XXXIV – Den Andra

Swoosch! ven Ayeshas stav ovanför en rosenbuske. Hennes gälla rop studsade mot glaskupolen ovan och spred sig över trädgården. Det var söndagsmorgon och medan alla andra lyssnade till predikan i herrgårdens kapell tränade hon, för första gången på över en vecka. Hon tyckte att det kändes som om kroppen redan hade börjat glömma bort rörelserna. Några vakter som undantagits gudstjänsten bevakade henne. Spjutet var ännu i deras förvar, och hon var tvungen att träna med en trästav som hade fel vikt och balans, men som dög för att hålla igång kroppen. Hon tog en paus och drog några djupa andetag: in genom näsan, ut genom munnen. Sedan fortsatte hon sin träning. Hon gled mellan olika huggserier som om de var menade att hänga ihop och for smidigt fram och tillbaka över gräsmatten. Hela tiden skallade hennes rop.

Hon levde. Svetten sökte sig fram över hennes hud och hennes muskler mjuknade. Hon klarade inte av att tömma sitt sinne, och hennes tankar drogs bort från vad hon gjorde, till till Amelia, hertig de Montecchi och Ersilia. Hade il Perso verkligen lämnat dem? Om Ersilia tänkte låta Amelia giftas bort, vad skulle det då bli av Ayesha? Efter att ha brottat ner hertigen måste hon leva på lånad tid.

Ayesha stannade efter ett hugg. Hennes främre arm var alldeles utsträckt och stavens ände var i huvudhöjd; hennes bröst höjdes och sänktes. Hon hade fastnat här på herrgården, här med Amelia. Ännu viktigare var att hon hade fastnat på il Perso. Hon hade funnit en plats där hon hörde hemma, som hon kunde kalla för ett hem. Detta var inte vad hon hade avsett med sin hajj. Hon drog åt sig sina armar och ställde sig för att slappna av.

”Tror ni att hon alltid ropar lika högt, eller?”

Ayeshas koncentration bröts av ett högt skratt. Hon svängde snabbt om, och såg tre vakter som satt på en bänk en bit bort. De verkade ha hunnit göra sig bekväma. Hur länge hade hon egentligen tränat? En av de log fåraktigt åt henne, medan skrattet dog ut.

”Förlåt,” sade han som log. ”Fortsätt.”

”Ursäkta?”

”Fortsätt gärna.” Mannen fortsatte att le. ”Vi tycker om det vi ser.”

”Men det skulle inte vara fel att se lite mer!”

Skrattet bröt åter igen ut. Ayesha förstod inte vad männen höll på med; någonting liknande hade hon aldrig stött på i Kalifatet. Det kröp längs hennes armar.

”Jag träna ostört, gärna,” sade hon, och såg till så att hennes slöja satt korrekt. Varför talade männen så till henne? ”Kan ni vänlig gå?”

Mannen med det fåraktiga leendet lutade sig framåt. ”Vi sitter bra här. Seså, kan du inte träna lite mer?”

Ayesha svalde och vände ryggen åt dem. Hon andades in djupt. Hon skulle fortsätta träna som om ingenting hade hänt, inte ägna männen en enda tanke till. Spjutet höjdes och föll, men till och med genom sina rop hörde hon männen diskutera hennes form, deras grova skratt och visslingar och diskussioner. Varför gjorde de såhär? Hon stannade åter för att rätta till sin slöja och se till så att hennes hår inte syntes. Deras ögon kröp upp och ner för hennes kropp, och deras händer smekte osynligt hennes vader och mage och armar, och deras röster viskade i hennes öra, och hon tappade all styrka i sina armar, och hennes rop dog bort och hon bad Gud snälla få dem att sluta, Gud vad har jag gjort för fel ser jag inte ut som du vill få dem att sluta snälla vad ska jag göra hjälp mig o Gud som är större hjä-

”Har ni inte bättre saker att göra?” sade en hård mansröst.

Männens händer släppte ofrivilligt hennes kropp. Hon vände sig om. Bakom de tre männen på bänken stod nu en sträng man i prästrock och såg ner på dem. ”När jag bad er reflektera över predikan var det inte det här jag hade i åtanke.”

”F-f-förlåt oss, fader,” stammade en av dem fram. Hans tidigare leende var bortblåst. ”V-vi… öh.. Vi…”

”Etthundra Fader vår.” Prästens blick vandrade över alla tre män. ”Var. Genast. Jag kommer att tala med korgossarna för att se till så att ni har gjort dem.” Männen satt tysta och svalde. ”Iväg med er.”

Männen kilade lättat iväg från bänken, medan prästen gick fram till Ayesha. Han lade en hand på hennes axel och hon föll förtvivlat ihop i hans famn. Han strök henne över ryggen, och ledde bort henne till bänken. Prästen satt tålmodigt och såg på medan hon samlade sig.

