il Perso

En välkommen, svalkande vind sköljde över Sili, Ibrahim och Jaque när de vandrade ut genom en av portarna i Salt Lake Citys stadsmur, ett av de mest imponerande byggena i den kända galaxen. Den var nästan fem meter hög och flera meter bred, och var grundligt och noggrant byggd av allt som byggarna hade kunnat komma över; metallbalkar från fallna hus stod upp ur marken för att ge den stabilitet, och mellan dessa hade det placerats stenar, trä och delar av gamla bilar, maskiner och hus med hjälp av cement, murbruk, lera, och spik svetsats ihop en ett stort solitt block som var lika orörligt som tio stridsvagnar. Den såg inte mycket ut för världen, men den höll ihop såpass bra mot vindar och anfall att många misstänkte att en högre makt hade varit inblandad i dess bygge. Ett par stora dubbelportar som huvudsakligen bestod av hopsvetsade bildörrar och järnskrot stod öppna och släppte ut trion i den nya delen av staden. Innanför stadsmuren fanns arkologin och gamla metalltorn som inhyste väl så många invånare och affärer. Utanför stadsmuren fortsatte staden lika långt till, men där stod det trähus som var byggda i den stil då Amerika var vilt, som det var även nu. Ingen visste riktigt varför, men ganska samtidigt började alla evangelistiska predikanter predika att de skulle sträva att återvända till den tiden, då folket var ärligt och gudfruktigt, och helt plötsligt hade alla hus börjat byggas i den gamla stilen, med breda gator där trähusen med flera våningar och alterner stod på bägge sidor om vägen, fast nu med el- och telefonledningar som hängde mellan husen övervåningar och elektriska facklor som lyste upp natten.

Trion vandrade norrut, mot hamnen, som egentligen bara bestod av ett stort, ledigt fält där ett stort hangarskepp landade i en vecka eller så, innan det flög upp i omlopp och väntade i två veckor innan det for ner till Jorden igen. Jordens gravitation, som de flesta planeters, var alltför hög för att ett litet skepp skulle ha råd att lyfta och landa helt själv, och därför fungerade dessa flygande hangarer som en transport för handelsskepp som il Perso.

De vandrade i tystnad ut genom staden, och passerade salonger där hästar stod knutna vid en ho utanför, sida vid sida med bilar som var antingen helt hembyggda eller hopsvetsade av ett dussin olika bilar. Bredvid dessa salonger var det inte ovanligt att det på en låda stod en predikant och läste ur det nya testamentet för en intresserad skara. Träskyltar ovanför husdörrar informerade förbipasserande att man kunde köpa antingen begagnade fordon, verktyg, vapen, kläder och allting annat som kunde säljas begagnat. De som faktiskt hade nyproducerade saker höll sig innanför stadsmuren, och oftast inne i arkologin. Trion kom ut ur staden och vandrade några hundra meter på ett tomt ökenfält innan de kom fram till hamnen. Skeppet var massivt, tvåhundra meter högt och tre gånger så långt, och såg ut ungefär som ett tillplattat ägg. Det var byggt av blank metall som ännu inte hade hunnit bli speciellt påverkat av dammet och hundratals luckor i olika storlekar var öppnade i skeppet ur vilka det sträckte sig landgångar ner till marken. På marken runt hamnen fanns det enkla stånd, drivna av både sådana som bodde i Salt Lake och de som kom ner till Jorden för att sälja till andra rymdfarare såväl som till lokalbefolkningen. Trion vandrade lugnt genom massorna av rymdfarare och de som hoppades på att ta sig från Jorden, då och då hälsandes på andra rymdfarare som de kände sedan tidigare. Deras vandring tog slut vid landgången märkt D – den som ledde upp till det fjärde däcket för mindre skepp. Den var fyra meter bred, och uppdelad i två rullband, ett som sakta rullade in i skeppet och ett som rullade ut ur det. De ställde sig på bandet som ledde in i skeppet och njöt av utsikten medan de fraktades uppåt. De mötte andra grupper som var i full färd med att både frakta in och ut last, och efter några minuter kom de in i en korridor bredare än landgången, och med högt till tak. De svängde av mot hangarblock A, och kom in i en stor hangar där två dussin rymdskepp av alla de former trängdes om plats.

