XXI – Ja, en konung skall jag giva dig i min vrede…

Besättningen stod samlad inne i lastrummet, för att ge ett sista avsked till Fröken de Capuletti. Hon skulle eskorteras av Sili, Jaque och Ayesha; ett kapabelt livgarde, som kaptenen hade uttryckt det. Silis värja hängde vid hennes sida, och Jaque hade sin pistol hölstrad vid höften. Ayesha höll sitt spjut i sin vänsterhand, dess blad som alltid inslaget i ett tygstycke. Hennes pistol var gömd under hennes lädermantel, som ännu bar spår av Nordamerikas gulbruna damm. Hon bar en lätt ryggsäck, Amelias packning, över axlarna.

Ayesha kände sig tung och klumpig. Precis som il Perso och Charybdis skapade Apokryfas tvillingcylindrar gravitation genom sina rotationer, men till skillnad från deras tidigare resmål hade Apokryfa en relativt stark gravitation – nästan exakt lika stark som Jordens. Borta var den lätthet och grace som Ayesha hade avnjutit sedan hon lämnade Nordamerika, och hon kände sig nästan krossad under sin egen vikt.

”Är fröken redo att bege sig?” frågade Sili Amelia, snudd på överdrivet hövligt, och fick en nickning till svar. ”Då så.”

Hon öppnade landgången, och gick ut, varefter hon gestikulerade åt de andra att följa henne. Jaque gick av skeppet, och efter honom Ayesha. Hon såg mot Bram, som mötte hennes blick och mimade: ”var försiktig”. Hon log och nickade, och han log tillbaka.

Amelia såg runt i lastrummet en sista gång. ”Farväl, il Perso. Tack.” Ermo och Bram bugade sig lätt när hon lämnade skeppet.

De vandrade ut i den elektriskt upplysta hamnen, och deras öron fylldes av dess ljud: motorer som puttrade, metall som klingade när den mötte annan metall, hundratals stämmor som konverserade på ett dussin språk och samordnande meddelanden genom hangarens högtalaren. Efter de många tysta veckorna ombord på il Perso kände de sig redan utmattade av den höga ljudnivån, men Ayesha var trots det glad; det var skönt att återigen sätta fot i civilisation. Förhoppningsvis skulle de kunna stanna här några dagar, så att hon kunde utforska Apokryfa. De tog sig fram mellan de många skeppen som stod i hamnen, fram till en hiss som skulle föra dem upp till ”marknivå”.

Ayesha kunde knappt stå still. Hon hade drömt om att få besöka Apokryfa, men hade väntat sig att det skulle ligga för långt bort. Att hon hade funnit il Perso var bland det bästa som kunde ha hänt henne.

Snart öppnade sig hissen, och de vandrade ut på vad som en gång hade varit ett öppet torg, men som nu var täckt av färggranna stånd, mellan vilka det hade vuxit fram gator: vissa breda, vissa smala, men alla löpte de mellan vagnar och enkla bord. Rop på jovii, tianyu och arabiska hängde konstant i luften, och doften var tjock av kryddor och rökelse. Det kändes nästan som att Ayesha var tillbaka i Kalifatet.

Sedan såg hon upp, och såg rakt på Europa.

Lite mer än sju kilometer ovanför hennes huvud var en glaspanel, nästan två och en halv kilometer bred, genom vilken hon kunde se ismånen. På vardera sida om glaspanelen var cylinderns insida täckt av bebyggelse, där tusentals elektriska facklor lyste upp låga hus, skogar och sjöar. Hon vred sitt huvud åt alla håll och konstaterade att Apokryfas såg ut precis som hon hade fått höra. Dess cirkulära insida, med en omkrets på nästan tjugotvå kilometer, var uppdelad i sex sektioner: tre som var bebyggda och tre som bestod av glaspaneler. De bebyggda sektionerna var dubbelt så breda som breda som glaspanelerna som omgärdade dem på var sida. Det märkligaste var dock fabrikerna som hängde tyngdlöst i mitten av cylindern, fasthållna av kilometerlånga pelare som sträckte sig från väggen. Ayesha blickade ner längs sektionen hon stod på, och kunde se hur cylindern slutade i en vägg några mil bort. Hon visste att en till, identisk cylinder, fanns bortom den. Hon svalde. Att människan kunde skapa någonting sådant…

”Då var fröken på Apokryfa,” sade Sili till Amelia, och böjde sig sedan in och talade lägre. ”Ashwaari-torget, var det?”

Amelia nickade, och svarade lika lågt. ”Vi ska mötas hos imamen Laurence, i Edwards-moskén.”

Sili såg mot Jaque, som nickade och gestikulerade åt dem att följa honom. De satte av längs den bredaste gatan mellan alla stånd. Nästan alla stånd var täckta av tyger i granna färger, huvudsakligen djuprött och grönt; de hängdes för att dölja skjulens väggar, lades över enkla bord, och ibland bestod butikerna inte av något annat än några skynken dragna för att skapa ett bås. Rökelse brann överallt i små altare vid ståndens fötter, och lyckades nästan dränka alla andra dofter. Det var förhållandevis få personer ute, då de hade landat under en sömnperiod, men de som var ute var varken lugna eller tillbakahållna; de var på väg någonstans. Vart visste Ayesha inte, men de gick med en målmedvetenhet hon inte hade träffat på tidigare. Sili och Jaque lyckades smälta in i folkmassans flöde, och tog sig fram utan några problem, men Amelias ovana gjorde att hon ofta fick stanna för att inte gå på någon, gå ur vägen för någon som mötte henne eller blev bedd att gå åt sidan. När Ayesha försökte strosa som hon föredrog att göra fann hon hela tiden någonting i sin väg, men när hon tömde sitt sinne och fokuserade på folkmassan runt sig lyckades hon anpassa sina steg. Sili och Jaque var dock noggranna med att de skulle hålla samman, och efter en stund hade de som grupp lärt sig att flyta med i folkströmmen.

Det var första gången hon besökte de Jovianska rikena, men hon kände sig trots det inte främmande bland de bleka europanerna och de mörkhyade callistonierna. Hon fick känslan av att hon träffat på bägge folk tidigare, men bara nästan. Europanerna var ljushyade; nästan som elyséer och nordamerikaner, men inte riktigt, medan callistonierna påminde om befolkningen i Kalifatets sydöstra provinser, norr om Ganges-zonen.

En hes stämma skar genom folkmassan. Den tillhörde en predikant som stod på en låda och ropade på tianyu, medan han kastade sitt huvud av och an. Ayesha kunde inte förstå mer än att han åkalla Gud, men Sili och Jaque utbytte sarkastiska leenden.

Mannen hade en publik på några dussin män, kvinnor och barn, som stod och lyssnade på den slitna mannen. Bara hälften av hans meningar bestod av faktiska ord, hellre än sluddrande ljud, och när Ayesha mötte hans blick såg hon att hans flackande pupiller täckte hela hans iris. Ru’ya, kapaksporer, hade öppnat hans sinnes flödesportar. Det knöt sig i hennes mage. Vad skulle hon tro om honom? Kunde det vara Guds visdom eller en ifrits lögner?

Hon hann inte stanna upp och tala med honom, för Jaque och Sili fortsatte i samma lugna tempo, som jovianerna runt omkring dem. De som lyssnade på predikanten var lika engagerade som honom själv, men de som saknade intresse vandrade lugnt förbi, utan att ens höja rösten i sina samtal eller ge det minsta sken av att de hade lagt märke till den högljudda gruppen runt predikanten. Hon hade aldrig förr sett ett sådant osynliggörande.

De lämnade gruppen bakom sig, och Ayesha vände sig till Sili: ”Vad sade predikant för något?”

Sili såg förvirrat på Ayesha, men förstod sedan vad hon menade. ”Jaså, han. Han talade om jihadet, som alla andra.”

”Alla?” undrade Ayesha. ”Det vara likadant överallt?”

Sili nickade åt Ayesha. ”Härifrån, ändå till Merkurius. Det kan inte vara långt borta nu…”

Ayesha nickade, och såg att både Jaque och Amelia instämde i nickningen. ”Till och med Kalifat vara drabbat. Salafi vara fler än någonsin nu.”

Sili och Ayesha såg på varandra och log bittert. Jaque log sitt allra mest genuina leende. Alla kände samma oro i bröstet och tystnaden sänkte sig över sällskapet.

Snart glesnade folkmassan, och torget gav väg för bostadsområden: små byggnader på två våningar, nog stora för att en familj skulle kunna bo i dem. Sili utgick från att två-tre generationer av samma familj var ihopträngda i de flesta, som i Elysium. Varför de byggde så små bostäder skulle hon aldrig förstå. Byggnaderna var ordnade runt små torg, öppna kvadrater som var ungefär tio meter längs varje sida, där det fanns altaren, bänkar, lekplatser och ibland små parker eller dammar. Det var ganska få personer ute på torgen, och husens fönster var stängda och reglade. Solen var allt för ofta dold av Europa eller Jupiter för att Apokryfa skulle kunna simulera ett naturligt dygn, så befolkningen lärde sig sina egna rytmer och skapade ett eget dygn. För tillfället verkade de flesta i området sova.

Sällskapet rörde sig tyst framåt, och inom kort anlände de på Ashwaari-torget. Det var upptaget av en ordentlig park; en damm i mitten av torget var omgiven av gräs, buskar och träd, och bänkar stod bland grönskan. Fyra promenadstigar av jord korsade parken, och möttes vid dammen, som de alla gick runt. Torget var omgivet av bostadshus precis som det övre, men dessa var aningen större och mer utsmyckade. De vandrade genom parken, fram till moskén. Trots att den inte var speciellt stor, var den större än alla andra hus i närheten, och var vackert dekorerad med fresker på utsidan. Jaque stannade framför den ödmjuka valvporten av trä. Den enda utsmyckningen var en ristning av Ouroboros, ormen som åt sin egen svans.

Jaque kände på handtaget, och drog upp den på glänt. ”Vem som helst kan vara där inne just nu. Är det helt säkert?”

”Jadå,” sade Amelia och nickade ivrigt. ”Var bara på er vakt.”

Jaque spanade bakom dem en sista gång, och öppnade sedan porten och gick in i den lilla moskén. De kom in i ett avlångt förmak, som ledde ut i en sal.

”Håll dig bakom mig,” viskade Jaque till Amelia, och gick in i moskén. Amelia och Sili tog plats efter honom och följde efter.

”Kapten, herr Julie,” sade Ayesha tyst. De stannade och såg på henne, när hon lade ifrån sig sitt spjut och sin pistol vid ingången. ”Ni bär väl inte vapen i en moské?”

Sili kastade en osäker blick på Jaque, men nickade sedan åt Ayesha och ställde sin värja bredvid Ayeshas spjut. Hon spände blicken i Jaque, som motvilligt gick tillbaka och lade ifrån sig sin pistol.

Amelia tittade skrämt på sina kamrater. ”Är ni tokiga? Vad gör ni om någon gömmer sig där inne?”

”Vi ber,” sade Jaque, och log sitt mest ärliga leende.

De vandrade in i moskén, obeväpnade, och kom in ett kvadratiskt rum, strax över tio meter längs varje vägg. Bredvid porten ledde en trappa upp till övervåningen, en balkong som löpte runt hela rummet. Alkover var inhuggna i väggarna, och i dem stod små altare. I dem glödde rökelsestickor och kapakmögel, och framför alkoverna låg bönemattor utrullade. Det var alldeles tyst, och doften av brinnande mögel låg tung inne i moskén. Ayesha drog djupt, och kände sig genast lugnare. Hon förbannade kapaken. Just nu behövde hon verkligen inte slappna av. Hon gick fram några steg, och lade handen på en av träpelarna som höll uppe balkongen. Den var kall, och hon ryckte genast tillbaka handen av förvåning. Hon knackade på pelaren med nageln och konstaterade att det inte alls var trä, utan metall målad för att se ut som trä.

En dörr öppnade sig i den bortre väggen, och en man kom ut i moskén, klädd i den svarta särken med roströda detaljer som utmärkte honom som en imam av De sex profeternas kyrka. Han var europan; hans bleka, sjukliga hud hängde över hans ben, som en uppsättning kläder som var ett par storlekar för stora. Han hade ett nervöst men varmt leende och ett par varma ögon. Han var renrakad, och det hade varit generöst att kalla honom tunnhårig: blott några få mörka hårstrån dök upp ovanför öronen och bakom nacken.

”Guds välsignelse, mina barn.” Imamen talade god arabiska med en lätt joviansk brytning. Hans ögon flackade mellan dem. ”Är ni besökare här på Apokryfa?”

”Pilgrimer, kallade av nöd,” sade Amelia väldigt lågt, och spände ögonen i imamen. Han styvnade till ett ögonblick och tittade nervöst mot ingången. ”Är ni imam Laurence?”

Imamen svalde och nickade. ”Det… det glädjer mig att ni vill höra mer, unga fröken.” Han talade lika tyst som Amelia, och började gnida sina händer mot varandra. ”Ni får komma med mig. Jag har ett Vittnesmål ni kan få läsa från.”

Amelia log drömskt, som bara en förälskad eller konvertit kan, tog sin packning från Ayesha och nickade sedan åt imamen Laurence. Han tittade förundrat på resten av sällskapet. ”Ni f-följer inte med?”

”Nej, här delas våra vägar,” sade Amelia lågt. Hon vände sig mot Sili, Jaque och Ayesha och neg. ”Jag vill tacka er för allt. Må ni gå i frid…”

”… och må frid gå med er,” avslutade Sili, och lutade sig in för att viska i Amelias öra. ”Skulle våra vägar korsas igen är ni alltid välkommen på mitt skepp.”

”Ni är för generös, kapten.” Amelia neg en sista gång, och gick iväg med imamen, in i rummet som han hade kommit ut ur, utan att ägna Sili, Jaque och Ayesha en till blick.

Det stack till i Ayeshas bröst. Hur skulle hon klara sig?

”Kommer du, Ayesha?” Sili stod en liten bit bort och väntade på henne. Jaque var redan ute i förmaket, och var i färd med att hölstra sin pistol. Ayesha vände sig om och följde efter dem.

”Hon kommer att klara sig,” sade Sili när Ayesha kom upp jämsides med henne, som om hon kunde läsa Ayeshas tankar.

”Om Gud vill,” sade Ayesha, och lyckades dölja sitt vemod.

Sili log vad som verkade vara ett äkta leende. ”Om Gud vill.”

