XIV – Den hedervärde Sankt Martinus lidanden och kval

En tjock, alldeles rund metallport stod på vid gavel och välkomnade besökare in genom den runda öppningen till Martinustemplet. Två bruna skynken hade spänts upp för öppningen, och Sili drog sig fram genom tyngdlösheten och sköt upp dem. “Unga fröken,” sade hon stolt, lika mycket till Ayesha som till Clodia, “Martinustemplet.”

De drog sig fram i det tjocka repet som löpte längs väggen en sista gång och kom in i templet, där både Clodia och Ayesha stannade upp och tittade storögt runt sig. Ingen av dem hade någonsin kunnat föreställa sig en så enorm sal. De visste att Martinustemplet var klotrunt, men kammaren var såpass stor att man knappt kunde se hur väggarna välvde sig. Det sades att templet var mer än en mil tvärs över, och de tusentals elektriska ljusprickar som syntes ute i det svarta – lampor insprängda i stenen, ljusglober som svävade fritt i tyngdlösheten och facklor som bars av pilgrimer – var maktlösa inför det ofantliga mörkret. Om det inte hade varit för de stenpelare och grova kedjor som sträckte sig från kammarens väggar och in emot dess mitt, så hade man lätt kunnat tro att avgrunden man stirrade upp i var rymdens vakuum, komplett med en stjärnhimmel. Varenda millimeter av väggarna var täckta av gigantiska, uthuggna bilder som visade Sankt Martinus, demoner, Katastrofen och självspäkande repentianer. Ljudet av piskor som slog emot kött och rop av smärta kom svagt ner ur svartheten. Templet var massivt och magnifikt, och den svarta avgrunden stirrade obarmhärtigt tillbaka in i en. Dess storslagenhet fyllde Ayesha med förtvivlan. Hon hade aldrig förut känt sig så liten och obetydlig, som en meningslös myra i Guds oändliga plan. Det var omöjligt att hennes, en enda ynklig persons, handlingar kunde spela någon roll i det stora hela.

Någonting stort och iskallt tog ett järngrepp kring Ayeshas högra axel; det kramade om så hårt att hennes arm domnade bort, och trots sin styrka så klarade hon inte av att lyfta sitt spjut för att försvara sig. Hon kastade en blick över axeln, och stirrade rakt på en kyrassiär, som med sin stora högerhand kramade känseln ur henne. Ayesha hade blivit så tagen av synen när hon kom in i templet att hon helt hade missat de sex arkanerriddarna som hade stått runt ingången, fastsugna i metallplattor med hjälp av magneter i rustningens fötter. I sina kyrasser var riddarna stora, en god bit över två meter och minst en meter över axlarna. Deras massiva kroppshyddor och servomuskler var skyddade av skinande rustningsplåtar som var utsmyckade med intrikata mönster, och deras ansikten var täckta av svarta visir. En röst från bakom det svarta visiret sade någonting till Ayesha; det lät som arabiska, men hon kunde inte förstå orden. Hon tittade förvånat mellan riddaren som höll fast henne och de andra, som sakta började höja sina gevär. Riddaren som höll i henne upprepade det som den tidigare hade sagt, men argare. Ayesha tittade förvirrat mot den, och sedan mot sitt sällskap, som lugnt tittade på.

“Ditt spjut,” sade Sili, som inte längre hade en värja vid sin sida. Jaque saknade likväl sin pistol. “Du får inte ta med några vapen in i templet.”

Ayesha log lättat och lugnade ner sig. Sili sade någonting till arkanerriddarna på samma språk som de tidigare hade talat, och riddaren släppte taget om Ayesha, som välkomnade blodflödet tillbaka till sin arm. En repentiansk munk, en kvinna i Silis ålder, kom fram och tog hand om hennes spjut.

“Jag försäkrar dig,” sade hon på god arabiska, “att du kommer att få ditt spjut åter.”

Ayesha försäkrade henne om att hon inte betvivlade det en sekund och bad om ursäkt för att hon inte kände till att man skulle lämna ifrån sig sina vapen. Munken log förstående och svävade iväg för att lämna hennes spjut i ett litet rum uthugget i väggen, tillsammans med Silis värja och Jaques pistol. När hon gick iväg kunde inte Ayesha hjälpa att stirra på henne. Hon var cael, som de flesta på Charybdis. Hennes huvud var rakat och varje millimeter hud var täckt av snirklande mönster och sigill som var inristade eller inbrända i huden. Hennes vänsterarm slutade vid armbågen och hon var klädd i en enkel tunika och ett par byxor av brunt tyg, utan någonting på fötterna. Då hon var cael så var hennes tår som fingrar, och använde dem för att greppa tag i rep och kedjor och dra sig fram till kammarens vägg. Det mest överraskande av allt var dock hennes kraftigt utåtbuktande mage som omisskännligt avslöjade att hon var gravid.

“Ursäkta, fröken,” sade Sili till kvinnan när hon hade kommit ut från det lilla rummet. “Det är första gången som unga fröken här,” hon gestikulerade mot Clodia, “har besökt Charybdis. Jag undrade om ni kunde visa oss runt och besvara hennes frågor?”

Kvinnan log. “Naturligtvis! Vänta här en liten stund.” Hon tog spjärn mot kammarens vägg och skjöt ifrån, så att hon svävade ut mot kammarens mitt. Hon hejdade sin framfart genom att gripa tag i en tjock metallkedja som gick mellan två stenpelare, säkert sjuttio meter från templets väggar. Hon kastade ut ett rep som satt fastknutet i kedjan till det besökande sällskapet, som drog sig fram till henne. “Hur mycket känner ni till om repentianismen, fröken?”

“Inte mycket,” sade Clodia försiktigt. “Den goda kaptenen här har kort berättat om Sankt Martinus, men jag är inte helt säker på om jag förstår. Skulle ni kunna börja från början?”

“Självklart. Då fortsätter vi hitåt.” Hon drog sig framåt längs kedjan, till höger från där de hade kommit in, och stannade framför en minst trettio meter hög bild i väggen som avbildade ett gråtande spädbarn som två armar lyfte mot himlen. “Sankt Martinus föddes på Jorden, långt upp i det norra Europa.” Hon talade flytande arabiska, men hon hade en brytning som Ayesha inte riktigt kunde placera. Yamatoinsk? Marinerisk? Någonting liknande, i alla fall.

Efter några minuter så drog hon sig vidare längs kedjan till nästa, lika stora, bild, som avbildade förkatastrofala missfoster – människor med gälar, kattöron eller ögon i nacken; abnormt långa människor och omänskligt vackra människor. “Världen såg annorlunda ut på den tiden.”

Bilden därefter föreställde en ung man som höll händerna om sitt huvud och hade en vild blick i ögonen. Ett förvridet ansikte viskade i hans öra. “En demon närmade sig Sankt Martinus, och nästlade sig in i hans sinne. Sakta men säkert så lurade den honom att lita på den och snart så hade den helt besatt hans kropp.”

Ayesha märkte att det fanns små hål i väggen lite här och var mellan bilderna, där pilgrimer hade krupit in. Många satt och mediterade i tystnad, men det var lika vanligt att de höll på med någon sorts självspäkelse. Det var dock sällan som några rop av smärta dök upp, då pilgrimerna föredrog att hålla sin smärta instängd och lida i ensamhet.

Kvinnan som ledde dem drog sig vidare till en bild som visade hur Sankt Martinus talade med andra människor. Demonen flög ut ur hans mun, och dess långa, ormliknande fingrar sökte sig in i de andra människornas hjärnor. “Demoner är varelser av ren ondska, och när demonen hade fått äntra vår verklighet så ville den inget annat än att orsaka lidande. Den var beroende av Sankt Martinus kropp för att stanna kvar i verkligheten, så den började sprida sig till människorna runt honom, och människorna runt dem.”

Hon andades tungt och drog sig vidare längs den kalla kedjan. “Vi vet hur det gick.” Väggen pryddes nu av en lång bild som visade hundratals människor som begick självmord; människor som hängde sig, sköt sig, dränkte sig, förgiftade sig och hoppade ut för byggnader och stup; bilder på nygrävda gravar, på människokroppar som krossats mot trottoarer och bilar, uppsvällda lik som flöt upp till ytan och kroppar som lugnt flöt genom rymdens vakuum. Bakom varenda en av de otaliga tragedierna kunde de se demonens ansikte som log förnöjt. De drog sig länge fram längs kedjan och det kändes som om bilden aldrig tog slut. Alla utom Jaque blev märkbart påverkade av de magstarka motiven, och Ayesha försökte vända bort blicken, men kunde då bara stirra upp i avgrunden – en lika obehaglig syn. När dioramat, efter hundratals meter, äntligen tog slut så kom de fram till en bild av Sankt Martinus som satt och läste i en bok.

“Sankt Martinus förstod snart vad det var som försiggick, och förstod att han var mänsklighetens enda hopp. Han började forska om demoner och deras förmågor, fast besluten att förhindra mänsklighetens utrotning.”

På den följande bilden satt han naken i skräddarsits och ristade in symboler i sitt kött. Varenda centimeter av hans kropp var täckt av inkarvade sigill. “Sankt Martinus täckte sin kropp med skyddande symboler och kanaliserade sin vilja genom dem, vilket lyckades.”

De såg hur demonen slets ut ur alla andra människor och kastades in i Sankt Martinus kropp. “Demonen betvingades i hans kropp, och kunde inte ta sig ut. Mänskligheten var räddad.”

Endast två bilder återstod innan dess att mönstret bröts, och trots att de hade tittat på bilderna en lång stund och rört sig flera hundra meter så hade väggen knappt, om alls, välvt sig. Den första av de kvarvarande bilderna visade hur en grupp män och kvinnor steg ut ur ett rymdskepp och gick ner till Sankt Martinus, som nu saknade armar och ben, och den andra hur de bar in honom i skeppet.

“De första repentianerna fann Sankt Martinus, och förde honom från Jorden, till en mer avlägsen plats: Charybdis. Han har legat här sedan dess.”

“Du menar att Sankt Martinus ligger begravd någonstans här inne?” undrade Clodia.

“Nej, fröken, inte alls. Någonstans där inne,” hon pekade upp i avgrunden, mot templets mitt, dit alla pelare och kedjor försvann, ”i Charybdis hjärta, sitter Sankt Martinus ännu på sin tron av salt och kämpar mot demonen han stängt inne i sin kropp.”

Ayesha kunde se att Clodia inte trodde på kvinnan, utan kämpade för att få fram ett leende för att verka artig. Ayesha beslutade sig för att rädda henne från kvinnan.

“Om han fortfarande lever,” sade Ayesha och repentianen vände sig mot henne, “så måste han vara över femhundra år gammal. Hur kan det komma sig?”

När kvinnan svarade märktes det att hon hade väntat sig den frågan. “Så länge demonen besitter Sankt Martinus kropp så kommer han inte att dö, och han har stängt in den i ett fängelse den inte kan fly ifrån.”

”Du menar alltså,” sade Clodia, som hade återfått sitt lugn och nu var lika kall och oåtkomlig som vanligt, ”att jag, om jag sökte mig till templets mitt, skulle finna Sankt Martinus vid liv?”

”Endast Arkanerordens riddare är tillåtna att besöka Charybdis hjärta. Men ja, du skulle finna Sankt Martinus.”

“Vad skulle hända,” fortsatte Clodia, med en överdriven och retsam ton, “om han, Gud förbjude, skulle dö?”

“Demonen skulle kastas ut i världen bortom denna, och tvingas söka efter en ny kropp att besitta.”

Clodia var tyst en liten stund och fortsatte sedan. “Om någon blir besatt så räcker det alltså att… Döda dem?”

“Ja,” sade kvinnan lugnt och nickade, ”men demonen skulle snart hitta en ny kropp. Om vi kan göra som Sankt Martinus och fånga dem i våra kroppar så skulle de inte längre vara någon fara.”

“Är det därför som ni… besmyckar er som ni gör?”

Kvinnan nickade. “Vi härdar våra kroppar och förbereder sigill för att fånga demoner om det skulle behövas.”

“Och…” fumlade Clodia försiktigt, “det är väldigt nödvändigt?”

“Så länge en enda av de sju miljoner fyrahundrafemtusen niohundratjugosex demonerna är fria.”

Clodia log. “Jag förstår. Jag vilja be om att få tacka för att du visade oss runt och berättade om Sankt Martinus. Vi klarar oss själva från och med nu.”

“Jag är glad att ha kunnat stå till tjänst.” Kvinnan bugade lätt och lämnade dem ensamma.

-

De stannade länge kvar i templet och beundrade de uthuggna bilderna. Ayesha hade aldrig tidigare sett sådana konstverk, och visste att de saknade likar. Hon hade gärna stannat kvar nog länge för att skåda varenda millimeter av kammaren, men när Clodia kände sig nöjd så lämnade de, efter några spännande äventyr i nollgravitation, Martinustemplet bakom sig. De tog sig ut i hissen, och kände hur gravitationen sakta men säkert återvände för att binda dem i sina fjättrar. Ayesha hade fortfarande svårt att tänka i Charybdis inverterade gravitation. Hissen rörde sig neråt., för att komma längre ut; det var som en av de förvirrande koanerna som pilgrimer hittade på för att retas med varandra.
Resan bort från templet skedde i tystnad, förutom då någon ville påpeka vilken fantastisk upplevelse de hade varit med om. Ermo var den enda som verkade oberörd, förutom att han var lugnare och mer samlad än tidigare. Efter några timmar i hissen, en resa som passerade betydligt fortare än den på väg till templet, så lämnade de hissen, på jakt efter ett värdshus för att få en bit mat. Det hade varit en lång dag fylld med starka intryck, och de var både hungriga och trötta.

“Vilka tokar!” utbrast Clodia glatt, när de hade kommit ut bland vanligt folk. Alla tittade överraskat på henne, och försökte anstränga sina trötta hjärnor till komma fram till hur de skulle reagera. Under den tiden så hann Clodia komma på vad hon hade sagt och samla sitt lugna, överlägsna jag. Resten stod tyst en stund och tittade förvirrat på henne, utan att någon ville ta något initiativ.

“Sili,” viskade Jaque, som hela tiden hade stått avskilt från de andra, och avbröt den pinsamma stunden. “Titta på de där två.”

