il Perso

Asteroiden Charybdis låg och väntade inne i asteroidfältet, men den låg varken lugnt eller stilla. Den gigantiska stenklumpen, strax över elva mil bred, roterade fort, såpass fort att den skapade sin egen gravitation. Centrifugalkraften var inte som dragningskraften – kring ekvatorn så var gravitation inte mycket lättare än Mars, men omkring polerna så var den praktiskt taget obefintlig. Att landa på en asteroid som roterade så fort hade varit omöjligt om det inte vore för hamnen vid dess norra pol, där rotationen var närmast obefintlig. Ermo anmälde deras ankomst och flög in skeppet mot hamnen, vänt så att han hade asteroiden ovanför huvudet. En plattform som var flera gånger större än il Perso var uppskjuten ur stenen, och Ermo landade skeppet på dess insida, fortfarande med asteroiden ovanför sitt huvud. Plattformen började sakta att färdas uppåt, och il Perso äntrade Charybdis för den fjortonde gången. De var så långt ifrån ekvatorn att gravitationen var närmast obefintlig och skeppets konstgjorda gravitation hade ännu ett starkare grepp om dess passagerare. Hissen passerat genom flera hangarer och stannade till slut några kilometer under ytan. Hamnkontrollen anropade Ermo med en plats där skeppet kunde stå och han flög mjukt dit det och lade till. Han viskade il Perso godnatt och gick för att möta alla andra i drömmens rike.

-
Knack-knack-knack.

Ayesha stod utanför passageraren Clodias hytt och knackade på dörren. Hon hade med sig en skål fylld med vatten, några handdukar och ett par saxar – friseringsbestyr. Passageraren hade beslutat sig för att gå en tur runt Charybdis, när skeppet ändå var där, men vägrade att lämna skeppet utan en vacker frisyr. Hon hade bett Ayesha, som hon hade blivit betydligt vänligare mot de senaste dagarna, att ordna upp hennes hårbekymmer.

”Kom in,” svarade passageraren. Hennes tonfall dröp av hennes karaktäristiska överlägsenhet. Ayesha klev in i rummet och anmälde sig av artighet, trots att Clodia redan var fullt medveten om varför hon hade kommit – det var ju hon som hade skickat efter Ayesha. När flickan hade nickat och släppt in Ayesha så skred hon snabbt till verket. Efter att hon hade blött flickans hår så började saxens vassa tänder att äta sig genom det, och ganska snart så hade Ayesha, trots att hennes tidigare erfarenheter var att ge enkla frisyrer åt de mujaheddin som hon hade levt med, gett Clodia en frisyr som passade hennes vackra ansikte: En page som var kort i nacken, men som på sidorna följde strax ovanför hennes haklinje, tillsammans med en lugg som slutade strax ovanför ögonbrynen.

”Ett väl utfört hantverk,” sade Clodia om det färdiga resultatet. Hon vred och vände på huvudet för att se frisyren från så många håll som möjligt. ”Det är inte i den klass man kan vänta sig i Elysium, men det får lov att duga.”

Ayesha log åt flickan, tog bort handdukarna som låg kring hennes nacke och borstade bort de blonda hårstrån som hade fallit på hennes kläder.

”Torka nu mitt hår och klä på mig, så ska vi bege oss.”

Ayesha kammade och pudrade Clodias hår, duttade parfym på hennes nacke, hjälpte henne in i en hellång klänning med rund krage och vida ärmar och slet sedan allt vad hennes kraftiga muskler orkade för att snöra åt en korsett så hårt hon kunde. Flickan började kippa efter andan, men speglade sig förnöjt och beundrade sin obehagligt smala midja.

”Ni må bra, fröken?” undrade Ayesha oroligt när hon såg hur ansträngd flickan var.

”Jadå,” försäkrade Clodia henne ansträngt, men glatt. ”Mycket bättre än tidigare.” Hon beundrade sig i spegeln från alla tänkbara vinklar och log åt sin spegelbild. ”Från och med nu så ska du passa upp på mig, Ayesha.”

Ayesha nickade. ”Jag tacka fröken för denna äran.”

Clodia tog upp en sidensjal som hon började dra runt sin nacke och täcka ansiktet med.

”Säg åt kaptenen att jag är redo att gå.”

Ayesha neg och lämnade Clodia.

-
”Bram!”

Silis rop ekade genom skeppet och han dök snabbt upp. Alla förutom honom stod redan i lastrummet, redo att bege sig från skeppet.

