il Perso

Mars kunde inte längre kallas för ”den röda planeten”. Den lyckade terraformeringen hade fått hav att fylla många av de klyftor och dalar som planeten tidigare hade. Ytan hade bjudit in skogar och sädesfält, och det monotona röda hade försvunnit under skogarnas gröna lövtäcken och sädesfältens bleka kornbodar. Mot denna röd-grön-blåa planet störtade en flammande komet. Den var av glänsande metall, skapad för just detta syfte. Kometen justerade sin bana mästerligt, och rätade upp sig strax innan den slog ner i den flera meter höga ormbunkeskogen på Krimstäppen under den, för att istället sätta fart mot de utsmyckade glasbubblorna som prydde landskapet vid den döda vulkanen Elysium Mons fot. Flammorna hade försvunnit, och il Perso saktade ner när det kom närmare planetens mark. Besättningen var skakad, och när Ersilia krävde en förklaring för den vilda inflygningen fick hon ett slugt leende och en nickning mot Ayesha, som satt på knäna i latrinen och spydde, som svar. Ersilia svarade med en sträng blick som Guillermo skämtade bort med ett lättsamt leende.

Skeppet korsade den Elyséiska kanalen, arkipelagen som låg mellan fastlandet och ön Elysium, där vulkanen stolt stod sträckt mot skyn, med bebyggelse runt sig. Deras mål, den massiva Elysiumarkologin, låg snart framför dem. Ett dussin genomskinliga kupoler av olika storlekar bredde ut sig över flera mil och letade sig runt berget i en månskära. Den största kupolen hade kunnat rymma hela Salt Lake City flera gånger om. Arkologin var utsmyckad med byggnadsverk; Kyrkaktiga torn och tinnar var byggda ovanpå de genomskinliga kupolerna, gigantiska helgonbilder prydde glaset och stora, röda krucifix sträckte sig mot skyn. Det var ingen som tvivlade på att den Röda vatikanen härskade över Elysium.

Guillermo vände skeppet mot stadens hamn, en av de mindre kupolerna utanför själva stadskärnan, och flög in mjukt. Hamnen var en stor plats där mycket av stadens handel skedde, men delen inom arkologin var ganska liten, då det mesta av hamnen var byggt på marknivå kring kupolen, öppet för världen att skåda. Ermo satte kurs emot deras mål, en av de mindre hangarerna. Fraktskepp så väl som mindre frihandlare stod under dem, bland vilka tusentals människor vandrade runt. Folket lastade och underhöll skepp, diskuterade affärer, antog uppdrag, försökte undkomma tullavgifter och lagar, krävde skyddspengar, patrullerade för att hindra oönskat beteende, räknade upp fördelarna med just deras handelshus, kartell eller adelshus, spred den Röda vatikanens ord till främlingar och allt annat mellan himmelen och Mars som människor i en miljonstad gör i en hamn. Ermo bekräftade deras skeppsidentitet för hamnkontrollen, och en hangar, byggd ovanpå fyra andra i ett solitt torn, öppnade sig för il Perso att landa i. Hangardörrarna stängdes bakom skeppet, som nu var ensamt inuti en rum som hade kunnat ta emot ett dubbelt så stort skepp. Det fanns inga fönster, och det var väldigt rent och prydligt. Enkla verktyg fanns att tillgå, och den enda andra utgången än den de kommit in genom var en flera meter bred metalldörr på den motsatta väggen. Dessa hangarer användes bara för mindre i- och urlastning, och den enda vägen till ytan var genom varuhissen som doldes bakom den mindre dörren.

”Vi har tio minuter på oss innan hertig Montagues tjänare kommer,” sade Ersilia stressat. ”Jaque, Bram, få fram varorna. Ermo, se till skeppet. Ayesha?!”

Ayesha satt fastspänd i en stol, och greppade så hårt kring stolshandtagen att hennes knogar hade vitnat. Hon lyckades få ett avbrott i sin hyperventilering och tittade upp mot kaptenen som kom ut ur lastrummet. ”Ja, kapten Ersilia?”