Sili kastade en blick på männen som Jaque diskret pekade ut – två stadsvakter i uniform som gick runt och visade någonting för folket på torget där de stod. “Vad ska jag se?”

“Tatueringar på vänstra sidan halsen, sticker upp lite över kragen. Elyséiska specialstyrkor.”

Sili andades tungt ut och funderade några sekunder. “Såhär gör vi: Jag och Ayesha går och talar med dem. Om de verkar utgöra någon fara så signalerar vi att ni ska ge er iväg. Jaque ser till fröken Clodias säkerhet och Ermo hittar den säkraste vägen tillbaka till skeppet. Jag och Ayesha tar hand om vakterna. Uppfattat?”

“Uppfattat,” sade Jaque, Ayesha och Ermo i kör.

“Bra,” sade Sili. “Fröken Clodia, ni behöver inte vara orolig. I Charybdis kan Ermo gömma dig så väl att inte ens Gud själv skulle kunna hitta dig.”

Clodia försökte hålla lugnet när hon nickade till svars, men det märktes att hon var rädd.

“Då så,” sade Sili och smög försiktigt iväg mot vakterna, för att ljudet från hennes klackar inte skulle dra till sig deras uppmärksamhet, med Ayesha, som höll ett fast grepp om sitt spjut, hack i häl.

XIII – Charybdis

Asteroiden Charybdis låg och väntade inne i asteroidfältet, men den låg varken lugnt eller stilla. Den gigantiska stenklumpen, strax över elva mil bred, roterade fort, såpass fort att den skapade sin egen gravitation. Centrifugalkraften var inte som dragningskraften – kring ekvatorn så var gravitation inte mycket lättare än Mars, men omkring polerna så var den praktiskt taget obefintlig. Att landa på en asteroid som roterade så fort hade varit omöjligt om det inte vore för hamnen vid dess norra pol, där rotationen var närmast obefintlig. Ermo anmälde deras ankomst och flög in skeppet mot hamnen, vänt så att han hade asteroiden ovanför huvudet. En plattform som var flera gånger större än il Perso var uppskjuten ur stenen, och Ermo landade skeppet på dess insida, fortfarande med asteroiden ovanför sitt huvud. Plattformen började sakta att färdas uppåt, och il Perso äntrade Charybdis för den fjortonde gången. De var så långt ifrån ekvatorn att gravitationen var närmast obefintlig och skeppets konstgjorda gravitation hade ännu ett starkare grepp om dess passagerare. Hissen passerat genom flera hangarer och stannade till slut några kilometer under ytan. Hamnkontrollen anropade Ermo med en plats där skeppet kunde stå och han flög mjukt dit det och lade till. Han viskade il Perso godnatt och gick för att möta alla andra i drömmens rike.

-
Knack-knack-knack.

Ayesha stod utanför passageraren Clodias hytt och knackade på dörren. Hon hade med sig en skål fylld med vatten, några handdukar och ett par saxar – friseringsbestyr. Passageraren hade beslutat sig för att gå en tur runt Charybdis, när skeppet ändå var där, men vägrade att lämna skeppet utan en vacker frisyr. Hon hade bett Ayesha, som hon hade blivit betydligt vänligare mot de senaste dagarna, att ordna upp hennes hårbekymmer.

“Kom in,” svarade passageraren. Hennes tonfall dröp av hennes karaktäristiska överlägsenhet. Ayesha klev in i rummet och anmälde sig av artighet, trots att Clodia redan var fullt medveten om varför hon hade kommit – det var ju hon som hade skickat efter Ayesha. När flickan hade nickat och släppt in Ayesha så skred hon snabbt till verket. Efter att hon hade blött flickans hår så började saxens vassa tänder att äta sig genom det, och ganska snart så hade Ayesha, trots att hennes tidigare erfarenheter var att ge enkla frisyrer åt de mujaheddin som hon hade levt med, gett Clodia en frisyr som passade hennes vackra ansikte: En page som var kort i nacken, men som på sidorna följde strax ovanför hennes haklinje, tillsammans med en lugg som slutade strax ovanför ögonbrynen.

“Ett väl utfört hantverk,” sade Clodia om det färdiga resultatet. Hon vred och vände på huvudet för att se frisyren från så många håll som möjligt. “Det är inte i den klass man kan vänta sig i Elysium, men det får lov att duga.”

Ayesha log åt flickan, tog bort handdukarna som låg kring hennes nacke och borstade bort de blonda hårstrån som hade fallit på hennes kläder.

“Torka nu mitt hår och klä på mig, så ska vi bege oss.”

Ayesha kammade och pudrade Clodias hår, duttade parfym på hennes nacke, hjälpte henne in i en hellång klänning med rund krage och vida ärmar och slet sedan allt vad hennes kraftiga muskler orkade för att snöra åt en korsett så hårt hon kunde. Flickan började kippa efter andan, men speglade sig förnöjt och beundrade sin obehagligt smala midja.

”Ni må bra, fröken?” undrade Ayesha oroligt när hon såg hur ansträngd flickan var.

”Jadå,” försäkrade Clodia henne ansträngt, men glatt. ”Mycket bättre än tidigare.” Hon beundrade sig i spegeln från alla tänkbara vinklar och log åt sin spegelbild. ”Från och med nu så ska du passa upp på mig, Ayesha.”

Ayesha nickade. ”Jag tacka fröken för denna äran.”

Clodia tog upp en sidensjal som hon började dra runt sin nacke och täcka ansiktet med.

”Säg åt kaptenen att jag är redo att gå.”

Ayesha neg och lämnade Clodia.

-
“Bram!”

Silis rop ekade genom skeppet och han dök snabbt upp. Alla förutom honom stod redan i lastrummet, redo att bege sig från skeppet.

“Fröken Clodia önskar se Martinustemplet,” sade Sili lugnt och affärsmässigt. “Vi andra följer med henne för säkerhets skull och för att visa henne runt. Lås skeppet, och öppna inte för någon innan vi kommer tillbaka.”

Bram nickade och försvann tyst in i skeppet igen, medan resten av sällskapet lämnade il Perso och vandrade ut i Charybdis. Gravitationen i hamnen var svaragare än till och med Lunas, och de flöt praktiskt taget genom grottan. Annars såg det ut som vilken hamn som helst; skepp stod uppradade och tält hade slagits upp utanför dem, för att de ur besättningen som inte hade råd att ta in på ett värdshus skulle få sova utanför skeppen för en gångs skull. Varor bars och kördes fram och tillbaka, mekaniker arbetade på att hålla skeppen i trim, och ett dragspel spelade en munter melodi någonstans inte alltför långt bort. Sällskapet tog sig till en hiss som bar dem från skeppshangaren, och till de bebodda delarna närmare ekvatorn, där gravitationen var kraftig. De kände sakta men säkert hur de blev allt tyngre allt efter resans gång, och Ayesha blev förvirrad när hon försökte hålla rätt på riktningar, då det kändes som om gravitationen var inverterad. Hon var helt säker på att hennes vikt borde ha fallit åt det motsatta hållet, och uttryckte sina misstankar för sina kamrater, som förklarade att hon hade rätt och fel. På en planet så hade hon haft rätt, men Charybdis centrifugalkraft tryckte ut alla ting mot skorpan, och tyngden föll tvärt om från en planet – man fick färdas uppåt för att komma längre in i asteroiden. Efter att Jaque hade förklarat så trodde hon att hon hade förstått.

När de hade kommit upp till de delar av Charybdis där folk rörde sig så slogs Ayesha snabbt av asteroidens enkla skönhet. Den hade varit en gruvkoloni innan Katastrofen, och bestod nu av grottor och tunnlar som gick där de kunde och fick plats. Man hade inte byggt över asteroidens sten med golv, väggar eller tak, och även fast stenhuggare hade arbetat i århundraden för att göra stenen slät och grottorna och tunnlarna så vackra som möjligt, var det uppenbart att de hade fått foga sig efter asteroiden, istället för tvärtom. Charybdis bestod av hundratals grottor, vissa inte mer än små torg, andra, som hamnen, stora som Elysiums fora och uppburna av tjocka stenpelare som man hade huggit ut grottan runt ikring. Dessa grottor var sammanbundna av tunnlar, en del så små att endast barn kunde krypa igenom dem, andra lika breda som Olympus boulevarder. Det fanns inte två gångar eller tunnlar som hade samma bredd, höjd eller form, men alla var uthuggna direkt ur asteroiden, och upplysta av det bleka, kalla ljuset från lamporna som satt insprängda i väggarna. Asteroiden hade grävts ut ordentligt, och när stenhuggarna formade den så var de tvungna att vara försiktiga för att se till så att ras inte förekom. Det betydde att lägenheter fanns överallt där hantverkarna kunde hugga in en i stenen – runt torg och tunnlar, i tak och golv, ofta staplade på varandra.

Det låg en tung, vördad stämning över Charybdis. Det var delvis på grund av de otaliga pilgrimerna som fanns på asteroiden, delvis på grund av de vanliga gefioniternas stilla, tillbakadragna sätt och delvis för att alla tyst gled över golvet i mjuka mockasiner, men huvudsakligen var det asteroidens kalla, ekande form som framtvingade vördnaden – platsen var så enkel och överväldigande att varenda korridor kändes som en altargång.

Kapten Bertonis sällskap var en brokig skara, men sådana var vanliga på Charybdis och gefioniterna var för upptagna med att bry sig om sitt egna för att ägna dem två blickar. Sili och Clodia gick jämsides i täten, som varandras kontraster. Clodia var klädd enligt det senaste elyséiska modet; hennes svarta kläder betonade hennes kvinnlighet och målade henne som en mystisk figur som männen skulle drömma om. Sili, å andra sidan, såg ut som en sann kapten med sina lindade bröst, ljusa manskläder och en värja som hängde vid hennes sida. Hennes knähöga stövlar var, till skillnad från alla andra på Charybdis, utrustade med en hård klack, som majestätiskt dånade mot asteroidens sten när de gick. Hon gestikulerade med sin rykande cigarill mot en ikonbild av Sankt Martinus, och försökte förklara för unga fröken Clodia vem han var.

“Martinus var den första repentianen,” sade hon. “De tror att Domen kom för att en demon besatte hans kropp, och att Domen endast drabbade Jorden för att han lyckades betvinga demonen inom sig i tid. Det är därför de skär fingrarna av sig.”

Clodia nickade artigt och verkade lyssna, men gjorde ingen ansats till att ställa några fler frågor. Bakom de två kvinnorna gick Jaque och Ayesha, redo att dra vapen vid minsta tecken på fara. Ayesha höll ett fast grepp om sitt huggspjut och Jaques högerhand vilade på en ordentlig revolver som vilade i ett hölster vid hans högra höft. Ermo verkade inte ha ett enda bekymmer i hela solsystemet. Han var uppklädd – fortfarande hafsig, och med enkla kläder, men de var hela och rena – och strosade lugnt efter resten av sällskapet, till synes borttappad i sina tankar. Då och då så försvann han spårlöst, vilket gjorde Ayesha orolig och fick henne att undra vart han hade tagit vägen. När han försvann så vandrade Sili och Clodia lugnt vidare, småpratandes, och Jaque struntade helt i Ermo och följde efter dem. Jaque visste att det var onödigt att oroa sig för honom, då han kände till nästan varenda tunnel och genväg i hela Charybdis, och visste att han skulle stå och vänta på dem vid nästa torg, oavsett vilka gamla bekanta han hade passat på att kika in hos. Och naturligtvis så mötte de Ermo igen, som alltid stod och väntade på dem, till synes oberörd av bragden att hinna före dem.

Ayesha var, för ovanlighetens skull, den som stod ut minst av alla i sällskapet. Hon hade väntat sig att träffa på någon annan pilgrim, men till hennes stora förvåning så var de vetgiriga zensufisterna till och med fler än de lemlästade repentianerna, och hon kunde aldrig gå mer än några steg utan att behöva hälsa på en av sina bröder eller systrar, som log vänligt och uttalade böner över henne och hennes mujaheddin, en gest som Ayesha besvarade. Vilka som var gefioniter och vilka som var besökare, oftast zensufister, var ganska enkelt att se. De flesta av besökarna var vanliga människor eller marsianer, medan nästan samtliga gefioniter var caeler; de var alla omkring två meter, nästan lika smala som Clodia, väldigt bleka, och hade tunt, tunt ljust hår.

Det märktes snabbt att Charybdis var repentianismens högborg, och inte bara på de många upplysta ikonerna över Sankt Martinus lidande och kval. När Ayesha höll utkik efter faror så märkte hon att det inte bara var pilgrimerna som var vanställda, utan även den vanliga befolkningen. De enda som inte hade några synliga rituella ärr eller saknade något finger var zensufisterna, som överallt var försjunkna i diskussioner, både med varandra och med repentianer. Det som Ayesha kunde snappa upp av samtalen intresserade henne, och hon önskade att hon hade kunnat stanna och delta i vartenda ett. De olika pilgrimerna frågade ut varandra om den andres livsåskådning, och försökte tillsammans att resonera hur de hängde ihop, vilka likheter som fanns och hur de kunde tolka skillnaderna. Charybdis var, precis som Ayesha hade fått höra, hem för solsystemets mest öppna religiösa möten och diskussioner, och varje steg som hon tog smärtade, för det förde henne bort från en samtal som hon ville lyssna på och tillföra till.

Efter att de hade gått i lite mer än en halvtimme så kom de fram till ett stort hisschakt som försvann långt upp i mörkret, mot Charybdis hjärta. Ayesha hade fortfarande svårt att tänka sig att man fick färdades uppåt för att komma mot asteroidens mitt. Snart anlände hissen – en stor metallåda med ett dussin sittplatser kring väggarna, som sällskapet spände fast sig i, vilket förvånade Ayesha. Det satt redan tre pilgrimer inne i hissen, och när hissen snabbt begav sig uppåt så skedde resan mestadels under tystnad, även om de småpratade sinsemellan för att fördriva tiden. Hissen rörde sig hemskt fort, och det kändes nästan som om de flög upp genom schaktet, dragna mot Charybdis hjärta. Hastigheten var såpass hög att flera blev illamående, men lyckligtvis så klarade alla av att hålla det inom sig, och då de kom djupare in i asteroiden så förstod Ayesha varför de satt fastspända – gravitationen avtog alltjämt desto närmare asteroidens mitt de kom. Efter ett par timmars färd, som endast avbröts en gång, då två pilgrimer steg in i hissen, så anlände de till hissens slutdestination. De spände loss sig och svävade viktlöst ut ur hissen, och fick dra sig fram genom tunnlarna med hjälp av tjocka rep som satt längs väggarna. De hade äntligen nått Charybdis hjärta – Martinustemplet.

