XI – Aeneiden

Väloljade kuggar gled tyst in i varandra, och ett gammalt maskineri vaknade från sin slummer för att tvinga ett par tjocka hangarportar att sakta glida upp. En röd sol gick upp över den röda horisonten och spred sitt stickande ljus över il Perso, som hostade till och vaknade. Uriels ömma omfamning väckte skeppets motor, och snart hade det trotsat gravitationens bojor och lämnat Elysiums skogar och fält, arker och domer, helgon och kors, analytiker och furstar, och försvunnit ut i den kalla, tysta rymden. Ares välkomnade dem ut i omlopp, och trots att det bara hade gått ett par dagar så hade superfraktaren hunnit kasta loss; en relik som nu begav sig till nästa hamn för att slå andan ur de som var lyckliga nog att få den.

”Kursen är satt,” hördes Ermos röst genom skeppets högtalarsystem. ”Om Gud vill så lägger vi till i Gefion för att fylla på lagren om sex veckor. Därefter väntar lika länge till innan vi når Apokryfa.”

Bakom dem låg Mars varmt och välkomnande, på sidorna väntade tusentals korsarer och frikapare och framför dem, någonstans långt borta i den svarta oändligheten, fanns löftet om Gefions kalla asteroiders urholkade skönhet och välkomnande värme. Utan ett ljud eller ord lämnade skeppet Mars bakom sig och seglade säkert genom rymdens tomma hav.

-

”Vem den nya passageraren vara?” frågade Ayesha, nyfiken, då hon inte hade sett henne ännu. När Ibrahim hade lett in Ayesha i skeppet så hade nykomlingen redan tagit plats i sin hytt, och hon hade sedan dess endast öppnat dörren en gång, för att ta emot sin frukost.

”Vi håller oss undan från henne,” svarade Jaque. ”Hon har betalat extra för diskretion. Vi stör henne inte.”

Ayesha log försiktigt och tittade oskyldigt på Jaque, som hade en blick som indikerade att han hade ytterst lite tålamod angående just det här. ”Bara mellan vi, vem hon vara?”

”Hon heter Clodia,” svarade han skarpt. ”Mer än så ska vi inte veta.”

Ayesha marscherade besviket iväg till köket. En främmande människa från en helt annorlunda kultur och hon fick inte tala med henne? Hon var en outtömlig kunskapskälla! Varför ville hon till Europa? Skulle hon resa vidare? Hur kunde en ensam flicka från Elysium, av alla platser, betala en sådan resa kontant? Om hon var en tjuv så måste hon veta hur det bestraffas i Elysium och vad vatikanen sade om det. Kanske kunde hon förklara hur deras gud kunde vara tre olika men en på samma gång? Kaptenen verkade inte intresserad av att tala om sådant, så kanske flickan kunde svara på det…

En tanke flög genom hennes huvud: Hon borde tala med de andra i besättningen om deras tro. Hon hade varit för upptagen med att vänja sig vid den främmande kulturen för att verkligen ha hunnit utforska den. Ibrahim var öppen och talade gärna, men hon verkade kunna mer än honom om islam, och någonting annat kunde han inte. Jaque var infosocialist och ateist, och hon visste inte om det var acceptabelt att tala med en sådan om hans tro, och kaptenen var ointresserad. Guillermo, alltså. Hon hade hört hans rutinmässiga böner som han hade utbytt över radion, men någon faktisk tro hade han inte nämnt.

Guillermo, sedan passageraren. Det borde inte vara så svårt att lyckas tala med henne.

Hon hällde upp rykande, grönt te i två buckliga metallkoppar. Försiktigt balanserade hon kopparna när hon gick in i cockpiten, och erbjöd Ermo den ena, som han tacksamt tog emot medan Ayesha stängde dörren och tyst satte sig ned.

Ermo smuttade på teet för att försäkra sig om att det var alltför varmt, som den skållheta muggen skvallrade om, och ställde ifrån sig det. ”Vad har du på hjärtat?”