”Upp med dig, sitt inte bara där och flåsa,” sade kaptenen med en klart stressad stämma. ”Det är dags att arbeta.”

Ayesha spände loss sig och såg förväntansfullt mot Ersilia.

”Jag tror att vi kan imponera på hertigen om det framgår att vi har en zensufier med oss. Klä dig traditionellt, och ha gärna ditt spjut. Om han frågar någonting, svara så att du låter vis.”

Ayesha nickade. ”Komma han fråga mycket?”

Sili ryckte på axlarna. ”Vem vet. Hertig Montague brukar skicka sin analytiker att handla med oss. Det är en stor ära, så vakta dina ord väl.”

Ayesha nickade och gick för att göra som kaptenen beordrat henne. Hon hade hört talas om att adelsmännen på andra planeter hade rådgivare som kallades analytiker, men hon visste inte riktigt vad de var. Hon hade glömt att fråga sin guru, och Kalifatet målade ut dem som djävulens hantlangare. De tog en drog för att släppa in shaytans kunskap i deras hjärnor, en oren intelligens som förledde de adelsmän som var dumdristiga nog att förlita sig på dem. Hon såg helhjärtat fram emot att få träffa en.

”Ermo, sänk landgången!” skrek Ersilia. ”De borde komma när som helst nu!”

Ayesha skyndade med att ta på sig en ren vit särk med guldbrodyr som hon fäste kring midjan med ett brett guldbroderad bälte. Hon vände sig mot en liten spegel hon hade i rummet för att kontrollera att hennes vita slöja satt propert och dolde hennes hår. Hon konstaterade snabbt att hennes klädsel var hijab, modest och dygdig, precis som Gud ville. Hon tog sitt spjut som stod lutad mot en vägg och lät tyget som dolde spetsen sitta kvar för att förklä det som en vandringsstav. Om denna analytiker var så intelligent som sägnerna sade så skulle han förstå vad det var ändå.

Hon skyndade ut i lastrummet, där både Jaque och Guillermo redan stod. Ersilia och Ibrahim stod och väntade utanför skeppet, vid sidan av den nedfällda luckan till lastrummet. Först nu lade Ayesha märke till att kaptenen såväl som resten av besättningen var klädda väldigt propert, och stod mer rakryggade än vad hon kom ihåg att hon hade sett dem tidigare. Jaque hade på sig en enkel, rak och mörk uniformsliknande kostym med stängd, hög krage och Ibrahim var klädd i en enkel vit skjorta utan krage, mörka byxor och väst. Hans svarta hår glänste av olja och låg slickat mot hans nacke och hans getskägg var kammat i en prydlig spets. Kaptenen var dock den mest imponerande. Hon bar bruna, knähöga läderstövlar utanpå beiga byxor och en knälång, figursydd blå rock med silverbrodyr utanpå en vit, kraglös skjorta och silverfärgad väst. En vit kravatt var prydligt knuten runt hennes hals och nedstoppad innanför västen. De flesta av hennes bruna lockar var knutna i en hårpiska med ett sidenband, men några hängde ned och ramade in hennes bleka ansikte. Ersilia hade sträckt på sig och såg världsvan och reslig ut, och hade hon haft en värja vid sin sida så hade Ayesha kunnat svära på att hon hade haft adelsblod i sig.

Ett ur inne i lastutrymmet slog över till tolv. Nästan samtidigt öppnades dörren till den stora varuhissen och en mindre, stel man iklädd en mörk kostym klev ut, flankerad av två grova vakter i karmosinröda uniformsjackor, svarta byxor och knähöga stövlar som glänste som om de just blivit putsade. Alla blickar drogs i en sekund till gaussgevären som vakterna bar, innan besättningen kom på sig själva och tittade bort. Vakterna tittade lugnt framåt när de vandrade bakom den första mannen, utan att verka bry sig om någonting annat än att gå i takt. Den lilla mannen synkoperade vakternas marscherande fotsteg, och bar varken värja, senaste modet eller någonting annat som identifierade honom som en adelsman, så Ayesha antog att han var hertig Montagues analytiker.

