il Perso

Över den röda planetens axel dök det upp en rymdstation av glänsande blank metall som hängde fridfullt i tomrummet. Stationen Ares var massiv, flera kilometer stor, och runt den låg skepp i alla storlekar, från enmansfarkoster mindre än il Perso till en transplanetär superfraktare, en av galaxens verkliga jättar. Det var första gången som Ersilia såg en med sina egna ögon, och synen tog andan ur henne. Skeppet var snäppet större än stationen Ares och var kapabel att frakta massiva mängder varor, eller hundratusentals människor med mat och kläder. Vanliga interplanetära fraktskepp, fortfarande nog stora för att de skulle kunna bära hundratals skepp i il Persos storlek, höll febrilt på att frakta varor från Ares in i skeppets gigantiska hangarer.

”Har…” stammade Ayesha fram, tagen av häpnad av superfraktaren. ”Har människor byggt allt detta? Hur de kunna?”

”Pengar,” sade Jaque och ryckte på axlarna. ”Allt handlar om pengar. Det där…” sade han och inspekterade skeppet på skärmarna, ”borde vara il Divina Carozza. Halva det där skeppet ägs av samma familj som äger skeppet som landar i Salt Lake. Bara på tullavgiften tjänar de nog mycket för att kunna låta skepp lägga till i Nordamerika…”

”Fast det är inte dem som har byggt det,” sköt Sili in. ”Superfraktarna är inte byggda av mänskliga händer.”

”Det vet du inte,” svarade Jaque och vände sig mot Ayesha. ”Enligt sägnen så ska femton adelsfamiljer runt om i solsystemet ha funnit sju sådana där skepp som drev runt planlöst i rymden som en gåva från Gud, men det tror jag på så mycket jag vill. Historien har förfalskats och skrivits om många gånger, och de kan lika gärna vara en kvarlämna från innan Undergången…”

Sili kände Jaque nog väl för att veta att hon skulle lämna honom ifred för att inte dras in i en lång utläggning om Hellasrepublikens smutsiga byk, och lät honom grubbla för sig själv. Superfraktaren var sannerligen massiv, och oavsett vad Jaque påstod så var det svårt att förstå hur Gud inte hade kunnat vara inblandad i någonting så stort och komplext. Hon betvivlade att till och med de skickligaste sanndrömmarna skulle kunna tänka ihop någonting liknande, trots deras heliga insikt. Nej, skeppet var för invecklat och imponerande för att ha skapats av mänskliga händer. Hon hade hört rykten om hur de såg ut inuti: en välfungerande gravitation i hela skeppet, stora parker med sjöar i, mindre städer med restauranger som födde upp sina egna djur, konserter komponerade specifikt för det skeppet och alla andra tänkbara njutningar och nöjen för de som hade råd att följa skeppet som passagerare i första klass. Hon undrade hur mycket som var sant och hur mycket som bara var sägner och skrönor, och insåg nedslående att hon aldrig skulle få reda på det.

För en gångs skull, kan inte allt gå bra för mig? tänkte hon för sig själv. Om vi fick ett enkelt uppdrag som gav ordentligt med pengar, så slapp vi äta annat än gröt dagarna i ändå och jag kunde faktiskt ta lika mycket i lön som manskapet…

Hon fäste blicken på den röda planeten och kände som alltid hur den väckte dåliga minnen. Om far hade sett mig nu… Jag har knappt ens råd att tanka skeppet utan förskottsbetalning.

”Ares, Ares.” Ermos röst väckte Ersilia ur hennes tankegångar, och hon märkte att skeppet nu hade seglat närmare Ares. Stationen såg absurd ut. Hon kunde inte säga vad som en gång hade varit centrum på stationen, eller ens vad som var det nu. Konstanta påbyggnationer hade gjort att stationen hade växt flera gånger om, och nu påminde den mest om en labyrint som hängde fritt i rymden; stora hangarer, boplatser och tempel som satt ihop via ett virrvarr av korridorer och gångar som varierade mellan personstora till skeppsstora. Mindre stationer som hade byggts kring Ares hade sakta med säkert anslutits för att bli en stor station, och de kunde även nu se hur nya delar höll på att byggas

”Ares, kom,” svarade en ljus, kvinnostämma ur en av skeppets högtalare.

”Ares,” svarade Ermo vant, ”detta är il Perso, begär tillstånd att lägga till, kom”

”il Perso, det här är Ares,” svarade kvinnan. ”Vilket är ert syfte med visiten, kom.”

”Vi tänker övernatta på stationen, och därefter bege oss till Elysium imorgon. Jag skickar över skeppets papper nu, kom.” Ermo slog in ett par kommandon på ett tangentbord som var kopplat till en dator vars stora skärm inte visade någonting annat än en svart vägg täckt av hundratals vita tecken.

”Vi har tagit emot era papper, il Perso, och de ser ut att vara i ordning. Följ landningsvektor 27b. Må Gud lysa upp rymdens mörker.”

