XXXV – Återseenden

En slarvig silvergaffel skar i en porslinstallrik; ögonbryn höjdes i diskret ogillande. De satt längs ett långt matbord under matsalens välvda marmortak. I den bortre väggen ledde ett par glasdörrar ut till altanen ovanför trädgården. Sili såg runt på sin familj som allihopa, kusiner och barn, var samlade till middagen. Var det för att fira hennes besök? Nej, det var inte möjligt. De borde alla avsky henne, för det var så man såg på olydiga flickebarn. Hertig Augustus satt längs bordet ena kortsida, under ett porträtt på Pius den orubblige, den förste hertigen av hus Bertoni. Sili satt till vänster om honom, och sneglade mellan sin far hertigen och porträttet av Pius. Hennes far såg verkligen inte ut att vara av samma sort som den gamle korsriddaren; han hade aldrig sovit en natt bar himmel och skulle nog knappt få plats i en riddarustning. Hertigen demonstrerade en av hans mest beryktade färdigheter – kallprat – genom att diskutera läget i Cimmerien med Gustavus, den näst yngste av hans tre bröder.

”Ge öarna till balianisterna, säger jag. Varför ska vi bry oss om det?” sade Gustavus lojt. Hans många hakor vällde fram över kravatten. ”Vem som än styr är det våra pojkar som slåss och dör, och balianisterna är enklare att handla med.”

Amadeus ställde ifrån sig sitt vinglas och Sili stönade inombords. ”Där elyséiskt blod har spillts skall också elyséiskt blod styra. Vi kan inte offra kristna för att skydda otrogna.”

Gustavus log. ”Men bror, är inte det vad som redan sker? Menar du att vi skall dra tillbaka trupperna från Marineris?”

”Du vet att de är där för att skydda gillena från republikanerna. Rymdhissen får inte falla i infosocialisternas händer.”

Gustavus leende blev ännu större. ”Men bror, har inte du alltid sagt att Elysium skulle kunna försörja sig själv?”

Amadeus tog ett djupt andetag och stönade. ”Det är inte poängen, Gustavus. Poängen är…”

Sili slutade lyssna, och lät hennes farbröders käbblande bli en ljudmatta i hennes medvetandes periferi. Hur många gånger hade hon hört Gustavus reta upp Amadeus så här? Att höra dem diskutera, höra Gustavus bli alltmer nöjd allt eftersom Amadeus blev uppretad – hur många gånger hade hon gjort det? Det stack åter i bröstet av saknad. Hennes blick vandrade igen över hennes samlade släkt, och lämnade dem för att se ut genom glasdörrarna mot trädgården. Magen knöts och diskussionerna försvann när hon bortom altanen såg hon det mest skräckinjagande hon kände till: på en öppen plätt i trädgården stod ett par träpålar fastkilade i marken, två meter höga och två meter ifrån varandra. Rep hängde från tjocka metallringar längst upp på pålarna. Fantomsmärtor sprang över hennes rygg. Sili svalde. Hon hade levt det här livet. Hon hade vetat allt om relationerna mellan adelshusen; hon hade dansat med ynglingar på baler, ovetandes om att deras föräldrar från sidan om hade försökt sätta ett pris på dem; hon hade hört Amadeus förklara hennes överlägsenhet; hon hade skällt ut tjänare för att hon kände för det; hon hade legat vaken, rädd för att infosocialisterna skulle ta henne, som de tog hennes bror och hennes morbror; hon hade blivit slagen för en kyss på en kökspojkes läppar –

”Ersilia.”

– de var ju bara nio och visste inte bättre, men Amadeus förstod inte; vad skulle han säga om henne nu? Hon bar muslimer och infosocialister och Ermo, hennes älskade Ermo, skulle han bränna dem eller skulle han viga dem om hon bad honom –

”Ersilia.”

– och – ville hon gifta sig? Med Ermo?

”Ersilia!”

Hon knöt sina händer; de skakade likväl. Hon svalde; klumpen stannade. Hon andades; lugnet vägrade komma. Sili sade åt sig själv att sluta vara löjlig och ta sig samman. Herregud, vad spelade det för roll om hon ville gifta sig? Hon hade viktigare saker att tänka på.

”Kapten Bertoni!”

”Ja?” Hon öppnade ögonen. De smärre samtalen hade upphört, och alla såg på henne – Amadeus misstänksamt, Gustavus roat och hennes far oroligt. Hon kände Ibrahims betryggande hand på hennes lår under bordet.

Gustavus skrattade. ”Måste man använda full titel nu för tiden?”

Ersilia tvingade fram ett leende. ”Inte alls, farbror. Jag var försvunnen i mina tankar. Vad undrade du?”

