il Perso

Sjung, Allahs änglar, om nyfikenheten som brann hos araben Ayesha!

Då il Perso, en obetydlig fläck i det stora oändliga, seglade genom rymdens mörka hav mot den hägrande värmen vid Charydbis härd, sökte hon sig till ett annat jäntebarn, lika borttappat och vilse som hon själv. Efter kvällsvarden en afton så erbjöd hon sig att passa upp på passageraren, som ännu endast sporadiskt hade lämnat sin hytt. Ayeshas mockasiner tassade mjukt över det hårda metallgolvet i de kalla korridorerna. Skeppet var inte ett hem för henne. Den insikten hade hon kommit till under de månader hon spenderat ombord. För resten av besättningen verkade det vara tvärtom, då de såg ut att ärligt gilla eller åtminstone ha vant sig vid livet i rymden. Det hade inte Ayesha ännu, men kanske skulle hon det i framtiden. Känslan av att vara i ett rymdskepp, helt utlämnad för Guds vilja, var både skrämmande och inspirerande. Blott ett skrov av kallt, böjbart stål skiljde hennes instängda och i universums oändlighet obetydliga varelse från den kalla och obönhörliga döden som väntade alla som vågade sig ut i tomrummet. Det skulle räcka med en förlupen sten som träffade dem på fel ställe för att de skulle slungas ut ur sitt skyddande skepp till en obönhörlig död.

Skrämmande och inspirerande.

Mockasinernas tassande ledde henne till den unga frökens rum, där hon tvekade en stund och försökte besluta sig för hur hon skulle gå till väga. Till slut tog hon mod till sig och knackade tre försiktiga knackningar.

”Ja?” frågade en överlägsen röst inifrån rummet.

Ayesha andades in djupt och tömde sitt sinne, som hon gjorde i muraqaba, och svarade med en fjäskande ton. ”Ursäkta, fröken, jag undra om jag städa efter kvällsvard?”

En stunds tystnad förlöpte. ”Kom in.”

Den elyséiska flickan satt framför en spegel och drog, utan minsta tillstymmelse till motstånd, en kam genom sin blonda page. Passagerarhytten var enkelt inredd, och höll knappt mer än en säng, ett bord och två stolar. Ayesha tog faten som prydligt stod på bordet. Hennes tofu- och grönsaksgryta verkade inte ha fallit flickan i smaken, då faten var, som de hade varit varje dag, endast halvtomma. Hon tittade bort mot flickan som varsamt skötte om sitt glänsande, men slarvigt klippta, hår. Hennes smala form var klädd i en enkel, långärmad klänning.

”Ursäkta, Fröken?”

”Hm?” svarade Clodia överlägset.

”Jo,” sade Ayesha inövat trevande, ”jag undra om du vilja ha massage. Jag vara väldigt duktig.”

Kvinnan synade Ayesha ett ögonblick, och nickade sedan. ”Det skulle vara skönt. Nu med detsamma.”

”Självklart, fröken. Låt mig bära undan fat, jag komma.”

-

Ibrahim sköt sakta upp dörren till cockpitten och vandrade in i det kalla, mörka rummet. Guillermo satt i sin stol, upplyst av ett dussintal skärmar och följde de vita hanzi som kravlade sig upp för den svarta datorskärmen.

”Jag vet vad du håller på med,” sade Ibrahim, ”och jag vill att du slutar innan det går för långt.”

Ermo tittade förvirrat upp mot Ibrahim. ”Bram… Vad talar du om?”

”Sluta låtsas, jag vet vad du håller på med. Jag har sett dig och syster Ayesha.”

”Va?” undrade Ermo förvånat. ”Bram, vad talar du om? Vi har bara talat.”

”Jag har sett er göra mer än så. Shariagardet hade tagit dina händer om du rört henne sådär i Kalifatet!”

Ermo sökte igenom sitt huvud efter vad han kunde mena, och blev bara mer och mer förvirrad. Han talade inte med den Bram han kände. ”Bram, för Guds skull, vad har flugit i dig? Vi har bara talat.”

”Bara talat?” kastade Bram ur sig hånfullt. ”Hur många gånger har du ”bara talat” med damer på värdshus? Du bedriver redan synd med en kvinna. Lämna syster Ayesha ifred!”

”… Synd?” Ersilia stod i dörröppningen och tittade ilsket mot Bram.

”Eh, jag menar,” försökte han, men blev avbruten av Ersilia.

”Bram,” sade Ersilia sakta, med en lugn röst som vibrerade av undertryckt vrede, ”lyssna noga. På det här skeppet är det jag, inte du eller shariagardet, som bestämmer. Om du har några invändningar mot hur Ermo eller Ayesha beter sig så talar du med mig. Om du har några invändningar mot hur jag beter mig så hittar du ett annat skepp.”

