il Perso

Ett irriterande tjutande slet Ermo ifrån hans drömlösa sömn och tillbaka till den hårda verkligheten. Han gnuggade bort sömngruset ifrån sina ögon och lade blicken på de blinkande röda siffrorna som krävde hans uppmärksamhet. Det borde vara soluppgång utanför skeppet, och det borde ge honom tid till att dricka kaffe och bli människa innan han var tvungen att börja göra iordning skeppet. Han slog av alarmet på den gamla väckarklockan och sköt sig upp till sittande ställning på sin bädd i maskinrummet. Motorns brummande läte vibrerade genom golvet och luften och fick honom att känna sig till rätta. Il Perso mådde bra, och då kunde han kliva upp i lugn och ro. Hans hjärna startade upp, och det första han kände nu när han kunde tänka klart var att en vild best var instängd i hans urinblåsa, och nu kämpade för att ta sig ut. Då han visste att behovet att besöka latrinen hade framkallats av Silis besök kvällen innan så accepterade han det utan några protester, tog på sig ett par vida byxor med ett dussin fickor, tunga av verktyg, och begav sig barfota för att underkasta sig urinbestens krav. Medan han vandrade ut i lastrummet tog han på sig ett linne som en gång i tiden varit vitt, men nu, som alla hans kläder, hade börjat bära oljiga tecken på hans yrke. När han kommit ut i lastrummet klättrade han snabbt upp för stegen och kom in i köket, där han fyllde och slog på vattenkokaren innan han sprang in på den angränsande latrinen för att släppa ut besten som var fångad i hans blåsa. Efter ett par minuter så spred sig ett betryggande lugn inom honom, och han lämnade nöjt porslinsaltaret. Han bryggde en kanna kaffe och ordnade sig en enkel frukost. Ermo uppskattade ensamheten som den tidiga morgonen erbjöd honom, då han var ensam med skeppet och kunde utföra sina dagliga ritualer i sin egen takt. Han hällde upp en kopp kaffe och inspekterade förnöjt den bruna sörjan. En stark och aningen stickande doft lovade honom att han snart skulle bli människa igen. Lugnt och förnöjt traskade han fram över den kalla metallen till skeppets cockpit, ett rum nästan lika stort som matsalen, där två stolar med kraftiga spännen stod bakom en stor kontrollpanel täckt av hundratals reglage av olika former och storlekar. På väggen och taket framför stolarna och kontrollpanelen hängde ett dussin skärmar som visade skeppets omgivning åt alla håll.

”Vi lyfter om arton minuter,” sade en mörk mansröst från en högtalare. Ermo slog i ner i lugn och ro. Vanligtvis hade han inte ens vaknat när fraktskeppet började lämna planeten, och blev väckt av de andra som saknade gravitationen. Han drack en klunk av det varma kaffe och grimaserade förnöjt åt styrkan.

”Vi lämna Jorden snart?”

Ljudet skrämde Ermo och han vände sig snabbt om. I dörröppningen till cockpitten stod samma kvinna som han tafatt hade försökt hålla sällskap dagen innan och tittade på honom med ett förväntansfullt uttryck som snabbt byttes till förvåning. ”Något fel?”

Han andades ut tungt. ”Du överraskade mig, bara.” Han tog en till klunk av kaffet och samlade sig. ”Jo, vi lämnar Jorden om… sjutton minuter.” När han såg det förväntansfulla ansiktsuttrycket på Ayeshas ansikte så fortsatte han. ”Är det första gången du lämnar planeten?”

Hon nickade. ”Första gången jag lämna mitt hem, det här. Du varit på många planeter?”

”De flesta. Det är bara Venus som jag ännu inte har besökt.” Han drack lite till av den svarta sörjan han hade i sin mugg.

”Vilken är din favorit?”

Guillermo log. ”Ares. Det är en stor rymdstation i omlopp kring Mars. Jag föddes där. Vi från rymden känner oss inte riktigt säkra med äkta gravitation och himmel över huvudet. Så fort jag kommer till en planet så vill jag bara fara vidare. Det är därför jag älskar det här jobbet; vi stannar aldrig, utan det finns alltid någonstans att flyga. Som jag ser det så är det inte målet som är det viktiga, utan resan dit.”

Ayesha stod tyst och tittade på honom, medan hon såg ut att tänka. Ermo tog en djup klunk ifrån det kallnande kaffet och såg muggens botten. ”Har du fått någon frukost?” frågade Ermo, och Ayesha skakade på huvudet som svar. ”Inte jag heller. Kom, vi hinner precis skaffa lite innan skeppet lyfter.”

Ermo kastade snabbt i sig en frukost, och uppmanade en inte lika stressad Ayesha att göra detsamma. ”Du vill inte hålla i kaffe när skeppet lyfter,” försäkrade han Ayesha med ett leende som hon inte riktigt förstod. Hon ville inte vara en dålig gäst, och gjorde som mannen (Guillermo, upprepade hon tyst för sig själv) sade, medan hon sköljde ner måltiden med en stor kopp kaffe; svart som helvetet, starkt som döden och sött som kärleken.