Efter att de hade samlat på sig sina vapen så lämnade de Guds hus. Sili ledde ut gruppen i parken framför moskén, slog sig ned på en bänk och bad de andra slå sig ner. När alla satt tog hon upp ett silveretui ur sin bröstficka, satte en cigarill i munnen och höll sedan ut dem åt sina kamrater. Jaque avstod, och fick en retsam grimas som svar. Ayesha lutade sig tveksamt in mot etuiet, men tackade och tog en när hon kände mögeldoften. Sili tog fram en tändsticksask och tände först Ayeshas sagahir, och sedan sin egen. De drog bägge djupt, och doften av bränt mögel spred sig åter kring dem. Röken sökte sig ner i Ayeshas lungor och oron rann av henne. Hon lutade bak huvudet och beundrade stationen ovan henne. Där uppe, bland tusentals små ljusprickar, kunde hon skymta hur tusentals människor rörde sig. Det var som att titta på en myrsvärm. Ingen stod ut, och ingen var viktigare än någon annan. Alla var lika små, obetydliga och alldeles nödvändiga. Amelia rann ur hennes tankar. Hon skulle klara sig; hon var en klok ung dam. Ayesha hade ju själv upplevt farligare saker vid hennes ålder. Om Gud ville skulle de åter mötas.

Sili höjde sin sagahir, som om hon utbringade en skål. ”För ett väl utfört uppdrag!” Ayesha och Jaque instämde, och Sili lutade sig tillbaka och tog ett nytt bloss. Hon log. ”Jag undrar om vårt nästa uppdrag är lika spännande…”

Slut på del II

XX – Polomkastning

Livet återvände i mångt och mycket till det vanliga på il Perso när skeppet seglade mot Jupiter. Sili hade helt glömt bort vad Amelia hade frågat henne, och hade inte talat med Ayesha utöver det vanliga. Amelia hade heller inte velat tala med Ayesha, och deras samröre hade återgått till det tidigare: att Ayesha gav henne massage och förfärades över flickans hemska magerhet, som inte verkade förbättras. När Ayesha knådade Amelias hud kunde hon dock känna att det inte helt var som tidigare. Flickan var på samma gång både mer mottaglig och spänd, och även om hon inte vilja säga någonting, så märktes det att hon var obekväm inför Ayesha. Trots det fortsatte hon att be Ayesha att komma för att ta hand om henne. Ännu en gång fick Ayesha privilegiet att klippa hennes hår, som hade hunnit bli lite längre under de många veckorna som de hade spenderat ombord.

Ibrahim hade återgått till att spendera tid med resten av besättningen och var i mångt och mycket sitt tidigare, lugna själv. Han spenderade dock så lite tid han kunde omkring Ayesha, och när de väl talade så var han tystlåten och tillbakahållen. Hon kunde känna hans smärta, men hur mycket hon än ville försöka trösta honom så visste hon att hon inte kunde hjälpa honom. Hur hon än skulle försöka läka hans smärta så kände hon att hon bara skulle förvärra den med sina ord. Med Guds hjälp skulle Ibrahims äldre vänner förhoppningsvis kunna hjälpa honom nog väl ändå.

Sili spenderade mycket tid i cockpiten med Guillermo, så pass mycket att det var sällan som Ayesha hade en möjlighet att tala med honom i enrum. När de väl fick en möjlighet att sätta sig ner tillsammans så kom de ingenstans i några teologiska diskussioner; Guillermo hade läst en del i den orangea koranen, men hans tankar var någon helt annanstans.

Jaque… ja, han var Jaque. Den mesta av tiden satt han ensam och läste någonting ur sin välfyllda bokhylla eller antecknade i ett av sina många anteckningsblock. Han umgicks en hel del med resten av besättningen, men han hade inte på något sätt bjudit in Ayesha att tala med honom. De brukade träffas nere i lastrummen när de tränade – hon med sitt spjut och han med kniv och pistol – och det hände att de utan överenskommelse började synkronisera sin tai chi när de övade. Även fast de inte delade varken blickar eller ord så kände Ayesha en gemenskap med den gråskäggige mannen, men kände sig osäker inför hur hon skulle närma sig honom. Var han en sådan infosocialist som hatade religiösa? Hon hade hört berättelser om att pilgrimer brukade söka skydd bland arbetargillen när de var på sin hajj, men också lika många där infosocialisterna hade dräpt pilgrimerna. Jaque verkade ack så öm till sitt sätt, men när hon tänkte på hans berättelser om sitt tidigare liv, och hur han hade skrämt livet ur Amelia, så kröp det längs ryggraden.

Till sist, lite mer än sex veckor efter det att de hade satt ut från Charybdis hamn, sprakade Ermos röst fram genom skeppets högtalarsystem. ”Prisa Herren,” sade den. ”Vi har anlänt vid Apokryfa.”

Den cylindriska stationen flöt som en gigantisk metallsagahir i tomheten ovanför Europa. Månen var alldeles svart av det kilometertjocka istäcket som utgjorde dess yta. Det var svårt att tänka sig att det fanns församlingar dolda under isen. Bakom Apokryfa och Europa låg Jupiter, röd och massiv.

Inflygningen till Apokryfa var som alltid mjuk och behaglig, och Ermo lade till vid stationen utan att skeppet skakade en gång i onödan. De var äntligen framme, efter nästan tre månaders färd. Sili tände en cigarill och och fyllde cockpiten med rök.

”Då så,” sade hon tyst. Ermo tittade upp mot henne. ”Då är den här berättelsen med fröken de Capuletti förhoppningsvis över för vår del.”

”Du ska nog se att hon klarar sig,” sade Ermo ointresserat, och Sili nickade förstrött.

”Vi får väl hoppas det. Jag ska gå och höra hur hon vill göra.”

Sili lämnade cockpiten och begav sig mot Amelias hytt. På vägen träffade hon på Ayesha, som verkade nyvaken. Hon hade på sig den där vita sjalen igen, som hon hade börjat använda efter att de hade lämnat Charybdis. Hennes fylliga läppar höjdes i ett trött leende.

”God morgon, kapten,” sade hon sömnigt, på arabiska.

”God morgon, Ayesha,” svarade Sili på perfekt arabiska. Hon tog fram sitt gyllene fickur och läste av de många visarna. ”Det är kväll i Kalifatet just nu, och eftermiddag i Elysium.”

Ayesha torkade sömngrus ur ögonen, och gäspade lite lätt. ”Och här är det varken eller. Kommer vi genast att gå i land?”

”Jag vet inte ännu. Jag är på väg för att tala med fröken de Capuletti nu.”

Ayesha gick åt sidan. ”Ursäkta mig, kapten. Jag menade inte att uppehålla er.”

”Ingenting att oroa sig för.” Sili fortsatte längs skeppets gångar, och kände hur hennes hjärta började fladdra. Trots att motorn hade börjat lägga sig för att slumra så kunde hon känna att il Perso hade vaknat: hårda fotsteg mot metallgolvet och upphetsade röster ekade genom skeppets korridorer, och hjärtats fladdrande spred sig till läpparna. Snart skulle den här delen av il Persos historia avslutas och nästa skulle börja skrivas. När hon kom till Amelias rum så stannade hon och lyssnade vid dörren. Det var alldeles stilla där inne, förutom någon som talade lågt. Sili knackade försiktigt på dörren.

”Kom in!” sade Amelia entusiastiskt, och Sili öppnade dörren. Flickan satt på en pall framför sin spegel, i färd med att klä på sig. Hon hade på sig en enkel, karmosinröd sidenklänning med svarta detaljer och ett osnört korsettliv. En tunn sjal i samma karmosin, med en brodyr av svarta blommor, låg på bordet framför henne. Amelia tittade upp mot Sili när hon äntrade rummet.

”Kapten,” sade hon glatt. Hennes gröna ögon brann av energi. ”Ett nöje.”

”Nöjet är helt mitt,” sade Sili och bugade lätt. ”Jag undrade vad fröken nu önskar göra?”

”Jag skulle genast vilja bege mig.” Amelia försökte hålla sig lugn, men stora sprickor dök upp i fasaden. ”Ta inte detta som ett tecken på någon illvilja – er gästfrihet har varit mer än tillfredsställande – det är bara det att jag gärna skulle vilja ta mig vidare.”

”Jag skulle inte kunna tolka det på något annat sätt, fröken,” sade Sili skämtsamt, och Amelia besvarade hennes med ett kort skratt. ”Önskar ni en eskort för denna sista sträcka?”

”Jag skulle inte vilja besvära er i onödan, kapten. Det är trots allt inte vad jag har anställt er för.”

”Jag försäkrar er; det är inget besvär. Det vore hemskt oridderligt av oss att lämna en ung dam alldeles ensam ute i den stora världen.”

Amelia log mjukt. ”Om det inte är något besvär så skulle jag välkomna det.”

”Mycket gott, fröken. Jag ska genast förbereda en eskort, så att vi kan lämna skeppet så snart ni är redo.”

”Jag får tacka så mycket, kapten.” Sili öppnade dörren bakom sig och började backa mot öppningen. ”Ni skulle inte kunna skicka fröken al-Mayram att hjälpa mig att göra mig i ordning?”

”Genast, fröken,” Sili bugade i dörröppningen och lämnade flickan.

-

Snart äntrade Ayesha rummet. Hon sänkte ögonen mot golvet och talade i sin mest undergivna ton. ”Fröken kallade.”

”Jag behöver hjälp att göra mig i ordning. Är du så vänlig att knyta min korsett?”

”Genast, fröken.” Ayesha gled tyst fram till Amelia och började snöra klänningen längs hennes rygg. Hon tog först i allt vad hon kunde för att den skulle sitta väl, men synen av Amelias midja gjorde henne ännu illamående. Hon öppnade snörningen och gjorde om den, nog hårt för att den skulle sitta väl, men inte så hårt som den kunde sitta. Amelia satt under tiden tyst och mötte sina egna ögon i spegeln, borttappad i sina egna tankar. Hon reagerade inte på att klänningen hade blivit snörad förrän Ayesha påpekade det.

”Jaså? Ja, det här blir bra. Hjälper du mig att bli färdig?”

För förstå gången fick Ayesha se Amelia med smink på sig. Ayesha markerade lätt hennes ögon med kohl, målade hennes läppar samma karmosin som klänningen och sprutade lite parfym på henne, så att hon bara alldeles lätt påminde om en nyplockad blomsterbukett. När hon såg Amelia visste hon inte vad hon skulle tycka. Den flickaktiga djinnen som  hade förtrollat henne genom kapakångorna hade förvandlats till en kvinna, säker och modig. Hon var ännu bedårande, men det var skönhet av ett annat slag.

Till sist virade Ayesha sjalen runt Amelias hår och nacke, och ner över hennes ansikte, så att endast hennes händer, ögon och den översta delen av delen av hennes barm skvallrade om hennes elyséiskt bleka hud.

”Var det allt, fröken?”

Amelia nickade. ”Jag kommer eventuellt att be dig bära min packning, men detta räcker för tillfället.”

Ayesha neg på elyséiskt vis, men tvekade på stället istället för att gå. ”Får jag tala fritt?”

”Det får du.”

Ayesha växlade till arabiska, och höll sin röst låg. ”Detta är kanske den sista gången jag och fröken har möjligheten att tala i enrum. Är det någonting ni vill diskutera, nu när vi ännu kan?”

Amelia tittade frågande mot Ayesha. ”Vad skulle det kunna vara?”

Ayesha neg och backade ut ur rummet.

XIX- Ömma hjärtan

Ayesha gled sakta ur sömnen. Hennes kropp var seg, och protesterade mot hennes befallningar att röra på sig. Hon kände sig nöjd. Trots det som hon visste väntade henne, trots all osäkerhet, så kände hon sig alldeles lugn och lycklig. Hon hörde hur Amelia låg och andades bredvid henne, och ett leende kröp fram på hennes ansikte. Hon öppnade sakta ögonen och såg hur Amelia låg och stirrade upp i taket, alldeles stilla.

”God morgon,” sade Ayesha, varmt och trött, medan hon torkade sömngruset ur ögonen.

”Hej,” sade Amelia snabbt. Hennes röst var svag och skarp.

”Hur du känna dig?”

”Bra.” Tystnaden hängde mellan dem en stund. Ayesha tryckte sig upp med ena näven under hakan. Hennes tjocka, krulliga hår stod ut, och omgav hennes huvud som en svart ikongloria. Trots att hon försökte möta Amelias blick så fortsatte flickan att stirra upp i taket. Ayesha hade upplevt det här tidigare.

”Amelia,” flickan ryckte till när Ayesha tilltalade henne med hennes förnamn, trots att hon inte hade reagerat på det under kvällen. Ayesha övergick till arabiska. ”Hur är det fatt?”

”Det är…” Amelia tittade upp mot Ayesha. ”Vad betyder det här?”

Ayesha försökte att le stöttande. ”Vad vill du att det ska betyda?”

”Jag… jag vet inte.”

”Vill du att det här ska vara en engångshändelse? Att vi aldrig mer talar om det?”

”Jag…” Amelia fumlade med orden och såg alldeles ömklig ut. ”Jag måste få tänka på saken.”

Ayesha nickade. Hon hoppades att hon lyckades se tapper och förstående åt utåt. ”Säg bara till mig om du vill tala om saken.”

Ayesha klev upp ur sängen och klädde snabbt på sig – först underkläder, och sedan en sådan vit särk som hon alltid hade på sig, som hon fäste med ett ljust bälte. Till sist drog hon bak sitt tjocka hår, band ihop det i nacken, och täckte det med den vita sidensjalen som broder Ibrahim hade gett henne. Hon kontrollerade sitt utseende i spegeln, och vände sig sedan mot Amelia.

”Kom ihåg att det vi gjorde inte var någonting syndigt. Det är alltid Guds hand som drar två ensamma själar till varandra.” Amelia nickade lite lätt, fortfarande med ett stelt ansikte. ”Frid vare med dig, Amelia.”

Hon öppnade dörren och gick, utan att få något svar. När hon hade stängt porten bakom sig så lutade hon sig mot den. Hon var fortfarande alldeles nöjd.

Åh, Gud! Tack, trots allt!

-

När Jaque vandrade in i matsalen så fann han Ibrahim på en av de hårda stolarna, med ansiktet i sina händer. En kopp kaffe som sedan länge hade kallnat stod under hans näsa. Jaque gick och hällde upp en kopp kaffe till sig själv, och gick sedan och ställde sig bakom Ibrahim. Han lade sin grova, valkiga hand på Ibrahims axel.

”Jag beklagar, Bram.” Hans djupa röst var varm och mjuk, och han kramade åt med handen. ”Verkligen. Ni hade varit ett fint par.”

”Jag vet,” sade Bram tyst. ”Vad ska jag ta mig till.”