”Mår du bättre nu, mitt barn?”

Ayesha nickade. ”T-tack, fader. Jag visste inte vad jag skulle göra.”

”Jag ska se till att de får sina straff,” sade prästen och log, ”men du kan inte beskylla dem.”

Ayesha såg förvirrat mot prästen, som fortsatte lugnt och sansat.

”Jag vet att saker och ting är annorlunda där du kommer ifrån, men jag kan tro att karlar är likadana överallt. Män kan inte rå för att de blir upphetsade när de ser någonting sådant.”

Var det hennes fel? ”M-men, fader, jag vara täckt som Gud vill. Jag inte gjort någonting för att locka dem.”

Prästens nickade lugnt och förstående. ”Du är föredömligt klädd, mitt barn, men sättet du rör dig på, som när du sparkar så där högt, till exempel, är inte passande för en kvinna. När män ser sådant väcks deras lust.”

”V-vad du mena?”

”Du… beter dig inte som en kvinna bör. Du bjuder in männen genom din dans.”

Ayesha bet ihop. När hon övade gjorde hon det för sig själv; inte för några män som såg på. ”Det gör jag inte.”

Prästen log fortfarande. ”Det gör du, men det är inte ditt fel. Det är i var kvinnas natur att fresta män. Det är ingenting ni kan rå för.”

Ayesha satt tyst kvar medan prästen fortsatte att tala. Han såg på henne som om hon var ett litet barn, men hon kände ingen ilska; hon ville bara därifrån. Hon kröp ihop på bänken, bort från prästen.

”Om du tänker efter,” fortsatte han, lika lugnt som tidigare, ”så ska du nog kunna se hur du frestade männen. Du måste först förstå vad du har gjort, innan vi kan se till så att du slutar upp med det.”

Ayesha satt tyst och såg ner i gräset.

Prästen sökte hennes blick en stund innan han gav upp. ”Sök upp mig om du någonsin vill prata om… om vad som helst. Jag är alltid här för att lyssna.”

Efter att han hade gått satt Ayesha kvar på bänken och kramade om sig själv en lång stund. Var alla män såhär? Hade alla sett på henne så i hemlighet – trots att hon bar slöjan? Hon fingrade tankspritt på den. Hade tyget alltid varit så tunnt?

-

Ingen talade med henne under resten av dagen. Under kvällsvarden satt Beatrice, Alma och Zahira vid ett annat bord och låtsades inte om henne, men Ayesha kunde känna allas ögon bränna i henne när hon inte såg åt deras håll. Varför beskyllde alla henne? Hade hon verkligen gjort någonting fel?

Amelia var försvunnen hela dagen, och Ayesha satt länge ensam i sitt rum och funderade. Hon hade tagit av sig slöjan och höll den i sina händer, medan hennes svarta hår stod som en svart ikongloria runt hennes huvud. Hon tänkte på vad hon hade gjort, och hur hon hade betett sig, och fann till slut förståelse: hon var på en främmande plats, där de tänkte på ett främmande sätt. Vad hon tyckte spelade ingen roll, för här var det hon som hade fel och de som hade rätt. Hjärtat sved när hon tänkte på sitt älskade Kalifat, hennes hem som inte ville ha någonting med henne att göra, där hennes bröder och systrar jagades av Shariagardet. Det fanns inte plats för henne någonstans. Förutom på il Perso. Men hon kunde inte stanna på skeppet och finna ett hem. Det var inte därför hon var ute i solsystemet. Skulle hon klara av att lämna il Perso om hon kom tillbaka? Det var kanske lika väl om Ersilia lämnade dem att reda sig själva.

När Amelia äntligen återvände till sitt rum låg Ayesha redan i hennes säng och väntade på henne. Amelia verkade alldeles matt, och log frånvarande åt Ayesha. Utan att säga någonting klädde hon av sig och lade sig i sängen mitt emot Ayesha. Deras blickar möttes, och Amelia kröp närmare. Ayeshas hjärta bultade inne i bröstet, och hennes hals blev torr. Hon drog sig närmare Amelia. Amelia skjöt in sin arm under Ayeshas kudde. Ayesha lade en hand på Amelias höft och lät den sakta vandra upp längs hennes sida. Då fingrarna gled över Amelias revben dök inte längre det vanliga äcklet upp, bara en ännu starkare önskan att vara nära henne; då de gled över hennes bröst bet sig Amelia i läppen och började andas häftigare. Ayesha böjde sig fram och kysste Amelia försiktigt, en kyss som Amelia långsamt besvarade. Hon kröp in i Ayeshas värme, och välkomnade händerna som utforskade hennes kropp. Ayesha rös av välbehag när Amelia började smeka henne. Hennes händer var varma och ömma, och fick Ayeshas hud att för stunden glömma minnet av männens blickar. Hon var inte ensam.