”Har ni era pistoler?” frågade Sili tyst, till vilket bägge männen nickade som svar. ”Ha dem nära er, utifall den här besökaren skapar trubbel eller är en släkting.”

”Är det inte dags att hitta ett bättre slang för polis än släkting?” frågade Ibrahim. ”Någonting på tianyu, kanske, så vi är hand i hand med andra rymdfarare?”

Sili ryckte på axlarna. ”Vi tar det senare, Bram. Vi har en besökare, om du kommer ihåg?”

Bram gav ett väl intränat leende som svar och de tre började leta sig fram emot dockplats 14. Efter några minuters vandrande genom den varma hangaren lade de ögonen på il Perso, ett ganska litet rymdskepp, inte mer än trettio meter långt och tjugo meter brett vid dess bredaste ställe. Färgen hade en gång i tiden varit mörkt blå, men hade under åren slitits till en sorts rostbrun färg som täckte såpass bra att ingen hade kunnat gissa att skeppet någonsin hade varit någon annan färg. Det stod tyst på ett halvdussin metalliska fötter, och hade den breda änden mot dem utan att någon av ingångarna var öppna. Sili tog fram sin radio.

”il Perso, il Perso,” sade hon med något som nästan lät som oro i rösten.

”il Perso, kom,” svarade Ermo snabbt.

”Vi står utanför. Släpper du in oss?”

”Uppfattat, vi är i lastrummet.”

Efter lite mindre än en minut öppnade sig framför de tre en lucka som sträckte sig över hela den breda ändan av skeppet som ganska snabbt hade sänkt sig till marken och blivit en landgång. I öppningen stod Guillermo Enzo, en normalbyggd ung man klädd i ett par oljefläckade byxor med ett dussin fickor fyllda med verktyg. Han hade ett lika smutsigt linne och blont hår som var fastknutet i en hästsvans som nådde till mellan hans skulderblad. Hans skägglösa ansikte pryddes av ett vinnande leende.

”Välkommen tillbaka,” sade han på perfekt nylatin. ”Vad jag förstår har allt gått bra?”

”Senare, Ermo,” svarade Sili och började vandra upp i det stora, ganska tomma lastutrymmet. ”Vi hade en besökare?”

Ermo nickade över axeln, mot en figur klädd i brunt och vitt som ställde sig upp ur en stol. Ett mörkt, nästan svart, kvinnoansikte vände sig mot de nyanlända och fäste sin blick vid Sili. Hon hade en kraftig, lädermantel som hade färgats gulbrun av dammet fäst med ett spänne över ena axeln, och under den en fotsida vit särk med guldbroderier kring ärmsluten och fotslutet och som var fäst med ett brett, guldfärgat band kring hennes midja. Runt huvudet bar hon en vit slöja med guldkant som dolde hennes hals och hår och bara visade hennes smala ansikte i vilka det satt ett par smala ögon som var lika mörka och outgrundliga som den arabiska natten. I sin högra hand höll hon en trästav vars övre ände var inlindat i smutsigt tyg och bredvid henne låg en stor ryggsäck.

”Du vara kapten för skeppet?” frågade hon på dålig nylatin med en bred arabisk brytning.

Sili nickade. ”Vi ska tala alldeles strax,” sade hon, och vände sig sedan mot Ermo. ”Ta ut motorn ur gaffelbilen. Du har 20 minuter på dig. Jaque, hjälp honom.”

Ermo öppnade munnen för att fråga varför, men Sili gav honom en blick som informerade honom om att det var onödigt och inte skulle förändra någonting. Ermo och Jaque vandrade iväg, och Sili och Bram vandrade mot den främmande kvinnan.

”Jag är Ersilia Bertoni,” sade Sili och sträckte fram handen mot kvinnan, ”kapten för il Perso, det här skeppet.”

Kvinnan nickade och tog hennes hand. ”Jag vara Ayesha al-Mayram. Jag önska resa med er.”

Sili nickade och satte sig ned i en av de två stolar som fanns, och gestikulerade åt kvinnan som kallade sig Ayesha att sätta sig i den andra, vilket hon gjorde. När hon satte sig märkte Sili att kvinnan under sin långa särk bar ett par rediga kängor med en ordentlig stålhätta.

