Han kom med soluppgången i ryggen, en mörk skugga i bredbrättad hatt. De vingklippta innefåglarna tystnade och alla tjänare blev fruktansvärt upptagna. Kardinal Reinbach gick lugnt ner längs grusvägen, mot hus Bertonis herrgård. Vakterna som skulle leda honom hade fallit in bakom honom och det såg snarare ut som att han ledde dem. Han var en liten man på alla sätt och vis; det enda undantaget var hans röda hatt, vars brätte var bredare än hans axlar. Han var som alltid klädd i sin röda kardinalsklädnad. Han hade bara med sig en enda tjänare, en ung munk som bar på en stor ryggsäck. Ersilia såg på honom genom fönstret i sitt rum; han var oförändrad sedan hon senast hade träffat honom. Förhoppningsvis skulle han fortfarande tänka likadant också. Hon såg hur hennes far och Amadeus tog emot kardinalen vid ingången.
”Tror du verkligen att det här kommer att gå vägen?” sade Ibrahim.
Hennes far, Amadeus och kardinal Reinbach gick in i huset. Sili vände sig till Ibrahim: ”Ja.”
”Ljuger du för mig?”
”Ja.”
De log bägge två, Sili inte helt ärligt. Hon vände sig åter mot fönstret och försökte förgäves att få en skymt av il Perso. Hon hade velat ha Ermo vid sin sida nu. Allt hade skett så fort de senaste dagarna att hon helt hade glömt bort att meddela honom. Vad han måste vara orolig, där han satt, väntandes, utan att veta vad som skulle komma att ske. Tankarna gled över till giftermål och det knep till i bröstet. Hon hade aldrig förr tänkt något sånt, aldrig någonsin. Älskade hon verkligen Ermo så mycket? Kanske än viktigare: älskade han henne så mycket? Trodde han att det inte var något allvarligt? Hon skakade på huvudet; vad hon var löjlig. Här stod hon, snart på väg att förhandla om Amelias liv med Iskariotordens ledare, och oroade sig om huruvida en pojke var kär i henne eller ej. Och var Ermo ens en man hon ville ha till make? Nå, det var dags att fokusera på vad som var viktigt. Hon vände sig till Ibrahim.
”Kan du springa ut till skeppet och berätta allt för Ermo?”
”Naturligtvis,” sade han och ställde sig upp. ”Är det någonting speciellt du vill att jag ska meddela honom?”
Sili log. ”Jag vill inte genera dig.”
”Nämen, Sili, då.”
”Se till att vara tillbaka så snart som möjligt. Jag vill ha dig med mig när jag talar med kardinal Reinbach.”
Efter en intygan om att han skulle skynda sig försvann Ibrahim. Sili drog fram en stol till fönstret och satte sig och tittade ut. Hennes blick flackade runt bland buskarna i parken, den stigande solen och fåglarna som flög ovanför kupolen, bortskrämda från att sätta sig på den. Hennes blick fastnade inte någonstans och hon tog inte in vad hon såg. Hon gick i huvudet gång på gång igenom hur hon skulle lägga fram sitt ärende för kardinalen. Förhoppningsvis skulle han fortfarande vägra att tala genom en analytiker. Hon väcktes ur sina tankar av en tjänarinna som kom med frukost åt henne. Kvinnan ställde ner brickan med te, nypressad apelsinjos, nybakat bröd och yoghurt bredvid Sili.
”Hertigen,” sade hon, ”äter frukost ensam med kardinalen, men Hans nåd bad mig hälsa att kaptenen förhoppningsvis ska få träffa hans excellens kardinalen senare idag.”
Sili log och tackade henne för frukosten och tjännarinnan log med sin breda mun och önskade Sili en smaklig måltid. Sili smakade på teet; precis lagom varmt, men det hade för mycket grädde. Fettet gled över hennes tunga och lade sig som en hinna över gommen. Hon ställde ner koppen, men visade inte sitt missnöje.
”Fröken Lucia önskade att ni kunde träffa henne för en förmiddagspromenad i trädgården, kapten.”
Sili nickade. ”Hälsa henne att jag beger mig ner så snart jag har ätit färdigt.”
”Naturligtvis, kapten.” Tjänstekvinnan neg och gick ut ur rummet. Sili återvände till sin frukost. Hon försökte att återvända till sina tankar, men fetthinnan i gommen distraherade henne alltför mycket.
