgliga sorten. Han drevs ut i Diasporan på grund av hans tro.”

Han ryckte upp sig och log. ”Jag har aldrig tagit mig längre än det första kapitlet tidigare, men jag tänkte passa på, nu när jag har en guru till hands.”

Lättnad och lycka vällde upp i Ayesha, och en lätt rodnad spred sig över hennes kinder. ”Jag inte vara… Jag får se al-qur’ān?”

Ermo nickade och räckte över boken till henne. I hennes mörka händer och det mörka rummet såg boken ut som om den lyste, och den välkomnade och lugnade henne. Hon slog upp boken och såg arabiska som, från vänster till höger, sträckte sig över nästan varje millimeter av de tunna, silkesaktiga sidorna.

”Förstår du arabiska?” frågade hon förvånat på sitt modersmål.

Ermo nickade som svar.

”Varför har vi talat nylatin?”

”Jag trodde att du ville träna på det,” svarade Ermo lugnt. ”För min del kan vi lika gärna tala arabiska, eller ännu hellre tianyu, mitt folks språk.”

”Är inte nylatin elyséernas språk?”

Ermo nickade. ”Men jag är inte elysé. Jag är cael, rymdbo. Kanske inte i mina gener, men här inne,” sade han och pekade mot hjärtat med två fingrar.

Ayesha nickade och log mot honom. ”Vi lära nylatin först,” svarade hon på elyséernas språk. ”Sedan tianyu.”

-

Ibrahim speglade sig i en av skeppets korridorväggar, och kontrollerade så att han såg proper ut. Han tog upp en liten kam och drog den ett par gånger genom det bakåtslickade håret och det prydliga getskägget, rättade till kragen på hans marineriska skjorta och knäppte om den översta knappen, drog ner västen och slätade ut byxorna. Han tog på sig sitt mest behagliga och tillmötesgående leende, som han tränat in för just sådana här situationer, tog ett djupt andetag och knackade lätt på den låsta dörren till passagerarens hytt.

”Ja?” hördes en överlägsen och uttråkad röst inifrån rummet.

Ibrahim försökte låta så inställsam som möjligt. ”Kvällsvarden börjar bli färdig. Om Fröken inte önskar få den serverad i hennes hytt så har kaptenen bett mig delge en inbjudan till bordet.”

En lite väl lång stunds tystnad följde, och Ibrahim började bli nervös att han hade sagt någonting som inte passade. ”Jag tar den i min hytt,” sade passageraren till slut. ”Inget vin, endast vatten. Detta gäller var dag, så länge jag inte uttryckligen säger någonting annorlunda.”

”Som Fröken önskar,” sade Ibrahim med all undergivenhet han kunde uppbringa. ”Jag kommer strax med Frökens måltid, och ingenting annat än vatten.”

Han försvann iväg mot matsalen, genom skeppets kalla korridorer, kalla metallgolv, och förbi cockpiten, mot den lockande doften av nylagad grönsakssoppa..

-

”Kōan vara intressanta,” sade Ayesha. ”De öppna sinne. De inte till för svar, utan sökande.”

Ermo tittade förvirrat på Ayesha. ”Jag förstår inte. Kan du förklara?”

Ayesha nickade och log. ”Min guru förklara för mig, med traditionell kōan: Vad vara ljudet av en hand som klappa? Vad du tro?”

Ermo rynkade pannan och försökte tänka efter. ”Om den inte möter någonting så borde det inte bli något ljud.”

”Vanligt svar,” sade Ayesha och log brett, ”men kanske inte rätt. Du tänka på denna värld. Tänk i Guds värld, och du se sanning.

”Jag inte kunna förklara bra på nylatin,” sade Ayesha, och tog ett djupt andetag innan hon fortsatte på sin välbekanta arabiska. ”När en pilgrim först tänker på en kōan, så söker de ett svar på en fråga och tror att frågan är ett dött ting att fokusera ens uppmärksamhet på. Efter en lång tids upprepning av samma påstående så förstår pilgrimen att en kōan är en dynamisk aktivitet, nämligen aktiviteten att söka svaret på frågan själv. Det är både svaret som söks och sökandet i sig. I en kōan så ser jaget sig själv, förklätt som frågan. När man verkliggör denna andra identitet i jaget så har de två händerna blivit en, och pilgrimen har blivit den kōan han försöker förstå. Det är ljudet av en hand som klappar.”

Ermo satt med munnen på vid gavel och tittade förvirrat mot Ayesha. ”Jag… tror att jag förstår vad du menar.”