Bram stod mållös och stirrade mot Ersilia med fruktan i blicken. ”Jag…”

”Sili, han menade det inte så,” försökte Ermo, då han hatade att se de annars så goda vännerna bråka.

”Det gjorde han visst, och det vet du också. Bram, förstår du?”

Bram hade återfått sin fattning och nickade motvilligt.

”Bra,” fortsatte Ersilia. ”Då upprepar du inte det här.”

Bram nickade som svar, och stormade iväg genom skeppets korridorer. Ersilia log förnöjt.

-

Massageoljans söta honungsdoft fyllde rummet och stack behagligt i Ayeshas näsborrar. Hon knådade varsamt den elyséiska flickans bleka hud med sina mörka händer, och kände nöjt hur flickan slappnade av allt mer tills hon efter bara ett par minuter verkade fullkomligt avslappnad i hela kroppen. Flickan låg på mage på hennes säng, och när Ayesha såg hennes avklädda kropp så började illamåendet bubbla i hennes mage. Hon var inte mycket mer än skinn och ben, och när Ayeshas händer gled ner över hennes midja så kunde hon nästan greppa runt flickan med bara sina händer.

”Är unga fröken frisk?” frågade Ayesha försiktigt och vänligt. ”Jag vet man lätt bli sjuk på dessa resor.”

Flickan tog ett djupt andetag och svarade lugnt och harmoniskt. ”Nejdå, jag är frisk. Jag har, ah,” hon pustade ut av njutning när Ayesha gav sig på en muskelknut strax under hennes vänstra skulderblad, ”aldrig mått bättre.”

Ayesha började knåda det lilla köttet som fanns på hennes vänstra vad. ”Det glädja mig att höra. Jag inte förstå Elysium, väldigt annorlunda mitt hem.”

”Mm,” svarade hon, och Ayesha ansträngde sig ännu mer på massagen, och fick ännu ett framstönat godkännande av henne. ”Elysium är väldigt annorlunda. Där är det alltid någon som bestämmer över en.”

”Ärade fröken,” sade Ayesha inställsamt och gick över till att massera hennes andra vad, ”ni vara stark och vacker. Jag inte tänka mig någon bestämma över er.” Hon log varmt mot flickan. ”Ni vända er, jag ta framsidan?”

Flickan skrattade lätt och vände sig på rygg. Nu när Ayesha tydligt såg hennes framsida så kunde hon konstatera vad hon hade misstänkt: Flickans två nedersta revbenspar saknades, och de flesta andra syntes tydligt.

”Om du visste,” sade flickan. ”I Elysium bestämmer jag inte ens över vem jag förälskar mig i. Hertigen Capulet skulle säkert bli rasande om han visste att jag var här.”

Ayesha fick kämpa för att dölja sin nyfikenhet och fick anstränga sig för att tala lugnt istället för att kasta ur sig sin fråga. ”Ni känna hertig? Då unga fröken måste vara viktig person.”

Flickan skrattade till lite och log överlägset. ”Det är väl klart att jag känner min egen far.”

Ordens innebörd träffade Ayesha som Guds vrede träffade Jorden, och hon frös till i sin harmoniskt jämna massage.

Hertigens dotter. Ombord på il Perso.

Hennes avbrott väckte Clodia ur den trans som massagen hade framkallat, och hon kastade sig upp på fötter och stirrade på Ayesha med ett demoniskt ansikte förvridet av ilska. ”Du hörde inte det där! Förstår du?!”

”U-ursäkta, f-fröken, jag göra något fel?”

”Om du säger det där till någon så ska se till att du slås i bojor!” skrek Clodia ursinnigt. ”Förstår du mig, arab?!”

”J-jag förstå lite,” försökte Ayesha ljuga och försämrade medvetet sin nylatin. ”Jag inte nylatin bra tala. Något om hertig, något om unga fröken större människa, allt jag höra. Jag inte förstå vad unga fröken säga, jag bara nicka och göra bekväm.”

Clodias vrede strålade ut ur varenda por och trots att hon stod både naken och ett huvud kortare än Ayesha så utstrålade hon en sådan pondus som krävde obeveklig lydnad att Ayeshas skräck krympte henne till en mask framför denna Guds nefilim. Clodia fäste sina gröna ögon i Ayesha i några tysta sekunder som kändes som en evighet, och andades häftigt medan hennes genomträngande blick skar rakt igenom Ayeshas själ och analyserade den djupaste delen av hennes inre.

”Lyssna noga,” sade Clodia, lugnt och kallt. ”Du får inte säga någonting om det som sagts emellan oss. Om du gör det kommer jag att se till så att du längtar efter att komma till helvetet. Förstår du mig?”

Ayesha svarade med en skrämd nickning.

”Bra. Gå.”