Jaque tog en liten klunk kaffe. ”Älskar du henne? Verkligen älskar henne?”

”Vid Gud, ja.”

Jaque andades ut. Ibland var sanningen tvungen att vara obekväm. ”Släpp taget om henne och beundra henne på avstånd. ‘Viljan till ett ägande är kärnan av egoism och människans största problem. Det är genom denna vilja som de härskande klasserna har kunnat vända henne mot sina bröder och systrar. Sträva inte efter att äga det som ditt hjärta åtrår, utan lämna det fritt för alla att nyttja.’”

”Jaque, jag vill inte… Tack.” Han lade sin hand på Jaques.

Den grova handen kramade lite extra och Brams axel. ”Jag vet att det inte är vad du vill höra just nu, men lögner kommer inte att göra någonting bättre.”

Ibrahim tog ner sig hand och ställde sig upp för att hälla ut sitt kalla kaffe. När han kom ansikte mot ansikte med Jaque så log han klent. ”Tack. Jag vet att du menar det.”

Jaque kunde inte hindra sig själv från att le, och drog till sig Ibrahim i en omfamning. Ibrahim lade huvudet på Jaques stadiga axel och Jaque lade handen på hans huvud och smekte långsamt hans hår.

-

Några dagar senare satt Amelia och Sili och drack te i Amelias hytt. De talade om sitt hemland, det sköna Elysium, och vad de saknade med det. Sili hade berättat att hon mest av allt saknade påskfirandet – dansen och glädjen som kom när fastan bröts. Maten, vinet och sällskapet var någonting som hon alltid ångrade när hon missade. Amelia såg förvirrad ut, då hon hade ju aldrig varit på ett folkligt påskfirande, och inte alls kände igen den uppsluppna atmosfären i familjens påskmässa. Hon berättade istället lidande om hur hon saknade familjens lantgods och de långa promenaderna som hon brukade ta ute i den vildvuxna ormbunkeskogen som omgav den – naturligtvis alltid tillsammans med sitt personliga livgarde – medan hennes far och bröder satte upp på sina hästar och gav sig ut på sengångarjakt. Sili hade många gånger köpt kebabspett gjorda på sengångarkött ute på gatorna, men hon kunde inte förstå varför adeln skulle äta den.

”Äta den?” sade Amelia förvånat. ”Varför skulle det vara konstigt? Den är svår att tillreda, men om man kan göra det rätt så blir den delikat.” Hon log finurligt och himlade med ögonen. ”Fast de flesta äter vi inte – männen tycker mest om att jaga den mest för att den är stor och farlig.”

Ersilia nickade lite smått. ”Jag var på gladiatorspel en gång för många år sedan, då de släppte lös en sengångare mot tre män – jag tror att de var krigsfångar. De fick försvara sig så väl de kunde med svärd och spjut. Jag kommer ihåg de männen. Jag har aldrig mer sett någon så bestämt ställa sig och möta sin rädsla. De anföll den så gott de kunde med sina vapen.”

Amelia lutade sig framåt. ”Hur gick det för dem?”

”De blev allihop dödade – rivna i småbitar och uppätna. Jag kommer ihåg att djurhållarna inte vågade gå in på fältet för att leda iväg sångångaren förrän den hade slickat benen alldeles rena.”

Amelia satte en hand över munnen. ”Va? Lät de den äta upp gladiatorerna?”

Sili tittade förvirrat på flickan. ”Ja, naturligtvis. Vad skulle de annars göra?”

”De leder undan den när kampen är slut – när den ena parten har gett sig.”

Sili nickade försiktigt. Amelia hade varit på gladiatorspel av ett annat slag än Sili. ”Det är inte alltid som de billigare arenorna kan… kan anställa nog duktiga hållare för att träna djuren såpass.”

Amelia nickade, och verkade se ut som om hon hade förstått. Sili drack lite te, i ett tafatt försök att dränka uppgivenheten som plötsligt vällde upp inom henne. Hon gillade trots allt Amelia, då hon ändå var en god flicka, men det märktes att hon var adlig, och lite vilse – speciellt nu när hon trodde att hon var beroende av att Sili fattade tycke för henne. Sili orkade inte bry sig om det då, och var bara glad att få tala med någon som kom hemifrån, och återuppleva gamla minnen. Silis Elysium, som hon älskade trots alla vårtor, verkade ha ändrats mycket mer under hennes år till sjöss än vad hon visste. Hus Verona höll på att gå under, då Hus Montague hade börjat inkräkta på deras kapakhandel, ungefär samtidigt som det framkom att hertigen Verona inte hade betalat tiondet på all sin inkomst. Det ryktades om att krig var på väg, att påven skulle utlysa det femtonde korståget och att Cimmerien äntligen skulle återtas – men det lät som samma orolighet som plågade resten av solsystemet. Överallt såg folk tecken på att ett nytt jihad och svor att den yttersta domen närmade sig och folk blev allt räddare. I Silis ungdom hade vem som helst kunnat vandra fritt längs Elysiums gator, men nu vågade inte längre främlingar gå där utan att behöva frukta att bli överfallna, och det var knappt så att folk vågade prata högt, då de var rädda för att Iskariotordens riddare skulle råka höra någonting opassande. När det var så, var det egentligen så konstigt om arbetargillena blev fler, som flickan sade att adeln fruktade?

”Vad tycker du om en kvinna som ligger med en annan kvinna?”

Sili slets ut ur sina tankar, och tillbaka till verkligheten. Hade hon verkligen frågat det där?

”Ursäkta, jag hörde nog fel. Vad sade du?”

”Vad tycker du om en kvinna som ligger med en annan kvinna?” Hon talade lite lägre den här gången, och mumlade nästan de sista orden, men Sili kunde förstå henne. Varför i all fridens namn frågade hon om det?

”Ja…” velade Sili. ”Påven säger att det är en synd.”

”Jag vet det,” sade Amelia tyst. ”Men vad tror du?”

”Jag… Det är inte min sak att döma.”

Amelia log, och förklarade att det var en sak som Ayesha hade sagt som hade gjort henne nyfiken. Hon ledde in samtalet på Vatikanstaden, och hur imponerad hon hade blivit av Julianuskatedralen den första gången hon hade sett den. Silis nickade och instämde, men hennes tankar var på annat håll. Hon försökte inpränta att hon skulle komma ihåg att fråga Ayesha om vad det var som hon hade sagt till Amelia, men hennes hjärna blev överröstad av hennes hjärta, som längtade efter hennes kära Elysium. Tankarna på Ayesha försköts, och begravdes under skratt och nostalgiska turer tillbaka till hennes ungdoms pingstfirande.

XVIII – Omfamnanden

Il Perso seglade lugnt fram genom tomheten, som sträckte sig ut i oändlighet åt alla håll. Skeppet hade kommit ut ur asteroidbältet och var nu helt omgiven av rymdens kalla vakuum, och Sili vågade äntligen slappna av lite. Ermo, som satt på styrmans stol i cockpiten slappnade även han av. Korsarer var väldigt ovanliga ute i det öppna, och innan de närmade sig Jupiter så kom de inte i närheten av några kända kaparnästen.

”Då så,” sade hon till Ermo, och lade handen på hans axel. ”Vill du lite kaffe?”

Han log åt henne. ”Tack, väldigt gärna.”

Sili grimaserade när hon såg de mörka påsarna under hans ögon och hans hängande ögonlock. ”Hur länge sedan var det du sov?”

Ermo skrattade. ”Allt för länge sedan. Jag ska bara se till så att vi är ute på det öppna, så.”

Sili strök honom över kinden. ”Du får inte slita ut dig.”

”Nejdå,” sade Ermo och log. ”Får man kaffe på det här stället någon gång, eller?”

Sili skrattade och gick ut till matsalen, där hon hällde upp kaffe i två små lerkoppar. Det var kryddat med kummin, och doften av någonting som inte riktigt luktade som kaffe spred sig i skeppets övervåning medan Sili muntert nynnade. När hon vände sig så märkte hon att helt hade missat att lägga märke till Ibrahim, som satt vid bordet och tittade på henne med vemod i blicken.

”Oj,” sade hon överraskat, och en stunds tystnad hängde mellan dem. ”Hej, Bram.”

”Hej, Sili.”

Bram väntade ännu en liten stund innan han fortsatte. ”Jag vill… be om ursäkt, för vad jag sade. Till er bägge. Är det här ett…” han såg bort mot Ermo, som glatt satt och visslade i cockpiten ”… ett dåligt tillfälle?”

Sili skrattade snabbt. ”Nejdå, för Guds skull. Ermo!”

Han vände sig mot dem inifrån cockpiten och kom ut. Han log trött mot Bram och gick fram och satte sig bredvid honom, lade handen på Brams ena axel och lutade sig in mot honom. ”Hur är det med dig?”

”Jag är… jag har mått bättre. Jag ville be om ursäkt till er. Jag menade inte det som jag sade.”

Sili och Ermo log stöttande mot honom.”Vi vet, Bram,” sade Sili. ”Vi vet varför du sade det – det är förlåtet.” Ermo nickade instämmande.

”Låt det bara inte upprepas,” tillade Sili, med en skarpare ton.

”Jag har… förhoppningsvis lärt mig en läxa.”

”Gott,” sade Sili. ”Vill du ha lite kaffe?”

Bram nickade, och Sili sköt fram den kopp som hon hade förberett till sig själv åt honom, och gick för att göra sig en ny.

Ermo kramade åt hårdare kring Brams axel. ”Du ser alldeles förstörd ut. Vad har hänt?”

”Det… Syster Ayesha var och talade med mig, och…” Hans röst dog ut och han rörde munnen ljudlöst.

”Jag förstår,” sade Ermo och drog till sig Bram i en broderlig omfamning. ”Det är inte vad Gud vill, helt enkelt. Det är ingenting som du eller jag kan göra någonting åt.”

Sili kom fram och lade även hon en hand på Brams axel och knep åt. De tre gamla vännerna stod så en liten stund, som de hade gjort så många gånger tidigare, och kärleken mellan dem låg tjock i rummet.

-

Ayeshas händer knådade den unga flickans hud. Hennes trådsmala kropp fick fortfarande Ayesha att må illa. Hon kunde ingenstans få tag på något fett som hon kunde knåda och var hon än knep och lyfte fick hon inte upp mer än skinn, och kände flickans ben strax under huden. En tuss kapakmögel glödde i en vattenpipa. Amelia sög i sig rök från ett snidat munstycke av ljust trä, och fyllde rummet med doften av brinnande mögel när hon andades ut. Hon låg avslappnad, och visade inga andra livstecken än att hon stönade lite då och då. Ayesha kände den välbekanta lättheten i hjärnan som avslöjade att även hon började bli påverkad. Hon andades in djupt genom näsan och höll andan en liten stund innan hon sakta andades ut genom munnen, och kände hur hennes hjärna började väga allt mindre och hur leksamheten letade sig ut i hennes lemmar. Hennes fingrar började lättsamt dansa fram över Amelias rygg och hitta nya muskelknutar där Amelia säkert inte ens visste att hon hade muskler.

”Tack, tack, det blir bra,” sade Amelia efter en liten stund, och satte sig upp på sängen. ”Du är verkligen skicklig.”

”Det är mitt nöje,” sade Ayesha och neg på elyséernas vis. ”Ville fröken något mer?”

”Du kan väl sitta med mig en liten stund?” Hon satte sig på en kudde på golvet och visade åt Ayesha att slå sig ned mitt emot henne. Hon räckte vattenpipans munstycke till Ayesha, som tog emot det och drog djupt. Hon höll nere röken i lungorna i en nästan en halv minut, innan hon öppnade munnen för att låta den stiga upp ur lungorna i sin egen takt. Hon blundade och kände hur Gud lade sina händer på hennes axlar. Hennes hjärna öppnade sakta de portar som skyddade mot Hans inflytande. Hennes kropp var lättare och tankarna svävade vilt runt i hennes huvud en liten stund, innan de lugnade ner sig och hon öppnade ögonen, för att finna Amelia som log mot henne.

”Tack,” sade Ayesha. ”Det vara månader sedan jag röka kapak.”

”Jag trodde inte att ni fick beblanda er med kapak?”

”Ah! Muslimer inte tillåtna, då Väktarråd uttalat en fatwa.” Hon försökte få tag i sina tankar, men de var hala och gled bort från henne. ”Jag inte Kalifs muslim. Jag vara pilgrim. Zensufist.” Amelia såg skeptiskt mot henne. ”Det inte någonting som man öppet säga överallt.”

”Så du tycker att kapak är… halal?”

Ayesha nickade. ”Shaitan kan inte annat än förvrida det som är skapt av den större och enda. Varför skulle någonting som öppnar människan för Gud så mycket vara haram? Kan ni inte känna hur profeterna talar till er?”

Amelia nickade och log. ”Jadå, jag kan känna hur Hans änglar är här med oss.”

De tittade på varandra och brast ut i fnitter, som pågick ett litet tag innan de kunde lugna ner sig. När de hade lugnat ner sig så tittade Amelia alldeles allvarligt på Ayesha. ”Om jag bad att få höra om ditt liv, skulle du kunna tänka dig att berätta?”

Ayesha log. ”Vad vill du höra?”

Amelia satt storögt och lyssnade när Ayesha berättade om sina bedrifter, med en inspiration som Allahs änglar hade uppfyllt henne. Medan hon gestikulerade vilt och anpassade rösten berättade hon om hur hennes familj alltid hade fått hålla sig gömda och flytta runt i Kalifatet, och hur hennes guruer hade lärt upp henne. Hon berättade om den första gången hon dräpte en shariagardist och hur det ledde till den första mannen som hon hade älskat och delat bädd med. Amelia högg direkt på kärleksspåret och började fråga ut Ayesha om hennes älskade och älskare, och blev allt rödare i ansiktet när Ayesha berättade om sina äventyr mellan lakanen. Amelia hade tidigare inte hört mer än tjänarnas rykten och skvaller och hennes ammas poetiska beskrivningar om vad vuxna gjorde när de var ensamma, och brast med jämna mellanrum ut i fnitter och bad om förklaringar när Ayesha berättade om någonting hon inte kände till.

”Är det… är det skönt? Även för dig? Jag har… jag har hört att mannen är den som… som blir tillfredsställd.”

Ayesha skrattade till. ”Nejdå. Du behöver bara vara med någon som vet hur man gör det skönt för dig… eller kunna göra det själv.”

”Själv? Hur… hur då?”

”Vill du att jag ska visa dig?” Ayesha log slugt, och hennes ögon smalnade.

”Vad… vad menar du?”