-
Solen låg blek och sval över arkologin. Fåglarna var fortfarande stilla efter kardinal Reinbachs framfart. Sili och Lucia promenerade utan brådska i den knähöga busklabyrinten.
”Vet du,” sade Lucia, ”du passar riktigt bra i manskläder.”
Sili log, och rättade omedvetet till kravatten. ”Tack. Det tog ett tag att vänja sig.” Hon strök försiktigt över sitt platta bröst. ”Vissa saker känns fortfarande konstigt.”
”Är det så annorlunda från en korsett?”
Sili nickade. ”I en korsett är man kvinna.”
Sili log, beredd på att Lucia skulle skratta, men hon nickade bara.
”Är du nervös?”
”Väldigt.”
”Jag ska be för dig. Det är en väldig tjänst du gör vår familj.”
De kom ut på baksidan av herrgården. Sili blickade ut över den elyséiska kanalen, som låg mätt och belåten i det bleka solljuset. ”Det är inte längre min familj.”
Lucia sade inget, utan gick bara vidare. De kom ut från labyrinten, ut på den öppna gräsplätten nedanför altanen på husets baksida. Tio meter framför dem stack två grova pålar upp ur marken. Sili frös till.
”Kom,” sade Lucia och vände sig om, ”ska vi gå vidare?”
Sili svalde och skakade på huvudet. Hon gick sakta fram till pålarna. Lucia stod kvar bakom henne och såg på. För varje steg blev pålarna större och större. Hon stannade en meter från dem. Hon kunde tydligt se metallringarna nära topparna och repen som hängde från dem. Hennes mage hotade att göra uppror och hennes ben ville bära henne därifrån, men hon tog motvilligt ett steg närmare och sträckte ut handen mot den ena pålen. Lucias varma hand lades på hennes axel. Sili såg åt hennes håll och Lucia nickade förstående.
Sili lade sin hand på pålen. Och andades ut. Och lugnet smög sig på. Det var här hennes exil hade börjat, och nu hon hade äntligen återvänt. Hon hade kanske inte förlåtit sin far och farbror, men det var oviktigt. Hon skulle ställa saker och ting till rätta, lösa alla problem hon skapat. Förlåtelse handlade om hennes känslor; det var mellan henne och Gud. Det här handlade om att göra rätt för sig.
”Ursäkta, kapten?”
Sili slet blicken från pålen, men handen låg kvar. Tjänstekvinnan som hade burit fram hennes frukost stod på trappen som ledde ner från altanen. ”Jag ber om ursäkt om jag stör er, men hans excellens kardinalen har bett om att få träffa er i kapellet.”
Sili svalde och nickade. Hon vände sig mot Lucia, som omfamnade henne och i ett och samma andetag viskade tio uppmuntrande ord i hennes öra.
”Tack.”
”Gud välsigne dig, Sili.”
-
Sili och Ibrahim gick tyst mot kapellet. Ermo, berättade Ibrahim, hade varit lika lugn som alltid och inte oroat sig i det minsta. Det stack i Silis hjärta. Hade han inte alls oroat sig? Tjänare från herrgården hade kommit med mat, men Ermo hade insisterat på att han inte hade släppt in någon i skeppet; Sili tvivlade på det. Det kändes självklart att Amadeus – eller Gustavius – skulle försöka spionera på skeppet. Ermo hade trots allt tagit hand om il Perso; då tappade han alltid bort sig i arbetet.
”Är du redo?” frågade Ibrahim när de närmade sig det lilla stenkapellet. Sili svarade inte, utan öppnade bara träporten och gick in. Gångjärnen gnisslade när hon öppnade dörren och sedan stängde den bakom dem. Allt ljud utifrån försvann när portarna slog igen. Solen föll in genom de målade glasfönstren, ner på stenkistorna av patriarkerna vars namn gjorts odödliga genom att hackas in i kapellets sten. Kapellet var blott tjugo meter långt och fem meter brett. Sili och Ibrahim gick ner längs mittgången, med hårda träbänkar på var sida om dem. På den främsta bänkraden satt han i röd kardinalsklädsel. Hans bredbrättade, röda hatt låg på bänken bredvid honom. Hans händer var knäppta som i bön och han satt med huvudet böjt, men Sili förstod att han visste vem det var som hade kommit in. När de kom fram till honom ställde han sig upp och tog hennes hand. Han bar vita silkeshandskar och hans handslag var svalt runt Silis hand.
