il Perso

”Forum Elysium, syster.”

Ayesha blickade storögt ut över det öppna torget som låg framför henne. Det var kvadratiskt, flera hundra meter tvärs över, och rikt utsmyckat med fontäner och statyer av granit och marmor. Torget var omgivet av museer och kyrkor, breda stenhus utsmyckade med kupoler, pelare, statyer, fresker och uthuggna konstverk. Statyerna föreställde änglar och helgon; flera meter höga män som med sin döda, pupillösa blick tittade ner på folket som gick kring deras fötter. De bar böcker, skrifter, svärd, gausskarbiner och kors, och deras händer och tillhyggen var utsträckta i välkomnande, frälsande och hotfulla gester. Runt deras stenar stod massvis med stånd där allt möjligt såldes, och hundratals människor rörde sig bland statyerna och stånden, där de skrattade, handlade, sjöng, predikade och bråkade. Ibrahim och Ayesha gick in i den förvånansvärt sansade folkmassan och blev från ena hållet erbjudna ett handsnidat böneband av merkuriansk koppar och från det andra ett spett med grillad sengångare. Ibrahim tackade artigt men bestämt nej, men Ayesha tittade lite närmre på bönebandet innan hon också avböjde erbjudandet och de fortsatte in i folkvimlet. Runt dem gick folk av alla åldrar och slag, och även om de flesta hade typiskt elyséiska drag; höga kindben, spetsiga näsor, mörka ögon och vågigt, mörkt hår, så kunde man se invandrare från både Kalifatet och Marinerisfederationen bland torgets besökare. Männen var klädda i enkla byxor och skjortor, ofta med hängslen, medan kvinnorna hade på sig enkla, täckande klänningar och i de flesta fall dolde sitt hår med en sjal eller ett huckle. Bland denna massa med arbetare kunde man även se mer förmögna; män som bar kravatt, väst och rock och kvinnor som lät sitt hår hänga fritt. Det vandrade även runt förkunnare; predikanter och munkar klädda i röda, fotsida klädnader. När dessa gick förbi så blev folket plötsligt mycket tystare och lugnare, och många hälsade artigt på dem.

Ayesha stannade framför en över tre meter hög marmorstaty som avbildade en riddare i ett utsmyckat exoskelett, utrustad med en lika utsmyckad gausskarbin. Soldaten bar rustningshjälmen under vänsterarmen och ett huvud som såg ut att vara absurt litet ovanpå rustningens barm blickade upp mot det målade kupoltaket ovan dem med ett sammanbitet ansiktsuttryck. På skelettets högra axel, bakom mannens huvud, satt en örn med utbredda vingar, som också den såg ut att vara väldigt liten på den massiva rustningen, och blickade uppmärksamt åt det motsatta hållet, ner på folket kring hans fötter. Kring rustningens fötter låg ett stort lejon trofast och tittade vaksamt ut över sina korslagda tassar. Ayesha läste intresserat inskriptionen på stenblocket statyn stod på.

”S:t Octavius, född Octavius Julius Maximilian Capulet den 13e april, i nådens år 2597. Han föll som en hjälte i november 2643, då han spottade sina otrogna fiender i ansiktet och vägrade underkasta sig, trots att fiendens styrkor var 40 gånger fler än hans egna. Trots att han dött fortsatte hans exoskelett att ge order och strida i sex timmar, och med Guds hjälp krossade han Hellasrepublikens styrkor och återtog de Cimmeriska öarna.”

”Vatikanen måste ha helgonförklarat honom nyligt,” sade Ibrahim på arabiska, vilket fick ett par passerande att vända blicken mot honom. Ibrahim kom på sig själv och kröp ihop. De stod ut nog mycket, och behövde verkligen inte förklara sig för en folkhop som någon predikant eldat igång.

”Han blev kanoniserad -76,” utläste Ayesha, och inspekterade statyn ännu en gång. Hans rustning var otroligt utsmyckad. Stegrande lejon som stod på varsin sida om ett krucifix prydde harnesket, och varje annan bit pansar var täckt med nykatolska symboler, ikonbilder eller inskriptioner från det Gamla testamentet. ”Tänka sig, att hans rustning stred fast han dött…”

Ibrahim lyckades undertrycka den cynism som hade smittat av sig från Jaque, och lät Ayesha stå och fundera för sig själv. ”Jag är säker på han var en skicklig ledare.”

”Varför stred de om öarna?” frågade Ayesha, utan att visa att hon hade märkt av Ibrahims halvhjärtade påstående.

