Sovrummet badade i ett sjukligt soldis. Ayesha tyckte sig kunna förnimma spår av svett och parfym som ännu dröjde kvar sedan natten. Amelias utmärglade bröst reste sig och föll sakta när hon andades in. Ayesha slet bort sina ögon, gick upp ur sängen och satte sig ner för att be. Hon spanade ut genom fönstret, men det fanns inget hopp att finna Jorden och Mecka; hon riktade sin timmessena bön åt Solen. Vad är väl tid och plats för Han som ser allt, för vilken det som sker, har skett och kommer att ske är ett och samma eviga ögonblick? Hon började med att tyst recitera bismillan och fortsatte sedan med resten av bönen. Det var länge sedan hon hade bett på de ortodoxa muslimernas sätt och några gånger tappade hon bort orden. De föreskrivna ritualerna gled snart ur hennes huvud och hon bad på automatik; hennes sinne var alldeles tomt och bönerna blev ett meditativt mässande. Hennes fria, svarta lockar föll vilt runt hennes axlar och ansikte när hon bugade gång på gång. Glädjen som dröjde kvar sedan natten fick uppfylla henne helt och hon började skratta fram bönen. Efter en stund – hon visste inte hur länge – avslutade hon bönen och lugnade ner sig. Hur Amelia än skulle reagera på att de åter legat med varandra skulle Ayesha klara av det. Om hon ville skicka iväg henne, för all del. Gud var med dem bägge.
Ayesha ställde sig upp och fann Amelia sittandes i sängen. Täcket var vid hennes midja och hennes små bröst var som små marmorkupoler i soldiset. Ayesha borstade undan en bångstyrig lock ur ansiktet och mötte Amelias blick. Amelia log försiktigt och Ayesha log tillbaka. Ayesha satte sig i sängen och kröp upp bredvid Amelia. Hon strök henne försiktigt över kinden och lutade sig sedan in för att kyssa henne. Amelia besvarade kyssen och hennes fingrar trevade sig in i Ayeshas burr. Läpparna tycktes oskiljbara, bröst möttes och händer trevade försiktigt över ansikten och halsar och genom hår. Kyssen bröts och de såg in i varandras ögon. Bägge andades tungt. Sedan började någon le och bägges leenden blev större och större tills de återigen kysste varann. När läpparna sedan skiljdes åt möttes de inte igen. Kvinnorna klev ur sängen på varsin sida och klädde på sig. Ayesha hjälpte Amelia på med hennes klänning och kammade hennes hår. Amelia försökte borsta Ayeshas, men hon var inte van vid afrikanskt hår och det gjorde så ont att Ayesha fick be henne att sluta. Ayesha öppnade dörren åt Amelia och de gick till frukosten. Deras vägar skiljdes åt utanför matsalen; under hela vägen hade de inte sagt ett ord, för inget behövde sägas.
-
Ayesha fick äta frukost ensam, då Beatrice, Alma och Zahira redan verkade ha ätit. Det gick lika bra, då hon fick tid till att sitta och tjuvlyssna på samtalen runt henne. Tjänarna verkade utgå från att hon inte förstod nylatin något vidare och pratade fritt runt henne. Hon hörde om kärlek och svek, skvaller och spådomar, men det som fångade hennes uppmärksamhet var en grupp vakter.
”Ät inte för mycket nu,” sade en av dem. ”Ni måste orka med exercisen.”
En tanke föddes hos Ayesha. Någon timme senare vandrade hon, fylld av rättfärdig vrede, ner till grusplanen där vakterna tränade. Man kunde inte se den från huset och hon fick gå i nästan en halvtimme innan hon äntligen hittade fram. Grusplanen låg omringad av vaktkasernerna: låga, tråkiga hus som verkade vara byggda för funktionalitet hellre än skönhet. Under den brännande solen tränade vakterna närstrid i par. Femton män vred knivattrapper ur femton andra mäns händer, fällde sina motståndare och brottade ner dem i fasta grepp. Nästan alla hade tagit av sig sina skjortor och stod barbröstade, drypande av svett. Ayeshas fick sig en extra god titt på en karl med gyllene hud och kolsvarta lockar. Hon stod som trollbunden ett ögonblick och såg honom bli nedbrottad på marken; sedan dök Amelia upp i hennes tankar och hon såg bort.