-

Ayesha skyndade sig genom skeppets kalla korridorer mot kaptenens hytt. Hertisjälvfalletgens dotter! Kunde det verkligen vara sant? Tipp-tipp-tapp trevade hennes mockasiner förvirrat över över det kalla golvet, och lika trevande som hennes fötter var hennes sinne. Självklart var det så. Det var tvunget att vara så. Hur annars kunde en flicka resa till Europa själv? Hon hade sagt att hertigen skulle bli rasande om han visste att hon var här, vilket betydde att han inte visste var hon var, vilket betydde att hon hade gett sig av mot hans vilja, vilket betydde att hon hade stulit pengar och lurat sig ombord och därför inte ville ha några frågor och åh Gud som är större de skulle bli pryglade eller hängda eller utkastade i rymden eller-

”Syster Ayesha”?

Hon hade stött ihop med Ibrahim som såg ut att vara både förolämpad och arg, men hans sårade ansiktsuttryck smälte snabbt till ett mjukt leende när han såg Ayesha. Han öppnade munnen för att säga någonting annat, men Ayesha brydde sig inte, utan tryckte sig förbi honom och marscherade mot kaptenens hytt. När hon nådde sitt mål så stängde hon alla skott hon kunde runt sig, tog några djupa, mediterande andetag, samlade sina tankar och knackade försiktigt på dörren.

Hon skulle lugnt förklara för kaptenen vem de bar på. Hon skulle förstå, och de skulle släppa av henne på Charybdis eller vända om. Eller… kunde de verkligen det? Var det inte en pilgrims plikt att hjälpa andra pilgrimer, och mujaheddins plikt att skydda dem? Hur skulle Gud se på att de kastade en ung flicka till lejonen för att rädda sina egna skinn?

”Ja?” hördes kaptenens röst inifrån.

Åh Gud, vad skulle hon säga till kaptenen? Kunde hon låta kaptenen sätta av flickan i Charybdis?

självfallet”Vem är det?” frågade kaptenen igen, irriterat.

”A-Ayesha,” trevade hon fram. ”Jag måste tala med er om passageraren.”

Kaptenen stönade ogillande. ”Vänta en liten stund.”

Skulle hon ha ljugit och sagt att hon ville tala om någonting annat? Det var i alla fall för sent för sent för det nu. Hon var tvungen att berätta vad hon hade fått reda på, så att kaptenen kände till faran, och om kaptenen agerade själviskt fick hon helt enkelt övertala henne att handla annorlunda. Så fick det bli.

إن شاء الله

Efter ett litet tag så öppnade kaptenen dörren, klädd i en mörkblå, yamatoinsk yukata, oceremoniellt hopknuten med ett smalt bälte. Hennes bruna lockar hängde fritt omkring hennes trötta men rodnade ansikte. Hon hade en cigarill i mungipan och den söta röken som stack i Ayeshas näsborrar skvallrade om att det var en sagahir kaptenen sög på. Det var första gången Ayesha hade sett henne röka Shaytans tobak.

”Vad är det om passageraren?” frågade Ersilia uttråkat.

Ayesha tvekade ett ögonblick. ”Jag vet vem hon vara. Vi kanske i fara.”

Ersilia stängde trött sina ögon och stönade. ”Du har ingen aning om vem hon är.”

”Jo!” insisterade Ayesha. ”Jag ge henne massage, hon råka säga hon är -”

”Lyssna noggrant,” avbröt Ersilia skarpt. Hon drog djupt från sagahiren, rätade på sig och spände blicken i Ayesha. ”Du har ingen aning om vem flickan är. Om du otroligt nog skulle veta någonting om henne så kan du vara säker på att jag också känner till det, och mer därtill. Men nu vet, lyckligtvis, varken du eller jag vem hon är. Vi vet ingenting annat än att hon heter Clodia och att hon betalar oss för att inte ställa frågor. Ingen av oss på skeppet vet någonting annat.” Hon tog en konstpaus och gav Ayesha en menande blick. ”Förstår du?”

Ännu en gång så nickade Ayesha mållöst.

”Bra. Kom ihåg det,” sade kaptenen, gick in i sin hytt och stängde dörren bakom sig. Ayesha vandrade nedslagen och förvirrad till sin egna hytt, och kollapsade på sin säng. För att försöka stilla de tusentals tankar som strömmade genom hennes huvud så tände hon en sticka rökelse och satte sig på golvet för att meditera. Den stickande doften av rökelsen tillsammans med hennes djupa andning hjälpte till att tömma hennes huvud, slappna av och börja tänka på händelserna rationellt. Som för att reta henne så blev hennes meditation avbruten av Ermos röst som sprakade fram ur skeppets högtalare.

”Välkomna till Gefionfederationen. Gå och sov, så vaknar ni i Charybdis imorgon.”