”Oj…” svarade Ibrahim, och försökte dölja sin okunskap. Han kom ihåg nödvändigheten i att gå obemärkt, och sänkte sin röst nog mycket för att förbipasserande inte skulle höra, men inte nog mycket för att det skulle bli en viskning. ”Republiken och Elysium har alltid stridit om Cimmerien. Det är en sorts lokal tradition.”

”Folket, då?” frågade Ayesha lite tystare än tidigare. Hon förstod inte varför han ville börja viska helt plötsligt, men ville inte verka otrevlig. ”Vem vill de tillhöra?”

Ibrahim ryckte på axlarna. ”Det beror på om du frågar Republiken eller Elysium.”

De lämnade statyn på Sankt Octavius och vandrade djupare in på torget. Ayeshas blick fäste sig vid den staty som stod i mitten av torget. Det var en minst tio meter hög marmorstaty som avbildade profeten Balian. Ayesha såg förundrat på den, och blev speciellt fäst vid hur elyséerna avbildade honom. Hans vågiga hår var utsläppt och hängde ner till hans axlar, och hans skägg var kortare än vad hon var van att se honom. Hans högra arm var höjd vid armbågen, med pekfingret och långfingret på handen resta mot himlen. Den andra armen kramade om en bok.

Ibrahim hade hunnit gå några meter ifrån Ayesha, som hade stannat till för att studera statyn. Han skyndade sig tillbaka till hennes sida. Hon visste inte hur saker och ting var i Elysium, och han ville inte tänka på den utskällning han skulle få av Sili om hon skulle bli tagen av stadsvakten. ”Vad ser du, syster?”

Ayesha svarade utan att slita blicken från statyn. ”Det är första gången jag har sett profeten Balian utan turban.”

Ibrahim inspekterade snabbt statyn och vände sig sedan mot Ayesha. ”Det är inte Imamen, syster.”

Ayesha tittade förvånat mot honom i ett ögonblick, och återgick sedan till att förbryllat undersöka statyn.

”Det där är profeten Jesus ben-Yusuf,” sade Ibrahim lugnt, och kände sig nöjd att han fick glänsa med sin kunskap, ”deras gud.”

”Deras gud?” frågade Ayesha nyfiket. ”Jag har hört att de också följer Allah, fast annorlunda.”

Ibrahim nickade. ”Så är det också. De erkänner inte de sex profeterna som Balian talar om, bara Jesus. De tror att han är Allahs son, såväl som Allah, samtidigt.”

”Hur..-” började Ayesha förvirrat, men Ibrahim avbröt henne.

”Jag vet inte riktigt, syster. Du borde fråga Sili, hon hör till Vatikanen.”

Ayesha nickade och de två gick vidare. Ibrahim berättade för Ayesha vad han visste om den Röda vatikanens nykatolicism; hur kyrkan styrdes av påven och hur de menade att han stod i direkt kontakt med gud och därför gav honom rätt att bestämma över kyrkans beslut och vem som skall helgonförklaras.

”Man kan säga att han är deras kalif?” frågade Ayesha.

”Inte riktigt,” svarade Ibrahim medan de gick längs torget och artigt tackade nej till försäljare. ”Påven har ingen politisk makt, där bestämmer kungen. Han är deras allamah.”

Ayesha nickade och Ibrahim förklarade så gott han kunde vad den Röda vatikanen och Konungadömet Elysium hade för relation. Konungadömet var Vatikanens högborg och beskyddare, men kyrkan höll sig utanför landets politik och vice versa. Ibrahim blev avbruten i sin utläggning av en envis försäljare som insisterade att den unga damen skulle tycka om en klänning av marineriskt natursiden och vägrade gå innan Ibrahim, med utvändig motvillighet, hade köpt en vit sjal till Ayesha, som hon leende tog emot och virade runt halsen. Han fortsatte berätta om nykatolicismens helgon, människor som utfört mirakel och blivit upphöjda att sitta bredvid Gud i himlen. Ayesha kände sedan tidigare till helgon, men nickade artigt och undvek att rätta Ibrahim när han hade fel.

”Och detta, syster,” sade han, ”är hur de ser Balian.”

Han hade lett henne till en granitstaty som inte var större än henne själv. Profeten var avbildad nästan likadant som han var i Kalifatet, med en turban som dolde hans hår och ett stort och stiligt skägg. Hans kalla stenansikte tittade längtansfullt upp mot statyn på Jesus i mitten av torget. Ayesha blev överraskad när hon läste inskriptionen: S:t Balian, Katastrofens förkunnare. Skrev ner Gabrielevangeliet, Guds ord berättat till honom av ärkeängeln Gabriel. Tusen frågor föddes samtidigt i hennes sinne och hon kunde inte bestämma sig för vilken hon skulle ställa först. Hade inte nykatolicismen och islam samma grunder och influenser? I sådana fall, varför detta urval bland profeterna? Varför innehöll inte Gabrielevangeliet hela Balians Vittnesmål? Var inte helgontron en sorts ikondyrkan? Hon blev avbruten i sina tankegångar av en barsk mansröst som ropade i närheten.