XII – Solsegel i avgrunden

Sjung, Allahs änglar, om nyfikenheten som brann hos araben Ayesha!

Då il Perso, en obetydlig fläck i det stora oändliga, seglade genom rymdens mörka hav mot den hägrande värmen vid Charydbis härd, sökte hon sig till ett annat jäntebarn, lika borttappat och vilse som hon själv. Efter kvällsvarden en afton så erbjöd hon sig att passa upp på passageraren, som ännu endast sporadiskt hade lämnat sin hytt. Ayeshas mockasiner tassade mjukt över det hårda metallgolvet i de kalla korridorerna. Skeppet var inte ett hem för henne. Den insikten hade hon kommit till under de månader hon spenderat ombord. För resten av besättningen verkade det vara tvärtom, då de såg ut att ärligt gilla eller åtminstone ha vant sig vid livet i rymden. Det hade inte Ayesha ännu, men kanske skulle hon det i framtiden. Känslan av att vara i ett rymdskepp, helt utlämnad för Guds vilja, var både skrämmande och inspirerande. Blott ett skrov av kallt, böjbart stål skiljde hennes instängda och i universums oändlighet obetydliga varelse från den kalla och obönhörliga döden som väntade alla som vågade sig ut i tomrummet. Det skulle räcka med en förlupen sten som träffade dem på fel ställe för att de skulle slungas ut ur sitt skyddande skepp till en obönhörlig död.

Skrämmande och inspirerande.

Mockasinernas tassande ledde henne till den unga frökens rum, där hon tvekade en stund och försökte besluta sig för hur hon skulle gå till väga. Till slut tog hon mod till sig och knackade tre försiktiga knackningar.

“Ja?” frågade en överlägsen röst inifrån rummet.

Ayesha andades in djupt och tömde sitt sinne, som hon gjorde i muraqaba, och svarade med en fjäskande ton. “Ursäkta, fröken, jag undra om jag städa efter kvällsvard?”

En stunds tystnad förlöpte. “Kom in.”

Den elyséiska flickan satt framför en spegel och drog, utan minsta tillstymmelse till motstånd, en kam genom sin blonda page. Passagerarhytten var enkelt inredd, och höll knappt mer än en säng, ett bord och två stolar. Ayesha tog faten som prydligt stod på bordet. Hennes tofu- och grönsaksgryta verkade inte ha fallit flickan i smaken, då faten var, som de hade varit varje dag, endast halvtomma. Hon tittade bort mot flickan som varsamt skötte om sitt glänsande, men slarvigt klippta, hår. Hennes smala form var klädd i en enkel, långärmad klänning.

“Ursäkta, Fröken?”

“Hm?” svarade Clodia överlägset.

“Jo,” sade Ayesha inövat trevande, “jag undra om du vilja ha massage. Jag vara väldigt duktig.”

Kvinnan synade Ayesha ett ögonblick, och nickade sedan. “Det skulle vara skönt. Nu med detsamma.”

“Självklart, fröken. Låt mig bära undan fat, jag komma.”

-

Ibrahim sköt sakta upp dörren till cockpitten och vandrade in i det kalla, mörka rummet. Guillermo satt i sin stol, upplyst av ett dussintal skärmar och följde de vita hanzi som kravlade sig upp för den svarta datorskärmen.

“Jag vet vad du håller på med,” sade Ibrahim, “och jag vill att du slutar innan det går för långt.”

Ermo tittade förvirrat upp mot Ibrahim. “Bram… Vad talar du om?”

“Sluta låtsas, jag vet vad du håller på med. Jag har sett dig och syster Ayesha.”

“Va?” undrade Ermo förvånat. “Bram, vad talar du om? Vi har bara talat.”

“Jag har sett er göra mer än så. Shariagardet hade tagit dina händer om du rört henne sådär i Kalifatet!”

Ermo sökte igenom sitt huvud efter vad han kunde mena, och blev bara mer och mer förvirrad. Han talade inte med den Bram han kände. “Bram, för Guds skull, vad har flugit i dig? Vi har bara talat.”

“Bara talat?” kastade Bram ur sig hånfullt. “Hur många gånger har du “bara talat” med damer på värdshus? Du bedriver redan synd med en kvinna. Lämna syster Ayesha ifred!”

“… Synd?” Ersilia stod i dörröppningen och tittade ilsket mot Bram.

“Eh, jag menar,” försökte han, men blev avbruten av Ersilia.

“Bram,” sade Ersilia sakta, med en lugn röst som vibrerade av undertryckt vrede, “lyssna noga. På det här skeppet är det jag, inte du eller shariagardet, som bestämmer. Om du har några invändningar mot hur Ermo eller Ayesha beter sig så talar du med mig. Om du har några invändningar mot hur jag beter mig så hittar du ett annat skepp.”

Bram stod mållös och stirrade mot Ersilia med fruktan i blicken. “Jag…”

“Sili, han menade det inte så,” försökte Ermo, då han hatade att se de annars så goda vännerna bråka.

“Det gjorde han visst, och det vet du också. Bram, förstår du?”

Bram hade återfått sin fattning och nickade motvilligt.

“Bra,” fortsatte Ersilia. “Då upprepar du inte det här.”

Bram nickade som svar, och stormade iväg genom skeppets korridorer. Ersilia log förnöjt.

-

Massageoljans söta honungsdoft fyllde rummet och stack behagligt i Ayeshas näsborrar. Hon knådade varsamt den elyséiska flickans bleka hud med sina mörka händer, och kände nöjt hur flickan slappnade av allt mer tills hon efter bara ett par minuter verkade fullkomligt avslappnad i hela kroppen. Flickan låg på mage på hennes säng, och när Ayesha såg hennes avklädda kropp så började illamåendet bubbla i hennes mage. Hon var inte mycket mer än skinn och ben, och när Ayeshas händer gled ner över hennes midja så kunde hon nästan greppa runt flickan med bara sina händer.

“Är unga fröken frisk?” frågade Ayesha försiktigt och vänligt. “Jag vet man lätt bli sjuk på dessa resor.”

Flickan tog ett djupt andetag och svarade lugnt och harmoniskt. “Nejdå, jag är frisk. Jag har, ah,” hon pustade ut av njutning när Ayesha gav sig på en muskelknut strax under hennes vänstra skulderblad, “aldrig mått bättre.”

Ayesha började knåda det lilla köttet som fanns på hennes vänstra vad. “Det glädja mig att höra. Jag inte förstå Elysium, väldigt annorlunda mitt hem.”

“Mm,” svarade hon, och Ayesha ansträngde sig ännu mer på massagen, och fick ännu ett framstönat godkännande av henne. “Elysium är väldigt annorlunda. Där är det alltid någon som bestämmer över en.”

“Ärade fröken,” sade Ayesha inställsamt och gick över till att massera hennes andra vad, “ni vara stark och vacker. Jag inte tänka mig någon bestämma över er.” Hon log varmt mot flickan. ”Ni vända er, jag ta framsidan?”

Flickan skrattade lätt och vände sig på rygg. Nu när Ayesha tydligt såg hennes framsida så kunde hon konstatera vad hon hade misstänkt: Flickans två nedersta revbenspar saknades, och de flesta andra syntes tydligt.

“Om du visste,” sade flickan. “I Elysium bestämmer jag inte ens över vem jag förälskar mig i. Hertigen Capulet skulle säkert bli rasande om han visste att jag var här.”

Ayesha fick kämpa för att dölja sin nyfikenhet och fick anstränga sig för att tala lugnt istället för att kasta ur sig sin fråga. “Ni känna hertig? Då unga fröken måste vara viktig person.”

Flickan skrattade till lite och log överlägset. “Det är väl klart att jag känner min egen far.”

Ordens innebörd träffade Ayesha som Guds vrede träffade Jorden, och hon frös till i sin harmoniskt jämna massage.

Hertigens dotter. Ombord på il Perso.

Hennes avbrott väckte Clodia ur den trans som massagen hade framkallat, och hon kastade sig upp på fötter och stirrade på Ayesha med ett demoniskt ansikte förvridet av ilska. “Du hörde inte det där! Förstår du?!”

“U-ursäkta, f-fröken, jag göra något fel?”

“Om du säger det där till någon så ska se till att du slås i bojor!” skrek Clodia ursinnigt. “Förstår du mig, arab?!”

“J-jag förstå lite,” försökte Ayesha ljuga och försämrade medvetet sin nylatin. “Jag inte nylatin bra tala. Något om hertig, något om unga fröken större människa, allt jag höra. Jag inte förstå vad unga fröken säga, jag bara nicka och göra bekväm.”

Clodias vrede strålade ut ur varenda por och trots att hon stod både naken och ett huvud kortare än Ayesha så utstrålade hon en sådan pondus som krävde obeveklig lydnad att Ayeshas skräck krympte henne till en mask framför denna Guds nefilim. Clodia fäste sina gröna ögon i Ayesha i några tysta sekunder som kändes som en evighet, och andades häftigt medan hennes genomträngande blick skar rakt igenom Ayeshas själ och analyserade den djupaste delen av hennes inre.

“Lyssna noga,” sade Clodia, lugnt och kallt. “Du får inte säga någonting om det som sagts emellan oss. Om du gör det kommer jag att se till så att du längtar efter att komma till helvetet. Förstår du mig?”

Ayesha svarade med en skrämd nickning.

“Bra. Gå.”

-

Ayesha skyndade sig genom skeppets kalla korridorer mot kaptenens hytt. Hertisjälvfalletgens dotter! Kunde det verkligen vara sant? Tipp-tipp-tapp trevade hennes mockasiner förvirrat över över det kalla golvet, och lika trevande som hennes fötter var hennes sinne. Självklart var det så. Det var tvunget att vara så. Hur annars kunde en flicka resa till Europa själv? Hon hade sagt att hertigen skulle bli rasande om han visste att hon var här, vilket betydde att han inte visste var hon var, vilket betydde att hon hade gett sig av mot hans vilja, vilket betydde att hon hade stulit pengar och lurat sig ombord och därför inte ville ha några frågor och åh Gud som är större de skulle bli pryglade eller hängda eller utkastade i rymden eller-

“Syster Ayesha”?

Hon hade stött ihop med Ibrahim som såg ut att vara både förolämpad och arg, men hans sårade ansiktsuttryck smälte snabbt till ett mjukt leende när han såg Ayesha. Han öppnade munnen för att säga någonting annat, men Ayesha brydde sig inte, utan tryckte sig förbi honom och marscherade mot kaptenens hytt. När hon nådde sitt mål så stängde hon alla skott hon kunde runt sig, tog några djupa, mediterande andetag, samlade sina tankar och knackade försiktigt på dörren.

Hon skulle lugnt förklara för kaptenen vem de bar på. Hon skulle förstå, och de skulle släppa av henne på Charybdis eller vända om. Eller… kunde de verkligen det? Var det inte en pilgrims plikt att hjälpa andra pilgrimer, och mujaheddins plikt att skydda dem? Hur skulle Gud se på att de kastade en ung flicka till lejonen för att rädda sina egna skinn?

“Ja?” hördes kaptenens röst inifrån.

Åh Gud, vad skulle hon säga till kaptenen? Kunde hon låta kaptenen sätta av flickan i Charybdis?

självfallet”Vem är det?” frågade kaptenen igen, irriterat.

“A-Ayesha,” trevade hon fram. “Jag måste tala med er om passageraren.”

Kaptenen stönade ogillande. “Vänta en liten stund.”

Skulle hon ha ljugit och sagt att hon ville tala om någonting annat? Det var i alla fall för sent för sent för det nu. Hon var tvungen att berätta vad hon hade fått reda på, så att kaptenen kände till faran, och om kaptenen agerade själviskt fick hon helt enkelt övertala henne att handla annorlunda. Så fick det bli.

إن شاء الله

Efter ett litet tag så öppnade kaptenen dörren, klädd i en mörkblå, yamatoinsk yukata, oceremoniellt hopknuten med ett smalt bälte. Hennes bruna lockar hängde fritt omkring hennes trötta men rodnade ansikte. Hon hade en cigarill i mungipan och den söta röken som stack i Ayeshas näsborrar skvallrade om att det var en sagahir kaptenen sög på. Det var första gången Ayesha hade sett henne röka Shaytans tobak.

“Vad är det om passageraren?” frågade Ersilia uttråkat.

Ayesha tvekade ett ögonblick. “Jag vet vem hon vara. Vi kanske i fara.”

Ersilia stängde trött sina ögon och stönade. “Du har ingen aning om vem hon är.”

“Jo!” insisterade Ayesha. “Jag ge henne massage, hon råka säga hon är -”

“Lyssna noggrant,” avbröt Ersilia skarpt. Hon drog djupt från sagahiren, rätade på sig och spände blicken i Ayesha. “Du har ingen aning om vem flickan är. Om du otroligt nog skulle veta någonting om henne så kan du vara säker på att jag också känner till det, och mer därtill. Men nu vet, lyckligtvis, varken du eller jag vem hon är. Vi vet ingenting annat än att hon heter Clodia och att hon betalar oss för att inte ställa frågor. Ingen av oss på skeppet vet någonting annat.” Hon tog en konstpaus och gav Ayesha en menande blick. “Förstår du?”

Ännu en gång så nickade Ayesha mållöst.

“Bra. Kom ihåg det,” sade kaptenen, gick in i sin hytt och stängde dörren bakom sig. Ayesha vandrade nedslagen och förvirrad till sin egna hytt, och kollapsade på sin säng. För att försöka stilla de tusentals tankar som strömmade genom hennes huvud så tände hon en sticka rökelse och satte sig på golvet för att meditera. Den stickande doften av rökelsen tillsammans med hennes djupa andning hjälpte till att tömma hennes huvud, slappna av och börja tänka på händelserna rationellt. Som för att reta henne så blev hennes meditation avbruten av Ermos röst som sprakade fram ur skeppets högtalare.

