il Perso

“Hm…” sade en kvinnlig röst betänksamt. Hon höll i sin vänsta hand någonting som närmast kunde liknas vid en hård, soltorkad boll grönbrun ull. Hon lyfte den framför sina ögon och inspekterade den noggrannt, klämde på den för att känna på dess konsistens, drog lite lätt i den med andra handen för att se om den gick isär, vilket den började göra.

“Hm…” sade kvinnan åter en gång till. Hon skulle ha lyft den till näsan för att lukta, om det inte vore för att hon, precis som de andra sex som stod med henne i det lilla, mörka rummet i Salt Lake Citys underjord bar ordentliga skyddsmasker som helt innestängde ansiktet, och gjorde det väldigt svårt att känna någon doft. Det stod två män bakom henne, en nästan lika liten som henne och en som var nästan två huvuden längre och dubbelt så bred. Mitt emot dem stod fyra personer som såg ut att vara av olika åldrar och kön, som hade gemensamt att deras kläder var gamla, slitna, dammiga och mycket säkert sydda av dem själva. Mellan de två grupperna stod det en öppen trälåda ungefär en kubikmeter stor som var full till bredden av likadan grönbrun, soltorkad ull som det kvinnan höll i handen.

Kvinnan såg hur den andra gruppen blev nervösa genom de små rörelserna i ansiktet genom skyddsmaskslinserna, hur de tittade på varandra nervöst, hur de ändrande vikt mellan benen lite för ofta. Hon log, men utan att det nådde hennes ögon. De har aldrig sålt till en skyttel tidigare, tänkte kvinnan förnöjt. Utmärkt.

Hon kastade tillbaka den lilla bollen av grönbrun ull i den större lådan.

“Det är inte kapak av den bästa kvaliteten,” sade hon med en viss uppgivenhet i rösten, “men det går att sälja. Jag kan erbjuda er tjugofemtusen floriner för allt.” Hon nickade emot två lådor till och två gasflaskor som stod i ett hörn bakom den andra gruppen människor. De andra tittade mellan varandra.

“Har ni en förbränningsmotor?” frågade en av figurerna, mannen som verkade ha tagit ledningen. Hans röst var ett sprucket kraxande framkallat av ett hårt liv bestående av tobak, kapak och bourbon i stora mängder. “Vi skulle behöva en till våran bil. Och gevär, ett var. Samt trettiofemtusen floriner.”

Kvinnan vände sig mot sina kompanjoner, och de böjde sig in för att kunna viska mellan varandra utan att höra någonting.

“Vilket väder det är här nere,” viskade kvinnan fram lugnt.

“Fasansfullt,” svarade den kortare mannen, med en lätt arabisk brytning, medan den stora mannen bara nickade. “Jag skulle föredra till och med ett rymdskepp framför den här gudsförgätna planeten.”

“Just ja,” sade kvinnan till den stora mannen, “visade jag dig någonsin min favoritkrog i Elysium?”

“Nej, tyvärr inte,” svarade han en lätt fransk brytning.

“Synd det, påminn mig nästa gång vi lägger ankar i dess hamn… Vilket borde bli om två månader, om vi har tur.”

“Aj aj, kapten.”

“Det här borde ha varit nog länge för att göra dem obekväma?”

Bägge männen nickade, och de vände sig om mot den andra gruppen människor.

“Det är knappast kapak av den högsta kvaliteten ni säljer oss. En motor och gevär ska vi kunna skaffa. Men inte mer än tjugotusen.”

“Trettiotvå.”

“Tjugotvå.”

Kvinnan såg hur mannens ansikte spändes bakom skyddsmasken. “Trettioen,” sade han.

“Tjugofyra,” svarade kvinnan.

“Trettio, en rund siffra.”

“Tjugofem, också rund.”

“Tjugosju.”

“Tjugosex,” sköt kvinnan in innan mannen hade talat färdigt.

“Trettio,” sade han lika fort.