Ayeshas blick vandrade över det mörka, kalla rummet, som lystes upp av ett halvdussin skärmar som alla visade rymdens vakuum, med bara ett dussin stjärnor och en galax i det oändliga svarta. Hennes ögon stannade efter ett litet tag på en liten, utnött bok med brunt omslag som låg bredvid Ermos temugg.

”Vad du läsa?”

Ermo log, sträckte sig efter boken och tog bort det bruna skyddsomslaget. Under sig dolde sig en orange hårdpärm med välbekant arabisk text. Den orangea koranen. Ayesha tittade storögt mellan zensufismens centrala skrift och Ermo.

”Jag fick den av en yamatoin som besökte Ares,” förklarade han. ”En ronin, av den sorgliga sorten. Han drevs ut i Diasporan på grund av hans tro.”

Han ryckte upp sig och log. ”Jag har aldrig tagit mig längre än det första kapitlet tidigare, men jag tänkte passa på, nu när jag har en guru till hands.”

Lättnad och lycka vällde upp i Ayesha, och en lätt rodnad spred sig över hennes kinder. ”Jag inte vara… Jag får se al-qur’ān?”

Ermo nickade och räckte över boken till henne. I hennes mörka händer och det mörka rummet såg boken ut som om den lyste, och den välkomnade och lugnade henne. Hon slog upp boken och såg arabiska som, från vänster till höger, sträckte sig över nästan varje millimeter av de tunna, silkesaktiga sidorna.

”Förstår du arabiska?” frågade hon förvånat på sitt modersmål.

Ermo nickade som svar.

”Varför har vi talat nylatin?”

”Jag trodde att du ville träna på det,” svarade Ermo lugnt. ”För min del kan vi lika gärna tala arabiska, eller ännu hellre tianyu, mitt folks språk.”

”Är inte nylatin elyséernas språk?”

Ermo nickade. ”Men jag är inte elysé. Jag är cael, rymdbo. Kanske inte i mina gener, men här inne,” sade han och pekade mot hjärtat med två fingrar.

Ayesha nickade och log mot honom. ”Vi lära nylatin först,” svarade hon på elyséernas språk. ”Sedan tianyu.”

-

Ibrahim speglade sig i en av skeppets korridorväggar, och kontrollerade så att han såg proper ut. Han tog upp en liten kam och drog den ett par gånger genom det bakåtslickade håret och det prydliga getskägget, rättade till kragen på hans marineriska skjorta och knäppte om den översta knappen, drog ner västen och slätade ut byxorna. Han tog på sig sitt mest behagliga och tillmötesgående leende, som han tränat in för just sådana här situationer, tog ett djupt andetag och knackade lätt på den låsta dörren till passagerarens hytt.

”Ja?” hördes en överlägsen och uttråkad röst inifrån rummet.

Ibrahim försökte låta så inställsam som möjligt. ”Kvällsvarden börjar bli färdig. Om Fröken inte önskar få den serverad i hennes hytt så har kaptenen bett mig delge en inbjudan till bordet.”

En lite väl lång stunds tystnad följde, och Ibrahim började bli nervös att han hade sagt någonting som inte passade. ”Jag tar den i min hytt,” sade passageraren till slut. ”Inget vin, endast vatten. Detta gäller var dag, så länge jag inte uttryckligen säger någonting annorlunda.”

”Som Fröken önskar,” sade Ibrahim med all undergivenhet han kunde uppbringa. ”Jag kommer strax med Frökens måltid, och ingenting annat än vatten.”

Han försvann iväg mot matsalen, genom skeppets kalla korridorer, kalla metallgolv, och förbi cockpiten, mot den lockande doften av nylagad grönsakssoppa..

-

”Kōan vara intressanta,” sade Ayesha. ”De öppna sinne. De inte till för svar, utan sökande.”