“Välkomna till Gefionfederationen. Gå och sov, så vaknar ni i Charybdis imorgon.”

XI – Aeneiden

Väloljade kuggar gled tyst in i varandra, och ett gammalt maskineri vaknade från sin slummer för att tvinga ett par tjocka hangarportar att sakta glida upp. En röd sol gick upp över den röda horisonten och spred sitt stickande ljus över il Perso, som hostade till och vaknade. Uriels ömma omfamning väckte skeppets motor, och snart hade det trotsat gravitationens bojor och lämnat Elysiums skogar och fält, arker och domer, helgon och kors, analytiker och furstar, och försvunnit ut i den kalla, tysta rymden. Ares välkomnade dem ut i omlopp, och trots att det bara hade gått ett par dagar så hade superfraktaren hunnit kasta loss; en relik som nu begav sig till nästa hamn för att slå andan ur de som var lyckliga nog att få den.

“Kursen är satt,” hördes Ermos röst genom skeppets högtalarsystem. “Om Gud vill så lägger vi till i Gefion för att fylla på lagren om sex veckor. Därefter väntar lika länge till innan vi når Apokryfa.”

Bakom dem låg Mars varmt och välkomnande, på sidorna väntade tusentals korsarer och frikapare och framför dem, någonstans långt borta i den svarta oändligheten, fanns löftet om Gefions kalla asteroiders urholkade skönhet och välkomnande värme. Utan ett ljud eller ord lämnade skeppet Mars bakom sig och seglade säkert genom rymdens tomma hav.

-

“Vem den nya passageraren vara?” frågade Ayesha, nyfiken, då hon inte hade sett henne ännu. När Ibrahim hade lett in Ayesha i skeppet så hade nykomlingen redan tagit plats i sin hytt, och hon hade sedan dess endast öppnat dörren en gång, för att ta emot sin frukost.

“Vi håller oss undan från henne,” svarade Jaque. “Hon har betalat extra för diskretion. Vi stör henne inte.”

Ayesha log försiktigt och tittade oskyldigt på Jaque, som hade en blick som indikerade att han hade ytterst lite tålamod angående just det här. “Bara mellan vi, vem hon vara?”

“Hon heter Clodia,” svarade han skarpt. “Mer än så ska vi inte veta.”

Ayesha marscherade besviket iväg till köket. En främmande människa från en helt annorlunda kultur och hon fick inte tala med henne? Hon var en outtömlig kunskapskälla! Varför ville hon till Europa? Skulle hon resa vidare? Hur kunde en ensam flicka från Elysium, av alla platser, betala en sådan resa kontant? Om hon var en tjuv så måste hon veta hur det bestraffas i Elysium och vad vatikanen sade om det. Kanske kunde hon förklara hur deras gud kunde vara tre olika men en på samma gång? Kaptenen verkade inte intresserad av att tala om sådant, så kanske flickan kunde svara på det…

En tanke flög genom hennes huvud: Hon borde tala med de andra i besättningen om deras tro. Hon hade varit för upptagen med att vänja sig vid den främmande kulturen för att verkligen ha hunnit utforska den. Ibrahim var öppen och talade gärna, men hon verkade kunna mer än honom om islam, och någonting annat kunde han inte. Jaque var infosocialist och ateist, och hon visste inte om det var acceptabelt att tala med en sådan om hans tro, och kaptenen var ointresserad. Guillermo, alltså. Hon hade hört hans rutinmässiga böner som han hade utbytt över radion, men någon faktisk tro hade han inte nämnt.

Guillermo, sedan passageraren. Det borde inte vara så svårt att lyckas tala med henne.

Hon hällde upp rykande, grönt te i två buckliga metallkoppar. Försiktigt balanserade hon kopparna när hon gick in i cockpiten, och erbjöd Ermo den ena, som han tacksamt tog emot medan Ayesha stängde dörren och tyst satte sig ned.

Ermo smuttade på teet för att försäkra sig om att det var alltför varmt, som den skållheta muggen skvallrade om, och ställde ifrån sig det. “Vad har du på hjärtat?”

Ayeshas blick vandrade över det mörka, kalla rummet, som lystes upp av ett halvdussin skärmar som alla visade rymdens vakuum, med bara ett dussin stjärnor och en galax i det oändliga svarta. Hennes ögon stannade efter ett litet tag på en liten, utnött bok med brunt omslag som låg bredvid Ermos temugg.

“Vad du läsa?”

Ermo log, sträckte sig efter boken och tog bort det bruna skyddsomslaget. Under sig dolde sig en orange hårdpärm med välbekant arabisk text. Den orangea koranen. Ayesha tittade storögt mellan zensufismens centrala skrift och Ermo.

“Jag fick den av en yamatoin som besökte Ares,” förklarade han. “En ronin, av den sorgliga sorten. Han drevs ut i Diasporan på grund av hans tro.”

Han ryckte upp sig och log. “Jag har aldrig tagit mig längre än det första kapitlet tidigare, men jag tänkte passa på, nu när jag har en guru till hands.”

Lättnad och lycka vällde upp i Ayesha, och en lätt rodnad spred sig över hennes kinder. “Jag inte vara… Jag får se al-qur’ān?”

Ermo nickade och räckte över boken till henne. I hennes mörka händer och det mörka rummet såg boken ut som om den lyste, och den välkomnade och lugnade henne. Hon slog upp boken och såg arabiska som, från vänster till höger, sträckte sig över nästan varje millimeter av de tunna, silkesaktiga sidorna.

“Förstår du arabiska?” frågade hon förvånat på sitt modersmål.

Ermo nickade som svar.

“Varför har vi talat nylatin?”

“Jag trodde att du ville träna på det,” svarade Ermo lugnt. “För min del kan vi lika gärna tala arabiska, eller ännu hellre tianyu, mitt folks språk.”

“Är inte nylatin elyséernas språk?”

Ermo nickade. “Men jag är inte elysé. Jag är cael, rymdbo. Kanske inte i mina gener, men här inne,” sade han och pekade mot hjärtat med två fingrar.

Ayesha nickade och log mot honom. “Vi lära nylatin först,” svarade hon på elyséernas språk. “Sedan tianyu.”

-

Ibrahim speglade sig i en av skeppets korridorväggar, och kontrollerade så att han såg proper ut. Han tog upp en liten kam och drog den ett par gånger genom det bakåtslickade håret och det prydliga getskägget, rättade till kragen på hans marineriska skjorta och knäppte om den översta knappen, drog ner västen och slätade ut byxorna. Han tog på sig sitt mest behagliga och tillmötesgående leende, som han tränat in för just sådana här situationer, tog ett djupt andetag och knackade lätt på den låsta dörren till passagerarens hytt.

“Ja?” hördes en överlägsen och uttråkad röst inifrån rummet.

Ibrahim försökte låta så inställsam som möjligt. “Kvällsvarden börjar bli färdig. Om Fröken inte önskar få den serverad i hennes hytt så har kaptenen bett mig delge en inbjudan till bordet.”

En lite väl lång stunds tystnad följde, och Ibrahim började bli nervös att han hade sagt någonting som inte passade. “Jag tar den i min hytt,” sade passageraren till slut. “Inget vin, endast vatten. Detta gäller var dag, så länge jag inte uttryckligen säger någonting annorlunda.”

“Som Fröken önskar,” sade Ibrahim med all undergivenhet han kunde uppbringa. “Jag kommer strax med Frökens måltid, och ingenting annat än vatten.”

Han försvann iväg mot matsalen, genom skeppets kalla korridorer, kalla metallgolv, och förbi cockpiten, mot den lockande doften av nylagad grönsakssoppa..

-

“Kōan vara intressanta,” sade Ayesha. “De öppna sinne. De inte till för svar, utan sökande.”

Ermo tittade förvirrat på Ayesha. “Jag förstår inte. Kan du förklara?”

Ayesha nickade och log. “Min guru förklara för mig, med traditionell kōan: Vad vara ljudet av en hand som klappa? Vad du tro?”

Ermo rynkade pannan och försökte tänka efter. “Om den inte möter någonting så borde det inte bli något ljud.”

“Vanligt svar,” sade Ayesha och log brett, “men kanske inte rätt. Du tänka på denna värld. Tänk i Guds värld, och du se sanning.

“Jag inte kunna förklara bra på nylatin,” sade Ayesha, och tog ett djupt andetag innan hon fortsatte på sin välbekanta arabiska. “När en pilgrim först tänker på en kōan, så söker de ett svar på en fråga och tror att frågan är ett dött ting att fokusera ens uppmärksamhet på. Efter en lång tids upprepning av samma påstående så förstår pilgrimen att en kōan är en dynamisk aktivitet, nämligen aktiviteten att söka svaret på frågan själv. Det är både svaret som söks och sökandet i sig. I en kōan så ser jaget sig själv, förklätt som frågan. När man verkliggör denna andra identitet i jaget så har de två händerna blivit en, och pilgrimen har blivit den kōan han försöker förstå. Det är ljudet av en hand som klappar.”

Ermo satt med munnen på vid gavel och tittade förvirrat mot Ayesha. “Jag… tror att jag förstår vad du menar.”

“Bra,” utropade Ayesha glatt. “Men det är bara min gurus tolkning, och jag är ännu inte säker på om jag håller med honom. Du kan mycket väl finna en annan innebörd när du mediterar över den.”

Ermo försökte förstå sig på vad Ayesha sade, men blev bara mer och mer förvirrad av att höra orden.

“Vi försöker med en till,” passade Ayesha på att skjuta in, “en svårare; Hur låter det när Gud klappar?“

“Det,” försökte Ermo, medan han letade igenom sitt sinne efter ett resonabelt svar, som han, hur han än försökte, misslyckades med att finna. “Det kan jag inte svara på nu. Jag måste tänka på det.”

Ayesha nickade. “Bra svar. Du börjar förstå vad en kōan är.”

Började han? Ermo hade ingen aning om vad det var de talade om, och började redan blanda ihop begrepp och påståenden, och blev för varje sekund han tänkte på frågan osäker på vad det var han faktiskt sökte svar på.

Ayesha såg sin chans i Ermos tystnad. “Om jag få fråga; vad du tro på? Du inte pilgrim, det jag se.”

“Jag?” Ermo välkomnade avbrottet i de förvirrande, zensufistiska tankegångarna som rann genom hans huvud, och återvände gärna till ämnen han förstod sig på. “Jag är balianist, mer eller mindre.”

“Hur du mena? Du inte tro?”

Ermo ryckte på axlarna. “Jag vet inte. Jag tror på rymden, jag tror på det här skeppet och jag tror på kärleken,” sade han med en drömsk blick mot de mörka datorskärmarna. “Men jag kan inte vara säker på var i dessa saker Gud finns.”

Ermo tittade frågande mot Ayesha som nickade uppmuntrande, för att be honom fortsätta.

“Hur vet jag var Gud finns, och hur vet jag var han finns? Vad är det för mening med att verkligheten är gränslös och oändlig, om jag ändå bara kan se den fysiska världen, en minimal och obetydlig del av den? Om Gud har gett mig en fri vilja, varför kräver Han att jag följer Hans klara regler?

“Jag vet inte, Ayesha. Jag har så många frågor som aldrig blivit besvarade att jag inte riktigt vet om jag är balianist. Gör det mig till en dålig människa?”

Ayesha log, och gick fram och kramade om Guillermo, som stod och verkade så ynklig och patetisk. “Nej, det inte göra dig till dålig människa. Det göra dig till en som lära sig från denna.” Hon räckte honom den Orangea koranen. “Du finna den intressant, bara du lära dig att förstå den.”

Ermo log mot Ayesha, och drack det sista av hans nu kalla te. Den beska smaken av sencha speglade hur han kände sig inombords. Han förstod att Ayesha ville väl, men vad skulle alla andra säga om han blev konverterade? Vad skulle mor säga? Repentianist hade hon förstått, då det var vanligt bland deras folk, men zensufist? Vad skulle Gud säga?

Han grimaserade. Kanske var det teet, kanske hans egna tankar. Varje gång han talade med Ayesha så drabbades han av allt fler funderingar kring livet, universum och allting, och han visste inte var det skulle sluta. Kanske skulle han bli zensufist. Kanske skulle han en dag bli tokig av alla frågor och förkasta alltihop. Bli ateist.

Tänk, en sådan skön existens – fri från moral och etik skulle han leva ut varje dag till full njutning, utan några tankar på Gud eller var hans leverne tog honom. Han skulle vakna upp mitt på eftermiddagen, hälla i sig en flaska vin och några gram diid och sedan skulle han och Sili, hans vackra och villiga Sili, omfamna varandras nakna kroppar tills deras svett och njutning smälte ihop dem till en och de skrek och skrek i extas i en evig kakofoni tills dess att deras kroppar inte längre orkade och de kollapsade för att vila och dagen efter kom ännu vildare och friare tills dess att de-

Han nöp sig själv i låret för att skjuta bort sina syndiga tankar. Även om han hade tvivel så var han inte… En sådan. Han var fortfarande en god människa. Han skulle inte spendera ännu ett liv utanför Guds rike. Nej, nästa gång hans kropp dog och han vandrade till Himlens portar skulle Ljusbringaren släppa in honom. Men för att älska Gud måste han förstå Gud.

Han såg att Ayesha betraktade honom, men han kunde inte avgöra om hon var nyfiken eller orolig. Hon verkade analysera honom väldigt intresserat, och en olustig känsla i maggropen fick honom att samla sig. Han försökte skjuta bort sina egna existentiella frågor, och tänkte att han kunde distrahera sig med Ayeshas. “Vad är det du tänker se under din hajj?”

Ayesha funderade en lång stund över vad hon skulle svara på frågan, och Ermo andades lugnt ut och samlade sig under tiden. Som alltid tappade hon bort sig i sina egna tankar, precis som Ermo antog att han måste ha varit. Hennes blick råkade möta Ermos, och hon måste ha tänkt att han höll på att bli otålig. “Lite av varje,” svarade hon då snabbt, men Ermo kunde höra att hon ville säga Er. “Stora byggnader, stora män… Broder Ibrahim ta mig till Forum Augustinus, vara mycket lärorik. Jag hoppades jag skulle hinna se Vatikanstaden och rymdhissen i Gonque, men Gud inte vilja det så.”