”Guds trogna tjänare, följare av Hans ord!” ropade mannen bestämt. Ayesha och Ibrahim vände sig mot ljudet och såg en skepnad i en fotsid, klarröd klädnad som hade klättrat upp bredvid ett helgon på en staty. Han hade på sig en röd struthätta som dolde hela hans ansikte utom munnen, och bar en läderinbunden bibel under armen. ”Lystra till dessa ord,” fortsatte han. ”Ibland oss vandrar otrogna och trossvaga, kyrkans fiender! Deras svaghet är det som kommer att fördöma oss alla när den yttersta domen kommer! Den helige ande ser hur ni tyst vandrar förbi och låter dessa muslimer, repentianer och ateister röra sig fritt ibland oss!”

Det var få som stannade för att lyssna på honom, och de som gjorde det var lika intresserade av att undersöka varorna vid stånden i närheten eller diskutera med sina kamrater. Predikanten verkade dock oberörd och fortsatte med samma frenesi. Ayesha fylldes av glädje och tackade tyst Gud för att han sänt någon hon kunde ha en dialog med.

”Driv ut messiasförnekarna!” ropade predikanten vidare, så högt att de som stod närmast lutade sig bakåt och grävde med fingrarna i öronen. ”Ormarnas gift försöker ta sig in från alla sidor för att förpesta den sanna tron och förstöra vår lycka!”

Det ryckte i Ayeshas ben och fjärilar började fladdra i hennes mage. Hon gjorde en ansats för att gå iväg till predikanten, men Ibrahim lade en hand på hennes axel för att stoppa henne. ”Vad gör du?”

”Jag vill prata med honom,” sade hon, och Ibrahim kunde se hur upprymd hon var.

”Det är inte säkert,” sade han, med vad han hoppades skulle verka som faderlig oro, även fast han visste att det inte skulle bita.

Ayesha viftade bort hans varningar och trängde sig ivrigt fram mellan de få åskådarna. Vad skulle väl han bry sig om ett par oskyldiga frågor? Den tunna folkhopen tittade förvånat på Ayesha, och lämnade mer än gärna plats åt henne, så att de kunde smita iväg med gott samvete. Ibrahim ställde sig bakom Ayesha, spanade runt och svalde nervöst. Det var lika många blickar fästa på dem som på predikanten. Nästa gång predikanten kom till en paus så avbröt Ayesha honom.

”Ursäkta, herre.”

Mannen stakade till, störd av avbrottet och tittade irriterat ner på flickan som fått honom att komma av sig. ”Vad vill du?”

”Vem Jesus vara?”

Predikanten tittade förbluffat på Ayesha och stod tyst ett ögonblick för att försöka avgöra om hon drev med honom eller ej. Han kunde inte avgöra om den uppnosiga araben försökte göra sig lustig på hans bekostnad eller om hon bara var outbildad, men hon skulle hur som helst få en predikan hon sent skulle glömma. ”Jesus av Nasareth, Kristus Pantokrator, konungarnas konung, är Guds son och mänsklighetens frälsare! Han dog på korset för våra synder och återupprättade vårt band med Herren! Han sitter nu på sin gyllene tron i himmelen och inväntar den yttersta dagen, när han skall döma alla människor, levande och döda, och kasta ner alla syndare,” mannen betonade det sista ordet och tog en konstpaus för att kasta menande blickar på folket som hade samlats för att höra honom, ”i helvetets eviga plågor!”

”Profeten Balian,” avbröt Ayesha honom innan han hann fortsätta, och mannen fokuserade åter på henne, klart irriterad, ”och profeten Muhammed? Hur du se dem?”

”Sankt Balian var en lärd man, en vis man som vågade stå upp för sanningen i en mörk tid. Men kättaren Muhammed,” skrek mannen barskt, ”är inget annat än en billig charlatan, en lögnare som har förlett ditt folk och dömt miljoner till eldens plågor!”

Ayesha tittade förvirrat på honom. ”I Katastrofen, Kalifatet blev skonat. Hur sa?”

”För att de redan var förtappade bortom vad han kunde straffa dem! Domen var när Gud lät sin vrede vandra över Jorden och han kastade alla syndare och kättare ner till Hin Håle! Muslimerna hade redan dragit en nog stor plåga över sig själva, att Gud inte kunde straffa dem värre än vad de av egen makt gjort!”