Ermo tittade förvirrat på Ayesha. ”Jag förstår inte. Kan du förklara?”

Ayesha nickade och log. ”Min guru förklara för mig, med traditionell kōan: Vad vara ljudet av en hand som klappa? Vad du tro?”

Ermo rynkade pannan och försökte tänka efter. ”Om den inte möter någonting så borde det inte bli något ljud.”

”Vanligt svar,” sade Ayesha och log brett, ”men kanske inte rätt. Du tänka på denna värld. Tänk i Guds värld, och du se sanning.

”Jag inte kunna förklara bra på nylatin,” sade Ayesha, och tog ett djupt andetag innan hon fortsatte på sin välbekanta arabiska. ”När en pilgrim först tänker på en kōan, så söker de ett svar på en fråga och tror att frågan är ett dött ting att fokusera ens uppmärksamhet på. Efter en lång tids upprepning av samma påstående så förstår pilgrimen att en kōan är en dynamisk aktivitet, nämligen aktiviteten att söka svaret på frågan själv. Det är både svaret som söks och sökandet i sig. I en kōan så ser jaget sig själv, förklätt som frågan. När man verkliggör denna andra identitet i jaget så har de två händerna blivit en, och pilgrimen har blivit den kōan han försöker förstå. Det är ljudet av en hand som klappar.”

Ermo satt med munnen på vid gavel och tittade förvirrat mot Ayesha. ”Jag… tror att jag förstår vad du menar.”

”Bra,” utropade Ayesha glatt. ”Men det är bara min gurus tolkning, och jag är ännu inte säker på om jag håller med honom. Du kan mycket väl finna en annan innebörd när du mediterar över den.”

Ermo försökte förstå sig på vad Ayesha sade, men blev bara mer och mer förvirrad av att höra orden.

”Vi försöker med en till,” passade Ayesha på att skjuta in, ”en svårare; Hur låter det när Gud klappar?”

”Det,” försökte Ermo, medan han letade igenom sitt sinne efter ett resonabelt svar, som han, hur han än försökte, misslyckades med att finna. ”Det kan jag inte svara på nu. Jag måste tänka på det.”

Ayesha nickade. ”Bra svar. Du börjar förstå vad en kōan är.”

Började han? Ermo hade ingen aning om vad det var de talade om, och började redan blanda ihop begrepp och påståenden, och blev för varje sekund han tänkte på frågan osäker på vad det var han faktiskt sökte svar på.

Ayesha såg sin chans i Ermos tystnad. ”Om jag få fråga; vad du tro på? Du inte pilgrim, det jag se.”

”Jag?” Ermo välkomnade avbrottet i de förvirrande, zensufistiska tankegångarna som rann genom hans huvud, och återvände gärna till ämnen han förstod sig på. ”Jag är balianist, mer eller mindre.”

”Hur du mena? Du inte tro?”

Ermo ryckte på axlarna. ”Jag vet inte. Jag tror på rymden, jag tror på det här skeppet och jag tror på kärleken,” sade han med en drömsk blick mot de mörka datorskärmarna. ”Men jag kan inte vara säker på var i dessa saker Gud finns.”

Ermo tittade frågande mot Ayesha som nickade uppmuntrande, för att be honom fortsätta.

”Hur vet jag var Gud finns, och hur vet jag var han finns? Vad är det för mening med att verkligheten är gränslös och oändlig, om jag ändå bara kan se den fysiska världen, en minimal och obetydlig del av den? Om Gud har gett mig en fri vilja, varför kräver Han att jag följer Hans klara regler?

”Jag vet inte, Ayesha. Jag har så många frågor som aldrig blivit besvarade att jag inte riktigt vet om jag är balianist. Gör det mig till en dålig människa?”

Ayesha log, och gick fram och kramade om Guillermo, som stod och verkade så ynklig och patetisk. ”Nej, det inte göra dig till dålig människa. Det göra dig till en som lära sig från denna.” Hon räckte honom den Orangea koranen. ”Du finna den intressant, bara du lära dig att förstå den.”