Ermo log varmt. “Rymdhissen är imponerande. Det sägs att Deimos en gång inte låg i geosynkront omlopp, och att de ändrade månens bana för att kunna förankra hissen i den. Men jag är säker på att du får fler tillfällen att se den,” tillade han snabbt, när han såg Ayeshas drömska blick. “Men du har någonting att se fram emot.”

Ayesha tittade frågande mot Ermo.

“Bara mellan oss två, så kan jag ha ljugit för Sili. Jag övertalade henne om att Charybdis skulle vara mest passande att landa på i Gefion. Jag tänkte att du ville se Martinustemplet.”

Ayesha tittade storögt på Ermo. “Martinus… Det skulle vara fantastiskt!”

Ermo log brett. “Trevligt att du uppskattar det.”

“Du inte tro det bli problem? Jag inte vilja skapa problem mellan dig och kaptenen.”

“Lita på mig,” sade Ermo och viftade bort hennes oro. “Det kommer att gå enkelt.”

X – En ny passagerare

“Jag beger mig till gilleshuset, Jaque,” sade Ersilia medan hon drog på sig ett par vita skinnhandskar. “Jag borde komma tillbaka om ett par timmar.”

Jaque nickade frånvarande. Han hade hängt av sig sin uniformsjacka och tagit på sig ett par små, runda glasögon, och satt lugnt och njöt av en god pipa medan han strök under stycken i ännu en Det infosocialistiska manifestet, något som alltid hade irriterat Sili. Hon kunde tolerera att han var nog tokig att han trodde på smörjan, så länge han inte riskerade friden på skeppet eller deras relationer med köpare. Efter att ha hon sist talat med honom om det så hade han i alla fall slutat upp med att ge ut de löjliga böckerna till andra än frihandlare.

“Jag tänkte vi kunde ta middag och ett par glas vin på Benedettos ikväll.”

Jaque lade ifrån sig boken och glasögonen och tog pipan ur munnen. Han tittade upp på Ersilia med ett förbryllat uttryck. “Är inte det i närheten av Forum Augustinus?”

“Oroa dig inte,” sade Ersilia och log mot honom, “jag känner ägaren.”

Jaque nickade tankfullt och återvände till sin pipa och infosocialism. De utbytte avskedsfraser och Ersilia begav sig från skeppet, tog hissen ner till marknivå och vandrade ut i Mars sträva, fria luft. Atmosfären var inte lika syrerik som Jordens och ganska obekväm att andas för en vanlig människa. Ersilia brydde sig inte, och tände ännu en cigarill när hon kommit ut i den friska luften, som för att visa att hon inte tänkte låta planeten bestämma över henne. Hennes lungor var, som alla andra människor från Mars, genmodifierade för att kunna andas deras hematmosfär utan problem. Denna genförändring var något de borde tacka sina förkatastrofala förfäder för, även om få vägrade erkänna det, och desto fler skämdes över sin orena genkod. Hon försökte utröna vilken väg hon skulle ta mellan alla lådor och människor som stod mellan henne och arkologin, men blev avbruten i sina tankar av en röst. “Ursäkta, är du kapten för ett skepp?”

Det var en kvinnoröst som nästan lyckades i sitt försök att låta stark och säker. Ersilia, som var van vid att tala med affärs- och adelsmän, kunde höra osäkerhet i rösten. En annan fripassagerare, alltså. Hon blåste ut en lungfull tobaksrök. “Jag bedriver ingen välgörenhet. Försvinn.”

Hon vandrade bestämt iväg och tog ännu ett bloss från cigarillen. De fanns i alla städer, och de lärde sig aldrig.

“Hundratusen floriner!” Desperation hade krypit in i rösten men den lät trots det ärlig. Ersilia vände sig mot kvinnan. Hon var aningen kortare än henne och klädd i en mörk, heltäckande klänning. Hon hade dolt både sitt hår och ansikte i en slöja och led under tyngden från en väska hon bar på ryggen. Ett par gröna ögon med blek hy mellan sig blickade oroligt fram ur slöjan.

“Hundratusen floriner?” frågade Ersilia sarkastiskt. “Låt mig ge dig ett råd; försök inte ljuga dig ombord på ett rymdskepp. Det är till och med värre än att försöka få fri tur.”

Kvinnan spände sina ögon i Ersilia och öppnade en handväska i läder som hon bar över ena axeln. Hon tog upp en stor läderpung som klirrade lätt och kastade den till Ersilia, som tog emot den och tittade skeptiskt mot flickan. “Det där är din betalning om du har plats åt mig.”

Ersilia öppnade lugnt pungen och blickade ner. Hon slog upp ögonen när hon såg innehållet. Cigarillen föll ut ur hennes mun, och landade bortglömd på marken. “Följ med.”

-

Jaque lade ifrån sig sina glasögon och sin bok när han hörde hissdörren öppnas. Han tog upp sitt gevär och smög försiktigt fram för att se vem som anlänt. När han såg att det var Sili som hade återvänt tidigt så sänkte han sitt gevär och inspekterade istället främlingen som hon hade tagit med sig. Sili gav en läderpung till Jaque, och gav honom en menande blick som lät honom veta att han skulle vara på tårna.

“Så, fröken,” sade Ersilia, “låt oss tala affärer. Vad önskar du anlita mina tjänster för?”

“Transport,” sade kvinnan säkert. Osäkerheten hade försvunnit ur hennes röst och hon sträckte på sig för att verka auktoritär. “Jag önskar anlita ditt skepp för att kunna garantera mig säker lejd till Apokryfa. Kan ni göra detta?”

Ersilia nickade. “Det är en färd vi har gjort flera gånger tidigare. Hur snart önskar ni fara?”

“Så snart som möjligt,” svarade kvinnan bestämt. “Er betalning är innehållet i den där läderpungen: en kvarts miljon floriner. Antar ni?”

Ersilia funderade ett ögonblick och vände sig mot Jaque. “Räkna pungens innehåll,” sade hon, med en klang som informerade honom om att han också skulle undersöka om pengarna var äkta eller ej. Jaque nickade och hällde ut pungens innehåll, sedlar och mynt i stora valörer, och började räkna dem.

“Jag har några fler frågor innan jag kan acceptera definitivt. Först av allt, vem är du? Jag skulle vilja se ditt ansikte och få ditt namn.”

Kvinnan suckade och tog långsamt av sig sin sjal. Dolt under det mörka tyget var ett litet, smalt ansikte som tillhörde en ung kvinna och ramades in av en blond page. Ersilia kunde inte tänka sig att hon skulle ha lämnat tonåren ännu. Kvinnans ansikte var väldigt mjukt och estetiskt behagligt, den raka motsatsen till analytikern Bertuccios. Hon såg likt honom ut som om hon stigit ut ur en tavla, men hon hade en adelsdams lugna grace. Ett par stora, förtrollande gröna ögon satt på varsin sida om en smal, rundad näsa, under vilken en smal, blekröd mun satt ovanför en rund haka. Hon var vacker, men det var en subtil, naturlig skönhet som var skonad från sminkets inflytande. Det enda som skar sig var hennes hår. Den axellånga pagen var slarvigt klippt, och var inte ens jämnlång. Ersilia tyckte hon kände igen flickan, och en blick mot Jaque bekräftade att han misstänkte samma sak som henne.

“Mitt namn är Clodia.”

“För all del, fröken Clodia,” sade Ersilia oberört. “Har du någon last du vill ta med? Några olagliga substanser? Några fiender eller problem vi bör känna ti-” Ersilia tystnade när flickan höll upp ett finger och tittade mot henne uttråkat.

“Mitt namn är Clodia och min packning är den jag bär på ryggen. Om ni kan ta mig till Apokryfa utan att ställa fler frågor så är jag beredd av erbjuda ytterligare etthundrafemtiotusen floriner för bekvämligheten.” Flickan betonade de sista orden.

Ersilia försökte tänka över saken. All hennes erfarenhet varnade henne att det var dåraktigt att ta ombord någon som gav en sådan berättelse. Hon kunde vara mördare, terrorist, ateist eller någonting ännu värre på flykt undan lagen. Men den här flickan? Nej, det kunde inte vara någonting allvarligt, och fyrahundratusen floriner i handen var som en dröm. Hon skulle ha råd att ordna med alla nödvändigheter i flera år framåt, och il Perso skulle inte behöva riskera att bli strandsatt. Ibland var man tvungen att ta risker och bryta rutinerna. Friskt vågat, hälften vunnet, inte sant?

“För all del, fröken Clodia,” sade Ersilia och gav den andra kvinnan ett varmt leende. “Välkommen ombord på il Perso. Vi kan kasta loss vid soluppgången. En cigarill för att sluta överenskommelsen?”

Clodia tittade förvånat på det öppna cigarilletuiet som kaptenen erbjöd, och skakade på huvudet åt Ersilias okvinnliga uppenbarelse. “Nej tack,” sade hon, och log med hela sitt ansikte.

Ersilia stängde etuiet och satte tillbaka det i rockens bröstficka. “Låt mig visa er till ert rum, fröken.”

-

Guillermo satt ensam i sitt hem, cockpiten, försjunken i sina tankar. Skeppets kalla korridorer var tysta, och cockpiten låg i mörker. Det dussin skärmar som var framför honom var avslagna och svarta, och det enda ljuset kom från skeppsdatorns skärm, som, som alltid, visade en svart bild täckt av vita hanzi, mandarinska tecken. När Bram och Ayesha hade återvänt med nödvändigheter för deras kommande färd så hade Ayesha ursäktat sig och gått till sin hytt, och Ermo hade hört en intressant historia när Bram hade berättat vad som hade hänt för Sili. Flickan kunde inte ha det lätt. Även om hon varit med dem i två månader så måste hon känna sig helt främmande. De hade tagit emot henne väldigt enkelt på skeppet, men han undrade om hon verkligen kände att hon var en del av besättningen eller bara en passagerare. Han borde ta och tala med henne, fråga henne varifrån hon kom och hur hon var. När de hade talat så hade hon mest lyssnat på när han talade om rymden, fartyg och alla de främmande planeter som hon ännu inte hade besökt, och ställt frågor om allt han berättade. Mellan sina egna utläggningar hade han helt glömt bort att fråga om vem hon var. Han visste inte ens var hon var född, och nu var hon på ett främmande skepp, omgiven av främlingar som insisterade att de var hennes vänner, långt hemifrån, och hade just fått reda på att solsystemet var en hård plats utanför il Perso. Han visste hur hon kände sig: Som en sjöman på torra land.

Han hade andra saker att göra innan dess, dock. Han vände sig mot skeppets radio, slog in frekvensen för Ares och anropade.

”Enzo, Enzo.”

Han blev lättad när det inte kom något svar, och tänkte att de låg och sov, vilket han också egentligen borde göra. De skulle kasta loss tidigt nästa morgon, och det var ingen barnlek att ta sig ut ur Mars atmosfär. Han lyckades övertala sig själv att försöka anropa en gång till innan han gick och sov.

”Enzo, Enzo.”

Återigen möttes han av tystnad, och andades lugnt ut. Han ställde sig upp, såg till så att ingenting hade trillat ut ur hans fickor, gäspade, och öppnade dörren till cockpiten.

”Enzo, kom,” svarade hans syster ur skeppets radiosystem. Han suckade, släppte dörrhandtaget och gick till radion.

”Det är Ermo,” sade han tyst.

”Jag tyckte väl det,” sade hans syster sömndrucket med sin alltid lika glada röst. ”Du väckte mig. Vad har du på hjärtat?”

Ermo tvekade några sekunder innan han svarade, tyst och lugnt. ”Vi har fått en ny kund och kastar loss mot Apokryfa i soluppgången. Jag kommer inte hinna besöka er.”

Det var tyst i några sekunder, en tystnad som verkade eka genom skeppets korridorer och förstärktes av dessa kalla hårdhet. ”Men…” svarade hans syster. ”Du har ju inte träffat mor på över ett år. Har du ens pratat med henne?”

Orden stack i hjärtat på Ermo, och tystnaden sänkte sig åter över skeppet. Hans syster var också tyst, och tystnaden förstärktes i vad Ermo tyckte kändes som minuter innan han svarade. ”Jag har skickat pengar till er. Fyrtiotusen floriner.”

Hans syster flämtade till. ”Fyrtiotusen… Det är nog för operationen. Hur..?”

”Jag bad Sili om ett förskott. Vår nya passagerare betalade väldigt bra.”

”Det är… fantastiskt!” ropade hans syster. Nyheten verkade ha gjort henne klarvaken, då alla spår av trötthet hade försvunnit ur hennes röst. ”Du måste tacka Sili från oss! Djupt ifrån våra hjärtan.”

”Jag ska-” Ermo avbröt sig mitt i en mening, då han hörde ett fotsteg på metallgolvet bakom sig. Han tittade över axeln och såg Sili som stod i dörröppningen och lyssnade med ett sorgset leende. ”Jag tror nog redan hon vet hur mycket det betyder.”

Tystnad sänkte sig igen över skeppet, och Sili tassade ljudlöst fram till Ermo och lade ena handen på hans axel.

”Lova mig att du kommer förbi nästa gång.”

”Vi får… Jag måste sluta. Hälsa mor.”

Han hörde över radion hur hans syster andades in som för att säga något, men andades ut uppgivet. ”Nåväl… Må Gud lysa upp rymdens mörker.”

”Må ni aldrig få slut syre.” Han avslutade anropet och stängde av radion. Silis varma hand låg betryggande på hans axel.

”Det går att ordna,” sade Sili tyst och lugnt. ”Du borde verkligen- Förlåt.” Hon avbröt sig när hon såg Ermos sårande ansiktsuttryck. Hon kramade om hans axel lite hårdare, men fick inget svar. Hon böjde sig ner och planterade en varm kyss på hans kind innan hon gick iväg och lämnade honom ensam i cockpiten.

-

En grov hand knackade tre gånger på dörren till Silis hytt.