”Jag sade att balianisterna är bättre att handla med och, då vi lever på handel, borde vi glädjas om de tog kontroll över Cimmerien. Du som så att säga är i branschen kan väl intyga detta?”

Sili kastade en blick mot Amadeus. Hans ögon var spända i henne. Hon fuktade strupen medan hon bestämde sig. ”Faktiskt inte, farbror. Gillena är blott intresserade av profit. Vad skulle de använda Cimmerien till? Vad finns där förutom ruiner?” Hon tog en konstpaus. ”Nej, farbror, skulle gillena få kontroll skulle det bli slutet för Cimmerien. De skulle ta de rikedomar öarna har kvar och skeppa dem till Gongque, och när de tagit allt skulle de låta rebellerna störta öarna i kaos igen.” Hon drack långsamt. Alla var knäpptysta; alla ögon var fästa på henne. ”Och hela tiden skulle kristna män dö för att skydda deras vinster.”

Gustavus ögon smalnade till, och han svarade henne inte. Luften mellan dem tjocknade. Ingen vågade yppa ett enda ljud.

”Verkar det inte vara dags för kaffe?”

Och hertigen hade avväpnat situationen. Småpratet upptogs direkt, och skratt hördes från Silis vänstra sida: en av Gustavus äkta döttrar verkade inte tro på Ibrahim när han berättade att vin var förbjudet i Kalifatet. Sili såg mot Amadeus. Han mötte hennes blick och nickade.

–

Sili satt på en bänk i trädgården, där kupolen mötte marken, och såg ut över den elyséiska kanalen. Natten var alldeles tyst, för inne i arkologin kunde hon varken höra dånet från det oroliga havet eller skeppen som drog förbi. Vid horisonten kunde hon skymta Shamar och Zingara, de närmsta Cimmeriska öarna, men hon kunde inte höra bomberna som nog föll där borta. Vad hade egentligen adelshusen där att göra? Spelade det någon roll för folket om bomberna var elyséiska eller republikanska? Om det var riddare eller främlingslegionärer som invaderade? Husen ville bara hålla republikanerna på avstånd och vinna ära åt sin familj, men hade inget intresse av öarna i sig. Bara Vatikanen brydde sig om befolkningen, men folket ville blott lämnas ifred. Kunde hon göra någonting? Tala med gillesmästaren, försöka upprätta en handelsrutt via Cimmerien, bygga upp en marknad? Gillet skulle kunna övertala Vatikanen att hjälpa till. Kyrkan hade både pengar och sjukvård, och skulle kunna skänka grödor, djur och maskiner åt cimmerierna, så att deras egen ekonomi kunde komma igång. De skulle kanske acceptera elyséisk hjälp om den såg ut så?

Det var såklart bara önsketänkande. Gillet arbetade åt Husen, och de var nöjda med situationen som den var. Och så länge Iskariotorden hindrade Vatikanen från att skicka hjälp till otrogna skulle de kristna cimmerierna behöva frukta sina utarmade grannar.

Och hela tiden skulle kristna pojkar dö.

För ett ögonblick ångrade Ersilia att hon hade avsvurit sig sin titel. Hon skulle ha haft makten att göra någonting åt saken. Hon hade kunnat lämna den här kupolen och förbättra folks liv. Nu kunde hon bara se på.

Det var såklart också bara önsketänkande. Hennes hjärta skrek om ett annat liv, och hon var alldeles för självisk för att ge upp det för att styra huset; hon var för svag i sin tro för att offra sig själv för andra. Var inte det lika väl? Förtjänade inte Sili att få vara lycklig? Hon försökte låtsas som att hon inte kände någon skam.

Ett par fötter vandrade genom häcklabyrinten bakom henne. Lucia kom självsäkert och rakryggat och satte sig tyst bredvid Sili på bänken. Medan kanalen vilt kastade runt båtarna som var nog desperata att vara ute låg Lucias mörka lockar blick stilla i ovinden som fyllde arkologin.

”Jag är glad att du kunde komma,” sade Sili. ”Vi har lite att prata om.”

Lucia nickade. ”Du vet att du alltid kan prata med mig.”

Lucia lät som förr i tiden, när hon och Sili hade gjort allt tillsammans. Den enda hemligheten Sili hade haft för Lucia var just att hon tänkte lämna familjen. Hon hade vetat att Lucia skulle avsky henne för det, och inte hade kunnat hålla det hemligt.

”Kommer du ihåg den gången vi var och jagade på Shamar?”

Lucia fnittrade till. ”När du sköt din första räv?”

Sili ekade hennes fnitter. ”Ja, men din slet sig hela tiden.”