”Må ni aldrig få slut syre.” Ermo tryckte in en lång knappsekvens på samma tangentbord som tidigare och kontrollerade så att allt stämde. När han var nöjd så vände han sig mot mikrofonen igen. ”Hur är det med mor?”

”Bra, under omständigheterna,” svarade kvinnan. ”Hon är fortfarande nere sedan far, bevare hans själ, dog, men hon än piggare sedan du var hemma sist.”

Ermo andades tungt ut. ”Det får vi vara glada med, i alla fall.”

”Du kommer inte och hälsar på den här gången? Du vet hur mycket hon saknar dig. Ni har ju inte setts på över ett år.”

”Jag…” började han, och fumlade med orden i munnen. ”Inte nu, kanske när vi lämnar Mars. Vi får ta det senare, i enrum.”

”Du är inte ensam? Hej, Sili, Jaque eller Bram. Stanna till på vägen ut ur hamn, så vi får träffas.”

”Hej, Lucia,” svarade Sili med ett litet leende. ”Vi ska försöka, men vi kan inte lova riktigt ännu. Ta hand om er mor.”

”Det ska jag. Gud vare med er.”

Ett klickande ljud avslöjade att den andra parten avslutat kommunikationen, och Sili lade lugnt en hand på Ermos axel. Han lade sin egen över hennes och de stod tysta så i några sekunder. Alla andra verkade ha blivit lika förstenade som dem, och Ayesha visste inte riktigt vad hon skulle göra. Hon hade inte förstått riktigt allt, och blev lättad när Ermo tog ett djupt andetag och vände sig mot dem.

”Som jag sade tidigare, så får vi övernatta på Ares. Jag orkar inte flyga in skeppet på Mars nu. Gå ni och lägg er, jag lägger an.”

De andra nickade och gick iväg, förutom Sili, som höll kvar sin hand på Ermos axel och tyst såg på när han skickligt navigerade in skeppet genom en gapande hangarport och säkert satte ner det bredvid ett av de andra fem skeppen som de delade hangar med. Hangardörrarna stängdes bakom dem, och folk började söka sig ut ur de andra skeppen för att lasta, fylla på bränsle och syre och bara för att komma ut ur de skepp som de varit instängda i så länge.

”Se till att försöka få lite sömn,” sade Sili med ett trött leende. ”Jag har talat med vår kontakt, och han möter oss i den vanliga hangaren vid tolv. Du hinner få nästan tio timmars sömn innan det.”

”Mm,” mumlade Ermo fram som svar medan han blint stirrade ut i fjärran.

”God natt,” sade Sili och vände sig om för att gå. Hon hade bara hunnit ta ett steg innan hon kände hur Ermo grep tag i hennes hand. Hon vände sig om, och såg hur han trött såg upp på henne med en tyngd blick.

”Stanna med mig?”

-

En figur klädd helt i svart, med en slöja som dolde dess hår och ansikte, smög runt i ett stort rum. Det var säkert fem meter till tak och lika stort som il Persos lastrum, och inredningen kostade säkerligen mer än skeppet. Väggar, golv och tak var av oljad mahogny och en stor himmelssäng draperad i purpurfärgad siden avslöjade att det var ett sovrum. På väggarna hängde handmålade tavlor, en lyxvara som bara adeln hade råd med, i ett hörn var en släckt eldstad och i mitten av den östra väggen öppnade sig en välvd dubbeldörr av glas ut på en marmorbalkong, där man kunde skåda den stilla natten som vilade över Elysiumarkologins upplysta gator.

Den svartklädda figuren öppnade ett skrivbord i snidat mahogny och började länsa det på ädelstensinlagda smycken av guld, silver och titan, hårborstar och kammar av marmor och elfenben, dinarer, dukater och floriner och lade allt i en mörk ryggsäck. Figuren vandrade vidare till en garderob och öppnade den. Den struntade snabbt i de dussintals klänningar av finaste siden och sammet, och plockade istället på sig en handfull dyrbara sjalar av finaste material. Skepnaden såg runt efter andra dyrgripar att ta med sig, och vandrade sedan nöjt bort mot balkongen. Den tog fram ett gyllene fickur och tittade på tiden.

04.00. Vakterna borde vara borta.

Skepnaden tittade försiktigt ut över den välmående och färggranna trädgården som låg under balkongen, ett Eden i arkologins annars metalliska innehåll, och såg till sin stora lättnad inga vakter. Den svarta skepnaden vandrade ut på balkongen, fäste en änterhake i marmorräcket och kastade ner ett grovt rep som den ovant klättrade ner för. När den nått marken så ryckte den hårt i repet tre gånger, och änterhaken fällde in sig och dunsade tungt ner i gräset. Snabbt skyndade den sig igenom den mörka trädgården bort till en port i muren. Den slog in en kod på en panel bredvid och dörren öppnade sig utan protester. Figuren skyndade sig ut i den fartfylla staden som låg inkapslad under en genomskinlig kupol, och försvann snabbt in i den festsugna folkmassan.