”Bra,” utropade Ayesha glatt. ”Men det är bara min gurus tolkning, och jag är ännu inte säker på om jag håller med honom. Du kan mycket väl finna en annan innebörd när du mediterar över den.”

Ermo försökte förstå sig på vad Ayesha sade, men blev bara mer och mer förvirrad av att höra orden.

”Vi försöker med en till,” passade Ayesha på att skjuta in, ”en svårare; Hur låter det när Gud klappar?”

”Det,” försökte Ermo, medan han letade igenom sitt sinne efter ett resonabelt svar, som han, hur han än försökte, misslyckades med att finna. ”Det kan jag inte svara på nu. Jag måste tänka på det.”

Ayesha nickade. ”Bra svar. Du börjar förstå vad en kōan är.”

Började han? Ermo hade ingen aning om vad det var de talade om, och började redan blanda ihop begrepp och påståenden, och blev för varje sekund han tänkte på frågan osäker på vad det var han faktiskt sökte svar på.

Ayesha såg sin chans i Ermos tystnad. ”Om jag få fråga; vad du tro på? Du inte pilgrim, det jag se.”

”Jag?” Ermo välkomnade avbrottet i de förvirrande, zensufistiska tankegångarna som rann genom hans huvud, och återvände gärna till ämnen han förstod sig på. ”Jag är balianist, mer eller mindre.”

”Hur du mena? Du inte tro?”

Ermo ryckte på axlarna. ”Jag vet inte. Jag tror på rymden, jag tror på det här skeppet och jag tror på kärleken,” sade han med en drömsk blick mot de mörka datorskärmarna. ”Men jag kan inte vara säker på var i dessa saker Gud finns.”

Ermo tittade frågande mot Ayesha som nickade uppmuntrande, för att be honom fortsätta.

”Hur vet jag var Gud finns, och hur vet jag var han finns? Vad är det för mening med att verkligheten är gränslös och oändlig, om jag ändå bara kan se den fysiska världen, en minimal och obetydlig del av den? Om Gud har gett mig en fri vilja, varför kräver Han att jag följer Hans klara regler?

”Jag vet inte, Ayesha. Jag har så många frågor som aldrig blivit besvarade att jag inte riktigt vet om jag är balianist. Gör det mig till en dålig människa?”

Ayesha log, och gick fram och kramade om Guillermo, som stod och verkade så ynklig och patetisk. ”Nej, det inte göra dig till dålig människa. Det göra dig till en som lära sig från denna.” Hon räckte honom den Orangea koranen. ”Du finna den intressant, bara du lära dig att förstå den.”

Ermo log mot Ayesha, och drack det sista av hans nu kalla te. Den beska smaken av sencha speglade hur han kände sig inombords. Han förstod att Ayesha ville väl, men vad skulle alla andra säga om han blev konverterade? Vad skulle mor säga? Repentianist hade hon förstått, då det var vanligt bland deras folk, men zensufist? Vad skulle Gud säga?

Han grimaserade. Kanske var det teet, kanske hans egna tankar. Varje gång han talade med Ayesha så drabbades han av allt fler funderingar kring livet, universum och allting, och han visste inte var det skulle sluta. Kanske skulle han bli zensufist. Kanske skulle han en dag bli tokig av alla frågor och förkasta alltihop. Bli ateist.

Tänk, en sådan skön existens – fri från moral och etik skulle han leva ut varje dag till full njutning, utan några tankar på Gud eller var hans leverne tog honom. Han skulle vakna upp mitt på eftermiddagen, hälla i sig en flaska vin och några gram diid och sedan skulle han och Sili, hans vackra och villiga Sili, omfamna varandras nakna kroppar tills deras svett och njutning smälte ihop dem till en och de skrek och skrek i extas i en evig kakofoni tills dess att deras kroppar inte längre orkade och de kollapsade för att vila och dagen efter kom ännu vildare och friare tills dess att de-

Han nöp sig själv i låret för att skjuta bort sina syndiga tankar. Även om han hade tvivel så var han inte… En sådan. Han var fortfarande en god människa. Han skulle inte spendera ännu ett liv utanför Guds rike. Nej, nästa gång hans kropp dog och han vandrade till Himlens portar skulle Ljusbringaren släppa in honom. Men för att älska Gud måste han förstå Gud.

Han såg att Ayesha betraktade honom, men han kunde inte avgöra om hon var nyfiken eller orolig. Hon verkade analysera honom väldigt intresserat, och en olustig känsla i maggropen fick honom att samla sig. Han försökte skjuta bort sina egna existentiella frågor, och tänkte att han kunde distrahera sig med Ayeshas. ”Vad är det du tänker se under din hajj?”