Vapenmästaren Carvaggio, en kantig man, stod ensam på sidan om och övervakade det hela. Då och då gick han fram till ett par och instruerade dem närmare. När han visade en rörelse oroade sig Ayesha för att han skulle bryta armen av den som anföll honom, men ingen verkade bli skadad; det var i alla fall ingen som avbröt träningen. Ayesha stod som honom och övervakade träningen och försäkrade sig om att männen som hade stört henne dagen innan var på fältet. Efter en stund ropade vapenmästaren åt vakterna att stanna upp och lyssna. De svettiga männen slutade upp med sina övningar och vandrade bort till honom. I de ordnade leden som ersatt kaoset såg Ayesha männen hon sökte efter. Innan Carvaggio hade hunnit börja ge instruktioner avbröt Ayesha honom.
”Ursäkta, ers nåd?”
Han vände sig mot Ayesha. ”Jag är upptagen. Du får vänta tills vi är färdiga.” Han talade otydligt, nästan som att han mumlade. Hon öppnade munnen för att prata, men orden fastnade i halsgropen när hon såg honom på nära håll. Något vapen hade smält den högra halvan av hans ansikte: kind- och käkbenet verkade ha kollapsat och det lilla som var kvar av kinden var spänt som skinnet på en stridstrumma. Läpparna hade smält samman på högersidan och när han talade rörde han bara vänster sida av ansiktet. Hennes ögon sökte sig över hela hans ansikte, från den vecklösa kinden till den ensamma vänstra näsborren, som gapade som ett öppet hål. Hon ville sträcka ut sina händer och känna på hans ansikte. Vapenmästaren verkade van vid den sortens reaktioner och väntade några sekunder. Sedan vände han sig åter mot sina mannar. Ayesha återfick fattningen: ”Jag vilja tala med er om era vakter.”
”Kan det vänta?”
”Nej.”
Vapenmästaren suckade. Han sade åt sina mannar att vila och dricka vatten.
”Nå, vad vill du?”
”Igår, jag ha problem med tre vakter. Han, han och han.” Hon pekade ut dem i tur och ordning och vapenmästaren nickade med henne. ”De bete sig väldigt opassande. Jag vill ha ursäkt.”
Han synade henne upp och ner. ”Naturligtvis inte. Var det något annat?”
”Vad mena du ‘naturligtvis inte’?”
Vapenmästaren suckade. ”Jag vet vad du har gjort och jag vet vad de har gjort. Du förtjänade det. De har inget att be om ursäkt för.”
Ayesha fnös till. Hon hade förberett sig på att det här skulle hända; hon tog läderhandsken hon hade i bältet och smällde till vapenmästaren över ansiktet. ”Jag kräva duell, för din oförskämdhet.”
Det viskades från vakterna. Ayesha fann det omöjligt att läsa några känslor i Carvaggios smälta ansikte. Han tog ett djupt andetag innan han svarade: ”Naturligtvis inte.”
”Vad mena du?”
”Jag har ingen skyldighet att duellera mot dig och jag tänker inte göra det. Försvinn nu.” Han vände ryggen åt henne och började gå mot de väntande vakterna, som nu alla stod och såg på. Ayeshas hjärta dunkade och tusen och en vredesfylld röst inom hennes krävde hans blod.
”Ingen skyldighet?” ropade Ayesha efter honom. ”Jag har hotat hertig. Ni inte vilja ha hämnd?”
Carvaggio stannade till. Han rätade på ryggen så lite att ett otränat öga inte hade sett det.
”Fröken,” svarade han lugnt, fortfarande med ryggen vänd mot henne, ”hans nåd har gjort det klart att den incidenten är glömd. Vill ni nu vara vänlig att lämna oss i fred att träna?”