“Kom in,” sade hon. Hon satt vid ett enkelt metallskrivbord och skrev i skeppets loggbok. Hon lade blyertspennan hon använde mitt i det uppslag hon höll på att fylla med elegant, nylatinsk skrivstil. Jaque stängde dörren bakom sig när han klev in.

“Vad har du på hjärtat?”

“Flickan,” sade Jaque tyst. “Du vet vem det är?”

Sili nickade. “Jag är ganska säker, och betalningen var äkta. Vem annars skulle det kunna vara?”

“Är det säkert att ha henne med oss?”

Sili ryckte på axlarna. “Vi behöver det här jobbet, Jaque, det vet du lika väl som jag. Om några problem uppstår… Vi vet ingenting förutom att hon heter Clodia.”

Jaque nickade eftertänksamt. “För all del. Så länge du vet vad du drar in oss i. Sov gott, Sili.”

“Sov gott, Jaque.”

IX – Jag skulle mäta mig med furstar

“Forum Elysium, syster.”

Ayesha blickade storögt ut över det öppna torget som låg framför henne. Det var kvadratiskt, flera hundra meter tvärs över, och rikt utsmyckat med fontäner och statyer av granit och marmor. Torget var omgivet av museer och kyrkor, breda stenhus utsmyckade med kupoler, pelare, statyer, fresker och uthuggna konstverk. Statyerna föreställde änglar och helgon; flera meter höga män som med sin döda, pupillösa blick tittade ner på folket som gick kring deras fötter. De bar böcker, skrifter, svärd, gausskarbiner och kors, och deras händer och tillhyggen var utsträckta i välkomnande, frälsande och hotfulla gester. Runt deras stenar stod massvis med stånd där allt möjligt såldes, och hundratals människor rörde sig bland statyerna och stånden, där de skrattade, handlade, sjöng, predikade och bråkade. Ibrahim och Ayesha gick in i den förvånansvärt sansade folkmassan och blev från ena hållet erbjudna ett handsnidat böneband av merkuriansk koppar och från det andra ett spett med grillad sengångare. Ibrahim tackade artigt men bestämt nej, men Ayesha tittade lite närmre på bönebandet innan hon också avböjde erbjudandet och de fortsatte in i folkvimlet. Runt dem gick folk av alla åldrar och slag, och även om de flesta hade typiskt elyséiska drag; höga kindben, spetsiga näsor, mörka ögon och vågigt, mörkt hår, så kunde man se invandrare från både Kalifatet och Marinerisfederationen bland torgets besökare. Männen var klädda i enkla byxor och skjortor, ofta med hängslen, medan kvinnorna hade på sig enkla, täckande klänningar och i de flesta fall dolde sitt hår med en sjal eller ett huckle. Bland denna massa med arbetare kunde man även se mer förmögna; män som bar kravatt, väst och rock och kvinnor som lät sitt hår hänga fritt. Det vandrade även runt förkunnare; predikanter och munkar klädda i röda, fotsida klädnader. När dessa gick förbi så blev folket plötsligt mycket tystare och lugnare, och många hälsade artigt på dem.

Ayesha stannade framför en över tre meter hög marmorstaty som avbildade en riddare i ett utsmyckat exoskelett, utrustad med en lika utsmyckad gausskarbin. Soldaten bar rustningshjälmen under vänsterarmen och ett huvud som såg ut att vara absurt litet ovanpå rustningens barm blickade upp mot det målade kupoltaket ovan dem med ett sammanbitet ansiktsuttryck. På skelettets högra axel, bakom mannens huvud, satt en örn med utbredda vingar, som också den såg ut att vara väldigt liten på den massiva rustningen, och blickade uppmärksamt åt det motsatta hållet, ner på folket kring hans fötter. Kring rustningens fötter låg ett stort lejon trofast och tittade vaksamt ut över sina korslagda tassar. Ayesha läste intresserat inskriptionen på stenblocket statyn stod på.

“S:t Octavius, född Octavius Julius Maximilian Capulet den 13e april, i nådens år 2597. Han föll som en hjälte i november 2643, då han spottade sina otrogna fiender i ansiktet och vägrade underkasta sig, trots att fiendens styrkor var 40 gånger fler än hans egna. Trots att han dött fortsatte hans exoskelett att ge order och strida i sex timmar, och med Guds hjälp krossade han Hellasrepublikens styrkor och återtog de Cimmeriska öarna.”

“Vatikanen måste ha helgonförklarat honom nyligt,” sade Ibrahim på arabiska, vilket fick ett par passerande att vända blicken mot honom. Ibrahim kom på sig själv och kröp ihop. De stod ut nog mycket, och behövde verkligen inte förklara sig för en folkhop som någon predikant eldat igång.

”Han blev kanoniserad -76,” utläste Ayesha, och inspekterade statyn ännu en gång. Hans rustning var otroligt utsmyckad. Stegrande lejon som stod på varsin sida om ett krucifix prydde harnesket, och varje annan bit pansar var täckt med nykatolska symboler, ikonbilder eller inskriptioner från det Gamla testamentet. ”Tänka sig, att hans rustning stred fast han dött…”

Ibrahim lyckades undertrycka den cynism som hade smittat av sig från Jaque, och lät Ayesha stå och fundera för sig själv. ”Jag är säker på han var en skicklig ledare.”

“Varför stred de om öarna?” frågade Ayesha, utan att visa att hon hade märkt av Ibrahims halvhjärtade påstående.

“Oj…” svarade Ibrahim, och försökte dölja sin okunskap. Han kom ihåg nödvändigheten i att gå obemärkt, och sänkte sin röst nog mycket för att förbipasserande inte skulle höra, men inte nog mycket för att det skulle bli en viskning. “Republiken och Elysium har alltid stridit om Cimmerien. Det är en sorts lokal tradition.”

“Folket, då?” frågade Ayesha lite tystare än tidigare. Hon förstod inte varför han ville börja viska helt plötsligt, men ville inte verka otrevlig. “Vem vill de tillhöra?”

Ibrahim ryckte på axlarna. “Det beror på om du frågar Republiken eller Elysium.”

De lämnade statyn på Sankt Octavius och vandrade djupare in på torget. Ayeshas blick fäste sig vid den staty som stod i mitten av torget. Det var en minst tio meter hög marmorstaty som avbildade profeten Balian. Ayesha såg förundrat på den, och blev speciellt fäst vid hur elyséerna avbildade honom. Hans vågiga hår var utsläppt och hängde ner till hans axlar, och hans skägg var kortare än vad hon var van att se honom. Hans högra arm var höjd vid armbågen, med pekfingret och långfingret på handen resta mot himlen. Den andra armen kramade om en bok.

Ibrahim hade hunnit gå några meter ifrån Ayesha, som hade stannat till för att studera statyn. Han skyndade sig tillbaka till hennes sida. Hon visste inte hur saker och ting var i Elysium, och han ville inte tänka på den utskällning han skulle få av Sili om hon skulle bli tagen av stadsvakten. “Vad ser du, syster?”

Ayesha svarade utan att slita blicken från statyn. “Det är första gången jag har sett profeten Balian utan turban.”

Ibrahim inspekterade snabbt statyn och vände sig sedan mot Ayesha. “Det är inte Imamen, syster.”

Ayesha tittade förvånat mot honom i ett ögonblick, och återgick sedan till att förbryllat undersöka statyn.

“Det där är profeten Jesus ben-Yusuf,” sade Ibrahim lugnt, och kände sig nöjd att han fick glänsa med sin kunskap, “deras gud.”

“Deras gud?” frågade Ayesha nyfiket. “Jag har hört att de också följer Allah, fast annorlunda.”

Ibrahim nickade. “Så är det också. De erkänner inte de sex profeterna som Balian talar om, bara Jesus. De tror att han är Allahs son, såväl som Allah, samtidigt.”

“Hur..-” började Ayesha förvirrat, men Ibrahim avbröt henne.

“Jag vet inte riktigt, syster. Du borde fråga Sili, hon hör till Vatikanen.”

Ayesha nickade och de två gick vidare. Ibrahim berättade för Ayesha vad han visste om den Röda vatikanens nykatolicism; hur kyrkan styrdes av påven och hur de menade att han stod i direkt kontakt med gud och därför gav honom rätt att bestämma över kyrkans beslut och vem som skall helgonförklaras.

”Man kan säga att han är deras kalif?” frågade Ayesha.

”Inte riktigt,” svarade Ibrahim medan de gick längs torget och artigt tackade nej till försäljare. ”Påven har ingen politisk makt, där bestämmer kungen. Han är deras allamah.”

Ayesha nickade och Ibrahim förklarade så gott han kunde vad den Röda vatikanen och Konungadömet Elysium hade för relation. Konungadömet var Vatikanens högborg och beskyddare, men kyrkan höll sig utanför landets politik och vice versa. Ibrahim blev avbruten i sin utläggning av en envis försäljare som insisterade att den unga damen skulle tycka om en klänning av marineriskt natursiden och vägrade gå innan Ibrahim, med utvändig motvillighet, hade köpt en vit sjal till Ayesha, som hon leende tog emot och virade runt halsen. Han fortsatte berätta om nykatolicismens helgon, människor som utfört mirakel och blivit upphöjda att sitta bredvid Gud i himlen. Ayesha kände sedan tidigare till helgon, men nickade artigt och undvek att rätta Ibrahim när han hade fel.

“Och detta, syster,” sade han, “är hur de ser Balian.”

Han hade lett henne till en granitstaty som inte var större än henne själv. Profeten var avbildad nästan likadant som han var i Kalifatet, med en turban som dolde hans hår och ett stort och stiligt skägg. Hans kalla stenansikte tittade längtansfullt upp mot statyn på Jesus i mitten av torget. Ayesha blev överraskad när hon läste inskriptionen: S:t Balian, Katastrofens förkunnare. Skrev ner Gabrielevangeliet, Guds ord berättat till honom av ärkeängeln Gabriel. Tusen frågor föddes samtidigt i hennes sinne och hon kunde inte bestämma sig för vilken hon skulle ställa först. Hade inte nykatolicismen och islam samma grunder och influenser? I sådana fall, varför detta urval bland profeterna? Varför innehöll inte Gabrielevangeliet hela Balians Vittnesmål? Var inte helgontron en sorts ikondyrkan? Hon blev avbruten i sina tankegångar av en barsk mansröst som ropade i närheten.

“Guds trogna tjänare, följare av Hans ord!” ropade mannen bestämt. Ayesha och Ibrahim vände sig mot ljudet och såg en skepnad i en fotsid, klarröd klädnad som hade klättrat upp bredvid ett helgon på en staty. Han hade på sig en röd struthätta som dolde hela hans ansikte utom munnen, och bar en läderinbunden bibel under armen. “Lystra till dessa ord,” fortsatte han. “Ibland oss vandrar otrogna och trossvaga, kyrkans fiender! Deras svaghet är det som kommer att fördöma oss alla när den yttersta domen kommer! Den helige ande ser hur ni tyst vandrar förbi och låter dessa muslimer, repentianer och ateister röra sig fritt ibland oss!”

Det var få som stannade för att lyssna på honom, och de som gjorde det var lika intresserade av att undersöka varorna vid stånden i närheten eller diskutera med sina kamrater. Predikanten verkade dock oberörd och fortsatte med samma frenesi. Ayesha fylldes av glädje och tackade tyst Gud för att han sänt någon hon kunde ha en dialog med.

“Driv ut messiasförnekarna!” ropade predikanten vidare, så högt att de som stod närmast lutade sig bakåt och grävde med fingrarna i öronen. “Ormarnas gift försöker ta sig in från alla sidor för att förpesta den sanna tron och förstöra vår lycka!”

Det ryckte i Ayeshas ben och fjärilar började fladdra i hennes mage. Hon gjorde en ansats för att gå iväg till predikanten, men Ibrahim lade en hand på hennes axel för att stoppa henne. “Vad gör du?”

“Jag vill prata med honom,” sade hon, och Ibrahim kunde se hur upprymd hon var.

“Det är inte säkert,” sade han, med vad han hoppades skulle verka som faderlig oro, även fast han visste att det inte skulle bita.

Ayesha viftade bort hans varningar och trängde sig ivrigt fram mellan de få åskådarna. Vad skulle väl han bry sig om ett par oskyldiga frågor? Den tunna folkhopen tittade förvånat på Ayesha, och lämnade mer än gärna plats åt henne, så att de kunde smita iväg med gott samvete. Ibrahim ställde sig bakom Ayesha, spanade runt och svalde nervöst. Det var lika många blickar fästa på dem som på predikanten. Nästa gång predikanten kom till en paus så avbröt Ayesha honom.

“Ursäkta, herre.”

Mannen stakade till, störd av avbrottet och tittade irriterat ner på flickan som fått honom att komma av sig. “Vad vill du?”

“Vem Jesus vara?”

Predikanten tittade förbluffat på Ayesha och stod tyst ett ögonblick för att försöka avgöra om hon drev med honom eller ej. Han kunde inte avgöra om den uppnosiga araben försökte göra sig lustig på hans bekostnad eller om hon bara var outbildad, men hon skulle hur som helst få en predikan hon sent skulle glömma. “Jesus av Nasareth, Kristus Pantokrator, konungarnas konung, är Guds son och mänsklighetens frälsare! Han dog på korset för våra synder och återupprättade vårt band med Herren! Han sitter nu på sin gyllene tron i himmelen och inväntar den yttersta dagen, när han skall döma alla människor, levande och döda, och kasta ner alla syndare,” mannen betonade det sista ordet och tog en konstpaus för att kasta menande blickar på folket som hade samlats för att höra honom, “i helvetets eviga plågor!”

“Profeten Balian,” avbröt Ayesha honom innan han hann fortsätta, och mannen fokuserade åter på henne, klart irriterad, “och profeten Muhammed? Hur du se dem?”

“Sankt Balian var en lärd man, en vis man som vågade stå upp för sanningen i en mörk tid. Men kättaren Muhammed,” skrek mannen barskt, “är inget annat än en billig charlatan, en lögnare som har förlett ditt folk och dömt miljoner till eldens plågor!”

Ayesha tittade förvirrat på honom. “I Katastrofen, Kalifatet blev skonat. Hur sa?”