”Mäster Bertuccio,” sade Ersilia när hon gick fram och tog den lilla mannens hand utan att visa att hon märkt av vakterna, ”det glädjer mig att se er igen.”

”Kapten Bertoni,” sade mannen med en känslolös röst, ”det är alltid ett nöje att träffa på en ärlig handlare.”

”Nöjet är helt mitt,” svarade Ersilia inställsamt. ”Jag hoppas att hans nåd hertigen mår bra?”

Mannen nickade. ”Mycket bra. Hans fru födde hans sjunde son för bara sexton dagar, tre timmar och…” mannen tog upp ett gyllene fickur från hans vänstra byxficka ”trettiofyra minuter sedan. Hade ni kommit för sex dagar sedan hade ni kunnat delta i de festligheter som hertigen utlyste omkring Forum Elysium.”

”Det hade varit väldigt trevligt. Jag minns hans överdådiga generositet när hans tredje son, furst Lucius, föddes. Då pågick festligheterna i trenne dagar.”

”Furst Lucius firande är någonting att komma ihåg. Hertigen hade turen att Corellisällskapet, Titans högst prisade skådespelartrupp, var på turné här just då.” Mannen tog återigen upp sitt fickur och nickade nöjt. ”Två minuter familjärt prat räcker för att uppfylla artighetsstandarder. Låt oss tala affärer, kapten.”

Om Ersilia blev överraskad så syntes det inte. Hon nickade och bjöd in analytikern i skeppet, och vandrade tillsammans med Ibrahim in efter honom och hans vakter. När mannen kommit in i skeppet stannade han upp en sekund och inspekterade lastrummet. Ayesha kunde nu se honom klart och tydligt, och blev obekväm av att se mannen, inte minst efter att ha hört hans kalla stämma. Han var ytterst smal, närmast utmärglad, och hans fingrar var långa och spindelliknande. Mitt i hans ansikte satt en imponerande höknäsa på vilken det vilade ett par små, runda glasögon. Ett par smala ögon stirrade intensivt ut genom glasen. Hans hjässa var kal, men han hade silvergrått hår på sidorna som var fäst i en kort hästpiska som vilade på hans gamnacke. Det som slog Ayesha mest var inte hans ansikte, utan intrycket han gav. Hans mörka kostym och vita skjorta var av god kvalitet, men ytterst anonym. Han bar ingen värja, livré eller synlig lyx. Samtidigt var hans naglar felfritt omskötta, varje hårstrå låg på rätt plats och varje rynka såg ut att vara ditmålad av en skicklig konstnär för att ge en önskad karaktär till ansiktet. Han kändes helt enkelt inte äkta. Den inövade fläckfriheten och taktfasta gången var inte den flytande grace som en adelsman lärde sig, utan var som om en figur från en tavla hade klivit ut och härmade människorna runt sig. Hans anspråkslösa perfektion gjorde att han stod ut, just för att han försökte vara så alldaglig och ointressant som möjligt. När hans genomborrande blick landade på Ayesha så frös hon ihop inombords och kände som att han blickade in i hennes själ. Det kanske var så att Kalifatet hade rätt om dem. Mannen lät sin stirrande blick vila på Ayesha några sekunder, och nickade sedan långsamt åt henne. Han var ett rovdjur som analyserade sitt byte.

Ersilia vandrade in bakom honom, och vinkade åt Jaque. ”Ta fram varorna.”

”Genast, kapten,” sade Jaque, slog ihop klackarna på sina polerade uniformsstövlar och gick bort till en varuskrinna som var fastsurrad i väggen som han tog lös och rullade fram till Ersilia. Den var lastad med de tre lådor och två gastuber som de hade inhandlat i Salt Lake.

”Två lådor mögel, en låda med rötter, två tuber med ru’ya, som jag anropade,” sade Ersilia och gav en gest som bjöd in analytikern att undersöka lådorna. ”Jag lyckades tyvärr inte att komma över någon verum denna gång heller.”