Han fortsatte att gå bort mot de väntande vakterna. Snart skulle han börja instruera dem och då skulle han vara bortom henne; då skulle hon verka ynklig om hon fortsatte. Hennes läppar rörde sig utan att hon tänkte på det: ”Du vara feg?”
Carvaggio stannade och vände sig sakta mot henne. Vakterna fnissade bakom hans rygg. Han sträckte på sig medan han skred fram till Ayesha. Hans uppspärrade ögon skar igenom henne och mätte hungrigt hennes själ. Ayeshas mod smälte bort. Han tänkte äta upp henne. Han tänkte hoppa på henne, slita upp hennes mage och tugga i sig hennes råa tarmar och dricka hennes varma blod. Magen skrek åt henne att springa, men hjärtat segrade. Hon stod kvar, som en zebra framför en hyena. Vapenmästaren stannade precis framför henne. Hans smultna ansikte var blott centimeter från hennes och han talade lågt och sakta.
”Du är ett kryp.” Han smakade försiktigt på varje ord. ”Du är löskefolk och en kättare. En duell skulle vara att förolämpa mig själv. Om du säger ett ord till, kommer jag att säga åt mina mannar att här och nu göra de saker som de skämtade om igår. Försvinn genast härifrån.”
Han vände sig om och gick iväg. Ayesha stod tyst kvar. Hennes tankar flydde som hala fiskar och hon försökte förgäves att återfinna sig. Hennes mun öppnades, utan att hon visste vad som skulle komma därav, men innan hon hann kasta bort sitt liv blev hon avbruten av en kvinnoröst.
”Fröken Ayesha?”
Ayesha såg över axeln och fann tjänarinnan Beatrice bakom sig. Hon verkade betydligt mer sammanbiten än vanligt. Ayesha vände sig åter mot vapenmästaren, men hade då tappat bort alla sina tankar. Han hade återgått till att instruera vakterna. Hon gick nedslagen till Beatrice, som verkade inspektera sina skor.
”Ja?”
”Fader Bianchi vill tala med dig i kapellet.”
Ayeshas sökte Beatrices blick, men hon såg alltjämt på sina skor.
”Jag genast komma.”
Beatrice ledde raskt Ayesha ner längs grusvägen tillbaka till herrgården. Hela tiden undvek hon Ayeshas blick, svarade avvärjande på alla frågor och insisterade på allt var som det skulle. Ayesha förstod vinken och deras promenad gick i tystnad.
Snart kom de in i husets bekanta korridorer. Ayesha kunde dem väl vid det här laget utantill och kunde berätta om de flesta av männen vars porträtt hängde längs väggarna. Hennes och Beatrices steg var lika tysta som deras röster. Efter en stund kom de till den kraftiga trädörren hon ännu inte fått passera; Beatrice öppnade den utan några vidare krusiduller. En trappa ledde ner under jorden, upplyst av oljelampor längs väggen. De gick ner och efter tjugofem-trettio trappsteg kom de ner i ett litet förmak.
”Jag lämnar dig här, fröken. Fader Bianchi ville tala med dig i enrum.”
Ayesha nickade och tackade Beatrice, som snabbt ursäktade sig och försvann. Ayesha öppnade dörren till källarkapellet och gick in. Det första som slog henne var hur stor salen var: trots att kapellet låg i en källare var det säkert sex meter till tak. Koret och predikstolen var ordentligt upphöjt ovanför bänkraderna. Allt var i trä: golv, tak, bänkar, väggar och altare. De enda utsmyckningarna som skvallrade om att det var ett adelskapell var att väggarna och taket var täckta av helgon- och himlamotiv ristade och brända in i träet. Fader Bianchi satt avslappnat på den sista bänkraden och reste sig när Ayesha steg in i kapellet.
”Mitt barn, jag är så glad att du kunde komma.”