”För att de redan var förtappade bortom vad han kunde straffa dem! Domen var när Gud lät sin vrede vandra över Jorden och han kastade alla syndare och kättare ner till Hin Håle! Muslimerna hade redan dragit en nog stor plåga över sig själva, att Gud inte kunde straffa dem värre än vad de av egen makt gjort!”

Ayesha stod tyst en stund och tänkte över mannens ord, som väckte fler frågor än vad de besvarade. Ibrahim kokade av ilska som han kämpade med att hålla undertryckt och knöt nävarna och försökte andas som under meditation. Förkunnaren såg triumfant ner på arabflickan. Han förstod nu hur korsriddarna kände sig. Han hade knappast omvänt henne, men han hade genom kamp tystat en otrogen och visat Jesus styrka för folket. Han svällde av stolthet, och kunde nästan känna hur Gud klappade honom på axeln för att ge beröm.

Efter att lugnt ha stått och funderat, helt utan att ha lagt märke till Ibrahims ilska, tittade Ayesha säkert upp mot predikanten. “Hur vet du detta vara sant?”

Mannen log, och visste att han hade vunnit. “Det står så i Bibeln.”

“Hur vet du att den är sann?”

“Bibeln är Guds ord, det står klart och tydligt.”

“Det stå också i Koranen. Hur kan du vara säker på att Bibeln är sann?” frågade Ayesha. Hon ställde frågan försiktigt och vänligt, men stod rakryggad och tittade säkert upp på mannen. Hon menade inget illa med sina frågor, men hennes välvilja gick dold bakom hennes kraftiga brytning.

Ilskan vällde upp i predikanten och han såg med hat ner på Ayesha. “Tvivlar du på Guds ord?!”

“Nej,” svarade hon snabbt. “Men alla skrifter säga de stämma.” Innan mannen hann svara fortsatte Ayesha. “Gabriels evangelie, det inte vara hela profeten Balians vittnesmål, bara det om Katastrofen. Hur det komma sig? Och varför Jesus skilja sig från de andra profeterna?”

Ayeshas oskyldiga, frågvisa blick retade predikanten, och han var nu helt övertygad om att hon drev med honom. Han kände åter igen hur korsriddarnas ande uppfyllde honom, och han beslutade sig för att lära flickan att man inte drev med förkunnare. “Bröder och systrar,” ropade han så högt han kunde ut i folkmassan, ”en hädare står mitt ibland oss! Hon spottar på Kristus och hans läror! Dra henne utanför stadens murar och stena henne!”

Alla blickar i närheten vändes mot Ayesha. Avsky dröp ur många ögon, men lika många var fyllda av avund eller nyfikenhet. Hon kunde inte förstå detta våldsamma svar. Vad hade hon gjort för fel? Vad var faran i ett par frågor? Alla rörde sig närmare henne med en mörk uppsyn, och hon tyckte att hon hörde hur någon knäckte sina knogar. Paniken var en löpeld som spred sig genom hennes kropp, och hon tryckte sig närmare Ibrahim. Hon började försöka förklara sig på nylatin, men hennes hjärna var fylld med tusentals frågor om Vatikanen och vilda fantasier om vad som skulle hända när de gigantiska, argsinta männen fick fatt i henne. Hennes hjärna vägrade släppa fram de främmande, nylatinska orden och hennes tunga klarade inte av att forma de konstiga ljuden, så hon stod uppkrupen mot Ibrahim och stammade, och såg hur hennes banemän kom närmare. Hennes räddning kom i form av Ibrahim, som lyckades lugna ner sig nog mycket för att inse att de var tvungna att fly. Fyra stycken normalbyggda män hade osäkert börjat avancera mot dem, men verkade ännu inte ha beslutat sig för huruvida de skulle stena kättaren eller ej. När två av dem tittade mot förkunnaren för vägledning tog Ibrahim ett fast tag om den nästan katatoniska Ayeshas arm och drog henne bestämt med sig när han sprang iväg från folkhopen. Hon snubblade till nästan direkt, men återfick snabbt fotfästet, kramade om Ibrahims arm och stapplade med honom. När de kommit ur synhåll från förkunnaren så saktade Ibrahim ner till en rask gång, men släppte inte sitt grepp kring Ayeshas arm förrän de lämnat Forum Elysium och rundat nog många hörn för att han skulle våga vara säker på att ingen förföljde dem. Ayesha stirrade mållöst framför sig och skakade nästan av skräck. Ibrahim slog armarna kring henne och kramade om henne hårt, och Ayesha svarade med att trycka sig närmare honom. Han försökte vara stabil och säker för att hon skulle känna sig trygg, och bad tyst Gud om förlåtelse för att han njöt så mycket av att hålla om hennes varma och väldoftande uppenbarelse.

VIII – I dina vingars hamn

Mars kunde inte längre kallas för ”den röda planeten”. Den lyckade terraformeringen hade fått hav att fylla många av de klyftor och dalar som planeten tidigare hade. Ytan hade bjudit in skogar och sädesfält, och det monotona röda hade försvunnit under skogarnas gröna lövtäcken och sädesfältens bleka kornbodar. Mot denna röd-grön-blåa planet störtade en flammande komet. Den var av glänsande metall, skapad för just detta syfte. Kometen justerade sin bana mästerligt, och rätade upp sig strax innan den slog ner i den flera meter höga ormbunkeskogen på Krimstäppen under den, för att istället sätta fart mot de utsmyckade glasbubblorna som prydde landskapet vid den döda vulkanen Elysium Mons fot. Flammorna hade försvunnit, och il Perso saktade ner när det kom närmare planetens mark. Besättningen var skakad, och när Ersilia krävde en förklaring för den vilda inflygningen fick hon ett slugt leende och en nickning mot Ayesha, som satt på knäna i latrinen och spydde, som svar. Ersilia svarade med en sträng blick som Guillermo skämtade bort med ett lättsamt leende.

Skeppet korsade den Elyséiska kanalen, arkipelagen som låg mellan fastlandet och ön Elysium, där vulkanen stolt stod sträckt mot skyn, med bebyggelse runt sig. Deras mål, den massiva Elysiumarkologin, låg snart framför dem. Ett dussin genomskinliga kupoler av olika storlekar bredde ut sig över flera mil och letade sig runt berget i en månskära. Den största kupolen hade kunnat rymma hela Salt Lake City flera gånger om. Arkologin var utsmyckad med byggnadsverk; Kyrkaktiga torn och tinnar var byggda ovanpå de genomskinliga kupolerna, gigantiska helgonbilder prydde glaset och stora, röda krucifix sträckte sig mot skyn. Det var ingen som tvivlade på att den Röda vatikanen härskade över Elysium.

Guillermo vände skeppet mot stadens hamn, en av de mindre kupolerna utanför själva stadskärnan, och flög in mjukt. Hamnen var en stor plats där mycket av stadens handel skedde, men delen inom arkologin var ganska liten, då det mesta av hamnen var byggt på marknivå kring kupolen, öppet för världen att skåda. Ermo satte kurs emot deras mål, en av de mindre hangarerna. Fraktskepp så väl som mindre frihandlare stod under dem, bland vilka tusentals människor vandrade runt. Folket lastade och underhöll skepp, diskuterade affärer, antog uppdrag, försökte undkomma tullavgifter och lagar, krävde skyddspengar, patrullerade för att hindra oönskat beteende, räknade upp fördelarna med just deras handelshus, kartell eller adelshus, spred den Röda vatikanens ord till främlingar och allt annat mellan himmelen och Mars som människor i en miljonstad gör i en hamn. Ermo bekräftade deras skeppsidentitet för hamnkontrollen, och en hangar, byggd ovanpå fyra andra i ett solitt torn, öppnade sig för il Perso att landa i. Hangardörrarna stängdes bakom skeppet, som nu var ensamt inuti en rum som hade kunnat ta emot ett dubbelt så stort skepp. Det fanns inga fönster, och det var väldigt rent och prydligt. Enkla verktyg fanns att tillgå, och den enda andra utgången än den de kommit in genom var en flera meter bred metalldörr på den motsatta väggen. Dessa hangarer användes bara för mindre i- och urlastning, och den enda vägen till ytan var genom varuhissen som doldes bakom den mindre dörren.

“Vi har tio minuter på oss innan hertig Montagues tjänare kommer,” sade Ersilia stressat. “Jaque, Bram, få fram varorna. Ermo, se till skeppet. Ayesha?!”

Ayesha satt fastspänd i en stol, och greppade så hårt kring stolshandtagen att hennes knogar hade vitnat. Hon lyckades få ett avbrott i sin hyperventilering och tittade upp mot kaptenen som kom ut ur lastrummet. “Ja, kapten Ersilia?”

“Upp med dig, sitt inte bara där och flåsa,” sade kaptenen med en klart stressad stämma. “Det är dags att arbeta.”

Ayesha spände loss sig och såg förväntansfullt mot Ersilia.

“Jag tror att vi kan imponera på hertigen om det framgår att vi har en zensufier med oss. Klä dig traditionellt, och ha gärna ditt spjut. Om han frågar någonting, svara så att du låter vis.”

Ayesha nickade. “Komma han fråga mycket?”

Sili ryckte på axlarna. “Vem vet. Hertig Montague brukar skicka sin analytiker att handla med oss. Det är en stor ära, så vakta dina ord väl.”

Ayesha nickade och gick för att göra som kaptenen beordrat henne. Hon hade hört talas om att adelsmännen på andra planeter hade rådgivare som kallades analytiker, men hon visste inte riktigt vad de var. Hon hade glömt att fråga sin guru, och Kalifatet målade ut dem som djävulens hantlangare. De tog en drog för att släppa in shaytans kunskap i deras hjärnor, en oren intelligens som förledde de adelsmän som var dumdristiga nog att förlita sig på dem. Hon såg helhjärtat fram emot att få träffa en.

“Ermo, sänk landgången!” skrek Ersilia. “De borde komma när som helst nu!”

Ayesha skyndade med att ta på sig en ren vit särk med guldbrodyr som hon fäste kring midjan med ett brett guldbroderad bälte. Hon vände sig mot en liten spegel hon hade i rummet för att kontrollera att hennes vita slöja satt propert och dolde hennes hår. Hon konstaterade snabbt att hennes klädsel var hijab, modest och dygdig, precis som Gud ville. Hon tog sitt spjut som stod lutad mot en vägg och lät tyget som dolde spetsen sitta kvar för att förklä det som en vandringsstav. Om denna analytiker var så intelligent som sägnerna sade så skulle han förstå vad det var ändå.

Hon skyndade ut i lastrummet, där både Jaque och Guillermo redan stod. Ersilia och Ibrahim stod och väntade utanför skeppet, vid sidan av den nedfällda luckan till lastrummet. Först nu lade Ayesha märke till att kaptenen såväl som resten av besättningen var klädda väldigt propert, och stod mer rakryggade än vad hon kom ihåg att hon hade sett dem tidigare. Jaque hade på sig en enkel, rak och mörk uniformsliknande kostym med stängd, hög krage och Ibrahim var klädd i en enkel vit skjorta utan krage, mörka byxor och väst. Hans svarta hår glänste av olja och låg slickat mot hans nacke och hans getskägg var kammat i en prydlig spets. Kaptenen var dock den mest imponerande. Hon bar bruna, knähöga läderstövlar utanpå beiga byxor och en knälång, figursydd blå rock med silverbrodyr utanpå en vit, kraglös skjorta och silverfärgad väst. En vit kravatt var prydligt knuten runt hennes hals och nedstoppad innanför västen. De flesta av hennes bruna lockar var knutna i en hårpiska med ett sidenband, men några hängde ned och ramade in hennes bleka ansikte. Ersilia hade sträckt på sig och såg världsvan och reslig ut, och hade hon haft en värja vid sin sida så hade Ayesha kunnat svära på att hon hade haft adelsblod i sig.

Ett ur inne i lastutrymmet slog över till tolv. Nästan samtidigt öppnades dörren till den stora varuhissen och en mindre, stel man iklädd en mörk kostym klev ut, flankerad av två grova vakter i karmosinröda uniformsjackor, svarta byxor och knähöga stövlar som glänste som om de just blivit putsade. Alla blickar drogs i en sekund till gaussgevären som vakterna bar, innan besättningen kom på sig själva och tittade bort. Vakterna tittade lugnt framåt när de vandrade bakom den första mannen, utan att verka bry sig om någonting annat än att gå i takt. Den lilla mannen synkoperade vakternas marscherande fotsteg, och bar varken värja, senaste modet eller någonting annat som identifierade honom som en adelsman, så Ayesha antog att han var hertig Montagues analytiker.

”Mäster Bertuccio,” sade Ersilia när hon gick fram och tog den lilla mannens hand utan att visa att hon märkt av vakterna, ”det glädjer mig att se er igen.”

”Kapten Bertoni,” sade mannen med en känslolös röst, ”det är alltid ett nöje att träffa på en ärlig handlare.”

”Nöjet är helt mitt,” svarade Ersilia inställsamt. ”Jag hoppas att hans nåd hertigen mår bra?”

Mannen nickade. ”Mycket bra. Hans fru födde hans sjunde son för bara sexton dagar, tre timmar och…” mannen tog upp ett gyllene fickur från hans vänstra byxficka ”trettiofyra minuter sedan. Hade ni kommit för sex dagar sedan hade ni kunnat delta i de festligheter som hertigen utlyste omkring Forum Elysium.”

”Det hade varit väldigt trevligt. Jag minns hans överdådiga generositet när hans tredje son, furst Lucius, föddes. Då pågick festligheterna i trenne dagar.”

”Furst Lucius firande är någonting att komma ihåg. Hertigen hade turen att Corellisällskapet, Titans högst prisade skådespelartrupp, var på turné här just då.” Mannen tog återigen upp sitt fickur och nickade nöjt. ”Två minuter familjärt prat räcker för att uppfylla artighetsstandarder. Låt oss tala affärer, kapten.”

