il Perso

Ersilia tittade på sitt fickur, och muttrade lite för sig själv medan hon otåligt vandrade runt i lastrummet. Det var över två timmar sedan de hade gjort upp om affären, och de hade ännu inte kommit för att byta varorna. Hon började bli allt mer orolig för att någonting hänt med säljarna, eller att de lurat dem, vilket Sili inte hade råd med; utan en last kapak skulle de få gå hungriga. De två stolarna stod kvar i lastrummet, och i den ena satt Jaque och läste genom ett par små, runda läsglasögon som vilade högt på hans näsrygg. Sili slog sig ner mitt emot honom och märkte, som hon antagit, att Jaque satt och strök under intressanta stycken i Det infosocialistiska manifestet: Den materialistiska dialektikens applicering. Han hade gjort det till en vana att stryka under de stycken han ansåg vara viktiga och ge böcker till fattiga som de träffade på under sina resor. Boken var alldeles ny, och Sili misstänkte att han hade ett dussin likadana i sin hytt.

”De kommer snart,” intygade Jaque lugnt, utan att titta upp från boken.

”Jag hoppas det,” sade Sili, och fick bara tystnad som svar. Hon fiskade upp ett cigarilletui av blank metall ur en av innerfickorna på sin sin läderrock och tände en. Hon tog ett djupt bloss och lät nikotinet lugna hennes hammrande hjärta. Det hade inte samma starka effekt som kapak, men hon kunde inte röka bort sitt skarpa sinne innan en affärssituation, oavsett hur trivial den må verka. Allt för många handlare hade förlorat sina liv så. Jaque lade undan sin bok och stoppade en pipa, som han snart satt och bolmade med. Han såg ut som en snäll farbror som skulle berätta en saga, där han satt med en bok i knät, flint och läsglasögon och en pipa som stack ut ur hans grånande helskägg. Det var svårt att tro att han hade förtjänat sitt republikanska medborgarskap genom sju år i Främlingslegionen och hade tappat räkningen på hur många personer han hade bragt om livet.

De rökte i tystnad, och otålig som hon var tog Sili ännu en titt på sitt fickur; det hade bara gått några minuter, men hon började bli trött på att vänta. Hon gäspade omedvetet och började överväga att knyta sig. Imorgon lämnade hangarskeppet Jorden, och de begav sig emot Mars. Om de hade otur så skulle vakterna besluta sig för att kolla just hennes skepp, och i så fall skulle hon behöva vara utvilad för att smidigt kunna förhandla ner priset på deras mutor.

”Kapten,” sade Jaque och nickade mot en grupp på fyra människor som kom gående mot skeppet med en kärra på vilken det stod tre trälådor och två gastuber. Sili log snabbt emot Jaque, ställde sig upp, kastade det lilla som var kvar av cigarillen och vandrade fram till ingången med ett ansträngt leende på hennes läppar.

-

Ayesha al-Mayram satt på huk på golvet av den hytt hon blivit tilldelad. Det var ett litet rum som fick plats för lite mer än en bädd och en garderob, någonting som ändå var en större lyx än den hon vant sig vid under sina år som mujaheddin. Hon satt försunken i muraqaba, den meditation som hon fått lära sig av sin guru. Hon hade ännu inte fullt lärt sig hur hon skulle öppna sitt inre öga utan hjälp av kapak, men hon försökte komma underfund med situationen hon hamnat i. Hon hade gjort som hennes guru hade sagt, och funnit ett skepp med icke-troende. Nu skulle hon resa med dem, och det skulle hjälpa henne förstå världen, Gud och hennes roll. Hon undrade om hon var stark nog för att uthärda påfrestningarna? Skulle hon falla lika djupt ner i fördärvet som de runt henne, eller skulle hon genom dessa otroende lära sig hur hon till fullo utplåna sig själv i Guds ära?

En knackning på dörren störde hennes koncentration. Hon tog ett djupt andetag och svarade på bruten nylatin. ”Kom in.”

Den kraftiga metalldörren gled upp utåt, och i dörröppningen stod broder Ibrahim med ett leende på läpparna. ”Kom, syster,” sade han på arabiska, ”det är dags att jobba.”

-

Sili stod i öppningen till lastrummet och inväntade deras besökare. Mannen som hade fört deras talan när de mötts tidigare visade sig vara en ärrad och sliten gammal herre med en lapp för det vänstra ögat. Med honom gick ett ungt par som såg ut att vara syskon och ännu inte blivit ärrade av sitt yrke. Den sista var en lång herre som föll in någonstans mellan de andra i utseende. Sili bad dem ta in lasten i skeppet, vilket de också gjorde. När hon vände sig om för att gå in i skeppet så såg hon hur Bram och Ayesha stod uppe på avsatsen som gick längs väggarna på skeppets övervåning och hade tagit positioner på varsin sida om ingången, med skyddsmasker hängande runt sina halsar.