“Överrenskommet,” sade kvinnan åter lika fort, och sträckte fram sin hand mot den överraskade mannen, som snabbt återfick sitt mentala fotfäste och skakade den.

“Hangar DA-14, skeppsnamn il Perso,” sade hon.”Kom dit med varorna så snart som möjligt. Inom en timme har vi ställt i ordning er betalning för enkel och diskret bortförsel.”

Mannen nickade och gestikulerade med sin vänsterhand mot dörren. Han upprepade hangarbeteckningen tyst för sig själv, och kvinnan och de två männen med henne vände sig och gick.

Utanför det lilla rummet bredde Salt Lake Citys underjord ut sig. De vandrade in i en större tunnel som hade likadana dörrar som den de kommit ut ur på bägge sidorna, och andra mindre tunnlar som korsade den hejvilt. Inhugget i stenen var lamphållare på vilka det hängde elektriska lampor, oljelampor och facklor, som alla misslyckades med att helt hålla borta mörkret, och istället tjänade som små ljuskällor mitt i allting. Det var en bred tunnel med högt till tak, och de tre vandrade lugnt framåt, ännu med skyddsmaskerna på huvudet. Det rörde sig ganska mycket folk i tunnlarna, huvudsakligen unga människor, och de äldre såg alltför härjade ut för att man skulle kunna misstänka att de hade någon familj. Gruppen gissade att de flesta var någon kombination av cowboys, prostituerade och narkomaner. Ovanför många av dörrarna som fanns i gången fanns det uppsatta skyltar som med dålig stavning upplyste förbipasserande att man kunde finna sinnespåverkade drycker och lättklädda, dansande damer. Även om det inte skyltades så märkte man snabbt om man vandrade in genom en av dörrarna att det fanns annat än drycker som var sinnespåverkande och att damerna för en slant kunde göra mer än att bara dansa.

De vandrade i tystnad in genom en av dörrarna och fann sig inne i ett stort rum i ett av de gamla metalltornen som hade stått där sedan innan Katastrofen. Marken var täckt av det gulbruna dammet som täckte allting på hela den här förbannade kontinenten och väggarna hade sedan många år tilbaka blivit missfärgade av sot, tobaksrök och det evigt närvarande dammet. Rakt framför dem var ett par smutsiga metalldörrar som dolde en hiss, och bredvid den en trappa som ledde uppåt i husen. Kvinnan tryckte på knappen som kallade hissen och ett svagt grönt sken dykte upp kring knappen. Efter en stund öppnade sig dörren, och de klev in i en liten smutsig hiss. Den kortare mannen tyckte in knappen som det nu var ett G målat på, och under gnisslande protester började hissen ta dem upp mot marknivå.

Snart stannade hissen och de fann sig i ett likadant rum som där de hade stigit in. I väggen framför dem var det utskuret en dörröppning som det skarpa solljuset letade sig in genom. De tre vandrade ut i solljuset och möttes av en levande men samtidigt död stad. Runt dem stod det höga metalltorn varav många hade en lätt lutning åt många håll och stack upp ur marken på ett sådant sätt som föreslog att de hade ett par våningar under det gulbruna dammet. Till höger om dem, söderut, tornade arkologin i mitten av Salt Lake upp sig; en kupol av metall och glas som en gång i tiden säkert hade skinit som Luna på en vinternattshimmel, men som nu var täckt av damm och smuts, och därför inte alls sken något speciellt. När de kommit ut i den friska luften, bort från områden där deras rykte kunde bli skadat av att de sågs, tog de av sina skyddsmasker.

”Jag förstår inte,” sade den korta mannen på nylatin, med en lätt arabisk brytning, ”hur underjorden kan finnas här, trots att evangelismen genomsyrar hela samhället. De borde tycka att allt där nere är synd.” Han hette Ibrahim al-Hazred och var kring tjugofem år (räknat efter den muslimska kalendern) och var en välpolerad arab med ett litet getskägg och hår som vanligtvis låg slickat till nacken med hjälp av olja, men nu hölls bak med hjälp av svett. Han var nästan lite för smal, och var, som de andra med honom, klädd i enkla, slitstarka kläder som hade färgats av dammet.

