il Perso

Tiden ombord på il Perso passerade till en början långsamt för Ayesha. Bara några dagar in på deras seglats genom rymdens mörka hav gav hon upp sina försök att följa sin vanliga dygnsrytm, och började sova när hon blev trött och äta när hon blev hungrig, som de andra besättningsmedlemmarna. Det enda som var bestämt var att de åt middag tillsammans, klockan fem enligt jordetid, och då deras sömnscheman såg annorlunda ut från dag till dag så betydde det att middagen lika ofta blev frukost eller lunch som den blev middag. Hon uppskattade de här middagarna, då det blev ett avbrott i deras annars sysslolösa vardag, och då alla utom Guillermo hjälpte till att tillaga dem så fick hon möjlighet att tala med hela besättningen. Ganska snart förstod hon varför hennes guru hade skickat henne på denna hajj. Hur skulle hon komma till insikt om Guds oändliga kärlek när hon hade svårt att förstå sig på bara dessa fyra personer?

Kaptenen, Ersilia, kunde hon inte riktigt placera. Hon framstod mer som vän och like, och verkade oftast bara vara kapten till titeln. Samtidigt hade hon inte svårt att utnyttja sin ställning och bestämma enväldigt när oklarheter kom upp. Vad hon hade lyckats få ut var att hon kom från en elyseeisk handelsfamilj, men att il Perso inte handlade med dem. Jaque förstod hon sig verkligen inte på, och hade lite svårt att placera honom. Han var gammal nog att kunna vara pappa åt hela besättningen och var en tystlåten och försiktig man som sade sig ha dödat människor för pengar i sex olika arméer. De gånger han öppnade munnen så passade han mot förmodan in i samtalen och skämtade och skojade med resten av besättningen, förutom när han talade om sig själv. Hans sätt att helt lugnt, med en dos självförakt i rösten, tala om hur han hade dödat som hyrsvärd, gjorde fler än bara Ayesha obekväma. Guillermo var, om än vis, konstig av sig, som att han inte alltid var närvarande, och verkade, för att Ayesha inte ville kalla en ny bekant för lat, väldigt avslappnad. Hon kunde inte få reda på vad, eller om han hade gjort någonting alls innan han gick till sjöss med il Perso. Den enda som tedde sig normal var Ibrahim, som berättade att han hade jobbat åt en muslimsk handelsman innan det att Ersilia hade anställt honom efter det att han hade tappat sitt tidigare jobb.

”Du då,” sade Ersilia till Ayesha över middagen en kväll. ”Du har ännu inte riktigt förklarat varför du vill fara med oss. Jag trodde hajj var att besöka Mecca?”

Ayesha såg upp från sin tallrik som var fylld med ris och köttgryta. De hade ordnat en ordentlig måltid istället för deras vanliga middagar som oftast bestod av enklare mat som gröt eller liknande. Hon hade tillrett ett fat med dadlar som hon hade köpt med sig som en gåva till sina nya färdkamrater, och dess söta doft låg tungt och lockande i luften. Dagen till ära så hade även Guillermo satt sig att äta med dem, något ovanligt, då han vanligtvis tog sina måltider i cockpitten eller maskinrummet, där han spenderade det mesta av sin tid.

”Ja, för Kalifatets muslimer,” svarade Ayesha. ”Vi zensufier, vår hajj är annan. Det inte vara en fysisk resa, utan andlig. Man prova på att leva livet, se alla sorters människor, filosofera över Guds kärlek. Genom att resa mellan stjärnorna, och träffa människor av alla sorter får man se Guds närvaro i alla ting.” Hon stannade upp i sitt tal och drack en klunk vatten. ”Det finns platser många besöka också, platser viktiga för andra troende eller underverk människan skapat.” Ersilia gav henne en fundersam blick, och hon tillade snabbt ”Jag komma inte be er att gör omvägar för mig.”

Ersilia betraktade henne en stund. ”Är det säkert att det är allt?” frågade hon med en misstänksam ton. ”Om du har flytt från någonting eller har problem så är det ingen fara, vi kommer att skydda dig så länge som du har berättat för oss i förväg. Om du ljuger och sätter resten av oss i fara kommer vi att kasta ut dig ur luftslussen. Nå?”

”Nej, jag har inga problem,” svarade Ayesha, och blev bemött av en anklagande blick från Ersilia. ”Vid profeten, nej!”

Ersilia nickade nöjt och fortsatte att äta sin middag. ”Bra. Det är en regel jag har på skeppet; inga lögner mot resten av oss. Lögner har fått bättre skepp än detta att gå på grund.”

Tiden som de spenderade ute i rymdens kalla tomrum gick inte fortare, och Ayesha började känna sig rastlös. Resetiderna mellan himlakroppar var väldiga och den passiviserande känslan av att i nästan två månader inte göra någonting förutom att laga mat klarade hon inte av, så hon drog sig flera timmar om dagen iväg till lastrummet för att öva på sin stridskonst och sin fysiska form. Hennes muskler var starka och smidiga och det var få gram fett under hennes hud. När hon var klädd enklare så kunde den övriga besättningen se att hon nog hade mest muskler av dem alla, men att hon trots det alltid såg lugn och förtroendeingivande ut.

Ayesha behövde anstränga sig för att bli förstådd på nylatin, och när hon talade det dagarna i ända så hände det att hon även började tänka på nylatin. Hon upplevde det som hemskt; hon kunde inte hitta rätt ord nog fort och hela hennes tankegång gick saktare. Hon fick svårt att fokusera sig på annars självklara saker, och djupare tankar tappade hon ord för. Hon uppskattade därför att Ibrahim fanns på skeppet, då de kunde tala arabiska med varandra. Det var på ett sätt som att hon kände sig hemma när de talade; hon kunde återgå till att tala och tänka på sitt modersmål och känna sig som sig själv igen, och då Ibrahim gärna ville tala om allt möjligt från zensufism till hennes liv så kunde hon diskutera sina teorier och observationer med honom.

Så förflöt två månader, plågsamt långsamt och instängt för vissa i besättningen, och alltför snabbt för de andra. Sakta men säkert så vänjde sig resten av besättningen vid Ayesha, och när deras resa hade kommit till ett slut så kände alla att hon var en del av besättningen. Strax före middagen en kväll, då en nyvaken Ayesha stod och rörde om i en stor gryta med gråaktig, puttrande gröt så kunde de höra Guillermos röst som kom ut ur skeppets högtalarsystem.

”Vi är framme,” sade han. ”Vi ligger i omlopp kring Mars, på kurs mot Ares. Har vi tur så kan vi ta oss ner till ytan innan skymningen.”

Slut på del I