Ayesha neg. ”Glädjen vara min. Jag ha många saker jag vilja fråga.” Hon var varsam; hon kom ihåg hur han hade betett sig dagen innan.
”Kom, sätt dig.”
När de hade satt sig tvekade prästen ett ögonblick. ”Mitt barn,” sade han, ”du får ursäkta att jag är så oförskämd, men jag måste få fråga dig om du någonsin har funderat på att acceptera Jesus Kristus?”
”Tyvärr nej,” svarade Ayesha.
Fader Bianchi nickade. ”Jag förstår dig. Faktiskt, jag gör det. Det är svårt att överge det man har svurit till. Men det kan vara er enda räddning.”
”Jag ännu ha länge att leva. När jag dö, endast Gud vet vad som ske.”
Prästen satt tyst ett ögonblick, men tvingade sedan fram ett leende. ”Du sade att du hade frågor?”
”Ja!” utbrast Ayesha. ”Jag läsa Gabriels evangelium, och…”
… och Ayesha förhörde honom på nykatolicismen och det Reviderade testamentet tills hon fick slut på frågor. Det var första gången hon fick chansen att samtala med en nykatolsk präst och hon tänkte inte låta chansen gå förlorad, även om hon inte gillade honom något vidare. Hon hade lärt sig att sålla bland imamers ord för länge sedan. När hennes frågor tog slut tog fader Bianchi själv vid och började föreläsa för henne om sankt Balian och andra helgon, om Jesus offer och de tolv lärljungarna, om påveämbetet och skillnaden mellan den förra och den dåvarande, om synden med utomäktenskapliga och homosexuella relationer och hur man borde leva som en kristen. Gång på gång försökte han få henne att be om sina synders förlåtelse och acceptera Jesus Kristus som sin frälsare och Gud, men varje gång avböjde Ayesha. Till slut suckade han.
”Ni måste ursäkta mig, fröken, men jag har andra åtaganden nu.”
”Bara en sak till jag undra, fader. Hur det komma sig a-”
Han lyfte händerna framför sig. ”Ni måste verkligen ursäkta mig, fröken.”
Ayesha nickade och tackade för pratstunden. Hon märkte att han inte log när hon gick. När hon kastade en blick över axeln såg hon honom skaka på huvudet. När hon stängt dörren till kapellet skakade hon också på hvuudet. Han var som alla andra präster och imamer. Det viktiga för honom var att tala, inte att samtala.
-
När hon kom upp ur kapellet satte Ayesha av till sitt rum. Dagen hade varit jobbig. Hon behövde ligga ner. Innan hon hade hunnit längre än runt hörnet hade ännu en stressad tjänare hunnit ikapp henne. Hon suckade.
”Ursäkta, fröken,” sade han och pustade ut. ”Hans nåd hertigen har sammankallat ett möte med fröken Amelia och skulle önska att även ni närvarade.”
Ayesha nickade. Självklart skulle det ske nu. Medan hon följde efter tjänaren flydde hon in i sitt eget huvud och försökte vila sig så mycket hon kunde. Snart fann hon sig i just samma audienssal som de hade blivit mottagna i på den första dagen. Därinne låg redan Amelia på en divan, en ängel i eftermiddagssolen. Hon satte sig upp och log åt Ayesha. Ayesha glömde sin trötthet för ett ögonblick och svävade bort till divanen. Tjänaren ursäktade sig och lämnade dem ensamma. Ayesha satte sig ner bredvid Amelia, som hade på sig samma parfym som dagen innan. Ayeshas hand vilade någon centimeter från Amelias, osäker och rädd. Hon kikade försiktigt mot Amelia, som hade börjat prata. Hennes blick fastnade på Amelias läppar som rörde sig, men hennes ord flöt bara förbi i en massa. Vad hon var löjlig! Hon rätade på sig och försökte ta sig samman. Hade hon aldrig varit med någon förut? Det var ju knappast första gången som hon hade blivit… förälskad?
Amelia frågade något som Ayesha inte lade märke till.