Ayesha funderade en lång stund över vad hon skulle svara på frågan, och Ermo andades lugnt ut och samlade sig under tiden. Som alltid tappade hon bort sig i sina egna tankar, precis som Ermo antog att han måste ha varit. Hennes blick råkade möta Ermos, och hon måste ha tänkt att han höll på att bli otålig. ”Lite av varje,” svarade hon då snabbt, men Ermo kunde höra att hon ville säga Er. ”Stora byggnader, stora män… Broder Ibrahim ta mig till Forum Augustinus, vara mycket lärorik. Jag hoppades jag skulle hinna se Vatikanstaden och rymdhissen i Gonque, men Gud inte vilja det så.”

Ermo log varmt. ”Rymdhissen är imponerande. Det sägs att Deimos en gång inte låg i geosynkront omlopp, och att de ändrade månens bana för att kunna förankra hissen i den. Men jag är säker på att du får fler tillfällen att se den,” tillade han snabbt, när han såg Ayeshas drömska blick. ”Men du har någonting att se fram emot.”

Ayesha tittade frågande mot Ermo.

”Bara mellan oss två, så kan jag ha ljugit för Sili. Jag övertalade henne om att Charybdis skulle vara mest passande att landa på i Gefion. Jag tänkte att du ville se Martinustemplet.”

Ayesha tittade storögt på Ermo. ”Martinus… Det skulle vara fantastiskt!”

Ermo log brett. ”Trevligt att du uppskattar det.”

”Du inte tro det bli problem? Jag inte vilja skapa problem mellan dig och kaptenen.”

”Lita på mig,” sade Ermo och viftade bort hennes oro. ”Det kommer att gå enkelt.”

IX – Jag skulle mäta mig med furstar

”Forum Elysium, syster.”

Ayesha blickade storögt ut över det öppna torget som låg framför henne. Det var kvadratiskt, flera hundra meter tvärs över, och rikt utsmyckat med fontäner och statyer av granit och marmor. Torget var omgivet av museer och kyrkor, breda stenhus utsmyckade med kupoler, pelare, statyer, fresker och uthuggna konstverk. Statyerna föreställde änglar och helgon; flera meter höga män som med sin döda, pupillösa blick tittade ner på folket som gick kring deras fötter. De bar böcker, skrifter, svärd, gausskarbiner och kors, och deras händer och tillhyggen var utsträckta i välkomnande, frälsande och hotfulla gester. Runt deras stenar stod massvis med stånd där allt möjligt såldes, och hundratals människor rörde sig bland statyerna och stånden, där de skrattade, handlade, sjöng, predikade och bråkade. Ibrahim och Ayesha gick in i den förvånansvärt sansade folkmassan och blev från ena hållet erbjudna ett handsnidat böneband av merkuriansk koppar och från det andra ett spett med grillad sengångare. Ibrahim tackade artigt men bestämt nej, men Ayesha tittade lite närmre på bönebandet innan hon också avböjde erbjudandet och de fortsatte in i folkvimlet. Runt dem gick folk av alla åldrar och slag, och även om de flesta hade typiskt elyséiska drag; höga kindben, spetsiga näsor, mörka ögon och vågigt, mörkt hår, så kunde man se invandrare från både Kalifatet och Marinerisfederationen bland torgets besökare. Männen var klädda i enkla byxor och skjortor, ofta med hängslen, medan kvinnorna hade på sig enkla, täckande klänningar och i de flesta fall dolde sitt hår med en sjal eller ett huckle. Bland denna massa med arbetare kunde man även se mer förmögna; män som bar kravatt, väst och rock och kvinnor som lät sitt hår hänga fritt. Det vandrade även runt förkunnare; predikanter och munkar klädda i röda, fotsida klädnader. När dessa gick förbi så blev folket plötsligt mycket tystare och lugnare, och många hälsade artigt på dem.

Ayesha stannade framför en över tre meter hög marmorstaty som avbildade en riddare i ett utsmyckat exoskelett, utrustad med en lika utsmyckad gausskarbin. Soldaten bar rustningshjälmen under vänsterarmen och ett huvud som såg ut att vara absurt litet ovanpå rustningens barm blickade upp mot det målade kupoltaket ovan dem med ett sammanbitet ansiktsuttryck. På skelettets högra axel, bakom mannens huvud, satt en örn med utbredda vingar, som också den såg ut att vara väldigt liten på den massiva rustningen, och blickade uppmärksamt åt det motsatta hållet, ner på folket kring hans fötter. Kring rustningens fötter låg ett stort lejon trofast och tittade vaksamt ut över sina korslagda tassar. Ayesha läste intresserat inskriptionen på stenblocket statyn stod på.