Analytikern gick fram och lyfte bort locket på den närmsta lådan för att inspektera en handfull av det torkade grågröna möglet som låg där i. ”Det är beklagligt, men Nordamerikas verum-export har minskat med sjuttiotre komma fyra procent det senaste året. Antingen har det kommit en ny, osynlig handlare eller så har zonen blivit farligare.”

Analytikern lade tillbaka det ulliknande möglet i lådan. ”Ypperlig kvalitet, det här. Jag har inte sett kapakmögel av sådan här kvalitet på tre år, sju månader och tolv dagar. Den andra lådan håller samma kvalitet?”

Ersilia nickade som svar, men visste att analytikern frågade mest av artighet, för att ge henne illusionen om att han litade på henne. Han nickade en gång, öppnade den andra lådan med mögel trots Ersilias försäkring om dess kvalitet och inspekterade innehållet. ”Ypperlig kvalitet.”

Analytikern öppnade den tredje lådan, och plockade upp en torkad, beige-brun ranka och inspekterade den, medan han nickade för sig själv och såg ut att göra mentala anteckningar. Han grävde runt i lådan och tittade upp med en mindre road blick. ”Det är dessvärre beklagligt att roten befinner sig i detta skick. Detta är huvudsakligen smala rankor, som gör sig bäst som khat, och då den är torkad så saknar vi det alternativet. Den kan användas till diid, men den kommer att bli av medelmåttig kvalitet.”

Ersilia svor i sina tankar. Nu skulle han vägra betala fullt pris för roten, och när en analytiker väl hade bestämt sig för någonting var det ingen mening att försöka övertala dem. En analytiker ljög aldrig, och om han gjorde det var han för duktig för att man skulle märka det.

”Jag har sett till att få ru’yan testad i effekt, och jag kan intyga att den är nog potent,” sade Ersilia, utan att visa att hon blivit störd av kvaliteten på roten. Analytikern nickade och godtog svaret. Att mäta effekten i ru’ya, sporrik luft, var svårt och tog lång tid, och då det huvudsakligen såldes på gatan och i de lägre klasserna hade köparna på Mars börjat lämna testningen till de handlare som de kunde lita på. Ersilia var en sådan handlare, och hon misstänkte att huset Montague ville behålla hennes tjänster, då de hade skickat analytikern Bertuccio att handla med henne de senaste gångerna hon sålt till dem, en ära som bara kunde överträffas av att hertigen själv skulle komma.

”Två lådor mögel av ypperlig kvalitet, en låda kapakrot av medelmåttig till undermålig kvalitet och två tuber ru’ya. Med flyg- och besättningskostnader är en skälig betalning åttioniotusen femhundratrettioåtta floriner. Låt oss avrunda till nittiotusen jämnt. Hertigen uppskattar er punktlighet och plikttrogenhet.”

Ersilia tyckte att det faktiskt var en skälig betalning, men mannens kalla, kalkylerande sätt gjorde att hon ändå kände ett stickande tvivel. Att han representerade hertig Montague gjorde dock att hon inte vågade argumentera. Hon visste hur som helst att hon inte skulle få mer, då hon aldrig hade hört talas om att någon hade lyckats få en analytiker att höja priserna, och hon vågade inte uppröra honom, rädd för att försämra relationen med hertig Montague, en arbetsgivare hon verkligen behövde.

”Jag är hedrad av hertigens generositet,” sade hon med vad hon hoppades lät som genuin tacksamhet i rösten. ”Vill ni att vi levererar lådorna eller tar ni med er dem som vanligt?”

”Vi tar med dem. Sergeant Lugino, ta varorna till varuhissen,” sade analytikern, och tog upp en stor, utsmyckad penningpung i läder som klirrade inbjudande och räckte över den till Ersilia. ”Nittiotusen floriner.”

Ersilia tog emot den tunga pungen och vägde den i handen. Han hade alltså redan innan deras möte bestämt priset. Hon kände att hon blev lurad, men nu kunde hon inte protestera, och log mot analytikerns känslokalla ansikte. ”Ett nöje att göra affärer med hertigen.”