”Fröken Ersilia.”
Det kröp längs hennes ryggrad. Hans röst var skarp och slog an en ton inuti henne. Resten av honom var också skarpt: hans näsa var liten men spetsig, hans ögon smala och genomträngande och hans läppar tunna och sammanpressade i ett leende. Han var kortare än Sili, men hans flödande klädsel lyckades inte dölja hans smala, omhändertagna kropp. Medan han höll kvar Silis hand vandrade hans blick över henne. Hennes hjärta började slå snabbare. Hans ögon trängde genom henne, men inte som en analytikers. Analytiker läste ens hjärna, Reinbach ens hjärta. Det kändes som att han, utan att röra en min och utan att ett ord hade sagts, såg alla synder som fanns i henne.
”Ers excellens.” Hon böjde sig ner och kysste hans ring.
”Ni är klädd som en man.”
”Jag har funnit att det underlättar i mitt yrke.”
”Det anstår inte en kvinna.”
”Jag ber om ursäkt, ers excellens.”
Han nickade och de satte sig. Ibrahim stod kvar, snett bakom henne. Reinbachs ögon sökte alltjämt hennes och Sili tvingade sig att möta hans blick. Han såg blek ut, i sin karmosinröda klädnad. Hon försökte lugna ner sig genom att påminna sig om att det här var samma man som hade hjälpt henne tio år tidigare, men det var förgäves. Hon satt öga mot öga med kardinal Stoltenheim Reinbach den tredje, riddare av Iskariotorden och dess outtalade ledare. Var dag brann folk på hans befallning.
”Berätta,” sade han mjukt, ”vad ni har haft för er sedan vi sedan träffades. Jag hoppas att ni har förvaltat det jag gav er.”
Sili började berätta och han smälte snabbt hennes oro. Reinbach var en utmärkt lyssnare: han nickade, höll med, bad henne förklara närmre och skrattade på rätt ställen. Han delade med sig av sina egna upplevelser och fick henne att öppna sig. Snart berättade hon anekdoter som inte var passande att berätta för en kardinal, men Sili kände inte att hon talade med en kardinal, utan med en gammal vän som råkade vara klädd i rött. Hon vände sig då och då mot Ibrahim, som fick fylla i detaljer och berätta anekdoter och även han få Reinbach att skratta. Tiden rann fort och de hade pratat länge innan Reinbach till sist lät sitt skratt dö bort.
”Ack, fröken,” sade han, ”vi kan inte sitta här och skratta hela dagen. Jag tror bestämt att ni hade någonting ni ville diskutera med mig?”
”Ni har tyvärr rätt, ers excellens.” Hennes kinder värkte av skratt och alla hennes nervositet var borta. ”Jag skulle vilja be er om två tjänster. Den ena är för min forna familj och den andra är för mig personligen.”
Reinbach nickade. ”Tala, mitt barn.”
”För min forna familjs skull undrar jag om ni på något sätt kunde låta hertig Augustus adoptera Lucia? Det skulle verkligen hjälpa familjen. Ni vet lika väl som jag att Gustavus barn skulle förstöra familjen.”
”Jag vet. Och jag vet att Lucia är en ordentlig ung dam. Hon skulle kunna leda familjen till en strålande framtid.”
”Precis! Jag ber er för att det hela är mitt fel. När ni hjälpte mig satte vi familjen i en väldigt svår situation.”
”Jag vet,” sade han och Silis sinne vaknade till. Han hade låtit nöjd. Och plötsligt förstod hon varför han hade hjälpt henne.
”Men,” fortsatte han, ”ni förstår att jag inte kan göra det hur som helst.”
Hur kunde hon ha varit så naiv? ”Naturligtvis.” Naturligtvis gjorde inte Iskariotorden någonting ur sina hjärtans godhet.
Reinbach log. ”Vad var det andra ni ville be mig om? Något för er själv, sade ni?”
”Inte riktigt.” Sili tvekade. Hon försökte återfinna sitt skarpa sinne.”Det är för en ung flicka.”
”Jaså?”