”S:t Octavius, född Octavius Julius Maximilian Capulet den 13e april, i nådens år 2597. Han föll som en hjälte i november 2643, då han spottade sina otrogna fiender i ansiktet och vägrade underkasta sig, trots att fiendens styrkor var 40 gånger fler än hans egna. Trots att han dött fortsatte hans exoskelett att ge order och strida i sex timmar, och med Guds hjälp krossade han Hellasrepublikens styrkor och återtog de Cimmeriska öarna.”

”Vatikanen måste ha helgonförklarat honom nyligt,” sade Ibrahim på arabiska, vilket fick ett par passerande att vända blicken mot honom. Ibrahim kom på sig själv och kröp ihop. De stod ut nog mycket, och behövde verkligen inte förklara sig för en folkhop som någon predikant eldat igång.

”Han blev kanoniserad -76,” utläste Ayesha, och inspekterade statyn ännu en gång. Hans rustning var otroligt utsmyckad. Stegrande lejon som stod på varsin sida om ett krucifix prydde harnesket, och varje annan bit pansar var täckt med nykatolska symboler, ikonbilder eller inskriptioner från det Gamla testamentet. ”Tänka sig, att hans rustning stred fast han dött…”

Ibrahim lyckades undertrycka den cynism som hade smittat av sig från Jaque, och lät Ayesha stå och fundera för sig själv. ”Jag är säker på han var en skicklig ledare.”

”Varför stred de om öarna?” frågade Ayesha, utan att visa att hon hade märkt av Ibrahims halvhjärtade påstående.

”Oj…” svarade Ibrahim, och försökte dölja sin okunskap. Han kom ihåg nödvändigheten i att gå obemärkt, och sänkte sin röst nog mycket för att förbipasserande inte skulle höra, men inte nog mycket för att det skulle bli en viskning. ”Republiken och Elysium har alltid stridit om Cimmerien. Det är en sorts lokal tradition.”

”Folket, då?” frågade Ayesha lite tystare än tidigare. Hon förstod inte varför han ville börja viska helt plötsligt, men ville inte verka otrevlig. ”Vem vill de tillhöra?”

Ibrahim ryckte på axlarna. ”Det beror på om du frågar Republiken eller Elysium.”

De lämnade statyn på Sankt Octavius och vandrade djupare in på torget. Ayeshas blick fäste sig vid den staty som stod i mitten av torget. Det var en minst tio meter hög marmorstaty som avbildade profeten Balian. Ayesha såg förundrat på den, och blev speciellt fäst vid hur elyséerna avbildade honom. Hans vågiga hår var utsläppt och hängde ner till hans axlar, och hans skägg var kortare än vad hon var van att se honom. Hans högra arm var höjd vid armbågen, med pekfingret och långfingret på handen resta mot himlen. Den andra armen kramade om en bok.

Ibrahim hade hunnit gå några meter ifrån Ayesha, som hade stannat till för att studera statyn. Han skyndade sig tillbaka till hennes sida. Hon visste inte hur saker och ting var i Elysium, och han ville inte tänka på den utskällning han skulle få av Sili om hon skulle bli tagen av stadsvakten. ”Vad ser du, syster?”

Ayesha svarade utan att slita blicken från statyn. ”Det är första gången jag har sett profeten Balian utan turban.”

Ibrahim inspekterade snabbt statyn och vände sig sedan mot Ayesha. ”Det är inte Imamen, syster.”

Ayesha tittade förvånat mot honom i ett ögonblick, och återgick sedan till att förbryllat undersöka statyn.

”Det där är profeten Jesus ben-Yusuf,” sade Ibrahim lugnt, och kände sig nöjd att han fick glänsa med sin kunskap, ”deras gud.”

”Deras gud?” frågade Ayesha nyfiket. ”Jag har hört att de också följer Allah, fast annorlunda.”

Ibrahim nickade. ”Så är det också. De erkänner inte de sex profeterna som Balian talar om, bara Jesus. De tror att han är Allahs son, såväl som Allah, samtidigt.”

”Hur..-” började Ayesha förvirrat, men Ibrahim avbröt henne.

”Jag vet inte riktigt, syster. Du borde fråga Sili, hon hör till Vatikanen.”

Ayesha nickade och de två gick vidare. Ibrahim berättade för Ayesha vad han visste om den Röda vatikanens nykatolicism; hur kyrkan styrdes av påven och hur de menade att han stod i direkt kontakt med gud och därför gav honom rätt att bestämma över kyrkans beslut och vem som skall helgonförklaras.