Ayesha böjde sig fram, och innan Amelia förstod vad som skedde så hade Ayesha tryckt sina fylliga läppar mot hennes. När Ayeshas ansikte drogs undan, bara några centimeter, så började Amelia stamma.

”Det här… vi kan inte.. Gud säger att… Vi kan int-”

Ayesha lade varsamt ett finger över Amelias läppar och flickan tystnade. Ayesha drog sin hand längs hennes kind och stack fingrarna genom hennes blonda hår, bak längs hennes nacke. Åh, Gud som är större, vad vacker flickan var! Hennes stora, gröna ögon tindrade nyfiket, och resten av hennes ansikte slets mellan lycka och vemod.

”Profeten Balian säger att vi ska älska en människas själ, och inte hennes yttre.”

”Jag…” Amelia började andas allt fortare och fortare och hennes ansikte blev alldeles rött. Hennes ansikte slutade pendla till vemod och låste sig i ett leende. Hon tryckte sina fumlande läppar mot Ayeshas, och Ayeshas vana armar omfamnade Amelia och drog henne till sig.

-

Amelia låg uttryckslös i sin säng och stirrade upp i taket. Kapaken hade lämnat hennes sinne och hon försökte reda ut sina minnen och tankar. Hennes nakna kropp var täckt av torkat svett och hon kände sig alldeles lugn och lycklig. Bara den nedre delen av hennes kropp var täckt av det tunna täcket. Bredvid henne låg Ayesha, naken, och sov.

Åh, Gud!

XVII – Kasta loss!

Så snart de hade fyllt på med förnödenheter kastade il Perso loss från Charybdis, och Gefionfederationen försvann bakom det. Skeppet hade en sex veckors seglats framför sig innan dess att det skulle anlända på Apokryfa, som låg i omlopp kring Europa. Amelia hade för det mesta hållit sig till sin hytt, men hon hade blivit lite öppnare med besättningen och hade hunnit samtala med alla utom Jaque.

”Vad tänka kapten göra med Amelia?” frågade Ayesha. Hon och Ermo satt i cockpiten och höll i varsin kopp med grönt te. Hon hade ännu inte fått en möjlighet att verkligen sätta sig och tala med flickan, som hade avvisat hennes erbjudanden om massage eller annan ompyssling.

Ermo ryckte på axlarna. ”Jag tror att hon tänker hjälpa henne till Apokryfa, som var överenskommet.” Han såg ut att inte ha sovit sedan de hade lämnade Charybdis. ”Jag hoppas bara att Sili inte riskerar mer än vad flickan är värd.”

”Vi få hoppas.” Hon drack lite granna av sitt te. ”Har du talat med broder Ibrahim?” Berättelsen om hans utbrott hade snabbt spridit sig till hela besättningen, och han hade spenderat det mesta av sin tid sedan dess ensam.

”Inte ännu. Jag hade… jag hoppades att du kunde tala med honom.”

Ayesha tittade fundersamt på honom. ”Varför jag? Det är dig han vara arg på.”

”Ja, jo, men… Jag är inte så bra på sådant där. Och han är ju arg på mig.”

Ayesha såg trött på Ermo och suckade. ”Jag förstår. Jag ska tala med honom.”

”Ja, det… det blir nog bäst så, tror jag.”

Ayesha tömde sin kopp och lämnade cockpiten. När hon gick förbi kaptenens dörr så kände hon en sagahirs doft av bränt mögel inifrån hytten, men hann inte reflektera över det innan hon såg Jaque, som stod och övade tai chi. Hans gamla muskler var lika mjuka som en ynglings, och han vred och böjde på sig nästan lika väl som Ayesha kunde.

Hon tog sig ner till besättningens hytter, och gick först in i sin egen. Hon virade den vita sjalen som Ibrahim hade köpt åt henne på Forum Elysium runt huvudet innan hon knackade på dörren till Ibrahims hytt. Han öppnade dörren, och hans hårda ansikte smälte till ett leende när han såg Ayesha.

”Syster… Kom in, kom in.”

”Tack, broder.”

Hans hytt var väldigt enkelt inredd och välstädad. Böckerna på hans skrivbord låg i linje med bordskanten, hans kläder var prydligt upphängda i garderoben, och de få tavlorna som var upphängda på väggarna hängde symmetriskt behagligt. Hon slog sig ner på en vackert snidad trästol som stod vid hans lika utsökta skrivbord, och han satte sig på sin säng.

”Vad har du på hjärtat, syster?” Ibrahim talade mjukt och lugnt, tvärt emot hur han hade varit de senaste dagarna.

”Du måste sluta vara arg på Guillermo och kaptenen.”

Ibrahim skrattade och försökte vifta undan det. ”Det där är… det är mellan oss. Du förstår det nog inte riktigt.”

”Lyssna, broder,” sade Ayesha och böjde sig fram mot honom. ”Det är något som påverkar oss alla. Det kan vara så att Gud nu sänder oss mot en prövning. Då måste vi stå redo att hjälpa varandra.”

”Ja, jo… Det har du ju rätt i. Men det är lite komplicerat.”

”Nej, det är egentligen ganska enkelt. Tänker du kasta bort en av dina bästa vänner på grund av ett missförstånd?”

Ibrahim såg fundersamt på henne. ”Vad menar du?”

”Jag vet varför din ilska har vänt dig mot Guillermo. Det är inte alls så som du tror.”

”Vad… vad talar du om?” Ibrahim lutade sig misstänksamt bakåt.

”Du är avundsjuk för att du älskar mig.”

Meningen skar genom Ibrahim, och Ayesha ångrade genast att hon inte hade varit känsligare. Han ryckte till och tittade ner i golvet medan han försökte stamma fram ett svar. Till sist så nickade han, och tittade upp mot Ayesha, som satt med ett försiktigt leende på läpparna.

”Var inte svartsjuk på Guillermo. Vi älskar inte varandra mer än som syskon.”

Ibrahim tvingade fram ett leende. ”… jag då?”

”Du är en god man, broder, och jag är smickrad av din kärlek.” Hennes leende blev sorgset, och rösten svagare. ”Men du är tyvärr inte den man som Gud har valt åt mig.”

Ibrahim lyckades behålla sitt leende, men Ayesha kunde se smärta i hans ansikte. ”Jag förstår. Frid vare med dig, syster.”

Ayesha reste sig upp för att gå. ”Och med dig, broder.”

Hon gick till sin egna hytt och föll ner på en kudde. Åh, Gud som är större! Hon blundade och bad Honom att allt skulle gå väl: att broder Ibrahims hjärta skulle läkas, att besättningen skulle klara sig och att Han inte skulle tvinga henne att lyfta sitt spjut mot en annan människa. Hon andades ut djupt, och tog fram sin tarotkortlek ur dess svarta sidentyg, som hon bredde ut på golvet. Hon tog djupa, meditativa andetag medan hon blandade kortleken. Guds väg var det ingen annan än Han som kände till, och framtiden var oviss, men hon kunde i alla fall förbereda sig. Hon lade ner kortleken på sidenduken och lade fram de fyra översta korten.

 

Så snart de hade fyllt på med förnödenheter kastade il Perso loss från Charybdis, och Gefionfederationen försvann bakom det. Skeppet hade en sex veckors seglats framför sig innan dess att det skulle anlända på Apokryfa, som låg i omlopp kring Europa. Amelia hade för det mesta hållit sig till sin hytt, men hon hade blivit lite öppnare med besättningen och hade hunnit samtala med alla utom Jaque.

”Vad tänka kapten göra med Amelia?” frågade Ayesha. Hon och Ermo satt i cockpiten och höll i varsin kopp med grönt te. Hon hade ännu inte fått en möjlighet att verkligen sätta sig och tala med flickan, som hade avvisat hennes erbjudanden om massage eller annan ompyssling.

Ermo ryckte på axlarna. ”Jag tror att hon tänker hjälpa henne till Apokryfa, som var överenskommet.” Han såg ut att inte ha sovit sedan de hade lämnade Charybdis. ”Jag hoppas bara att Sili inte riskerar mer än vad flickan är värd.”

”Vi få hoppas.” Hon drack lite granna av sitt te. ”Har du talat med broder Ibrahim?” Berättelsen om hans utbrott hade snabbt spridit sig till hela besättningen, och han hade spenderat det mesta av sin tid sedan dess ensam.

”Inte ännu. Jag hade… jag hoppades att du kunde tala med honom.”

Ayesha tittade fundersamt på honom. ”Varför jag? Det är dig han vara arg på.”

”Ja, jo, men… Jag är inte så bra på sådant där. Och han är ju arg på mig.”

Ayesha såg trött på Ermo och suckade. ”Jag förstår. Jag ska tala med honom.”

”Ja, det… det blir nog bäst så, tror jag.”

Ayesha tömde sin kopp och lämnade cockpiten. När hon gick förbi kaptenens dörr så kände hon en sagahirs doft av bränt mögel inifrån hytten, men hann inte reflektera över det innan hon såg Jaque, som stod och övade tai chi. Hans gamla muskler var lika mjuka som en ynglings, och han vred och böjde på sig nästan lika väl som Ayesha kunde.

Hon tog sig ner till besättningens hytter, och gick först in i sin egen. Hon virade den vita sjalen som Ibrahim hade köpt åt henne på Forum Elysium runt huvudet innan hon knackade på dörren till Ibrahims hytt. Han öppnade dörren, och hans hårda ansikte smälte till ett leende när han såg Ayesha.

”Syster… Kom in, kom in.”

”Tack, broder.”

Hans hytt var väldigt enkelt inredd och välstädad. Böckerna på hans skrivbord låg i linje med bordskanten, hans kläder var prydligt upphängda i garderoben, och de få tavlorna som var upphängda på väggarna hängde symmetriskt behagligt. Hon slog sig ner på en vackert snidad trästol som stod vid hans lika utsökta skrivbord, och han satte sig på sin säng.

”Vad har du på hjärtat, syster?” Ibrahim talade mjukt och lugnt, tvärt emot hur han hade varit de senaste dagarna.

”Du måste sluta vara arg på Guillermo och kaptenen.”

Ibrahim skrattade och försökte vifta undan det. ”Det där är… det är mellan oss. Du förstår det nog inte riktigt.”

”Lyssna, broder,” sade Ayesha och böjde sig fram mot honom. ”Det är något som påverkar oss alla. Det kan vara så att Gud nu sänder oss mot en prövning. Då måste vi stå redo att hjälpa varandra.”

”Ja, jo… Det har du ju rätt i. Men det är lite komplicerat.”

”Nej, det är egentligen ganska enkelt. Tänker du kasta bort en av dina bästa vänner på grund av ett missförstånd?”

Ibrahim såg fundersamt på henne. ”Vad menar du?”

”Jag vet varför din ilska har vänt dig mot Guillermo. Det är inte alls så som du tror.”

”Vad… vad talar du om?” Ibrahim lutade sig misstänksamt bakåt.

”Du är avundsjuk för att du älskar mig.”

Meningen skar genom Ibrahim, och Ayesha ångrade genast att hon inte hade varit känsligare. Han ryckte till och tittade ner i golvet medan han försökte stamma fram ett svar. Till sist så nickade han, och tittade upp mot Ayesha, som satt med ett försiktigt leende på läpparna.

”Var inte svartsjuk på Guillermo. Vi älskar inte varandra mer än som syskon.”

Ibrahim tvingade fram ett leende. ”… jag då?”

”Du är en god man, broder, och jag är smickrad av din kärlek.” Hennes leende blev sorgset, och rösten svagare. ”Men du är tyvärr inte den man som Gud har valt åt mig.”

Ibrahim lyckades behålla sitt leende, men Ayesha kunde se smärta i hans ansikte. ”Jag förstår. Frid vare med dig, syster.”

Ayesha reste sig upp för att gå. ”Och med dig, broder.”

Hon gick till sin egna hytt och föll ner på en kudde. Åh, Gud som är större! Hon blundade och bad Honom att allt skulle gå väl: att broder Ibrahims hjärta skulle läkas, att besättningen skulle klara sig och att Han inte skulle tvinga henne att lyfta sitt spjut mot en annan människa. Hon andades ut djupt, och tog fram sin tarotkortlek ur dess svarta sidentyg, som hon bredde ut på golvet. Hon tog djupa, meditativa andetag medan hon blandade kortleken. Guds väg var det ingen annan än Han som kände till, och framtiden var oviss, men hon kunde i alla fall förbereda sig. Hon lade ner kortleken på sidenduken och lade fram de fyra översta korten.

XVI – … Elysiums dotter!

Silis ansikte var alldeles stilla, men hon log inombords. Flickan Amelia stod och stirrade på Jaque, alldeles frusen av skräck. Den elyséiska adeln visste bättre än någon annan att frukta infosocialisterna. Amelia svalde hårt och försökte samla sig.

”Ni vågar inte,” sade hon, fortfarande vänd mot Jaque.

”Jodå, det gör vi,” sade Sili, fortfarande utan att låta några känslor krypa in i hennes röst. ”Det kanske var ett misstag att ta dig ombord, men skeppets säkerhet är viktigare än en bortsprungen flickas liv.”

Amelia slet motvilligt blicken från Jaque och såg mot Sili, som hade lagt sin ena hand på sin värjas handtag. ”Snälla, gör det inte,” sade hon svagt.

”Hur sa?”

”Jag ber er, i mitt eget, min fars och i Guds namn att skona mitt liv.”

Sili satt stilla ett ögonblick. Sedan nickade hon. ”I Guds namn, men inte i ditt eget. Förstår du?”

Amelia svalde hårt och nickade.

”Gott. Vänta i din hytt tills jag hämtar dig.”

Hon vände sig om och gav sig iväg samma väg som hon hade kommit. När hon passerade genom dörröppningen mötte Jaque Silis blick och gav henne ett leende, som hon besvarade.

-

”Det gick utmärkt.” Jaques mörka röst fyllde den lilla kaptenshytten. Den var lite större än de övriga besättningsmedlemmarnas hytter, men den var likväl inte speciellt bekväm att bo i, trots att Sili hade gjort sitt bästa för att få hytten att kännas som ett hem – en matta med ett intrikat mönster från Kalifatet låg på golvet och färggranna tyger täckte metallväggarna. De satt på varsin broderad kudde på golvet. Jaque tände sin pipa. Hans jacka var upphängd på en krok på dörren och han satt i ett enkelt linne, som visade att hans seniga, gamla armar fortfarande var vältränade.

Sili drog djupt från cigarillen som glödde mellan hennes fingrar och slog av askan på en hög fimpar som låg på ett askfat av silver. ”Mm. Ni främlingslegionärer brukar få de flesta adlingar att börja be.”