”Jaque, stänger du dörren?” frågade Sili, och fick ett tyst nickande som svar. Jaque tryckte på knappen som fick dörren att stängas, och plockade därefter upp två skyddsmasker och kastade en till Sili. Den anlända gruppen tittade lite förvånat mellan varandra.

”Ni trodde väl inte att vi skulle betala er utan att kontrollera varorna?” frågade Sili med ett spår av hån i rösten. ”Har ni inte med er skyddsmasker så har vi en till övers.”

Den ärrade mannen viftade bort erbjudandet. ”Öppna bara, vi är vana.”

Jaque bröt med en kofot upp den första av de tre lådorna, som var fylld med ett grönbruna ulliknande material; kapakmögel. Sili stack ner sin vänsterarm i lådan och grävde runt i den. Hon tog nöjt upp armen, och proceduren upprepades med ännu en låda innehållande kapakmögel. Den tredje lådan innehöll någonting som såg ut som ljusbruna rankor av varierande tjocklek, roten från vilken växten fått sitt andra namn; djävulsrot. Även den lådans innehåll föll Sili i smaken, och hon vände sig mot säljarna.

”De där,” sade hon och pekade mot gastuberna, ”behöver vi inte kontrollera just nu. Vi får lita på ert goda ord och vilja att inte skaffa fiender att de innehåller sporer, som ni sagt.”

Gruppen med säljare vred lite obekvämt på sig och det unga paret skrattade nervöst, osäkra på om det var ett skämt eller ej. ”Vår betalning?” frågade den ärrade mannen.

”Naturligtvis,” sade Sili och pekade mot en förbränningsmotor som stod bredvid en avlång, mattsvart låda med grova spännen . ”Jaque, vill du demonstrera?”

Jaque öppnade lådan och avslöjade fyra gevär som låg däri. Då de inte var ihopsvetsade av metallskrot så skulle de i Amerika anses vara av ypperlig kvalitet och kunna göra en säljare rik. I Elysium, däremot, var det det billigaste geväret man kunde hitta. Jaque tog upp ett gevär, och mantlade det. Förutom den ärrade mannen så började besökarna titta nervöst mellan varandra. Jaque lade an geväret, och skjöt. Smällen från geväret ekade genom skeppet, och samtliga kände att de gärna hade haft ett par hörselskydd. Kulan hade gått in i en tjock träbit som stod uppställd mot den bortre väggen. Jaque upprepade proceduren med varje gevär, och efter varje skott så kände de återigen att hörselskydd hade varit uppskattade. När Jaque hade stängt in alla gevär i sin låda och Ersilia kände att hennes hörsel hade återgått till normala nivåer så vände hon sig mot säljarna och plockade upp en stor penningpung i grovt linne.

”Trettiotusen floriner, som vi kommit överens om. Antar ni den andra utrustningen?”

Den ärrade mannen nickade. ”Det gör vi, men vi har ett annat förslag.”

Sili höjde ett ögonbryn. Det var få saker hon hatade så mycket som folk som försökte omförhandla priset i sista stund. Nu skulle de kräva fler gevär, och mer pengar. ”Låt höra,” sade hon kallt.

”Jo, du förstår…” började den ärrade gubben osäkert. ”Dessa två,” han gestikulerade åt det unga paret, ”de är rena barnen, de förtjänar inte det här livet. Kan ni inte ta dem med er?”

Sili gav honom en trött blick. ”Nej. Vi hade en överenskommelse, och den kommer jag följa.”

”Men snälla,” sade den unga damen och steg fram. Hennes röst var stark, men samtidigt ljus. ”Vi har vår egen mat med oss, vi håller oss till oss själva. Släpp av oss i nästa hamn, var det än är, så är vi nöjda. Och innan dess kan vi hjälpa er!”

Sili synade henne upp och ner. Hon var en vacker ung flicka, och skulle säkert falla många män i Elysium i smaken. Hon talade med pondus. Om hon bara var smart och kunde spela det sociala spelet så skulle hon säkert kunna gifta in sig någon lägre adelsfamilj, och Ersilia skulle kunna lära henne hur. ”Enda sättet ni kan hjälpa oss är genom att ha en last redo att sälja nästa gång vi landar här. Vi har varken tid eller plats för fripassagerare.”

Hon kastade säcken med floriner till flickan, som såg på den uppgivet. Den unga pojken gick fram för att trösta henne. Jaque och Ersilia började, med hjälp från de två andra männen hos säljarna att lasta av kapaken från deras kärra och lasta på motorn och lådan med gevären. När transaktionen var färdig fällde de ner luckan och släppte iväg besökarna.