”Känner ni till Amelia de Capulettis öde?”
Reinbachs leende vidgades. ”Det gör jag.”
Sili svalde. ”Det var mitt skepp som bar henne från Mars.”
”Jaså?”
”Ja, till de Jovianska församlingarna. Väl där blev vi överfallna av hertig de Capulettis män. De hade redan mördat de Montecchis son Cassius, som hon skulle rymma med, och tänkte ta hem henne till hennes far. Hon lyckades rädda henne undan dem, men hon insisterade på att resa tillbaka till Mars för att förhandla med hertig de Montecchi. Dessvärre var han inte ute efter hämnd. Istället tog han flickan från oss och tänker nu gifta bort henne till sin son Julius.”
”Säger du det?”
Sili nickade tungt. ”Jag har lovat fröken de Capuletti att jag ska hjälpa henne, men jag kan inte få henne ur de Montecchis klor. Jag behöver er hjälp. Jag hade hoppats att ni kunde hjälpa henne.” Hon tystnade ett ögonblick och försäkrade sig om att hon gjorde rätt sak. ”Kanske på samma sätt som ni hjälpte mig?”
Reinbach tystnade och lutade sig bak i sin stol. ”Ni vill alltså hjälpa henne undan ett äktenskap? Ni förstår väl att ni skulle göra er fiende till de två mäktigaste husen i Elysium?”
”Jag känner att jag måste göra det som är rätt.”
När hon sagt orden kände hon sig lätt. Allt var så självklart. Reinbach betraktade henne ett litet tag, och hon förstod att hon borde vara rädd. Han kunde lätt se hennes ord som kätteri, som upprorsmakande. Hon kunde brinna bara för att ha sagt dem, men nu brydde hon sig inte längre. Hela hennes varelse stod bakom orden och hon förstod. Om det kom till det skulle hon brinna för att försöka hjälpa Amelia. Hon skulle göra sig fiende med hela den elyséiska adeln om det så krävdes, men hon skulle hjälpa Amelia. Inte för att det var Amelia, men för att det var rätt sak att göra. Och Gud skulle ha en plats redo åt henne vid sin sida, för att hon dött för rättvisan i en orättvis värld.
Reinbachs blick skrämde henne inte längre. Han kunde se igenom henne hur mycket han än ville; hon var ren i syfte.
Till slut nickade han.
”Jag tror nog att vi ska kunna komma överens om något.”
Silis hjärta skuttade. ”Verkligen?”
”Ja. Det är i vatikanens intresse att de två husen inte enas. Jag har ett förslag som nog ska göra oss bägge nöjda. Mina tjänare kan smuggla ut flickan och överlämna henne åt er. I gengäld mot att min inblandning hålls alldeles hemlig ser jag till att er far får adoptera Lucia.”
Sili lyckades hålla sig sansad. Det var kardinal Reinbach hon talade med. Hon fick inte göra några misstag. ”Det låter för bra för att vara sant. Vad är haken?”
”Att min inblandning i flickans flykt hålls alldeles hemlig. Att ni tar på er allt ansvar för den och har full hand om flickan. Jag lämnar över henne åt er, men därefter agerar jag enbart utifrån de förutsättningar ni skapar.”
”Ni kan inte hjälpa henne bli fri?”
Reinbach skakade på huvudet. ”Inte direkt. Det här ärendet måste tas inför hovet. Det är upp till er att förbereda flickans vädjan. Vid hovet kan jag hjälpa er, men inte dessförinnan.”
Sili tvekade. ”För all del. Jag löser det.”
Leendet återvände till Reinbachs smala läppar. ”Utmärkt. Bege er till Elysium. Mina tjänare kommer att föra flickan dit. Och låt för Guds skull inte flickan falla i de Capulettis eller de Montecchis händer igen.”
Sili kunde inte hejda sig själv från att le. ”Naturligtvis, ers excellens. Jag är er evigt tacksam.” Hon tog hans hand och kysste hans ring.
”Låt mig upprepa mig,” sade han, och hans röst var som en isbit längs hennes ryggrad. ”Döda flickan hellre än låta henne falla i deras händer. Om så sker kommer ni att dra Herrens vrede över er, ert skepp och er forna familj. Jag hoppas att ni förstår vikten av att ni gör som jag säger.”