Jaque ryckte på axlarna och blåste sin lungfull med rök. ”Ermo hade kunnat skrämma henne. Hennes sort är alltför säkra på sig själva. När de möter någon som inte bryr sig om deras namn vet de inte vad de ska ta sig till.”

”Hennes sort?”

”Ja, adelsslynglar. Varenda en som jag har träffat har varit likadan.”

Sili öppnade munnen och lät röken långsamt stiga ur hennes mun. Hon följde mönstren den gjorde på sin väg mot hyttens tak. ”Varenda en? Hur många har du egentligen träffat?”

Jaque ryckte på axlarna. ”Det är väl en hundra eller så vid det här laget. De är den värsta sortens fiender – de är villiga att offra sitt liv utan att blinka, men skriker som små barn när de gör det.”

Sili höll upp en hand. ”Jag… jag behöver inte höra det där just nu.”

Jaque nickade och de satt tysta och rökte en stund. ”Vill du att jag ska döda henne?”

Sili skakade på huvudet. ”Nej. Inte än, i alla fall. Jag är ännu inte säker på vad jag ska göra av henne.” Hon tog ett snabbt bloss på cigarillen. ”Jag måste tala med henne först, få reda på vad hon är för någon.”

Jaque log. ”Kommer samvetet i vägen?”

Sili log tillbaka. ”Ja, vi som har ett måste ju använda det.”

De kunde inte hålla sig för att brista ut i skratt.

-

Sili lyssnade mot Amelias dörr och hörde hur någon där inne öppnade och stängde lådor, och vandrade runt och talade med sig själv. Hon knackade på och bara några ögonblick senare stod Amelia i dörröppningen.

”Vi har en del att diskutera,” sade Sili.

”Jag antog det. Vill ni komma in?”

”Det vore nog bäst så.”

Amelia gick åt sidan för att släppa in Sili, som nu hade hängt av sig sin värja och överrock. Hon stod i byxor, skjorta, kravatt och väst, och väntade på att Amelia skulle be henne slå sig ner. De satte sig på kuddar kring ett lågt bord, där en rykande kanna te stod. Amelia hällde upp åt Sili i en liten lerkopp, och fyllde sedan på sin egen.

”Vad ville ni tala om?”

”Dig,” sade Sili. ”Jag vill få reda på om du är värd risken att ha med ombord.”

”Tänker ni ställa av mig?”

”Kanske.”

De satt tysta en stund innan Amelia gav med sig. ”Nåväl. Vad undrar ni?”

”Varför flydde ni från er fars hus?”

”Är det verkligen relevant?”

Sili nickade. ”Det är den mest relevanta frågan jag tänker ställa. Jag tänkte att ni kanske skulle uppskatta om jag gick rakt på sak istället för att smyga runt.”

Amelia nickade och drack lite av sitt te. ”Det är en man. Jag älskar honom och han älskar mig.”

”… och?”

”Vi är bägge bortlovade till andra. Vi skulle rymma tillsammans och starta ett nytt liv, bara vi två.”

Ersilia drack pyttelite av teet, försäkrade sig om att det var för varmt och blåste lite på det istället. Hon kunde knappt tro vad det var hon hörde – det var som en dålig romans. ”Tänkte du gå under ditt riktiga namn när ni har startat ett nytt liv?”

Amelia skakade på huvudet. ”Nej. Det skulle bara vara vi två, och ingen annan. Har vi kärleken så kan vi bygga resten på den.”

Sili tillät sig att le, mjukt och inbjudande. Tänk, att vara ung igen! Amelia log tillbaka och de drack bägge en klunk te.

”Vad är din far för en sorts man?”

”Han är… sträng. Jag kan tänka mig att han är redo att avsvära sig sitt faderskap över mig.”

”Kan du tänka dig att han skulle kunna hysa agg mot oss för att vi har burit dig?”

Amelia nickade och drack av sitt te. ”En gång när jag var elva var hertigen Montague på besök med sin fru. Jag skulle framföra Giordinos tredje pianosonat för dem, och råkade spela fel och fick börja om. Den andra gången spelade jag alldeles korrekt.”

Sili fyllde på deras koppar. ”Vad hände?”

”Min pianolärare fick tio piskrapp.”

Sili satt oimponerad. Hon hade väntat sig värre. ”Du är väldigt ärlig.”

Amelia log varmt. ”Jag tänkte, kapten, att ni skulle uppskatta om jag inte smög runt.”

Ersilia fnittrade till och besvarade flickans leende. ”Om vi tar dig till Apokryfa, klarar du dig då själv?”

”Jadå,” sade Amelia och nickade. ”Det är där som jag och min kära ska gifta oss och starta vårat nya liv.”

”Nåväl,” sade Ersilia och höll upp sin kopp. ”Jag har tagit dig så här långt, och du har till slut varit ärlig med mig. Det minsta jag kan göra är att hedra vårt avtal.”

Amelias ansikte sprack upp i ett lättat leende. ”Gud välsigna er, kapten.”

”Ni kommer nog att behöva Honom betydligt mer, fröken de Capuletti.” De utbytte leenden sista gång innan Sili lämnade henne. De skulle bli tvungna att sätta av mot Apokryfa snarast möjligt.

XV – Glädje, gudarnas sköna gnista…

Ersilia frigjorde sin värja från läderbandet som höll fast den medan hon lugnt gick fram till de två stadsvakterna som frågade runt bland folket. Ayesha följde efter henne, med ett nervöst grepp om sitt spjut. Hon intalade sig själv att vara lugn och andades djupt för att rena sinnet och spände sina kraftiga muskler för att påminna sig själv om sin styrka. Hon hade besegrat shariagardister som hade varit betydligt större än de här männen. Ersilia kunde dessutom säkert hantera sin värja, så männen borde inte vara någon utmaning. Hon tömde sitt huvud. Om hon gick i striden utan förväntningar så skulle hon inte kunna bli överraskad.

”Skulle ni vakter kunna hjälpa mig?” frågade Ersilia lugnt men bestämt. De vände sig mot henne och mätte kvinnorna med blicken.

”Det tror jag nog,” sade den ena. Han hade ett rakat huvud och en kraftig näsa, och var aningen längre än den andra, som hade bruna lockar bundna i en hårpiska i nacken och en smal mustasch precis ovanför läppen. Det var tydligt på deras dialekt och utseende att de var elyséer. ”Men skulle damerna först kunna tänka sig att hjälpa oss?”

Mannen höll fram en porträttmålning på Clodia. ”Har ni sett den här flickan?”

Ayesha andades långsamt. Den som har ett sinne som vatten flyter oskadd genom tio tusen strider.

-

Silis högerhand sökte sig in bakom hennes rygg och gav Jaque den signal som han hade väntat sig. Han grep tag i Clodias arm och ledde fort iväg henne genom folkmassan.

”Släpp mig, proletär!” sade hon argt, och försökte slita loss sin arm från hans grepp.

Jaque, som handlat utan att tänka, släppte hennes arm. ”Ursäkta mig så mycket. Jag ville bara leda undan er.”

Clodia såg sökande på honom, och nickade motvilligt. Jaque svarade henne med en kort nickning.

”Ermo,” sade han lågt, med sina djupa stämma. ”Led oss hem.”

De började ta sig fram längs Charybdis smala gångar, och kände hur gravitationen sakta blev starkare. Ermo ledde dem genom asteroidens genvägar och smalare gångar. Jaque försökte att observera Clodia, men hon var lika kall och samlad som vanligt. Hon sade inte ett onödigt ord, och verkade helt opåverkad av att veta att det var män ute henne efter henne.

Sili hade tagit en onödig risk när hon hade tagit ombord flickan. Betalningen må ha varit bra, men inga pengar kunde köpa ett människoliv. Men det som var gjort var gjort, och det kunde inte Jaque ändra på.

Avskyn vällde upp inom Jaque när han såg på Clodia. Vore det upp till honom så hade han lämnat över flickan till vakterna eller kastat ut henne genom luftslussen. En adelsslyngel mindre skulle ingen gråta över, och det var inte varje dag som man kunde få betalt för att göra sig av med dem. Men Sili trodde att det var bäst såhär. Han skulle få se till så att hon hade lärt sig någonting av den här historien. Och det fanns gott om möjligheter mellan Charybdis och Apokryfa att göra sig av med flickan, om det skulle behövas.

-

”Nej, nej,” sade Ersilia ointresserat, ”jag har ingen aning om vem hon är. Hur som helst, jag skulle behöva hitta till skräddare Winston. Vet ni var hon håller hus?”

Ayesha höll kvar handen på sitt spjut och andades som när hon mediterade. Vakterna tittade mot varandra och skakade på huvudet.

”Nej, tyvärr,” sade den rakade vakten. ”Är ni säker på att ni inte har sett den här flickan? Hon är efterlyst för-”

”Ja, jag är säker. Skräddare Winston, som jag sade. Hon är ju så känd att ni måste känna till henne?”

Vakten bet ihop och tog ett djupt andetag. ”Nej, vi vet inte vem hon är. Är du snäll och tar en titt på bilden?”

Ersilia kastade en snabb blick på bilden. ”Nej, har jag ju sagt. Jag vet inte vem hon är. Shahrazade, vet du vem hon är?”

Ayesha höll ansiktet alldeles stilla och skakade på huvudet. ”Jag har tyvärr ingen aning.” Hon vände sig mot vakterna. ”Nu har vi svarat på era frågor, kan ni tänka er att besvara våra? Vi måste som sagt hitta skräddare Winston. Det är väldigt viktigt att Lucia får tala med henne idag.”

Vakterna skruvade obekvämt på sig. ”Vi vet tyvärr inte var skräddaren håller till. Vi får tacka så mycket och ursäkta att vi störde damerna.”

”Skräddaren ska ligga i närheten av bagare Wu och bokhandlaren Cattulo,” sköt Ayesha snabbt in. ”Hjälper det?”

”Nej, tyvärr inte. Ja, farväl, då-”

”Ni råkar inte veta var smeden Yamamoto håller till, då?” Återigen försökte vakterna att ursäkta sig och gå, men en ny beskrivning dök snabbt upp. Sili mötte Ayeshas blick och log lätt innan hon också började hitta på platser att fråga om. Flickan kände till den elyséiska artigheten.

-

Jaques vana fingrar stal obemärkt en sjal från en försäljares stånd och gav den till Clodia. Hon förstod vad han menade och täckte sitt hår och ansikte utan några protester. Ermo fortsatte att leda dem på genvägar och vägen tillbaka till hamnen tog inte ens hälften så lång tid som när de hade gått därifrån. När de kom fram till hamnen så vandrade de lugnt den sista biten fram till il Perso. Jaques ögon sökte genom varje skrymsle i hangaren och hans hand vilade alltjämt på hans pistol.

”il Perso, il Perso,” anropade han, alldeles lugnt, när de gick den sista biten mot skeppet.

Efter en stunds tystnad svarade Ibrahim kallt. ”il Perso, kom.”

”Var beredd på att släppa in oss. Vi är strax framme.”

”Uppfattat.”

Skeppet öppnade sig för dem när de närmade sig och de tre klättrade in. Jaque stod sist kvar utanför och steg in först när han var säker på att de inte hade blivit förföljda.

”Gå till din hytt,” sade han lugnt till Clodia. ”Kom inte ut förrän jag eller kaptenen säger det.”

Clodia öppnade munnen för att protestera, men stängde den när Jaque lade handen på sin pistol. ”Det är inte förhandlingsbart.”

Hon svalde, vände sig och gick indignerat bort till sin hytt. Jaque gav Ermo en hård blick, som fick den ömklige pojken att också han gå iväg. Jaque sökte upp Ibrahim och förklarade situationen för honom.

-

Jaque mötte Sili och Ayesha när de raskt vandrade in i skeppet. Sili tittade kallt mot honom.

”Var är flickan?”

”Hon har suttit på sin hytt sedan vi återvände.”

”Ta henne till matsalen.”

Jaque log sitt mest genuina leende, det som var reserverat för skadeglädje mot adlingar, och lämnade kvinnorna. Nu skulle flickan få känna hur det var att stå utlämnad för en annans nyck.

Han bankade hårt på hennes dörr, som snart öppnades. Hon stod samlad och såg på honom.

”Följ med.”

”Hur sa?”

”Jag tror att kaptenen har några frågor hon vill ställa dig.”

”Jag betalade extra för att slippa frågor.”

Jaque log, och flickan ryckte ofrivilligt till. ”Du får säga det till kaptenen.”

Clodia tvekade, men steg ut ur rummet och följde tyst Jaque in i matsalen, där besättningen satt tyst i en halvcirkel. Ermo saknades, då han satt i styrmans stol i cockpiten och bevakade det dussin skärmar som visade skeppets omgivning. Jaque visade Clodia till mitten av sällskapet, men stannade själv strax innanför dörröppningen och lade handen på sin pistol. Besättningens blickar var fästa på Clodia. Hon korsade armarna och tittade ner på Sili, som satt bakåtlutad med korsade ben. Hennes värja stod lutad mot hennes stol. Ersilia låste sin blick med Clodias och de stirrade tyst på varandra. Jaque log. Precis som han hade lärt henne.

Efter en stund så bröt Clodia tystnaden. ”Ni ville tala med mig?” Jaque log ännu bredare. Utmärkt, Sili.

Sili rättade långsamt till sig i sin stol. ”Just precis. Det är några frågor som du behöver svara på.” Hon talade på arabiska, inte nylatin.

Clodia följde Silis initiativ och växlade till fläckfri arabiska. ”När jag steg ombord, kapten, så betalade jag er för att inte ställa några frågor.”

”Jag bryr mig inte, fröken.”

”Att bryta en överenskommelse är något som ert gille ser mycket allvarligt på.”

”Varför skulle gillet ta ditt ord över mitt?”

Clodia tystnade. Jaque kunde se hur hennes skuldror skakade. Sili hade henne i sin hand, men hon satt kvar, lika lugnt som tidigare. ”Vem är du?”

”Mitt namn är Clodia.”

”Nej, det är det inte. Jag vet vem du är.”

”Då är väl det här onödigt?”

”Jag vill höra det ur din mun. Vem är du?”

Kvinnorna låste blickar, och ännu en gång vände Clodia bort blicken.

”Nåväl,” sade hon, och gled över till nylatin. ”Jag är Amelia Portia Calpurnia Maria Drusilla de Capuletti, hertig Octavius de Capulettis äldsta dotter. Jag beslutade mig för att själv bestämma över mitt liv och flydde från min fars hem.”

”Låt mig gissa,” sade Jaque roat. ”Du har ett nobelt syfte som bara du kan utföra. Har du fått ett meddelande från Gud? Eller ska du kanske bevisa att du är värdig din fars respekt?”