Ermo log mot Ayesha, och drack det sista av hans nu kalla te. Den beska smaken av sencha speglade hur han kände sig inombords. Han förstod att Ayesha ville väl, men vad skulle alla andra säga om han blev konverterade? Vad skulle mor säga? Repentianist hade hon förstått, då det var vanligt bland deras folk, men zensufist? Vad skulle Gud säga?

Han grimaserade. Kanske var det teet, kanske hans egna tankar. Varje gång han talade med Ayesha så drabbades han av allt fler funderingar kring livet, universum och allting, och han visste inte var det skulle sluta. Kanske skulle han bli zensufist. Kanske skulle han en dag bli tokig av alla frågor och förkasta alltihop. Bli ateist.

Tänk, en sådan skön existens – fri från moral och etik skulle han leva ut varje dag till full njutning, utan några tankar på Gud eller var hans leverne tog honom. Han skulle vakna upp mitt på eftermiddagen, hälla i sig en flaska vin och några gram diid och sedan skulle han och Sili, hans vackra och villiga Sili, omfamna varandras nakna kroppar tills deras svett och njutning smälte ihop dem till en och de skrek och skrek i extas i en evig kakofoni tills dess att deras kroppar inte längre orkade och de kollapsade för att vila och dagen efter kom ännu vildare och friare tills dess att de-

Han nöp sig själv i låret för att skjuta bort sina syndiga tankar. Även om han hade tvivel så var han inte… En sådan. Han var fortfarande en god människa. Han skulle inte spendera ännu ett liv utanför Guds rike. Nej, nästa gång hans kropp dog och han vandrade till Himlens portar skulle Ljusbringaren släppa in honom. Men för att älska Gud måste han förstå Gud.

Han såg att Ayesha betraktade honom, men han kunde inte avgöra om hon var nyfiken eller orolig. Hon verkade analysera honom väldigt intresserat, och en olustig känsla i maggropen fick honom att samla sig. Han försökte skjuta bort sina egna existentiella frågor, och tänkte att han kunde distrahera sig med Ayeshas. ”Vad är det du tänker se under din hajj?”

Ayesha funderade en lång stund över vad hon skulle svara på frågan, och Ermo andades lugnt ut och samlade sig under tiden. Som alltid tappade hon bort sig i sina egna tankar, precis som Ermo antog att han måste ha varit. Hennes blick råkade möta Ermos, och hon måste ha tänkt att han höll på att bli otålig. ”Lite av varje,” svarade hon då snabbt, men Ermo kunde höra att hon ville säga Er. ”Stora byggnader, stora män… Broder Ibrahim ta mig till Forum Augustinus, vara mycket lärorik. Jag hoppades jag skulle hinna se Vatikanstaden och rymdhissen i Gonque, men Gud inte vilja det så.”

Ermo log varmt. ”Rymdhissen är imponerande. Det sägs att Deimos en gång inte låg i geosynkront omlopp, och att de ändrade månens bana för att kunna förankra hissen i den. Men jag är säker på att du får fler tillfällen att se den,” tillade han snabbt, när han såg Ayeshas drömska blick. ”Men du har någonting att se fram emot.”

Ayesha tittade frågande mot Ermo.

”Bara mellan oss två, så kan jag ha ljugit för Sili. Jag övertalade henne om att Charybdis skulle vara mest passande att landa på i Gefion. Jag tänkte att du ville se Martinustemplet.”

Ayesha tittade storögt på Ermo. ”Martinus… Det skulle vara fantastiskt!”

Ermo log brett. ”Trevligt att du uppskattar det.”

”Du inte tro det bli problem? Jag inte vilja skapa problem mellan dig och kaptenen.”

”Lita på mig,” sade Ermo och viftade bort hennes oro. ”Det kommer att gå enkelt.”