”Man kan säga att han är deras kalif?” frågade Ayesha.

”Inte riktigt,” svarade Ibrahim medan de gick längs torget och artigt tackade nej till försäljare. ”Påven har ingen politisk makt, där bestämmer kungen. Han är deras allamah.”

Ayesha nickade och Ibrahim förklarade så gott han kunde vad den Röda vatikanen och Konungadömet Elysium hade för relation. Konungadömet var Vatikanens högborg och beskyddare, men kyrkan höll sig utanför landets politik och vice versa. Ibrahim blev avbruten i sin utläggning av en envis försäljare som insisterade att den unga damen skulle tycka om en klänning av marineriskt natursiden och vägrade gå innan Ibrahim, med utvändig motvillighet, hade köpt en vit sjal till Ayesha, som hon leende tog emot och virade runt halsen. Han fortsatte berätta om nykatolicismens helgon, människor som utfört mirakel och blivit upphöjda att sitta bredvid Gud i himlen. Ayesha kände sedan tidigare till helgon, men nickade artigt och undvek att rätta Ibrahim när han hade fel.

”Och detta, syster,” sade han, ”är hur de ser Balian.”

Han hade lett henne till en granitstaty som inte var större än henne själv. Profeten var avbildad nästan likadant som han var i Kalifatet, med en turban som dolde hans hår och ett stort och stiligt skägg. Hans kalla stenansikte tittade längtansfullt upp mot statyn på Jesus i mitten av torget. Ayesha blev överraskad när hon läste inskriptionen: S:t Balian, Katastrofens förkunnare. Skrev ner Gabrielevangeliet, Guds ord berättat till honom av ärkeängeln Gabriel. Tusen frågor föddes samtidigt i hennes sinne och hon kunde inte bestämma sig för vilken hon skulle ställa först. Hade inte nykatolicismen och islam samma grunder och influenser? I sådana fall, varför detta urval bland profeterna? Varför innehöll inte Gabrielevangeliet hela Balians Vittnesmål? Var inte helgontron en sorts ikondyrkan? Hon blev avbruten i sina tankegångar av en barsk mansröst som ropade i närheten.

”Guds trogna tjänare, följare av Hans ord!” ropade mannen bestämt. Ayesha och Ibrahim vände sig mot ljudet och såg en skepnad i en fotsid, klarröd klädnad som hade klättrat upp bredvid ett helgon på en staty. Han hade på sig en röd struthätta som dolde hela hans ansikte utom munnen, och bar en läderinbunden bibel under armen. ”Lystra till dessa ord,” fortsatte han. ”Ibland oss vandrar otrogna och trossvaga, kyrkans fiender! Deras svaghet är det som kommer att fördöma oss alla när den yttersta domen kommer! Den helige ande ser hur ni tyst vandrar förbi och låter dessa muslimer, repentianer och ateister röra sig fritt ibland oss!”

Det var få som stannade för att lyssna på honom, och de som gjorde det var lika intresserade av att undersöka varorna vid stånden i närheten eller diskutera med sina kamrater. Predikanten verkade dock oberörd och fortsatte med samma frenesi. Ayesha fylldes av glädje och tackade tyst Gud för att han sänt någon hon kunde ha en dialog med.

”Driv ut messiasförnekarna!” ropade predikanten vidare, så högt att de som stod närmast lutade sig bakåt och grävde med fingrarna i öronen. ”Ormarnas gift försöker ta sig in från alla sidor för att förpesta den sanna tron och förstöra vår lycka!”

Det ryckte i Ayeshas ben och fjärilar började fladdra i hennes mage. Hon gjorde en ansats för att gå iväg till predikanten, men Ibrahim lade en hand på hennes axel för att stoppa henne. ”Vad gör du?”

”Jag vill prata med honom,” sade hon, och Ibrahim kunde se hur upprymd hon var.

”Det är inte säkert,” sade han, med vad han hoppades skulle verka som faderlig oro, även fast han visste att det inte skulle bita.

Ayesha viftade bort hans varningar och trängde sig ivrigt fram mellan de få åskådarna. Vad skulle väl han bry sig om ett par oskyldiga frågor? Den tunna folkhopen tittade förvånat på Ayesha, och lämnade mer än gärna plats åt henne, så att de kunde smita iväg med gott samvete. Ibrahim ställde sig bakom Ayesha, spanade runt och svalde nervöst. Det var lika många blickar fästa på dem som på predikanten. Nästa gång predikanten kom till en paus så avbröt Ayesha honom.