Ja, så var det. Hon var förälskad! Hjärtat värkte av mer än bara omtanke. Hon såg på Amelia, sin Amelia, som satt och väntade på ett svar och slet sig från sina tankar.
”Förlåt, fröken. Jag tappa bort mig i tankar. Vad sade ni?”
Amelia log. ”Jag sade att jag tror att hertigen har beslutat någonting, så försök att vara skärpt. Han har varit fåordig hela dagen.”
”Jag inte ha något riktigt vapen med mig.”
”Det skulle ändå inte hjälpa.”
De hörde fotsteg i korridoren och Ayesha hann precis sätta sig på divanen bakom Amelias innan dess att dörren öppnades och hertigen steg in. Analytikern Bertuccio följde i hans skugga. Hertigen gick mer otåligt och direkt än tidigare. Han slog sig ner på divanen mitt emot Amelias och fäste ögonen i henne. Han knöt sina nävar.
”Är du vad som har blivit av de stolta de Capuletti?”
Amelia sträckte på sig. ”Ursäkta mig, ers nåd?”
”Jag vet vad ni har gjort, du och din sköka. Att ni har fräckheten att göra det under mitt tak, dessutom.”
Ayesha kontrollerade sin andning; Amelia satt tyst.
”Det är så att jag vill lämna över er till Iskariotorden.”
”Vad talar ni om?” Amelia spelade perfekt.
”Du behöver inte låtsas. Jag kan ta fram kamerabanden om du själv vill se.”
Amelia korsade armarna. ”Nå?” Hon såg ner på hertigen. ”Vad tänker du göra åt saken? Skicka iväg mig? Döda mig?”
Hertigen fnyste till. ”Det skulle du allt vilja. Nej, lilla fröken, du har gett mig allt för mycket bekymmer som det är.” Hertigen ställde sig upp och uppfyllde plötsligt hela rummet. Han tornade ovan Amelia och Ayesha som en svart monolit. ”Jag har kallat hit Julius och han borde komma imorgon. Han vet lika väl som jag hur man botar sånt här hor.”
Amelias armar föll till hennes sidor och hon kröp ihop under hertigens skugga. Hon svalde. ”V-vad menar ni?”
Hertigens mungipor tycktes resa sig. ”En kvinna ligger bara med en annan kvinna för att hon saknar en man. Min son kommer att ordna det.”
Amelia flög upp på fötter. Hon stammade, hennes hals kvävd av ilska och skräck. ”Ni… ni vågar inte.”
Hertigen höjde sin högerhand för att slå. Ayesha slog omkull sitt glas och flög upp på fötter. Amelia kröp ihop. Glaset krossades mot golvet och oljudet slet bort hertigens blick. När han hade återfått sitt fokus hade Ayesha vält omkull Amelia på divanen och tagit hennes plats, redo att anfalla. Deras blickar möttes och hertigen sänkte sakta handen.
”För all del,” sade hertigen till Ayesha. ”Fader Bianchi trodde att du kunde räddas, men jag visste allt hur du var. Så varsågod, beskydda henne. Tro att du är stark. Imorgon kommer min son för att hämta sin maka och då kommer mina vakter för att hämta dig.” Hertigen lutade sig närmare och viskade till henne. Han talade långsamt och uttalade noggrannt varje stavelse. ”Du är en simpel hora och jag vet precis hur du ska få betala för det du har gjort.”
Hertigen vände på klacken och gick iväg. Ayesha stod fastfrusen. Skulle det här vara slutet för henne? Skulle morgondagen bli hennes sista dag? Hennes vapen! Var var de? Hon kunde inte kämpa mot vakterna med det hon hade på sig! Hon rycktes ur sina tankar av att Amelias ansikte trycktes mot hennes lår. Hennes tårar blötte Ayeshas särk. Hon satte sig ner och omfamnade Amelia. Amelia borrade in sitt ansikte mot Ayeshas bröst och Ayesha strök henne sakta över håret och viskade trosbekännelsen gång på gång i hennes öra. Hon var för rädd och arg och sorgsen för att komma på någonting annat. Men Amelias tårar mot hennes barm tände en eld inuti henne. Hertigen tänkte skada hennes älskade. Hon knöt nävarna så att det gjorde ont.