”Du förstår att en resa inte är gratis,” sade Sili, ”men om du har pengar kan vi ta dig vart du än vill fara. Tyvärr är vår nästan destination redan bestämd att vara Mars.”

Kvinnan skakade på huvudet och fortsatte på sin brutna nylatin. ”Jag inte söka resa till mål. Jag önska resa med er.”

Sili tittade förvirrat mot Bram och gestikulerade åt honom att tala, varefter han började konversera med kvinnan på fläckfri arabiska, något hon talade fort och utan problem. Sili förstod några enstaka ord emellanåt, men orkade inte försöka pussla ihop något sammanhang. Efter några minuter gestikulerade Bram åt Sili att de skulle gå en bit avsides.

”Hon är zensufier,” viskade han fram på nylatin. ”Hon säger att hon varit mujaheddin, skyddat pilgrimer, fram till nu, och nu har beslutat sig för att ge ut på sin egen hajj, pilgrimsfärd.”

”Hon är alltså utfattig.”

Bram nickade. ”Hon vill resa med oss. Hennes lärare i Medina sade åt henne att hitta några som oss och resa medtrevlig överenskommelse dem, att hon då skulle förstå livet bättre.” Han ryckte på axlarna. ”Jag vet inte riktigt, jag kan väldigt lite om zensufism.”

Sili tittade otåligt mot Bram. ”Och varför ska jag bara inte kasta av henne nu?”

Bram log. ”Hon säger att hon, i utbyte mot att vi blir hennes mujaheddin, kommer att jobba precis som oss andra, men inte kräva någon betalning utom mat och vatten, samt att vi ger henne tid att besöka pilgrimsmål vid möjlighet.”

Sili besvarade Brams leende. ”Det låter som en god affär. Kom.”

Då de vandrade tillbaka mot kvinnan slogs Sili av en tanke. ”Hennes lärare i Medina? Är inte zensufierna förföljda i Kalifatet?”

Bram ryckte på axlarna. ”Såvitt jag vet.”

De kom fram till kvinnan, och Sili satte i stolen mitt emot henne. ”Det låter som en bra överenskommelse du har föreslagit. Men varför skulle vi behöva dig?”

Kvinnan nickade i takt med att Sili talade, och när hon hade talat klart stängde hon ögonen och andades in djupt. Hon ställde sig upp innan Sili hann blinka, och med ett högt metalliskt ljud flög stolen hon satt på iväg genom lastrummet. Både Silis och Brams ögon sökte sig efter stolen i en hundradel, och när Sili tittade tillbaka mot kvinnan såg hon något metalliskt som glänste till och försvann bakom henne när hon snurrade ett varv. Hon hörde ett vinande ovanför sitt huvud, och duckade instinktivt, och tittade upp mot Bram som stod alldeles blick stilla och andades fort. Kvinnans trästav hade plötsligt ett skinande huggspjutshuvud istället för att vara täckt av tyg, och klingan vilade bredvid Brams strupe. Sili såg någonting mörkt i ögonvrån och märkte att kvinnan med vänster arm pekade en revolver mot hennes ansikte. Det hela hade inte tagit mer än några sekunder, och Silis hjärta slog alldeles för fort för dess eget bästa. Kvinnans ansikte var orörligt och känslolöst när hon stirrade mot Bram. De stod så utan att röra sig i vad som kändes som en evighet innan det att kvinnan lugnt riktade bort vapnen, stoppade in revolvern under sin mantel, släppte spjutet bredvid henne på golvet och korsade sina armar.

”Sannerligen,” sade Sili och försökte lugna ner sin andning och dölja alla tecken på att hon blivit berörd, ”imponerande. Verkligen. Inte sant, Bram?”

Han nickade till svar och svalde tungt. Kvinnan verkade nöjd och log mot dem. ”Mars låta väldigt bra. Allt jag äga vara med mig. Jag kan lämna Jorden nu, om det behöva.”

Sili samlade sig, och log ett menande leende mot Bram. ”Bram, visar du vår nya besättningsmedlem till hennes rum? Namnet var Ayesha?”

Kvinnan nickade, ställde sig upp och samlade på sig sina saker. Bram som nu också hade samlat sig ledde in henne i en liten korridor som tog dem djupare in i skeppet.