Ayesha stod tyst en stund och tänkte över mannens ord, som väckte fler frågor än vad de besvarade. Ibrahim kokade av ilska som han kämpade med att hålla undertryckt och knöt nävarna och försökte andas som under meditation. Förkunnaren såg triumfant ner på arabflickan. Han förstod nu hur korsriddarna kände sig. Han hade knappast omvänt henne, men han hade genom kamp tystat en otrogen och visat Jesus styrka för folket. Han svällde av stolthet, och kunde nästan känna hur Gud klappade honom på axeln för att ge beröm.

Efter att lugnt ha stått och funderat, helt utan att ha lagt märke till Ibrahims ilska, tittade Ayesha säkert upp mot predikanten. ”Hur vet du detta vara sant?”

Mannen log, och visste att han hade vunnit. ”Det står så i Bibeln.”

”Hur vet du att den är sann?”

”Bibeln är Guds ord, det står klart och tydligt.”

”Det stå också i Koranen. Hur kan du vara säker på att Bibeln är sann?” frågade Ayesha. Hon ställde frågan försiktigt och vänligt, men stod rakryggad och tittade säkert upp på mannen. Hon menade inget illa med sina frågor, men hennes välvilja gick dold bakom hennes kraftiga brytning.

Ilskan vällde upp i predikanten och han såg med hat ner på Ayesha. ”Tvivlar du på Guds ord?!”

”Nej,” svarade hon snabbt. ”Men alla skrifter säga de stämma.” Innan mannen hann svara fortsatte Ayesha. ”Gabriels evangelie, det inte vara hela profeten Balians vittnesmål, bara det om Katastrofen. Hur det komma sig? Och varför Jesus skilja sig från de andra profeterna?”

Ayeshas oskyldiga, frågvisa blick retade predikanten, och han var nu helt övertygad om att hon drev med honom. Han kände åter igen hur korsriddarnas ande uppfyllde honom, och han beslutade sig för att lära flickan att man inte drev med förkunnare. ”Bröder och systrar,” ropade han så högt han kunde ut i folkmassan, ”en hädare står mitt ibland oss! Hon spottar på Kristus och hans läror! Dra henne utanför stadens murar och stena henne!”

Alla blickar i närheten vändes mot Ayesha. Avsky dröp ur många ögon, men lika många var fyllda av avund eller nyfikenhet. Hon kunde inte förstå detta våldsamma svar. Vad hade hon gjort för fel? Vad var faran i ett par frågor? Alla rörde sig närmare henne med en mörk uppsyn, och hon tyckte att hon hörde hur någon knäckte sina knogar. Paniken var en löpeld som spred sig genom hennes kropp, och hon tryckte sig närmare Ibrahim. Hon började försöka förklara sig på nylatin, men hennes hjärna var fylld med tusentals frågor om Vatikanen och vilda fantasier om vad som skulle hända när de gigantiska, argsinta männen fick fatt i henne. Hennes hjärna vägrade släppa fram de främmande, nylatinska orden och hennes tunga klarade inte av att forma de konstiga ljuden, så hon stod uppkrupen mot Ibrahim och stammade, och såg hur hennes banemän kom närmare. Hennes räddning kom i form av Ibrahim, som lyckades lugna ner sig nog mycket för att inse att de var tvungna att fly. Fyra stycken normalbyggda män hade osäkert börjat avancera mot dem, men verkade ännu inte ha beslutat sig för huruvida de skulle stena kättaren eller ej. När två av dem tittade mot förkunnaren för vägledning tog Ibrahim ett fast tag om den nästan katatoniska Ayeshas arm och drog henne bestämt med sig när han sprang iväg från folkhopen. Hon snubblade till nästan direkt, men återfick snabbt fotfästet, kramade om Ibrahims arm och stapplade med honom. När de kommit ur synhåll från förkunnaren så saktade Ibrahim ner till en rask gång, men släppte inte sitt grepp kring Ayeshas arm förrän de lämnat Forum Elysium och rundat nog många hörn för att han skulle våga vara säker på att ingen förföljde dem. Ayesha stirrade mållöst framför sig och skakade nästan av skräck. Ibrahim slog armarna kring henne och kramade om henne hårt, och Ayesha svarade med att trycka sig närmare honom. Han försökte vara stabil och säker för att hon skulle känna sig trygg, och bad tyst Gud om förlåtelse för att han njöt så mycket av att hålla om hennes varma och väldoftande uppenbarelse.