-

Landgångarna hade dragits in i skeppet flera timmar tidigare, och det låg nu ett gigantiskt, skimrande silverägg i den plågade öknen utanför Salt Lake City. Sakta letade sig ett mullrande ljud från skeppets motorer fram, och ljusa lågor började mödosamt trycka metallkolossen uppåt mot himlen. Bobcat Ranger, en ful och obekväm liten cowboy såg som alltid med en stickande sorg i bröstet hur hans enda kontakt, hans enda bevis på en värld utanför Jorden, lämnade dem, och som alltid undrade han ängsligt om det var den sista gången han skulle se det vita skeppet, som nu hade aktiverat sina stora, bakre motorer, och allt snabbare försvann likt en stigande komet i morgonhimmeln. Det bruna dammet som täckte hela den här förbannade kontinenten letade sig i hans näsa och framkallade en nysning, och när han öppnade ögonen igen så kunde han inte hitta den vita fläcken i skyn. En ängslig tanke föreslog att skeppet bara hade varit en hallucination som hans kapakskadade hjärna hade drömt ihop, men han tryckte bort tanken med en bön.

Den här är för dig, Gud, tänkte han och höjde sin skitiga fickplunta mot himlen. Låt det vita skeppet landa igen. Amen och allt sånt. Han vände pluntan upp och ner och drack djupt av det grumligt bruna innehållet som starkt påminde om diesel i smaken. Han grimaserade och tog en till klunk för att skölja ner den första. Inte helt nöjd med resultatet så tog han en mindre klunk från en annan plunta och kände sig nöjd. Risbrännvinet må ha varit dyrare och svagare, men inget smakade riktigt lika fint som äkta amerikanskt risvin.

Gud, kommer inte skeppet tillbaka, så kommer jag att leta upp dig och köra en kniv i arslet på dig.

-

Ayesha hade gjort som Guillermo och spänt fast sig ordentligt i en av stolarna i cockpiten, något hon var tacksam över när gravitationen försökte hindra skeppet från att trycka sig genom de atmosfäriska lagren. Hon hade aldrig varit uppe i luften tidigare, och satt nu nära panik. Hon hyperventilerade, mumlade böner mellan andetagen och kramade fast sig i den kalla metallfåtöljen så gott hon kunde. Guillermo satt däremot förvånansvärt lugnt och andades i normal takt, med ett nästan osynligt leende och stängda ögon.

”De andra vara fastspända?!” vrålade Ayesha ut, och märkte att ljudet inte alls var så högt att hon hade behövt höja rösten.

Ermo ryckte på axlarna. ”Kanske,” svarade han lugnt. ”Il Persos gravitation kanske låter dem sova lugnt, men vi märker snart om någon ropar till.”

Ayesha blev föga lugnad av hans osäkerhet, och fortsatte med att klamra sig fast i stolen. Det kändes på ett sätt som en smärre evighet, men samtidigt så kändes det som att bara ett par sekunder hade passerat. Snabbare än hon hade trott så upphörde trycket, och någonting som liknade normal gravitation tog dess plats. Hon spände snabbt upp de tryckande bältena, och kom på fötter. Det svartnade för ögonen i några sekunder och hon föll nästan innan blodet åter igen nådde upp till hennes huvud. Hjärtat slog så fort att hon trodde att det skulle spränga hennes bröst, hon hyperventilerade, kände ett tryckande behov av att kasta upp den lilla frukost hon hade fått i sig, och  kände sig så otroligt levande, som om en eld som hotade att äta upp henne brann i hennes inre. Sakta lugnade hon ner sig, men kände samma energi fortfarande uppfylla henne.

Kan det vara..? Hon tittade vilt ner på Guillermo som satt med det där smala, gäckande, stiliga och förbannade leendet på läpparna. ”Vi är nu utanför Jordens atmosfär, fröken. Välkommen till mitt hem.”

”Jag tacka dig för lektionen,” sade hon snabbt. Guru? Nej, nej. Kanske. Inte än. ”Om du ursäkta, jag gå meditera över det här.”

Guillermo nickade lätt åt henne, och vände sig mot kontrollpanelen. ”Detta är il Perso,” sade han in i en mikrofon. ”Vi begär tillstånd att få lyfta.”

”il Perso, du har klartecken att lyfta. Må Gud lysa upp rymdens mörker.”

”Må ni aldrig få slut bränsle.” Han tog skeppet genom de öppna hangardörrarna och ut i det oändliga mörkret som låg framför honom. Sakta men säkert kände han hur den konstgjorda gravitationen tappade greppet om honom och han snart var omfamnad av den viktlösa rymdens tomma, kalla mörker. Han kontrollerade skeppets värden ännu en gång, fällde ut skeppets solsegel och ställde kursen mot Mars. Han lutade sig bak i stolen, blundade och kände att han äntligen hade kommit hem.