Amelia, som Clodia nu kallade sig, tittade argt mot Jaque. ”Akta dina ord. Du är underlägsen mig. Alla ni är underlägsna mig. Mitt ord räcker för att kasta er i fängelse och tvångskommendera ert skepp som mitt eget.” Hon tittade hårt mot Jaque en stund, som fortsatte att le. När hon märkte att hon inte kunde skrämma honom så vände hon sig mot Sili. ”Jag antar att jag kan vänta mig att kaptenen anordnar så att allting är värdigt en person av min klass?”

Sili satt fortfarande bakåtlutad, alldeles lugn. ”Det enda som vi överväger att anordna just nu är en död värdig en hertigs dotter.” Hon lät nästan uttråkad. ”Det är något som Jaque lärde sig i Främlingslegionen.”

Amelia vände sig försiktigt mot Jaque, som lugnt visslade på Internationalen och log så brett som han hade gjort på flera år.

XIV – Den hedervärde Sankt Martinus lidanden och kval

En tjock, alldeles rund metallport stod på vid gavel och välkomnade besökare in genom den runda öppningen till Martinustemplet. Två bruna skynken hade spänts upp för öppningen, och Sili drog sig fram genom tyngdlösheten och sköt upp dem. ”Unga fröken,” sade hon stolt, lika mycket till Ayesha som till Clodia, ”Martinustemplet.”

De drog sig fram i det tjocka repet som löpte längs väggen en sista gång och kom in i templet, där både Clodia och Ayesha stannade upp och tittade storögt runt sig. Ingen av dem hade någonsin kunnat föreställa sig en så enorm sal. De visste att Martinustemplet var klotrunt, men kammaren var såpass stor att man knappt kunde se hur väggarna välvde sig. Det sades att templet var mer än en mil tvärs över, och de tusentals elektriska ljusprickar som syntes ute i det svarta – lampor insprängda i stenen, ljusglober som svävade fritt i tyngdlösheten och facklor som bars av pilgrimer – var maktlösa inför det ofantliga mörkret. Om det inte hade varit för de stenpelare och grova kedjor som sträckte sig från kammarens väggar och in emot dess mitt, hade man lätt kunnat tro att avgrunden man stirrade upp i var rymdens vakuum, komplett med en stjärnhimmel. Varenda millimeter av väggarna var täckta av gigantiska, uthuggna bilder som visade Sankt Martinus, demoner, Katastrofen och självspäkande repentianer. Ljudet av piskor som slog emot kött och rop av smärta kom svagt ner ur svartheten. Templet var massivt och magnifikt, och den svarta avgrunden stirrade obarmhärtigt tillbaka in i en. Dess storslagenhet fyllde Ayesha med förtvivlan. Hon hade aldrig förut känt sig så liten och obetydlig, som en meningslös myra i Guds oändliga plan. Det var omöjligt att hennes, en enda ynklig persons, handlingar kunde spela någon roll i det stora hela.

Någonting stort och iskallt tog ett järngrepp kring Ayeshas högra axel; det kramade om så hårt att hennes arm domnade bort, och trots sin styrka klarade hon inte av att lyfta sitt spjut för att försvara sig. Hon kastade en blick över axeln, och stirrade rakt på en kyrassiär, som med sin stora högerhand kramade känseln ur henne. Ayesha hade blivit så tagen av synen när hon kom in i templet att hon helt hade missat de sex arkanerriddarna som hade stått runt ingången, fastsugna i metallplattor med hjälp av magneter i rustningens fötter. I sina kyrasser var riddarna stora, en god bit över två meter och minst en meter över axlarna. Deras massiva kroppshyddor och servomuskler var skyddade av skinande rustningsplåtar som var utsmyckade med intrikata mönster, och deras ansikten var täckta av svarta visir. En röst från bakom det svarta visiret sade någonting till Ayesha; det lät som arabiska, men hon kunde inte förstå orden. Hon tittade förvånat mellan riddaren som höll fast henne och de andra, som sakta började höja sina gevär. Riddaren som höll i henne upprepade det som den tidigare hade sagt, men argare. Ayesha tittade förvirrat mot den, och sedan mot sitt sällskap, som lugnt tittade på.

”Ditt spjut,” sade Sili, som inte längre hade en värja vid sin sida. Jaque saknade likväl sin pistol. ”Du får inte ta med några vapen in i templet.”

Ayesha log lättat och lugnade ner sig. Sili sade någonting till arkanerriddarna på samma språk som de tidigare hade talat, och riddaren släppte taget om Ayesha, som välkomnade blodflödet tillbaka till sin arm. En repentiansk munk, en kvinna i Silis ålder, kom fram och tog hand om hennes spjut.

”Jag försäkrar dig,” sade hon på god arabiska, ”att du kommer att få ditt spjut åter.”

Ayesha försäkrade henne om att hon inte betvivlade det en sekund och bad om ursäkt för att hon inte kände till att man skulle lämna ifrån sig sina vapen. Munken log förstående och svävade iväg för att lämna hennes spjut i ett litet rum uthugget i väggen, tillsammans med Silis värja och Jaques pistol. När hon gick iväg kunde inte Ayesha hjälpa att stirra på henne. Hon var cael, som de flesta på Charybdis. Hennes huvud var rakat och varje millimeter hud var täckt av snirklande mönster och sigill som var inristade eller inbrända i huden. Hennes vänsterarm slutade vid armbågen och hon var klädd i en enkel tunika och ett par byxor av brunt tyg, utan någonting på fötterna. Då hon var cael var hennes tår som fingrar, och använde dem för att greppa tag i rep och kedjor och dra sig fram till kammarens vägg. Det mest överraskande av allt var dock hennes kraftigt utåtbuktande mage som omisskännligt avslöjade att hon var gravid.

”Ursäkta, fröken,” sade Sili till kvinnan när hon hade kommit ut från det lilla rummet. ”Det är första gången som unga fröken här,” hon gestikulerade mot Clodia, ”har besökt Charybdis. Jag undrade om ni kunde visa oss runt och besvara hennes frågor?”

Kvinnan log. ”Naturligtvis! Vänta här en liten stund.” Hon tog spjärn mot kammarens vägg och skjöt ifrån, så att hon svävade ut mot kammarens mitt. Hon hejdade sin framfart genom att gripa tag i en tjock metallkedja som gick mellan två stenpelare, säkert sjuttio meter från templets väggar. Hon kastade ut ett rep som satt fastknutet i kedjan till det besökande sällskapet, som drog sig fram till henne. ”Hur mycket känner ni till om repentianismen, fröken?”

”Inte mycket,” sade Clodia försiktigt. ”Den goda kaptenen här har kort berättat om Sankt Martinus, men jag är inte helt säker på om jag förstår. Skulle ni kunna börja från början?”

”Självklart. Då fortsätter vi hitåt.” Hon drog sig framåt längs kedjan, till höger från där de hade kommit in, och stannade framför en minst trettio meter hög bild i väggen som avbildade ett gråtande spädbarn som två armar lyfte mot himlen. ”Sankt Martinus föddes på Jorden, långt upp i det norra Europa.” Hon talade flytande arabiska, men hon hade en brytning som Ayesha inte riktigt kunde placera. Yamatoinsk? Marinerisk? Någonting liknande, i alla fall.

Efter några minuter drog hon sig vidare längs kedjan till nästa, lika stora, bild, som avbildade förkatastrofala missfoster – människor med gälar, kattöron eller ögon i nacken; abnormt långa människor och omänskligt vackra människor. ”Världen såg annorlunda ut på den tiden.”

Bilden därefter föreställde en ung man som höll händerna om sitt huvud och hade en vild blick i ögonen. Ett förvridet ansikte viskade i hans öra. ”En demon närmade sig Sankt Martinus, och nästlade sig in i hans sinne. Sakta men säkert lurade den honom att lita på den och snart hade den helt besatt hans kropp.”

Ayesha märkte att det fanns små hål i väggen lite här och var mellan bilderna, där pilgrimer hade krupit in. Många satt och mediterade i tystnad, men det var lika vanligt att de höll på med någon sorts självspäkelse. Det var dock sällan som några rop av smärta dök upp, då pilgrimerna föredrog att hålla sin smärta instängd och lida i ensamhet.

Kvinnan som ledde dem drog sig vidare till en bild som visade hur Sankt Martinus talade med andra människor. Demonen flög ut ur hans mun, och dess långa, ormliknande fingrar sökte sig in i de andra människornas hjärnor. ”Demoner är varelser av ren ondska, och när demonen hade fått äntra vår verklighet ville den inget annat än att orsaka lidande. Den var beroende av Sankt Martinus kropp för att stanna kvar i verkligheten, så den började sprida sig till människorna runt honom, och människorna runt dem.”

Hon andades tungt och drog sig vidare längs den kalla kedjan. ”Vi vet hur det gick.” Väggen pryddes nu av en lång bild som visade hundratals människor som begick självmord; människor som hängde sig, sköt sig, dränkte sig, förgiftade sig och hoppade ut för byggnader och stup; bilder på nygrävda gravar, på människokroppar som krossats mot trottoarer och bilar, uppsvällda lik som flöt upp till ytan och kroppar som lugnt flöt genom rymdens vakuum. Bakom varenda en av de otaliga tragedierna kunde de se demonens ansikte som log förnöjt. De drog sig länge fram längs kedjan och det kändes som om bilden aldrig tog slut. Alla utom Jaque blev märkbart påverkade av de magstarka motiven, och Ayesha försökte vända bort blicken, men kunde då bara stirra upp i avgrunden – en lika obehaglig syn. När dioramat, efter hundratals meter, äntligen tog slut kom de fram till en bild av Sankt Martinus som satt och läste i en bok.

”Sankt Martinus förstod snart vad det var som försiggick, och förstod att han var mänsklighetens enda hopp. Han började forska om demoner och deras förmågor, fast besluten att förhindra mänsklighetens utrotning.”

På den följande bilden satt han naken i skräddarsits och ristade in symboler i sitt kött. Varenda centimeter av hans kropp var täckt av inkarvade sigill. ”Sankt Martinus täckte sin kropp med skyddande symboler och kanaliserade sin vilja genom dem, vilket lyckades.”

De såg hur demonen slets ut ur alla andra människor och kastades in i Sankt Martinus kropp. ”Demonen betvingades i hans kropp, och kunde inte ta sig ut. Mänskligheten var räddad.”

Endast två bilder återstod innan dess att mönstret bröts, och trots att de hade tittat på bilderna en lång stund och rört sig flera hundra meter hade väggen knappt, om alls, välvt sig. Den första av de kvarvarande bilderna visade hur en grupp män och kvinnor steg ut ur ett rymdskepp och gick ner till Sankt Martinus, som nu saknade armar och ben, och den andra hur de bar in honom i skeppet.

”De första repentianerna fann Sankt Martinus, och förde honom från Jorden, till en mer avlägsen plats: Charybdis. Han har legat här sedan dess.”

”Du menar att Sankt Martinus ligger begravd någonstans här inne?” undrade Clodia.

”Nej, fröken, inte alls. Någonstans där inne,” hon pekade upp i avgrunden, mot templets mitt, dit alla pelare och kedjor försvann, ”i Charybdis hjärta, sitter Sankt Martinus ännu på sin tron av salt och kämpar mot demonen han stängt inne i sin kropp.”

Ayesha kunde se att Clodia inte trodde på kvinnan, utan kämpade för att få fram ett leende för att verka artig. Ayesha beslutade sig för att rädda henne från kvinnan.

”Om han fortfarande lever,” sade Ayesha och repentianen vände sig mot henne, ”måste han vara över femhundra år gammal. Hur kan det komma sig?”

När kvinnan svarade märktes det att hon hade väntat sig den frågan. ”Så länge demonen besitter Sankt Martinus kropp kommer han inte att dö, och han har stängt in den i ett fängelse den inte kan fly ifrån.”

”Du menar alltså,” sade Clodia, som hade återfått sitt lugn och nu var lika kall och oåtkomlig som vanligt, ”att jag, om jag sökte mig till templets mitt, skulle finna Sankt Martinus vid liv?”

”Endast Arkanerordens riddare är tillåtna att besöka Charybdis hjärta. Men ja, du skulle finna Sankt Martinus.”

”Vad skulle hända,” fortsatte Clodia, med en överdriven och retsam ton, ”om han, Gud förbjude, skulle dö?”

”Demonen skulle kastas ut i världen bortom denna, och tvingas söka efter en ny kropp att besitta.”

Clodia var tyst en liten stund och fortsatte sedan. ”Om någon blir besatt räcker det alltså att… Döda dem?”

”Ja,” sade kvinnan lugnt och nickade, ”men demonen skulle snart hitta en ny kropp. Om vi kan göra som Sankt Martinus och fånga dem i våra kroppar skulle de inte längre vara någon fara.”

”Är det därför som ni… besmyckar er som ni gör?”

Kvinnan nickade. ”Vi härdar våra kroppar och förbereder sigill för att fånga demoner om det skulle behövas.”

”Och…” fumlade Clodia försiktigt, ”det är väldigt nödvändigt?”

”Så länge en enda av de sju miljoner fyrahundrafemtusen niohundratjugosex demonerna är fria.”

Clodia log. ”Jag förstår. Jag skulle vilja be om att få tacka för att du visade oss runt och berättade om Sankt Martinus. Vi klarar oss själva från och med nu.”

”Jag är glad att ha kunnat stå till tjänst.” Kvinnan bugade lätt och lämnade dem ensamma.

-

De stannade länge kvar i templet och beundrade de uthuggna bilderna. Ayesha hade aldrig tidigare sett sådana konstverk, och visste att de saknade likar. Hon hade gärna stannat kvar nog länge för att skåda varenda millimeter av kammaren, men när Clodia kände sig nöjd  lämnade de, efter några spännande äventyr i nollgravitation, Martinustemplet bakom sig. De tog sig ut i hissen, och kände hur gravitationen sakta men säkert återvände för att binda dem i sina fjättrar. Ayesha hade fortfarande svårt att tänka i Charybdis inverterade gravitation. Hissen rörde sig neråt., för att komma längre ut; det var som en av de förvirrande koanerna som pilgrimer hittade på för att retas med varandra.
Resan bort från templet skedde i tystnad, förutom då någon ville påpeka vilken fantastisk upplevelse de hade varit med om. Ermo var den enda som verkade oberörd, förutom att han var lugnare och mer samlad än tidigare. Efter några timmar i hissen, en resa som passerade betydligt fortare än den på väg till templet, lämnade de hissen, på jakt efter ett värdshus för att få en bit mat. Det hade varit en lång dag fylld med starka intryck, och de var både hungriga och trötta.