”Pengar,” svarade den stora mannen vid namn Jaque Julie (ett efternamn som ofta inbjudit hån som besvarats med en blåtira) med en lätt fransk brytning. ”Adelsfamiljerna betalar vakterna, och de behöver pengar. Underjorden har pengar och betalar adeln. Vakterna tittar bort och alla är glada.” Han var byggd som en hangarvägg och hade ett ansikte som bar märken och ärr från ett långt och stridsfyllt liv. Han såg ut att ha passerat fyrtio, och redan hade hans hårlinje retirerat till bakom hans hjässa medan det lilla håret han hade kvar hade gråa inslag i den mörka färgen. Hans haka var nästan lika bred som Ibrahims överarm, såg ut att vara huggen ur sten och var täckt av ett respektabelt helskägg som hade samma mörka färg och gråa inslag som håret det satt ihop med.

”Det skulle inte förvåna mig,” fortsatte Jaque, ”om många av de där hålorna ägdes av adeln. En enkel och säker inkomst.”

Ibrahim öppnade munnen för att svara, men stängde munnen när han såg att kvinnan, som nu hade tagit av sig sin skyddsmask gav honom en menande blick. Hennes namn var Ersilia Bertoni, och hon var inte vad man direkt skulle kalla vacker. Det första man reagerade på var att hon inte var speciellt smal, som modet var för kvinnor inom såväl Elysium som Kalifatet och de Jovianska konungadömena, utan hade kött på benen. Hennes aningen hjärtformade ansikte ramades in av mörka lockar och innehöll ett par stora mörka ögon som satt på varsin sida om en smal näsa och en smal mun. Hon bar till skillnad från de andra även en knälång läderkappa utöver den klädsel som inte alls hjälpte till att framhäva hennes kvinnliga attribut.

”Tala inte sådär när folk kan höra oss,” sade hon lugnt. ”Bara för att vi talar nylatin betyder det inte att det inte finns någon som kan förstå och springa till stadsvakten.”

Männen tittade mot varandra och ryckte på axlarna.

”Fortsätt när vi är på skeppet, Jaque,” lade Ersilia till med ett leende som visade hennes vita tänder. ”Jag vet alltför lite om den här staden.”

Jaque besvarade leendet och gjorde slarvigt honnör. ”Aj aj, kapten.”

”Angående en aningen mer handfast fråga, Sili,” sköt Ibrahim in, ”så blir jag förståeligt aningen nyfiken vare sig eller ej vi innehar en förbränningsmotor?”

”Naturligtvis,” svarade hon snabbt. ”Vi lyfter ut motorn ur gaffelbilen och ger dem den. Vi kan köpa en ny i Elysium för en tiondel av vad det kostar här.”

Ibrahim öppnade munnen för att protestera, men stängde den då han insåg att det var meningslöst och att kaptenen redan hade tagit fram radion till skeppet, en liten avlång metalltub, stor som en cigarr avklippt på mitten.

”il Perso, il Perso,” sade Sili upprepade gånger. Efter några minuter började det spraka från radion.

”il Perso, kom,” sade en ganska svag, manlig röst. “Boungiorno, Kapten.”

”Ermo… Låg du och sov?” frågade Sili irriterat.

”Skulle jag?”

”Ja.”

”För all del. Men nej, jag sov inte. Jag har hållit en besökare sällskap.”

”Besökare? Inte en släkting, måntro?” frågade hon misstänksamt.

”Nejdå, släkten har inte synts av,” skyndade sig rösten som tillhörde en Ermo att försäkra. ”Jag vet inte om hon vill ha färd eller jobb, hon vill tala med kaptenen.”

”Jaha,” suckade Sili fram. ”Mest troligtvis ännu en som vill ha gratis färd… Håll koll på henne, vi är där snart. Allt gick bra för oss.”

Sili tittade mot Ibrahim och Jaque och nickade norrut, och de började gå ut från staden, bort mot deras skepp.