”Fröken Clodia önskar se Martinustemplet,” sade Sili lugnt och affärsmässigt. ”Vi andra följer med henne för säkerhets skull och för att visa henne runt. Lås skeppet, och öppna inte för någon innan vi kommer tillbaka.”

Bram nickade och försvann tyst in i skeppet igen, medan resten av sällskapet lämnade il Perso och vandrade ut i Charybdis. Gravitationen i hamnen var svaragare än till och med Lunas, och de flöt praktiskt taget genom grottan. Annars såg det ut som vilken hamn som helst; skepp stod uppradade och tält hade slagits upp utanför dem, för att de ur besättningen som inte hade råd att ta in på ett värdshus skulle få sova utanför skeppen för en gångs skull. Varor bars och kördes fram och tillbaka, mekaniker arbetade på att hålla skeppen i trim, och ett dragspel spelade en munter melodi någonstans inte alltför långt bort. Sällskapet tog sig till en hiss som bar dem från skeppshangaren, och till de bebodda delarna närmare ekvatorn, där gravitationen var kraftig. De kände sakta men säkert hur de blev allt tyngre allt efter resans gång, och Ayesha blev förvirrad när hon försökte hålla rätt på riktningar, då det kändes som om gravitationen var inverterad. Hon var helt säker på att hennes vikt borde ha fallit åt det motsatta hållet, och uttryckte sina misstankar för sina kamrater, som förklarade att hon hade rätt och fel. På en planet så hade hon haft rätt, men Charybdis centrifugalkraft tryckte ut alla ting mot skorpan, och tyngden föll tvärt om från en planet – man fick färdas uppåt för att komma längre in i asteroiden. Efter att Jaque hade förklarat så trodde hon att hon hade förstått.

När de hade kommit upp till de delar av Charybdis där folk rörde sig så slogs Ayesha snabbt av asteroidens enkla skönhet. Den hade varit en gruvkoloni innan Katastrofen, och bestod nu av grottor och tunnlar som gick där de kunde och fick plats. Man hade inte byggt över asteroidens sten med golv, väggar eller tak, och även fast stenhuggare hade arbetat i århundraden för att göra stenen slät och grottorna och tunnlarna så vackra som möjligt, var det uppenbart att de hade fått foga sig efter asteroiden, istället för tvärtom. Charybdis bestod av hundratals grottor, vissa inte mer än små torg, andra, som hamnen, stora som Elysiums fora och uppburna av tjocka stenpelare som man hade huggit ut grottan runt ikring. Dessa grottor var sammanbundna av tunnlar, en del så små att endast barn kunde krypa igenom dem, andra lika breda som Olympus boulevarder. Det fanns inte två gångar eller tunnlar som hade samma bredd, höjd eller form, men alla var uthuggna direkt ur asteroiden, och upplysta av det bleka, kalla ljuset från lamporna som satt insprängda i väggarna. Asteroiden hade grävts ut ordentligt, och när stenhuggarna formade den så var de tvungna att vara försiktiga för att se till så att ras inte förekom. Det betydde att lägenheter fanns överallt där hantverkarna kunde hugga in en i stenen – runt torg och tunnlar, i tak och golv, ofta staplade på varandra.

Det låg en tung, vördad stämning över Charybdis. Det var delvis på grund av de otaliga pilgrimerna som fanns på asteroiden, delvis på grund av de vanliga gefioniternas stilla, tillbakadragna sätt och delvis för att alla tyst gled över golvet i mjuka mockasiner, men huvudsakligen var det asteroidens kalla, ekande form som framtvingade vördnaden – platsen var så enkel och överväldigande att varenda korridor kändes som en altargång.

Kapten Bertonis sällskap var en brokig skara, men sådana var vanliga på Charybdis och gefioniterna var för upptagna med att bry sig om sitt egna för att ägna dem två blickar. Sili och Clodia gick jämsides i täten, som varandras kontraster. Clodia var klädd enligt det senaste elyséiska modet; hennes svarta kläder betonade hennes kvinnlighet och målade henne som en mystisk figur som männen skulle drömma om. Sili, å andra sidan, såg ut som en sann kapten med sina lindade bröst, ljusa manskläder och en värja som hängde vid hennes sida. Hennes knähöga stövlar var, till skillnad från alla andra på Charybdis, utrustade med en hård klack, som majestätiskt dånade mot asteroidens sten när de gick. Hon gestikulerade med sin rykande cigarill mot en ikonbild av Sankt Martinus, och försökte förklara för unga fröken Clodia vem han var.

”Martinus var den första repentianen,” sade hon. ”De tror att Domen kom för att en demon besatte hans kropp, och att Domen endast drabbade Jorden för att han lyckades betvinga demonen inom sig i tid. Det är därför de skär fingrarna av sig.”