”Vilka tokar!” utbrast Clodia glatt, när de hade kommit ut bland vanligt folk. Alla tittade överraskat på henne, och försökte anstränga sina trötta hjärnor till komma fram till hur de skulle reagera. Under den tiden hann Clodia komma på vad hon hade sagt och samla sitt lugna, överlägsna jag. Resten stod tyst en stund och tittade förvirrat på henne, utan att någon ville ta något initiativ.

”Sili,” viskade Jaque, som hela tiden hade stått avskilt från de andra, och avbröt den pinsamma stunden. ”Titta på de där två.”

Sili kastade en blick på männen som Jaque diskret pekade ut – två stadsvakter i uniform som gick runt och visade någonting för folket på torget där de stod. ”Vad ska jag se?”

”Tatueringar på vänstra sidan halsen, sticker upp lite över kragen. Elyséiska specialstyrkor.”

Sili andades tungt ut och funderade några sekunder. ”Såhär gör vi: Jag och Ayesha går och talar med dem. Om de verkar utgöra någon fara signalerar vi att ni ska ge er iväg. Jaque ser till fröken Clodias säkerhet och Ermo hittar den säkraste vägen tillbaka till skeppet. Jag och Ayesha tar hand om vakterna. Uppfattat?”

”Uppfattat,” sade Jaque, Ayesha och Ermo i kör.

”Bra,” sade Sili. ”Fröken Clodia, ni behöver inte vara orolig. I Charybdis kan Ermo gömma dig så väl att inte ens Gud själv skulle kunna hitta dig.”

Clodia försökte hålla lugnet när hon nickade till svars, men det märktes att hon var rädd.

”Då så,” sade Sili och smög försiktigt iväg mot vakterna, för att ljudet från hennes klackar inte skulle dra till sig deras uppmärksamhet, med Ayesha, som höll ett fast grepp om sitt spjut, hack i häl.

XIII – Charybdis

Asteroiden Charybdis låg och väntade inne i asteroidfältet, men den låg varken lugnt eller stilla. Den gigantiska stenklumpen, strax över elva mil bred, roterade fort, såpass fort att den skapade sin egen gravitation. Centrifugalkraften var inte som dragningskraften – kring ekvatorn så var gravitation inte mycket lättare än Mars, men omkring polerna så var den praktiskt taget obefintlig. Att landa på en asteroid som roterade så fort hade varit omöjligt om det inte vore för hamnen vid dess norra pol, där rotationen var närmast obefintlig. Ermo anmälde deras ankomst och flög in skeppet mot hamnen, vänt så att han hade asteroiden ovanför huvudet. En plattform som var flera gånger större än il Perso var uppskjuten ur stenen, och Ermo landade skeppet på dess insida, fortfarande med asteroiden ovanför sitt huvud. Plattformen började sakta att färdas uppåt, och il Perso äntrade Charybdis för den fjortonde gången. De var så långt ifrån ekvatorn att gravitationen var närmast obefintlig och skeppets konstgjorda gravitation hade ännu ett starkare grepp om dess passagerare. Hissen passerat genom flera hangarer och stannade till slut några kilometer under ytan. Hamnkontrollen anropade Ermo med en plats där skeppet kunde stå och han flög mjukt dit det och lade till. Han viskade il Perso godnatt och gick för att möta alla andra i drömmens rike.

-
Knack-knack-knack.

Ayesha stod utanför passageraren Clodias hytt och knackade på dörren. Hon hade med sig en skål fylld med vatten, några handdukar och ett par saxar – friseringsbestyr. Passageraren hade beslutat sig för att gå en tur runt Charybdis, när skeppet ändå var där, men vägrade att lämna skeppet utan en vacker frisyr. Hon hade bett Ayesha, som hon hade blivit betydligt vänligare mot de senaste dagarna, att ordna upp hennes hårbekymmer.

”Kom in,” svarade passageraren. Hennes tonfall dröp av hennes karaktäristiska överlägsenhet. Ayesha klev in i rummet och anmälde sig av artighet, trots att Clodia redan var fullt medveten om varför hon hade kommit – det var ju hon som hade skickat efter Ayesha. När flickan hade nickat och släppt in Ayesha så skred hon snabbt till verket. Efter att hon hade blött flickans hår så började saxens vassa tänder att äta sig genom det, och ganska snart så hade Ayesha, trots att hennes tidigare erfarenheter var att ge enkla frisyrer åt de mujaheddin som hon hade levt med, gett Clodia en frisyr som passade hennes vackra ansikte: En page som var kort i nacken, men som på sidorna följde strax ovanför hennes haklinje, tillsammans med en lugg som slutade strax ovanför ögonbrynen.

”Ett väl utfört hantverk,” sade Clodia om det färdiga resultatet. Hon vred och vände på huvudet för att se frisyren från så många håll som möjligt. ”Det är inte i den klass man kan vänta sig i Elysium, men det får lov att duga.”

Ayesha log åt flickan, tog bort handdukarna som låg kring hennes nacke och borstade bort de blonda hårstrån som hade fallit på hennes kläder.

”Torka nu mitt hår och klä på mig, så ska vi bege oss.”

Ayesha kammade och pudrade Clodias hår, duttade parfym på hennes nacke, hjälpte henne in i en hellång klänning med rund krage och vida ärmar och slet sedan allt vad hennes kraftiga muskler orkade för att snöra åt en korsett så hårt hon kunde. Flickan började kippa efter andan, men speglade sig förnöjt och beundrade sin obehagligt smala midja.

”Ni må bra, fröken?” undrade Ayesha oroligt när hon såg hur ansträngd flickan var.

”Jadå,” försäkrade Clodia henne ansträngt, men glatt. ”Mycket bättre än tidigare.” Hon beundrade sig i spegeln från alla tänkbara vinklar och log åt sin spegelbild. ”Från och med nu så ska du passa upp på mig, Ayesha.”

Ayesha nickade. ”Jag tacka fröken för denna äran.”

Clodia tog upp en sidensjal som hon började dra runt sin nacke och täcka ansiktet med.

”Säg åt kaptenen att jag är redo att gå.”

Ayesha neg och lämnade Clodia.

-
”Bram!”

Silis rop ekade genom skeppet och han dök snabbt upp. Alla förutom honom stod redan i lastrummet, redo att bege sig från skeppet.

”Fröken Clodia önskar se Martinustemplet,” sade Sili lugnt och affärsmässigt. ”Vi andra följer med henne för säkerhets skull och för att visa henne runt. Lås skeppet, och öppna inte för någon innan vi kommer tillbaka.”

Bram nickade och försvann tyst in i skeppet igen, medan resten av sällskapet lämnade il Perso och vandrade ut i Charybdis. Gravitationen i hamnen var svaragare än till och med Lunas, och de flöt praktiskt taget genom grottan. Annars såg det ut som vilken hamn som helst; skepp stod uppradade och tält hade slagits upp utanför dem, för att de ur besättningen som inte hade råd att ta in på ett värdshus skulle få sova utanför skeppen för en gångs skull. Varor bars och kördes fram och tillbaka, mekaniker arbetade på att hålla skeppen i trim, och ett dragspel spelade en munter melodi någonstans inte alltför långt bort. Sällskapet tog sig till en hiss som bar dem från skeppshangaren, och till de bebodda delarna närmare ekvatorn, där gravitationen var kraftig. De kände sakta men säkert hur de blev allt tyngre allt efter resans gång, och Ayesha blev förvirrad när hon försökte hålla rätt på riktningar, då det kändes som om gravitationen var inverterad. Hon var helt säker på att hennes vikt borde ha fallit åt det motsatta hållet, och uttryckte sina misstankar för sina kamrater, som förklarade att hon hade rätt och fel. På en planet så hade hon haft rätt, men Charybdis centrifugalkraft tryckte ut alla ting mot skorpan, och tyngden föll tvärt om från en planet – man fick färdas uppåt för att komma längre in i asteroiden. Efter att Jaque hade förklarat så trodde hon att hon hade förstått.

När de hade kommit upp till de delar av Charybdis där folk rörde sig så slogs Ayesha snabbt av asteroidens enkla skönhet. Den hade varit en gruvkoloni innan Katastrofen, och bestod nu av grottor och tunnlar som gick där de kunde och fick plats. Man hade inte byggt över asteroidens sten med golv, väggar eller tak, och även fast stenhuggare hade arbetat i århundraden för att göra stenen slät och grottorna och tunnlarna så vackra som möjligt, var det uppenbart att de hade fått foga sig efter asteroiden, istället för tvärtom. Charybdis bestod av hundratals grottor, vissa inte mer än små torg, andra, som hamnen, stora som Elysiums fora och uppburna av tjocka stenpelare som man hade huggit ut grottan runt ikring. Dessa grottor var sammanbundna av tunnlar, en del så små att endast barn kunde krypa igenom dem, andra lika breda som Olympus boulevarder. Det fanns inte två gångar eller tunnlar som hade samma bredd, höjd eller form, men alla var uthuggna direkt ur asteroiden, och upplysta av det bleka, kalla ljuset från lamporna som satt insprängda i väggarna. Asteroiden hade grävts ut ordentligt, och när stenhuggarna formade den så var de tvungna att vara försiktiga för att se till så att ras inte förekom. Det betydde att lägenheter fanns överallt där hantverkarna kunde hugga in en i stenen – runt torg och tunnlar, i tak och golv, ofta staplade på varandra.

Det låg en tung, vördad stämning över Charybdis. Det var delvis på grund av de otaliga pilgrimerna som fanns på asteroiden, delvis på grund av de vanliga gefioniternas stilla, tillbakadragna sätt och delvis för att alla tyst gled över golvet i mjuka mockasiner, men huvudsakligen var det asteroidens kalla, ekande form som framtvingade vördnaden – platsen var så enkel och överväldigande att varenda korridor kändes som en altargång.

Kapten Bertonis sällskap var en brokig skara, men sådana var vanliga på Charybdis och gefioniterna var för upptagna med att bry sig om sitt egna för att ägna dem två blickar. Sili och Clodia gick jämsides i täten, som varandras kontraster. Clodia var klädd enligt det senaste elyséiska modet; hennes svarta kläder betonade hennes kvinnlighet och målade henne som en mystisk figur som männen skulle drömma om. Sili, å andra sidan, såg ut som en sann kapten med sina lindade bröst, ljusa manskläder och en värja som hängde vid hennes sida. Hennes knähöga stövlar var, till skillnad från alla andra på Charybdis, utrustade med en hård klack, som majestätiskt dånade mot asteroidens sten när de gick. Hon gestikulerade med sin rykande cigarill mot en ikonbild av Sankt Martinus, och försökte förklara för unga fröken Clodia vem han var.

”Martinus var den första repentianen,” sade hon. ”De tror att Domen kom för att en demon besatte hans kropp, och att Domen endast drabbade Jorden för att han lyckades betvinga demonen inom sig i tid. Det är därför de skär fingrarna av sig.”

Clodia nickade artigt och verkade lyssna, men gjorde ingen ansats till att ställa några fler frågor. Bakom de två kvinnorna gick Jaque och Ayesha, redo att dra vapen vid minsta tecken på fara. Ayesha höll ett fast grepp om sitt huggspjut och Jaques högerhand vilade på en ordentlig revolver som vilade i ett hölster vid hans högra höft. Ermo verkade inte ha ett enda bekymmer i hela solsystemet. Han var uppklädd – fortfarande hafsig, och med enkla kläder, men de var hela och rena – och strosade lugnt efter resten av sällskapet, till synes borttappad i sina tankar. Då och då så försvann han spårlöst, vilket gjorde Ayesha orolig och fick henne att undra vart han hade tagit vägen. När han försvann så vandrade Sili och Clodia lugnt vidare, småpratandes, och Jaque struntade helt i Ermo och följde efter dem. Jaque visste att det var onödigt att oroa sig för honom, då han kände till nästan varenda tunnel och genväg i hela Charybdis, och visste att han skulle stå och vänta på dem vid nästa torg, oavsett vilka gamla bekanta han hade passat på att kika in hos. Och naturligtvis så mötte de Ermo igen, som alltid stod och väntade på dem, till synes oberörd av bragden att hinna före dem.

Ayesha var, för ovanlighetens skull, den som stod ut minst av alla i sällskapet. Hon hade väntat sig att träffa på någon annan pilgrim, men till hennes stora förvåning så var de vetgiriga zensufisterna till och med fler än de lemlästade repentianerna, och hon kunde aldrig gå mer än några steg utan att behöva hälsa på en av sina bröder eller systrar, som log vänligt och uttalade böner över henne och hennes mujaheddin, en gest som Ayesha besvarade. Vilka som var gefioniter och vilka som var besökare, oftast zensufister, var ganska enkelt att se. De flesta av besökarna var vanliga människor eller marsianer, medan nästan samtliga gefioniter var caeler; de var alla omkring två meter, nästan lika smala som Clodia, väldigt bleka, och hade tunt, tunt ljust hår.

Det märktes snabbt att Charybdis var repentianismens högborg, och inte bara på de många upplysta ikonerna över Sankt Martinus lidande och kval. När Ayesha höll utkik efter faror så märkte hon att det inte bara var pilgrimerna som var vanställda, utan även den vanliga befolkningen. De enda som inte hade några synliga rituella ärr eller saknade något finger var zensufisterna, som överallt var försjunkna i diskussioner, både med varandra och med repentianer. Det som Ayesha kunde snappa upp av samtalen intresserade henne, och hon önskade att hon hade kunnat stanna och delta i vartenda ett. De olika pilgrimerna frågade ut varandra om den andres livsåskådning, och försökte tillsammans att resonera hur de hängde ihop, vilka likheter som fanns och hur de kunde tolka skillnaderna. Charybdis var, precis som Ayesha hade fått höra, hem för solsystemets mest öppna religiösa möten och diskussioner, och varje steg som hon tog smärtade, för det förde henne bort från en samtal som hon ville lyssna på och tillföra till.

Efter att de hade gått i lite mer än en halvtimme så kom de fram till ett stort hisschakt som försvann långt upp i mörkret, mot Charybdis hjärta. Ayesha hade fortfarande svårt att tänka sig att man fick färdades uppåt för att komma mot asteroidens mitt. Snart anlände hissen – en stor metallåda med ett dussin sittplatser kring väggarna, som sällskapet spände fast sig i, vilket förvånade Ayesha. Det satt redan tre pilgrimer inne i hissen, och när hissen snabbt begav sig uppåt så skedde resan mestadels under tystnad, även om de småpratade sinsemellan för att fördriva tiden. Hissen rörde sig hemskt fort, och det kändes nästan som om de flög upp genom schaktet, dragna mot Charybdis hjärta. Hastigheten var såpass hög att flera blev illamående, men lyckligtvis så klarade alla av att hålla det inom sig, och då de kom djupare in i asteroiden så förstod Ayesha varför de satt fastspända – gravitationen avtog alltjämt desto närmare asteroidens mitt de kom. Efter ett par timmars färd, som endast avbröts en gång, då två pilgrimer steg in i hissen, så anlände de till hissens slutdestination. De spände loss sig och svävade viktlöst ut ur hissen, och fick dra sig fram genom tunnlarna med hjälp av tjocka rep som satt längs väggarna. De hade äntligen nått Charybdis hjärta – Martinustemplet.