”Hertigen uppskattar alltid en hårt arbetande och ärlig kapten,” svarade analytikern, precis lika kallt och kalkylerande som han alltid talade. Inte en nyans i hans röst eller rörelsemönster hade ändrats under hela samtalet. ”Hertigen uppskattar dig, kapten. Du har ett framtida samarbete säkrat.”

Vakten Lugino kom tillbaka bakom analytikern, som sträckte ut sin hand till Ersilia som tog den och skakade, lugnt och affärsmässigt. ”På återseende, kapten.”

”Må gud välsigna hertigen,” sade Ersilia, och försökte låta så ärlig som möjligt.

”Må gud styra ert roder,” svarade analytikern automatiskt, utan någon känsla eller tecken på att han menade något djupare med orden än deras artighetsvärde. Han vände på klacken och vandrade, flankerad av sina livvakter ett halvt steg bakom honom, bort till den öppna varuhissen där skrinnan med kapaken redan stod. När hissdörrarna hade stängts och analytikern med sällskap försvunnit vågade Sili, för första gången sedan analytikern hade anlänt, andas ut. Ayesha hade varit så upptagen med att iaktta analytikern och lade först nu märkte till att kaptenen såg ut som en man, och det var egentligen bara hennes ansikte som skvallrade om någonting annat. Ayesha märkte att det inte bara var kläderna som orsakade illusionen, utan att det mesta var för att kaptenens bröst var platt. Ayesha tittade förvånat på platsen som borde ha varit utbuktande av kvinnlighet i ett ögonblick och slet sedan blicken upp mot Ersilias ansikte.

”Du skötte det bra, kapten,” sade Ibrahim, och fick en instämmande nick från Jaque, ”men jag tror nog att vi blev lurade.”

”Kanske,” svarade Sili, ”men det tror jag inte. Nittiotusen floriner är en god betalning, så tack vare den goda hertigen kan ni få den lön ni förtjänar.”

Sili tittade mot manskapet med ett avslappnat leende på hennes hjärtformade ansikte. ”Ett väl utfört uppdrag. Vi lägger ankare här i några dagar. Jag ska besöka gillesmästaren och se om han har något uppdrag åt oss.”

”Bram?” frågade hon och vände sig mot Ibrahim. ”Jag är säker på att fröken Ayesha vill se Elysium innan vi ger oss av. Du kanske kan visa henne runt staden?”

”Det skulle vara mitt nöje,” sade Ibrahim leende, först mot Sili och sedan mot Ayesha.

”Jaque,” fortsatte Sili, ”jag ska komma ihåg att visa dig mitt favoritvärdshus, nu när vi har chansen.”

Jaque nickade, ett smalt leende på ansiktet.

”Då så,” sade Ersilia, och tog upp ett blankt etui ur rockens bröstficka. Hon tog ut en cigarill ur etuit och tände den med en tändsticka, drog ett djupt halsbloss och blåste sakta ut röken. ”Lediga.”

-

Figuren med ansiktet dolt i en mörk slöja klättrade upp för en rostig stege, upp ur Elysiums underjord till en gränd, och vandrade lugnt ut på ett folkfyllt torg. I handväskan som hängde över hennes axel kände hon den massiva tyngden av hundratusentals nyförvärvda floriner och greppade hårt kring den med ena handen, medan hon spanade runt sig alltför oroligt för att ingen skulle märka hennes vaktade sätt. Lyckligtvis smälte hon in någorlunda. Det var vanligt att kvinnor av de lägre klasserna täckte i alla fall sitt hår, och det hade på senare tid blivit mode att dölja ansiktet bakom en slöja. Stadsvakten hade inte satt ut någon efterlysning, men hon hade hört att andra redan hade börjat leta efter henne. Hon hade vetat att hon skulle vara tvungen att fly snabbt, och förberett sig. Hon rättade till sin ryggsäck med kläder och förnödenheter och begav sig med kvicka steg och ett fast grepp kring hennes floriner mot hamnen.