Clodia nickade artigt och verkade lyssna, men gjorde ingen ansats till att ställa några fler frågor. Bakom de två kvinnorna gick Jaque och Ayesha, redo att dra vapen vid minsta tecken på fara. Ayesha höll ett fast grepp om sitt huggspjut och Jaques högerhand vilade på en ordentlig revolver som vilade i ett hölster vid hans högra höft. Ermo verkade inte ha ett enda bekymmer i hela solsystemet. Han var uppklädd – fortfarande hafsig, och med enkla kläder, men de var hela och rena – och strosade lugnt efter resten av sällskapet, till synes borttappad i sina tankar. Då och då så försvann han spårlöst, vilket gjorde Ayesha orolig och fick henne att undra vart han hade tagit vägen. När han försvann så vandrade Sili och Clodia lugnt vidare, småpratandes, och Jaque struntade helt i Ermo och följde efter dem. Jaque visste att det var onödigt att oroa sig för honom, då han kände till nästan varenda tunnel och genväg i hela Charybdis, och visste att han skulle stå och vänta på dem vid nästa torg, oavsett vilka gamla bekanta han hade passat på att kika in hos. Och naturligtvis så mötte de Ermo igen, som alltid stod och väntade på dem, till synes oberörd av bragden att hinna före dem.

Ayesha var, för ovanlighetens skull, den som stod ut minst av alla i sällskapet. Hon hade väntat sig att träffa på någon annan pilgrim, men till hennes stora förvåning så var de vetgiriga zensufisterna till och med fler än de lemlästade repentianerna, och hon kunde aldrig gå mer än några steg utan att behöva hälsa på en av sina bröder eller systrar, som log vänligt och uttalade böner över henne och hennes mujaheddin, en gest som Ayesha besvarade. Vilka som var gefioniter och vilka som var besökare, oftast zensufister, var ganska enkelt att se. De flesta av besökarna var vanliga människor eller marsianer, medan nästan samtliga gefioniter var caeler; de var alla omkring två meter, nästan lika smala som Clodia, väldigt bleka, och hade tunt, tunt ljust hår.

Det märktes snabbt att Charybdis var repentianismens högborg, och inte bara på de många upplysta ikonerna över Sankt Martinus lidande och kval. När Ayesha höll utkik efter faror så märkte hon att det inte bara var pilgrimerna som var vanställda, utan även den vanliga befolkningen. De enda som inte hade några synliga rituella ärr eller saknade något finger var zensufisterna, som överallt var försjunkna i diskussioner, både med varandra och med repentianer. Det som Ayesha kunde snappa upp av samtalen intresserade henne, och hon önskade att hon hade kunnat stanna och delta i vartenda ett. De olika pilgrimerna frågade ut varandra om den andres livsåskådning, och försökte tillsammans att resonera hur de hängde ihop, vilka likheter som fanns och hur de kunde tolka skillnaderna. Charybdis var, precis som Ayesha hade fått höra, hem för solsystemets mest öppna religiösa möten och diskussioner, och varje steg som hon tog smärtade, för det förde henne bort från en samtal som hon ville lyssna på och tillföra till.

Efter att de hade gått i lite mer än en halvtimme så kom de fram till ett stort hisschakt som försvann långt upp i mörkret, mot Charybdis hjärta. Ayesha hade fortfarande svårt att tänka sig att man fick färdades uppåt för att komma mot asteroidens mitt. Snart anlände hissen – en stor metallåda med ett dussin sittplatser kring väggarna, som sällskapet spände fast sig i, vilket förvånade Ayesha. Det satt redan tre pilgrimer inne i hissen, och när hissen snabbt begav sig uppåt så skedde resan mestadels under tystnad, även om de småpratade sinsemellan för att fördriva tiden. Hissen rörde sig hemskt fort, och det kändes nästan som om de flög upp genom schaktet, dragna mot Charybdis hjärta. Hastigheten var såpass hög att flera blev illamående, men lyckligtvis så klarade alla av att hålla det inom sig, och då de kom djupare in i asteroiden så förstod Ayesha varför de satt fastspända – gravitationen avtog alltjämt desto närmare asteroidens mitt de kom. Efter ett par timmars färd, som endast avbröts en gång, då två pilgrimer steg in i hissen, så anlände de till hissens slutdestination. De spände loss sig och svävade viktlöst ut ur hissen, och fick dra sig fram genom tunnlarna med hjälp av tjocka rep som satt längs väggarna. De hade äntligen nått Charybdis hjärta – Martinustemplet.