XII – Solsegel i avgrunden

Sjung, Allahs änglar, om nyfikenheten som brann hos araben Ayesha!

Då il Perso, en obetydlig fläck i det stora oändliga, seglade genom rymdens mörka hav mot den hägrande värmen vid Charydbis härd, sökte hon sig till ett annat jäntebarn, lika borttappat och vilse som hon själv. Efter kvällsvarden en afton så erbjöd hon sig att passa upp på passageraren, som ännu endast sporadiskt hade lämnat sin hytt. Ayeshas mockasiner tassade mjukt över det hårda metallgolvet i de kalla korridorerna. Skeppet var inte ett hem för henne. Den insikten hade hon kommit till under de månader hon spenderat ombord. För resten av besättningen verkade det vara tvärtom, då de såg ut att ärligt gilla eller åtminstone ha vant sig vid livet i rymden. Det hade inte Ayesha ännu, men kanske skulle hon det i framtiden. Känslan av att vara i ett rymdskepp, helt utlämnad för Guds vilja, var både skrämmande och inspirerande. Blott ett skrov av kallt, böjbart stål skiljde hennes instängda och i universums oändlighet obetydliga varelse från den kalla och obönhörliga döden som väntade alla som vågade sig ut i tomrummet. Det skulle räcka med en förlupen sten som träffade dem på fel ställe för att de skulle slungas ut ur sitt skyddande skepp till en obönhörlig död.

Skrämmande och inspirerande.

Mockasinernas tassande ledde henne till den unga frökens rum, där hon tvekade en stund och försökte besluta sig för hur hon skulle gå till väga. Till slut tog hon mod till sig och knackade tre försiktiga knackningar.

”Ja?” frågade en överlägsen röst inifrån rummet.

Ayesha andades in djupt och tömde sitt sinne, som hon gjorde i muraqaba, och svarade med en fjäskande ton. ”Ursäkta, fröken, jag undra om jag städa efter kvällsvard?”

En stunds tystnad förlöpte. ”Kom in.”

Den elyséiska flickan satt framför en spegel och drog, utan minsta tillstymmelse till motstånd, en kam genom sin blonda page. Passagerarhytten var enkelt inredd, och höll knappt mer än en säng, ett bord och två stolar. Ayesha tog faten som prydligt stod på bordet. Hennes tofu- och grönsaksgryta verkade inte ha fallit flickan i smaken, då faten var, som de hade varit varje dag, endast halvtomma. Hon tittade bort mot flickan som varsamt skötte om sitt glänsande, men slarvigt klippta, hår. Hennes smala form var klädd i en enkel, långärmad klänning.

”Ursäkta, Fröken?”

”Hm?” svarade Clodia överlägset.

”Jo,” sade Ayesha inövat trevande, ”jag undra om du vilja ha massage. Jag vara väldigt duktig.”

Kvinnan synade Ayesha ett ögonblick, och nickade sedan. ”Det skulle vara skönt. Nu med detsamma.”

”Självklart, fröken. Låt mig bära undan fat, jag komma.”

-

Ibrahim sköt sakta upp dörren till cockpitten och vandrade in i det kalla, mörka rummet. Guillermo satt i sin stol, upplyst av ett dussintal skärmar och följde de vita hanzi som kravlade sig upp för den svarta datorskärmen.

”Jag vet vad du håller på med,” sade Ibrahim, ”och jag vill att du slutar innan det går för långt.”

Ermo tittade förvirrat upp mot Ibrahim. ”Bram… Vad talar du om?”

”Sluta låtsas, jag vet vad du håller på med. Jag har sett dig och syster Ayesha.”

”Va?” undrade Ermo förvånat. ”Bram, vad talar du om? Vi har bara talat.”

”Jag har sett er göra mer än så. Shariagardet hade tagit dina händer om du rört henne sådär i Kalifatet!”

Ermo sökte igenom sitt huvud efter vad han kunde mena, och blev bara mer och mer förvirrad. Han talade inte med den Bram han kände. ”Bram, för Guds skull, vad har flugit i dig? Vi har bara talat.”

”Bara talat?” kastade Bram ur sig hånfullt. ”Hur många gånger har du ”bara talat” med damer på värdshus? Du bedriver redan synd med en kvinna. Lämna syster Ayesha ifred!”

”… Synd?” Ersilia stod i dörröppningen och tittade ilsket mot Bram.

”Eh, jag menar,” försökte han, men blev avbruten av Ersilia.

”Bram,” sade Ersilia sakta, med en lugn röst som vibrerade av undertryckt vrede, ”lyssna noga. På det här skeppet är det jag, inte du eller shariagardet, som bestämmer. Om du har några invändningar mot hur Ermo eller Ayesha beter sig så talar du med mig. Om du har några invändningar mot hur jag beter mig så hittar du ett annat skepp.”

Bram stod mållös och stirrade mot Ersilia med fruktan i blicken. ”Jag…”

”Sili, han menade det inte så,” försökte Ermo, då han hatade att se de annars så goda vännerna bråka.

”Det gjorde han visst, och det vet du också. Bram, förstår du?”

Bram hade återfått sin fattning och nickade motvilligt.

”Bra,” fortsatte Ersilia. ”Då upprepar du inte det här.”

Bram nickade som svar, och stormade iväg genom skeppets korridorer. Ersilia log förnöjt.

-

Massageoljans söta honungsdoft fyllde rummet och stack behagligt i Ayeshas näsborrar. Hon knådade varsamt den elyséiska flickans bleka hud med sina mörka händer, och kände nöjt hur flickan slappnade av allt mer tills hon efter bara ett par minuter verkade fullkomligt avslappnad i hela kroppen. Flickan låg på mage på hennes säng, och när Ayesha såg hennes avklädda kropp så började illamåendet bubbla i hennes mage. Hon var inte mycket mer än skinn och ben, och när Ayeshas händer gled ner över hennes midja så kunde hon nästan greppa runt flickan med bara sina händer.

”Är unga fröken frisk?” frågade Ayesha försiktigt och vänligt. ”Jag vet man lätt bli sjuk på dessa resor.”

Flickan tog ett djupt andetag och svarade lugnt och harmoniskt. ”Nejdå, jag är frisk. Jag har, ah,” hon pustade ut av njutning när Ayesha gav sig på en muskelknut strax under hennes vänstra skulderblad, ”aldrig mått bättre.”

Ayesha började knåda det lilla köttet som fanns på hennes vänstra vad. ”Det glädja mig att höra. Jag inte förstå Elysium, väldigt annorlunda mitt hem.”

”Mm,” svarade hon, och Ayesha ansträngde sig ännu mer på massagen, och fick ännu ett framstönat godkännande av henne. ”Elysium är väldigt annorlunda. Där är det alltid någon som bestämmer över en.”

”Ärade fröken,” sade Ayesha inställsamt och gick över till att massera hennes andra vad, ”ni vara stark och vacker. Jag inte tänka mig någon bestämma över er.” Hon log varmt mot flickan. ”Ni vända er, jag ta framsidan?”

Flickan skrattade lätt och vände sig på rygg. Nu när Ayesha tydligt såg hennes framsida så kunde hon konstatera vad hon hade misstänkt: Flickans två nedersta revbenspar saknades, och de flesta andra syntes tydligt.

”Om du visste,” sade flickan. ”I Elysium bestämmer jag inte ens över vem jag förälskar mig i. Hertigen Capulet skulle säkert bli rasande om han visste att jag var här.”

Ayesha fick kämpa för att dölja sin nyfikenhet och fick anstränga sig för att tala lugnt istället för att kasta ur sig sin fråga. ”Ni känna hertig? Då unga fröken måste vara viktig person.”

Flickan skrattade till lite och log överlägset. ”Det är väl klart att jag känner min egen far.”

Ordens innebörd träffade Ayesha som Guds vrede träffade Jorden, och hon frös till i sin harmoniskt jämna massage.

Hertigens dotter. Ombord på il Perso.

Hennes avbrott väckte Clodia ur den trans som massagen hade framkallat, och hon kastade sig upp på fötter och stirrade på Ayesha med ett demoniskt ansikte förvridet av ilska. ”Du hörde inte det där! Förstår du?!”

”U-ursäkta, f-fröken, jag göra något fel?”

”Om du säger det där till någon så ska se till att du slås i bojor!” skrek Clodia ursinnigt. ”Förstår du mig, arab?!”

”J-jag förstå lite,” försökte Ayesha ljuga och försämrade medvetet sin nylatin. ”Jag inte nylatin bra tala. Något om hertig, något om unga fröken större människa, allt jag höra. Jag inte förstå vad unga fröken säga, jag bara nicka och göra bekväm.”

Clodias vrede strålade ut ur varenda por och trots att hon stod både naken och ett huvud kortare än Ayesha så utstrålade hon en sådan pondus som krävde obeveklig lydnad att Ayeshas skräck krympte henne till en mask framför denna Guds nefilim. Clodia fäste sina gröna ögon i Ayesha i några tysta sekunder som kändes som en evighet, och andades häftigt medan hennes genomträngande blick skar rakt igenom Ayeshas själ och analyserade den djupaste delen av hennes inre.

”Lyssna noga,” sade Clodia, lugnt och kallt. ”Du får inte säga någonting om det som sagts emellan oss. Om du gör det kommer jag att se till så att du längtar efter att komma till helvetet. Förstår du mig?”

Ayesha svarade med en skrämd nickning.

”Bra. Gå.”

-

Ayesha skyndade sig genom skeppets kalla korridorer mot kaptenens hytt. Hertigens dotter! Kunde det verkligen vara sant? Tipp-tipp-tapp trevade hennes mockasiner förvirrat över över det kalla golvet, och lika trevande som hennes fötter var hennes sinne. Självklart var det så. Det var tvunget att vara så. Hur annars kunde en flicka resa till Europa själv? Hon hade sagt att hertigen skulle bli rasande om han visste att hon var här, vilket betydde att han inte visste var hon var, vilket betydde att hon hade gett sig av mot hans vilja, vilket betydde att hon hade stulit pengar och lurat sig ombord och därför inte ville ha några frågor och åh Gud som är större de skulle bli pryglade eller hängda eller utkastade i rymden eller-

”Syster Ayesha”?

Hon hade stött ihop med Ibrahim som såg ut att vara både förolämpad och arg, men hans sårade ansiktsuttryck smälte snabbt till ett mjukt leende när han såg Ayesha. Han öppnade munnen för att säga någonting annat, men Ayesha brydde sig inte, utan tryckte sig förbi honom och marscherade mot kaptenens hytt. När hon nådde sitt mål så stängde hon alla skott hon kunde runt sig, tog några djupa, mediterande andetag, samlade sina tankar och knackade försiktigt på dörren.

Hon skulle lugnt förklara för kaptenen vem de bar på. Hon skulle förstå, och de skulle släppa av henne på Charybdis eller vända om. Eller… kunde de verkligen det? Var det inte en pilgrims plikt att hjälpa andra pilgrimer, och mujaheddins plikt att skydda dem? Hur skulle Gud se på att de kastade en ung flicka till lejonen för att rädda sina egna skinn?

”Ja?” hördes kaptenens röst inifrån.

Åh Gud, vad skulle hon säga till kaptenen? Kunde hon låta kaptenen sätta av flickan i Charybdis?

självfallet”Vem är det?” frågade kaptenen igen, irriterat.

”A-Ayesha,” trevade hon fram. ”Jag måste tala med er om passageraren.”

Kaptenen stönade ogillande. ”Vänta en liten stund.”

Skulle hon ha ljugit och sagt att hon ville tala om någonting annat? Det var i alla fall för sent för sent för det nu. Hon var tvungen att berätta vad hon hade fått reda på, så att kaptenen kände till faran, och om kaptenen agerade själviskt fick hon helt enkelt övertala henne att handla annorlunda. Så fick det bli.

إن شاء الله

Efter ett litet tag så öppnade kaptenen dörren, klädd i en mörkblå, yamatoinsk yukata, oceremoniellt hopknuten med ett smalt bälte. Hennes bruna lockar hängde fritt omkring hennes trötta men rodnade ansikte. Hon hade en cigarill i mungipan och den söta röken som stack i Ayeshas näsborrar skvallrade om att det var en sagahir kaptenen sög på. Det var första gången Ayesha hade sett henne röka Shaytans tobak.

”Vad är det om passageraren?” frågade Ersilia uttråkat.

Ayesha tvekade ett ögonblick. ”Jag vet vem hon vara. Vi kanske i fara.”

Ersilia stängde trött sina ögon och stönade. ”Du har ingen aning om vem hon är.”

”Jo!” insisterade Ayesha. ”Jag ge henne massage, hon råka säga hon är -”

”Lyssna noggrant,” avbröt Ersilia skarpt. Hon drog djupt från sagahiren, rätade på sig och spände blicken i Ayesha. ”Du har ingen aning om vem flickan är. Om du otroligt nog skulle veta någonting om henne så kan du vara säker på att jag också känner till det, och mer därtill. Men nu vet, lyckligtvis, varken du eller jag vem hon är. Vi vet ingenting annat än att hon heter Clodia och att hon betalar oss för att inte ställa frågor. Ingen av oss på skeppet vet någonting annat.” Hon tog en konstpaus och gav Ayesha en menande blick. ”Förstår du?”

Ännu en gång så nickade Ayesha mållöst.

”Bra. Kom ihåg det,” sade kaptenen, gick in i sin hytt och stängde dörren bakom sig. Ayesha vandrade nedslagen och förvirrad till sin egna hytt, och kollapsade på sin säng. För att försöka stilla de tusentals tankar som strömmade genom hennes huvud så tände hon en sticka rökelse och satte sig på golvet för att meditera. Den stickande doften av rökelsen tillsammans med hennes djupa andning hjälpte till att tömma hennes huvud, slappna av och börja tänka på händelserna rationellt. Som för att reta henne så blev hennes meditation avbruten av Ermos röst som sprakade fram ur skeppets högtalare.

”Välkomna till Gefionfederationen. Gå och sov, så vaknar ni i Charybdis imorgon.”