”Ursäkta, herre.”

Mannen stakade till, störd av avbrottet och tittade irriterat ner på flickan som fått honom att komma av sig. ”Vad vill du?”

”Vem Jesus vara?”

Predikanten tittade förbluffat på Ayesha och stod tyst ett ögonblick för att försöka avgöra om hon drev med honom eller ej. Han kunde inte avgöra om den uppnosiga araben försökte göra sig lustig på hans bekostnad eller om hon bara var outbildad, men hon skulle hur som helst få en predikan hon sent skulle glömma. ”Jesus av Nasareth, Kristus Pantokrator, konungarnas konung, är Guds son och mänsklighetens frälsare! Han dog på korset för våra synder och återupprättade vårt band med Herren! Han sitter nu på sin gyllene tron i himmelen och inväntar den yttersta dagen, när han skall döma alla människor, levande och döda, och kasta ner alla syndare,” mannen betonade det sista ordet och tog en konstpaus för att kasta menande blickar på folket som hade samlats för att höra honom, ”i helvetets eviga plågor!”

”Profeten Balian,” avbröt Ayesha honom innan han hann fortsätta, och mannen fokuserade åter på henne, klart irriterad, ”och profeten Muhammed? Hur du se dem?”

”Sankt Balian var en lärd man, en vis man som vågade stå upp för sanningen i en mörk tid. Men kättaren Muhammed,” skrek mannen barskt, ”är inget annat än en billig charlatan, en lögnare som har förlett ditt folk och dömt miljoner till eldens plågor!”

Ayesha tittade förvirrat på honom. ”I Katastrofen, Kalifatet blev skonat. Hur sa?”

”För att de redan var förtappade bortom vad han kunde straffa dem! Domen var när Gud lät sin vrede vandra över Jorden och han kastade alla syndare och kättare ner till Hin Håle! Muslimerna hade redan dragit en nog stor plåga över sig själva, att Gud inte kunde straffa dem värre än vad de av egen makt gjort!”

Ayesha stod tyst en stund och tänkte över mannens ord, som väckte fler frågor än vad de besvarade. Ibrahim kokade av ilska som han kämpade med att hålla undertryckt och knöt nävarna och försökte andas som under meditation. Förkunnaren såg triumfant ner på arabflickan. Han förstod nu hur korsriddarna kände sig. Han hade knappast omvänt henne, men han hade genom kamp tystat en otrogen och visat Jesus styrka för folket. Han svällde av stolthet, och kunde nästan känna hur Gud klappade honom på axeln för att ge beröm.

Efter att lugnt ha stått och funderat, helt utan att ha lagt märke till Ibrahims ilska, tittade Ayesha säkert upp mot predikanten. ”Hur vet du detta vara sant?”

Mannen log, och visste att han hade vunnit. ”Det står så i Bibeln.”

”Hur vet du att den är sann?”

”Bibeln är Guds ord, det står klart och tydligt.”

”Det stå också i Koranen. Hur kan du vara säker på att Bibeln är sann?” frågade Ayesha. Hon ställde frågan försiktigt och vänligt, men stod rakryggad och tittade säkert upp på mannen. Hon menade inget illa med sina frågor, men hennes välvilja gick dold bakom hennes kraftiga brytning.

Ilskan vällde upp i predikanten och han såg med hat ner på Ayesha. ”Tvivlar du på Guds ord?!”

”Nej,” svarade hon snabbt. ”Men alla skrifter säga de stämma.” Innan mannen hann svara fortsatte Ayesha. ”Gabriels evangelie, det inte vara hela profeten Balians vittnesmål, bara det om Katastrofen. Hur det komma sig? Och varför Jesus skilja sig från de andra profeterna?”

Ayeshas oskyldiga, frågvisa blick retade predikanten, och han var nu helt övertygad om att hon drev med honom. Han kände åter igen hur korsriddarnas ande uppfyllde honom, och han beslutade sig för att lära flickan att man inte drev med förkunnare. ”Bröder och systrar,” ropade han så högt han kunde ut i folkmassan, ”en hädare står mitt ibland oss! Hon spottar på Kristus och hans läror! Dra henne utanför stadens murar och stena henne!”

