il Perso

Jaque låg i sin bädd och strök under stycken i en ny Det infosocialistiska manifestet, passager som han hade läst hundratals gånger och kunde recitera utantill. Hans trötta gamla ögon passerade över de bekanta paragraferna, och en bläckpenna strök under samma ord som den gjort dussintals gånger tidigare.

Gör du egentligen någon skillnad? Frågade en röst inne i hans huvud som alltid. Revolutionen kommer aldrig leda till annat än en förtryckarstat som Hellasrepubliken. Tror du ens det är någon som bryr sig om böckerna du ger dem?

Han fortsatte att undermedvetet stryka under stycken i boken, medan han förde samma poänglösa diskussion med sin cyniska sida som han gjort så många gånger tidigare, utan att komma någon vart i argumenten.

Du kämpar i onödan. Finns det egentligen någon mening med ditt liv?

Frågan träffade honom rakt i hjärtat, för han kunde inte hitta ett svar som övertygade honom själv. Han lade undan boken, släckte lampan och lät sig uppfyllas av det enda som höll igång honom: hoppet. Han stängde ögonen och drömde om ett bättre solsystem.

-

Ibrahim låg vaken och stirrade upp i taket på sitt mörka rum, och försökte driva ut tankarna på syster Ayesha, nej, syster al-Mayram, ur huvudet. Hon var en de vackraste kvinnor han sett, och hon hade ett leende som fick hans mage att fyllas av fjärilar som ville fly. Hennes röst var som honung och hennes ögon som dadlar…

Han försökte frenetiskt att koncentrera sig på morgondagen, då de skulle ut i rymden, då han kanske skulle bli tvungen att tala bort vakter, då han skulle behöva all sömn han kunde få, och då han äntligen skulle få se vackra Ayesha igen…

Han slog sig själv i pannan, vände sig om och försökte att koncentrera sig på att tyst läsa upp hadither, som också bara ledde honom tillbaka till tankar om sköna Ayesha igen. Han vred på sig i många timmar innan han till slut somnade.

-

Ayesha satt på huk i sin hytt igen, försjunken i muraqaba, och försökte resonera kring kaptenens ovilja att visa kärlek och broderlighet. Hennes guru hade skickat med henne en gåva, som han hade sagt att hon skulle packa upp när hon funnit ett skepp. Hon tog fram presenten, ett litet paket inslaget i en svart sidensjal, och började knyta upp sjalen. Det hon såg inuti skänkte henne ett leende. På det svarta sidenet låg en helt ny uppsättning tarotkort. Hon lade bort de två meningslösa korten och blandade de resterande sjuttioåtta. Hon vände upp det första kortet, det som representerade den frågande, henne. På kortet stod XII – Den hängde. Hon log. Den hängde befann sig mellan två stadier, han var lugnet som uppstår mellan två perioder i ens liv. Förändring var på väg, men det visste hon redan. Lättad lade hon sakta upp nio kort till, och spenderade en lång tid med att utläsa deras mening.

-

Efter att ha legat i sängen en lång stund så gav Sili upp med att försöka sova, och satte sig upp i sin bädd. Hennes hytt, kaptenens, var större än de andras, och var på den övre våningen i skeppet. Hytten i sig var intetsägande, och innehöll få speciellt personliga ägodelar som skvallrade om vem som bodde där inne. Hon tittade på sitt fickur och märkte att det var mitt i natten och att hangarskeppet skulle lyfta om bara några timmar. Hon var trött, men huvudet var fullt av tankar som löpte fram och tillbaka utan att hon egentligen kom fram till något i sitt funderande, och hon kunde inte somna. Hon var klädd i en kortare särk och underbyxor, och virade en stor, svart-vit-rutig sjal runt sina höfter som en kjol och fäste den med en brosch. Det var en del av den, av kalifatet inspirerade, modetrend som hade börjat sprida sig bland de icke-adliga i de Jovianska rikena, och som adeln försökte stoppa. Hon stoppade ner fötterna i ett par tofflor innan hon vandrade ut ur sin hytt. Hon vandrade ut till matplatsen, ett avlångt rum med ett runt bord där det fanns plats för tio personer. Tätt intill bordet var köket och matförrådet, och hon gick dit och tog sig ett glas vatten. Två dörrar ledde ut ur rummet, en bak i lastrummet och en fram till bryggan. Hon tog dörren som ledde till lastrummet och kom ut på avsatsen som gick runt rummet, och klättrade ner för en stege längs väggen. Väl nere gick hon in genom en dörr som låg under den hon kommit ut ur, och kom in i en smal korridor som fortsatte framåt mot hytterna och vek av till höger till maskinrummet. Hon tog till höger, och gången slutade i en tjock järndörr, bakom vilken hon kunde höra brummandet från skeppets fusionspulsmotor. Hon öppnade den tjocka dörren och kom in i ett rum som mer eller mindre helt fylldes av en stor apparatur hon inte förstod sig på. Inne i rummet var det mycket varmare än i resten av skeppet, och hon kände hur svetten började krypa fram i nacken. Längs ena väggen låg en madrass från vilken Guillermo tittade mot henne. Hon stängde dörren bakom sig och började gå fram mot honom.

”Hård dag?” frågade han, med ett leende. ”Jag hörde från Bram att du körde bort ett ungt par.”

Hon ryckte på axlarna och drog av sig sin särk. Den varma luften inne i maskinrummet omfamnade hennes blottade bröst. ”Du vet hur det är,” sade hon med en uppgiven ton. Hon vandrade fram till bädden och tog under tiden bort broschen för att låta sjalen falla till golvet.

-

Sili tittade upp i taket på maskinrummet. Både hennes och Ermos nakna kroppar var täckta av svett, delvis från deras aktiviteter och delvis från värmen i rummet, och hennes sinne var nu mycket närmare sömnen.

”Jag tror,” sade Sili, uppfylld av post-orgasmisk klarhet och nikotin från en cigarill i hennes vänsterhand, ”att Ayesha kan medföra många ändringar för oss.”

”Jaså?” frågade Ermo trött, med ett lite för nöjt leende på läpparna. ”Varför tog du ombord henne, egentligen?”

Sili tog ett djupt bloss och log mot honom. ”För att hon jobbar gratis.” Bägge brast ut i skratt några sekunder. ”Men jag tror vi kan ha användning för henne. Det är många dörrar som kan öppna sig om vi har en pilgrim med oss…”

”Och ännu fler som kan stängas.”

”Det är sant.” Sili tog ännu ett djupt bloss och andades lugnt ut röken. ”Men jag är ganska säker på att jag gjorde rätt val.”

”Bara ganska?” gäspade Ermo trött fram.

Sili ryckte på axlarna. ”Bara Gud vet säkert.”

”Mhm,” gäspade Ermo fram. Han vände sig om, och gled snabbt in i sömnens famn, omvaggad av motorns brummande vaggvisa. Sili behöll resten av sin nyvunna visdom för sig själv och rökte färdigt sin cigarill, varefter hon vandrade upp till sin egen hytt och somnade innan hennes huvud ens hade rört vid kudden.