Sili svalde och nickade. ”Jag förstår, självklart, ers excellens.” Nu var hon tvungen att lyckas. Annars skulle alla, annars skulle Ibrahim och Lucia, annars skulle Ermo-
”E-ers excellens?” frågade Ibrahim försiktigt.
”Vad är det, mitt barn?”
”Fröken de Capuletti hade med sig en tjänare till de Montecchi. En kammarjungfru, en muslim vid namn Ayesha. Kan ni… kan ni se till att hon förs ut tillsammans med fröken de Capuletti?”
Reinbach iakttog Ibrahim tyst. ”Jag skulle kunna ordna det, men det finns ett problem. Herrens tjänare hjälper bara varandra.”
Ibrahims axlar föll och hoppet rann ur hans ansikte, men Reinbach log. Han ställde sig upp och vandrade bort till dopfunten.
”Hur ska det bli?”
Ibrahim stelnade till. Hans mun rörde sig utan att forma ljud. Sili såg förskräckt mellan honom och Reinbach. Ibrahim stängde sin mun och svalde. Han började gå mot dopfunten och den leende Reinbach. Sili lade en hand på hans arm.
”Ibrahim, du… du behöver inte. Hon klarar sig. Ayesha klarar sig. Det vet du. Du… du kan inte.”
Ibrahim såg på Sili, med tårar som rann ner längs hans kinder. ”Förlåt mig,” sade han, men inte till henne.
Han gick vidare och Silis hand gled av hans arm. Hon ville ställa sig upp, slita tag i honom och få honom att sluta, men hon kunde inte. Var hon inte själv villig att ge upp allt? Han gick fram och knäböjde framför Reinbach, som tog av sig sin högra handske och tecknade ett kors i luften ovanför Ibrahim med pek- och långfingret.
”Avsvär du dig, Ibrahim, alla falska gudar och profeter, och välkomnar Jesus Kristus, Guds enda son, som din frälsare och Gud?”
Ibrahim blundade och nickade försiktigt.
”Tala!”
”J-ja.”
”I Faderns och Sonens och den helige Andes namn…”
han doppade de utsträckta fingrarna i dopfuntens vatten och förde dem till Ibrahims panna
”… döper jag dig, Natanael, och välkomnar dig till Guds församling. Vet att du nu står under Herrens beskydd och har kastat av dig dina synder. Vet att du nu sannerligen kan känna Jesus, vägen och sanningen och ljuset, och tvagas från dina synder i Lammets blod.”
Reinbach tystnade. Tårarna flödade ur Ibrahims ögon.
”Stig upp, Natanel, mitt barn, och välkomna Jesus i ditt hjärta.”
Ibrahims knän gav vika och han föll till marken, gråtandes.
”Stig upp, Natanael!”
Sili visste inga ord. Hon satt tyst och såg på medan Ibrahim snyftandes tvingade sig upp på fötter och Reinbach tog hans huvud mellan sina händer, drog det till sig, och kysste hans panna. Sedan lämnade han Ibrahim vid dopfunten och gick mot utgången. Utan att stanna vände han sig till Sili: ”Bege er till Elysium snarast. Mina tjänare hittar er.”
”T-tack, ers excellens.”
”Må Gud vare med er, fröken.”
Reinbachs steg försvann ner längs mittgången. Gångjärnen gnisslade när porten öppnades och stängdes bakom honom. Ibrahim föll, först ner på knä och sedan till golvet. Tårarna flödade och han kröp ihop. Sili ställde sig upp, som i en dröm, och gick fram till honom. Benen hotade ge vika under henne. Hon föll ner på knä och lade en hand på Ibrahims axel.
”Bram… det, det är ingen fara.”
Ibrahim skakade av sig hennes hand. ”Försvinn!”
”Det ordnar sig… du-”
”Försvinn! Rör mig inte!”
”Men Bram, du-”
”Lämna mig ifred!”
Sili visste inte vad hon skulle ta sig till, så hon gjorde som Ibrahim sade. Hon ställde sig upp och lämnade honom. Gångjärnen gnisslade bakom henne när hon satte sig på kapelltrappan. Träporten stängde inne Ibrahims förtvivlan. De vingklippta innefåglarna var alldeles tysta. Solen lyste blekt och inga tjänare syntes till. Hon var ensam.
Hon hade lyckats.