Alla blickar i närheten vändes mot Ayesha. Avsky dröp ur många ögon, men lika många var fyllda av avund eller nyfikenhet. Hon kunde inte förstå detta våldsamma svar. Vad hade hon gjort för fel? Vad var faran i ett par frågor? Alla rörde sig närmare henne med en mörk uppsyn, och hon tyckte att hon hörde hur någon knäckte sina knogar. Paniken var en löpeld som spred sig genom hennes kropp, och hon tryckte sig närmare Ibrahim. Hon började försöka förklara sig på nylatin, men hennes hjärna var fylld med tusentals frågor om Vatikanen och vilda fantasier om vad som skulle hända när de gigantiska, argsinta männen fick fatt i henne. Hennes hjärna vägrade släppa fram de främmande, nylatinska orden och hennes tunga klarade inte av att forma de konstiga ljuden, så hon stod uppkrupen mot Ibrahim och stammade, och såg hur hennes banemän kom närmare. Hennes räddning kom i form av Ibrahim, som lyckades lugna ner sig nog mycket för att inse att de var tvungna att fly. Fyra stycken normalbyggda män hade osäkert börjat avancera mot dem, men verkade ännu inte ha beslutat sig för huruvida de skulle stena kättaren eller ej. När två av dem tittade mot förkunnaren för vägledning tog Ibrahim ett fast tag om den nästan katatoniska Ayeshas arm och drog henne bestämt med sig när han sprang iväg från folkhopen. Hon snubblade till nästan direkt, men återfick snabbt fotfästet, kramade om Ibrahims arm och stapplade med honom. När de kommit ur synhåll från förkunnaren så saktade Ibrahim ner till en rask gång, men släppte inte sitt grepp kring Ayeshas arm förrän de lämnat Forum Elysium och rundat nog många hörn för att han skulle våga vara säker på att ingen förföljde dem. Ayesha stirrade mållöst framför sig och skakade nästan av skräck. Ibrahim slog armarna kring henne och kramade om henne hårt, och Ayesha svarade med att trycka sig närmare honom. Han försökte vara stabil och säker för att hon skulle känna sig trygg, och bad tyst Gud om förlåtelse för att han njöt så mycket av att hålla om hennes varma och väldoftande uppenbarelse.

IV – Midnattstankar

Jaque låg i sin bädd och strök under stycken i en ny Det infosocialistiska manifestet, passager som han hade läst hundratals gånger och kunde recitera utantill. Hans trötta gamla ögon passerade över de bekanta paragraferna, och en bläckpenna strök under samma ord som den gjort dussintals gånger tidigare.

Gör du egentligen någon skillnad? Frågade en röst inne i hans huvud som alltid. Revolutionen kommer aldrig leda till annat än en förtryckarstat som Hellasrepubliken. Tror du ens det är någon som bryr sig om böckerna du ger dem?

Han fortsatte att undermedvetet stryka under stycken i boken, medan han förde samma poänglösa diskussion med sin cyniska sida som han gjort så många gånger tidigare, utan att komma någon vart i argumenten.

Du kämpar i onödan. Finns det egentligen någon mening med ditt liv?

Frågan träffade honom rakt i hjärtat, för han kunde inte hitta ett svar som övertygade honom själv. Han lade undan boken, släckte lampan och lät sig uppfyllas av det enda som höll igång honom: hoppet. Han stängde ögonen och drömde om ett bättre solsystem.

-

Ibrahim låg vaken och stirrade upp i taket på sitt mörka rum, och försökte driva ut tankarna på syster Ayesha, nej, syster al-Mayram, ur huvudet. Hon var en de vackraste kvinnor han sett, och hon hade ett leende som fick hans mage att fyllas av fjärilar som ville fly. Hennes röst var som honung och hennes ögon som dadlar…

Han försökte frenetiskt att koncentrera sig på morgondagen, då de skulle ut i rymden, då han kanske skulle bli tvungen att tala bort vakter, då han skulle behöva all sömn han kunde få, och då han äntligen skulle få se vackra Ayesha igen…

Han slog sig själv i pannan, vände sig om och försökte att koncentrera sig på att tyst läsa upp hadither, som också bara ledde honom tillbaka till tankar om sköna Ayesha igen. Han vred på sig i många timmar innan han till slut somnade.

-

Ayesha satt på huk i sin hytt igen, försjunken i muraqaba, och försökte resonera kring kaptenens ovilja att visa kärlek och broderlighet. Hennes guru hade skickat med henne en gåva, som han hade sagt att hon skulle packa upp när hon funnit ett skepp. Hon tog fram presenten, ett litet paket inslaget i en svart sidensjal, och började knyta upp sjalen. Det hon såg inuti skänkte henne ett leende. På det svarta sidenet låg en helt ny uppsättning tarotkort. Hon lade bort de två meningslösa korten och blandade de resterande sjuttioåtta. Hon vände upp det första kortet, det som representerade den frågande, henne. På kortet stod XII – Den hängde. Hon log. Den hängde befann sig mellan två stadier, han var lugnet som uppstår mellan två perioder i ens liv. Förändring var på väg, men det visste hon redan. Lättad lade hon sakta upp nio kort till, och spenderade en lång tid med att utläsa deras mening.