-
När mörkret hade fallit och de låg i sängen hade Ayesha lyckats samla sig. Oändliga upprepningar av samma meningslösa tröstfraser och bleka framtidsvisioner hade ätit upp dagens kvarvarande timmar. Amelia låg hopkrupen i hennes armar. Ayesha blundade och tänkte inte på något annat än flickan som låg tryckt mot henne. Hennes värme var det skönaste som Ayesha någonsin hade känt. Just nu var Amelia det viktigaste i hela skapelsen. Antingen hade Gud gett Ayesha den här kärleken för att hon skulle veta om att hon skulle följa och beskydda Amelia, för att hon skulle veta om att deras väg inte slutade här och att hon inte behövde känna sig rädd. Eller så var det som hennes guru insisterade: att Gud inte lade sig i skapelsen, att hon inte kunde vända sig till Honom för hjälp och att den här kärleken bara var ett sätt för Ayesha att lura sig själv att hon inte var ensam.
Amelia sov på hennes arm. Ayesha suckade och steg upp ur sängen. Hon hämtade tarotkortleken från sitt rum och vecklade ut sidenduken på golvet. Hon blandade noggrant korten och började lägga fram dem. Hur mycket hon än försökte bli uppslukad av läsningen gick det inte. Hon drog det sjunde kortet, men lade inte ut det; hon vägde det i handen och såg ner på de redan utlagda korten. Varför envisades hon med korten? Det var klart att Gud inte bestämde ordningen. Det var klart att Hans änglar inte valde vilka kort som dök upp. Det var hon som tog korten i sina händer och blandade dem. Det var hon som drog och tolkade dem. Om hon ville kunde hon fuska med blandningen eller läsa korten som hon ville.
Hon sökte igenom leken och fann Shaitan, som log med sitt förvridna ansikte och erbjöd henne fruktansvärda sanningar. Hon rev sönder kortet och kastade bort bitarna. Och nu då? Hon hade skapat en kortlek utan Shaitan. Vad skulle hon nu se i den? Vad skulle hon se om hon tog bort Kalifen och Mullan? Vilken värld skulle hon då skåda? Hon suckade. Att ta bort några kort skulle inte ändra någonting; hon skulle fortfarande se precis det hon intalade sig att hon såg. Alla kort var meningslösa pappersbitar skapade av rädda människor. Att ta bort några av dem skulle inte göra resten mer sanna. Korten var blott en röra av osammanhängande bilder och ord utan någon annan mening än den hon intalade sig att det fanns i dem. Gud brydde sig inte om korten.
Hon gick och lade sig igen. Amelia låg halvvaken när hon kom tillbaka.
”Vad gjorde du, Ayesha?”
”Läsa tarot.”
”Såg du någonting?”
Ayesha suckade. ”Ja. Korten sakna mening.”
Amelia lade sig på Ayeshas arm och kurade ihop sig mot henne.
”Fröken?”
”Ja?”
”Vill ni att jag döda pojken?”
”Skulle du göra det?”
”För dig, jag göra det.”
Tystnad.
”De kommer att döda dig.”
Återigen tystnad. Draperierna var alldeles stilla och krukväxterna tycktes ha slutat växa.
”Ayesha, jag… Jag kan inte säga det.”
”Men…”
”Men… Jag klarar inte av att säga det.”
”Jag förstå, fröken. Jag ta hand om allt. Försök att sova.”
Amelia strök försiktigt handen över Ayeshas kind. Allt skulle bli bra, även om Gud inte vägledde henne. Hon hade inget att ångra. Sömnen tog henne snabbt.
-
Tre personer smög lugnt in i rummet, tysta som möss. Två av den drog sina dolkar och lade de kalla eggarna mot Ayeshas och Amelias halsar.