”Åh Gud, just ja! Jag vet inte hur många gånger jag fångade den-”

”-sex, säkert-”

”- ja minst, jag sköt den ju också sista gången-”

”- men den sprang ändå iväg!”

”Ja, och hundarna-”

”- just ja-”

”- kunde inte komma ikapp-”

”- visst sprang de till dem redan skjutna och-”

”- jaaa!-”

”- och nosade, och-”

”- och när de hade kommit på spåret var den-”

”- den ville-”

”- då var den borta!”

”Den ville väl helt enkelt leva!”

De bröt samman i skratt, precis som förr i tiden. Lucias stenansikte var krossat, och hon log strålandes. Senast Sili såg det var för fem år sedan, och då var det riktat åt någon annan än henne. Lucia hämtade sig, rätade på ryggen och försökte att återfå sin avlägsenhet, men trots hennes försök var hennes ansikte lite mjukare.

”Den gången, ja.”

”Ja, den gången.”

”Jo.”

Tystnad föll åter emellan dem.

”Lucia. Hatar du mig?”

”Ja. Men jag saknar dig.”

Sili nickade. Lucia kunde man lita på.

”Titeln skulle ha gått till dig, inte till Gustavus barn! Du har dräpt vår fa-”

Sili vinkade åt henne att vara tyst. ”Jag… Jag vet.”

Lucia tystnade.

”Du vill väldigt gärna skälla ut mig.”

”Ja.”

”Gör det, är du snäll. Det gör det lättare att tala sen.”

Lucia tvekade ett ögonblick, men när Sili öppnade munnen för att säga någonting – vad som helst – brast uppdämmningen. Sili dränktes av anklagelser och förolämpningar och fick skulden för allt som hade skett familjen: den ekonomiska krisen, hertigens vacklande tro – Sili kunde inte riktigt tro sina öron – och såklart att det skulle bli Gustavus illbattingar som ledde nästa generation. Lucia verkade ha samlat på sig de ändlösa smädelserna ändå sedan Sili försvann. Sili mötte alltjämt Lucias blick, men hon orkade inte med att lyssna på henne, och lät förbannelserna svepa förbi som ett brus. Lucia kunde hon lita på. Hon hade tagit till sig vartenda ord som Amadeus någonsin hade sagt till henne, och visste mer om att hata otrogna är de flesta korsriddare. Var det bra eller ej? Hon skulle aldrig uppleva samma frihet och nöjen som Sili, men hon skulle å andra sidan klara av att styra familjen. Någon var väl tvungen att offra sig för familjen; Sili kunde vara glad över att det inte var hon.

Efter någon minut tystnade Lucia och satte sig. Hon mötte inte Silis blick, utan såg ner på sina händer som låg knäppta i knät. ”Förlåt.”

Sili nickade. ”Det är ingen fara. Du behövde få säga det.”

Lucia log och Sili log tillbaka.

”Just arvsföljden är det jag vill tala med dig om, Lucia.”

”Vad menar du?”

”Jag ska se till så att far får adoptera dig. Jag har talat med honom och farbror Amadeus om det.”

Lucia tvekade. 
”Amadeus har sagt att han inte kan göra det. Att det skulle kosta för mycket.”

“Det är inte huset som betalar för det, det är jag.” Sili fäste blicken i Lucia. “Jag har lovat att betala vad vatikanen än ber om. De har redan kontaktat kardinal Reinbach, och han är på väg hit. Jag har haft att göra med honom tidigare.”

Lucia svalde försiktigt. ”Lovar du?”

Sili nickade. ”På farfars kranium.”

Lucia log åt minnena. Hon lutade sig in och kramade om Sili. Sili besvarade hennes kram, och de satt länge och omfamnade varandra. ”Tack, Sili.” Kylan smälte bort från Lucia. Till slut bröts kramen. Sili tog fram sitt cigarilletui och bjöd Lucia.

”Det är ingen fara, det är vanliga cigariller. Ingen kapak.”

Lucia spanade försiktigt runt i trädgården.

”Och ingen ser oss.”

Lucia skrattade och tog en cigarill. Sili tog en egen och tände åt dem. Det första blosset fick Lucia att hosta till. Hon skrattade av hela sitt hjärta. ”Precis som förr i tiden.”

Sili tillät sig att drömma sig undan, och det kändes faktiskt som förr i tiden. Det hade inte varit ett misstag att återvända. Nu hade hon chansen att ordna upp all oreda hon lämnat efter sig när hon lämnade familjen. Det var bara priset hon fruktade.

Allt var tyst när de rökte, två surrande eldflugor i den marsianska natten.