-

Efter att ha legat i sängen en lång stund så gav Sili upp med att försöka sova, och satte sig upp i sin bädd. Hennes hytt, kaptenens, var större än de andras, och var på den övre våningen i skeppet. Hytten var obekväm, men Sili hade försökt göra det bästa av den. Hon hade lagt ut en matta från Kalifatet över golvet, och täckt väggarna i färggranna tyger. Hon tittade på sitt fickur och märkte att det var mitt i natten och att hangarskeppet skulle lyfta om bara några timmar. Hon var trött, men huvudet var fullt av tankar som löpte fram och tillbaka utan att hon egentligen kom fram till något i sitt funderande, och hon kunde inte somna. Hon var klädd i en kortare särk och underbyxor, och virade en stor, svart-vit-rutig sjal runt sina höfter som en kjol och fäste den med en brosch. Det var en del av den, av kalifatet inspirerade, modetrend som hade börjat sprida sig bland de icke-adliga i de Jovianska rikena, och som adeln försökte stoppa. Hon stoppade ner fötterna i ett par tofflor innan hon vandrade ut ur sin hytt. Hon vandrade ut till matplatsen, ett avlångt rum med ett runt bord där det fanns plats för tio personer. Tätt intill bordet var köket och matförrådet, och hon gick dit och tog sig ett glas vatten. Två dörrar ledde ut ur rummet, en bak i lastrummet och en fram till bryggan. Hon tog dörren som ledde till lastrummet och kom ut på avsatsen som gick runt rummet, och klättrade ner för en stege längs väggen. Väl nere gick hon in genom en dörr som låg under den hon kommit ut ur, och kom in i en smal korridor som fortsatte framåt mot hytterna och vek av till höger till maskinrummet. Hon tog till höger, och gången slutade i en tjock järndörr, bakom vilken hon kunde höra brummandet från skeppets fusionspulsmotor. Hon öppnade den tjocka dörren och kom in i ett rum som mer eller mindre helt fylldes av en stor apparatur hon inte förstod sig på. Inne i rummet var det mycket varmare än i resten av skeppet, och hon kände hur svetten började krypa fram i nacken. Längs ena väggen låg en madrass från vilken Guillermo tittade mot henne. Hon stängde dörren bakom sig och började gå fram mot honom.

”Hård dag?” frågade han, med ett leende. ”Jag hörde från Bram att du körde bort ett ungt par.”

Hon ryckte på axlarna och drog av sig sin särk. Den varma luften inne i maskinrummet omfamnade hennes blottade bröst. ”Du vet hur det är,” sade hon med en uppgiven ton. Hon vandrade fram till bädden och tog under tiden bort broschen för att låta sjalen falla till golvet.

-

Sili tittade upp i taket på maskinrummet. Både hennes och Ermos nakna kroppar var täckta av svett, delvis från deras aktiviteter och delvis från värmen i rummet, och hennes sinne var nu mycket närmare sömnen.

”Jag tror,” sade Sili, uppfylld av post-orgasmisk klarhet och nikotin från en cigarill i hennes vänsterhand, ”att Ayesha kan medföra många ändringar för oss.”

”Jaså?” frågade Ermo trött, med ett lite för nöjt leende på läpparna. ”Varför tog du ombord henne, egentligen?”

Sili tog ett djupt bloss och log mot honom. ”För att hon jobbar gratis.” Bägge brast ut i skratt några sekunder. ”Men jag tror vi kan ha användning för henne. Det är många dörrar som kan öppna sig om vi har en pilgrim med oss…”

”Och ännu fler som kan stängas.”

”Det är sant.” Sili tog ännu ett djupt bloss och andades lugnt ut röken. ”Men jag är ganska säker på att jag gjorde rätt val.”

”Bara ganska?” gäspade Ermo trött fram.

Sili ryckte på axlarna. ”Bara Gud vet säkert.”

”Mhm,” gäspade Ermo fram. Han vände sig om, och gled snabbt in i sömnens famn, omvaggad av motorns brummande vaggvisa. Sili behöll resten av sin nyvunna visdom för sig själv och rökte färdigt sin cigarill, varefter hon vandrade upp till sin egen hytt och somnade innan hennes huvud ens hade rört vid kudden.