Om Ersilia blev överraskad så syntes det inte. Hon nickade och bjöd in analytikern i skeppet, och vandrade tillsammans med Ibrahim in efter honom och hans vakter. När mannen kommit in i skeppet stannade han upp en sekund och inspekterade lastrummet. Ayesha kunde nu se honom klart och tydligt, och blev obekväm av att se mannen, inte minst efter att ha hört hans kalla stämma. Han var ytterst smal, närmast utmärglad, och hans fingrar var långa och spindelliknande. Mitt i hans ansikte satt en imponerande höknäsa på vilken det vilade ett par små, runda glasögon. Ett par smala ögon stirrade intensivt ut genom glasen. Hans hjässa var kal, men han hade silvergrått hår på sidorna som var fäst i en kort hästpiska som vilade på hans gamnacke. Det som slog Ayesha mest var inte hans ansikte, utan intrycket han gav. Hans mörka kostym och vita skjorta var av god kvalitet, men ytterst anonym. Han bar ingen värja, livré eller synlig lyx. Samtidigt var hans naglar felfritt omskötta, varje hårstrå låg på rätt plats och varje rynka såg ut att vara ditmålad av en skicklig konstnär för att ge en önskad karaktär till ansiktet. Han kändes helt enkelt inte äkta. Den inövade fläckfriheten och taktfasta gången var inte den flytande grace som en adelsman lärde sig, utan var som om en figur från en tavla hade klivit ut och härmade människorna runt sig. Hans anspråkslösa perfektion gjorde att han stod ut, just för att han försökte vara så alldaglig och ointressant som möjligt. När hans genomborrande blick landade på Ayesha så frös hon ihop inombords och kände som att han blickade in i hennes själ. Det kanske var så att Kalifatet hade rätt om dem. Mannen lät sin stirrande blick vila på Ayesha några sekunder, och nickade sedan långsamt åt henne. Han var ett rovdjur som analyserade sitt byte.

Ersilia vandrade in bakom honom, och vinkade åt Jaque. ”Ta fram varorna.”

”Genast, kapten,” sade Jaque, slog ihop klackarna på sina polerade uniformsstövlar och gick bort till en varuskrinna som var fastsurrad i väggen som han tog lös och rullade fram till Ersilia. Den var lastad med de tre lådor och två gastuber som de hade inhandlat i Salt Lake.

”Två lådor mögel, en låda med rötter, två tuber med ru’ya, som jag anropade,” sade Ersilia och gav en gest som bjöd in analytikern att undersöka lådorna. ”Jag lyckades tyvärr inte att komma över någon verum denna gång heller.”

Analytikern gick fram och lyfte bort locket på den närmsta lådan för att inspektera en handfull av det torkade grågröna möglet som låg där i. ”Det är beklagligt, men Nordamerikas verum-export har minskat med sjuttiotre komma fyra procent det senaste året. Antingen har det kommit en ny, osynlig handlare eller så har zonen blivit farligare.”

Analytikern lade tillbaka det ulliknande möglet i lådan. ”Ypperlig kvalitet, det här. Jag har inte sett kapakmögel av sådan här kvalitet på tre år, sju månader och tolv dagar. Den andra lådan håller samma kvalitet?”

Ersilia nickade som svar, men visste att analytikern frågade mest av artighet, för att ge henne illusionen om att han litade på henne. Han nickade en gång, öppnade den andra lådan med mögel trots Ersilias försäkring om dess kvalitet och inspekterade innehållet. ”Ypperlig kvalitet.”

Analytikern öppnade den tredje lådan, och plockade upp en torkad, beige-brun ranka och inspekterade den, medan han nickade för sig själv och såg ut att göra mentala anteckningar. Han grävde runt i lådan och tittade upp med en mindre road blick. ”Det är dessvärre beklagligt att roten befinner sig i detta skick. Detta är huvudsakligen smala rankor, som gör sig bäst som khat, och då den är torkad så saknar vi det alternativet. Den kan användas till diid, men den kommer att bli av medelmåttig kvalitet.”

Ersilia svor i sina tankar. Nu skulle han vägra betala fullt pris för roten, och när en analytiker väl hade bestämt sig för någonting var det ingen mening att försöka övertala dem. En analytiker ljög aldrig, och om han gjorde det var han för duktig för att man skulle märka det.

”Jag har sett till att få ru’yan testad i effekt, och jag kan intyga att den är nog potent,” sade Ersilia, utan att visa att hon blivit störd av kvaliteten på roten. Analytikern nickade och godtog svaret. Att mäta effekten i ru’ya, sporrik luft, var svårt och tog lång tid, och då det huvudsakligen såldes på gatan och i de lägre klasserna hade köparna på Mars börjat lämna testningen till de handlare som de kunde lita på. Ersilia var en sådan handlare, och hon misstänkte att huset Montague ville behålla hennes tjänster, då de hade skickat analytikern Bertuccio att handla med henne de senaste gångerna hon sålt till dem, en ära som bara kunde överträffas av att hertigen själv skulle komma.

”Två lådor mögel av ypperlig kvalitet, en låda kapakrot av medelmåttig till undermålig kvalitet och två tuber ru’ya. Med flyg- och besättningskostnader är en skälig betalning åttioniotusen femhundratrettioåtta floriner. Låt oss avrunda till nittiotusen jämnt. Hertigen uppskattar er punktlighet och plikttrogenhet.”

Ersilia tyckte att det faktiskt var en skälig betalning, men mannens kalla, kalkylerande sätt gjorde att hon ändå kände ett stickande tvivel. Att han representerade hertig Montague gjorde dock att hon inte vågade argumentera. Hon visste hur som helst att hon inte skulle få mer, då hon aldrig hade hört talas om att någon hade lyckats få en analytiker att höja priserna, och hon vågade inte uppröra honom, rädd för att försämra relationen med hertig Montague, en arbetsgivare hon verkligen behövde.

”Jag är hedrad av hertigens generositet,” sade hon med vad hon hoppades lät som genuin tacksamhet i rösten. ”Vill ni att vi levererar lådorna eller tar ni med er dem som vanligt?”

”Vi tar med dem. Sergeant Lugino, ta varorna till varuhissen,” sade analytikern, och tog upp en stor, utsmyckad penningpung i läder som klirrade inbjudande och räckte över den till Ersilia. ”Nittiotusen floriner.”

Ersilia tog emot den tunga pungen och vägde den i handen. Han hade alltså redan innan deras möte bestämt priset. Hon kände att hon blev lurad, men nu kunde hon inte protestera, och log mot analytikerns känslokalla ansikte. ”Ett nöje att göra affärer med hertigen.”

”Hertigen uppskattar alltid en hårt arbetande och ärlig kapten,” svarade analytikern, precis lika kallt och kalkylerande som han alltid talade. Inte en nyans i hans röst eller rörelsemönster hade ändrats under hela samtalet. ”Hertigen uppskattar dig, kapten. Du har ett framtida samarbete säkrat.”

Vakten Lugino kom tillbaka bakom analytikern, som sträckte ut sin hand till Ersilia som tog den och skakade, lugnt och affärsmässigt. ”På återseende, kapten.”

”Må gud välsigna hertigen,” sade Ersilia, och försökte låta så ärlig som möjligt.

”Må gud styra ert roder,” svarade analytikern automatiskt, utan någon känsla eller tecken på att han menade något djupare med orden än deras artighetsvärde. Han vände på klacken och vandrade, flankerad av sina livvakter ett halvt steg bakom honom, bort till den öppna varuhissen där skrinnan med kapaken redan stod. När hissdörrarna hade stängts och analytikern med sällskap försvunnit vågade Sili, för första gången sedan analytikern hade anlänt, andas ut. Ayesha hade varit så upptagen med att iaktta analytikern och lade först nu märkte till att kaptenen såg ut som en man, och det var egentligen bara hennes ansikte som skvallrade om någonting annat. Ayesha märkte att det inte bara var kläderna som orsakade illusionen, utan att det mesta var för att kaptenens bröst var platt. Ayesha tittade förvånat på platsen som borde ha varit utbuktande av kvinnlighet i ett ögonblick och slet sedan blicken upp mot Ersilias ansikte.

”Du skötte det bra, kapten,” sade Ibrahim, och fick en instämmande nick från Jaque, ”men jag tror nog att vi blev lurade.”

”Kanske,” svarade Sili, ”men det tror jag inte. Nittiotusen floriner är en god betalning, så tack vare den goda hertigen kan ni få den lön ni förtjänar.”

Sili tittade mot manskapet med ett avslappnat leende på hennes hjärtformade ansikte. ”Ett väl utfört uppdrag. Vi lägger ankare här i några dagar. Jag ska besöka gillesmästaren och se om han har något uppdrag åt oss.”

”Bram?” frågade hon och vände sig mot Ibrahim. ”Jag är säker på att fröken Ayesha vill se Elysium innan vi ger oss av. Du kanske kan visa henne runt staden?”

”Det skulle vara mitt nöje,” sade Ibrahim leende, först mot Sili och sedan mot Ayesha.

”Jaque,” fortsatte Sili, ”jag ska komma ihåg att visa dig mitt favoritvärdshus, nu när vi har chansen.”

Jaque nickade, ett smalt leende på ansiktet.

”Då så,” sade Ersilia, och tog upp ett blankt etui ur rockens bröstficka. Hon tog ut en cigarill ur etuit och tände den med en tändsticka, drog ett djupt halsbloss och blåste sakta ut röken. “Lediga.”

-

Figuren med ansiktet dolt i en mörk slöja klättrade upp för en rostig stege, upp ur Elysiums underjord till en gränd, och vandrade lugnt ut på ett folkfyllt torg. I handväskan som hängde över hennes axel kände hon den massiva tyngden av hundratusentals nyförvärvda floriner och greppade hårt kring den med ena handen, medan hon spanade runt sig alltför oroligt för att ingen skulle märka hennes vaktade sätt. Lyckligtvis smälte hon in någorlunda. Det var vanligt att kvinnor av de lägre klasserna täckte i alla fall sitt hår, och det hade på senare tid blivit mode att dölja ansiktet bakom en slöja. Stadsvakten hade inte satt ut någon efterlysning, men hon hade hört att andra redan hade börjat leta efter henne. Hon hade vetat att hon skulle vara tvungen att fly snabbt, och förberett sig. Hon rättade till sin ryggsäck med kläder och förnödenheter och begav sig med kvicka steg och ett fast grepp kring hennes floriner mot hamnen.

VII – Ares & Eros

Över den röda planetens axel dök det upp en rymdstation av glänsande blank metall som hängde fridfullt i tomrummet. Stationen Ares var massiv, flera kilometer stor, och runt den låg skepp i alla storlekar, från enmansfarkoster mindre än il Perso till en transplanetär superfraktare, en av galaxens verkliga jättar. Det var första gången som Ersilia såg en med sina egna ögon, och synen tog andan ur henne. Skeppet var snäppet större än stationen Ares och var kapabel att frakta massiva mängder varor, eller hundratusentals människor med mat och kläder. Vanliga interplanetära fraktskepp, fortfarande nog stora för att de skulle kunna bära hundratals skepp i il Persos storlek, höll febrilt på att frakta varor från Ares in i skeppets gigantiska hangarer.

”Har…” stammade Ayesha fram, tagen av häpnad av superfraktaren. ”Har människor byggt allt detta? Hur de kunna?”

”Pengar,” sade Jaque och ryckte på axlarna. ”Allt handlar om pengar. Det där…” sade han och inspekterade skeppet på skärmarna, ”borde vara il Divina Carozza. Halva det där skeppet ägs av samma familj som äger skeppet som landar i Salt Lake. Bara på tullavgiften tjänar de nog mycket för att kunna låta skepp lägga till i Nordamerika…”

”Fast det är inte dem som har byggt det,” sköt Sili in. ”Superfraktarna är inte byggda av mänskliga händer.”

”Det vet du inte,” svarade Jaque och vände sig mot Ayesha. ”Enligt sägnen så ska femton adelsfamiljer runt om i solsystemet ha funnit sju sådana där skepp som drev runt planlöst i rymden som en gåva från Gud, men det tror jag på så mycket jag vill. Historien har förfalskats och skrivits om många gånger, och de kan lika gärna vara en kvarlämna från innan Undergången…”

Sili kände Jaque nog väl för att veta att hon skulle lämna honom ifred för att inte dras in i en lång utläggning om Hellasrepublikens smutsiga byk, och lät honom grubbla för sig själv. Superfraktaren var sannerligen massiv, och oavsett vad Jaque påstod så var det svårt att förstå hur Gud inte hade kunnat vara inblandad i någonting så stort och komplext. Hon betvivlade att till och med de skickligaste sanndrömmarna skulle kunna tänka ihop någonting liknande, trots deras heliga insikt. Nej, skeppet var för invecklat och imponerande för att ha skapats av mänskliga händer. Hon hade hört rykten om hur de såg ut inuti: en välfungerande gravitation i hela skeppet, stora parker med sjöar i, mindre städer med restauranger som födde upp sina egna djur, konserter komponerade specifikt för det skeppet och alla andra tänkbara njutningar och nöjen för de som hade råd att följa skeppet som passagerare i första klass. Hon undrade hur mycket som var sant och hur mycket som bara var sägner och skrönor, och insåg nedslående att hon aldrig skulle få reda på det.

För en gångs skull, kan inte allt gå bra för mig? tänkte hon för sig själv. Om vi fick ett enkelt uppdrag som gav ordentligt med pengar, så slapp vi äta annat än gröt dagarna i ändå och jag kunde faktiskt ta lika mycket i lön som manskapet…

Hon fäste blicken på den röda planeten och kände som alltid hur den väckte dåliga minnen. Om far hade sett mig nu… Jag har knappt ens råd att tanka skeppet utan förskottsbetalning.

”Ares, Ares.” Ermos röst väckte Ersilia ur hennes tankegångar, och hon märkte att skeppet nu hade seglat närmare Ares. Stationen såg absurd ut. Hon kunde inte säga vad som en gång hade varit centrum på stationen, eller ens vad som var det nu. Konstanta påbyggnationer hade gjort att stationen hade växt flera gånger om, och nu påminde den mest om en labyrint som hängde fritt i rymden; stora hangarer, boplatser och tempel som satt ihop via ett virrvarr av korridorer och gångar som varierade mellan personstora till skeppsstora. Mindre stationer som hade byggts kring Ares hade sakta med säkert anslutits för att bli en stor station, och de kunde även nu se hur nya delar höll på att byggas

”Ares, kom,” svarade en ljus, kvinnostämma ur en av skeppets högtalare.

”Ares,” svarade Ermo vant, ”detta är il Perso, begär tillstånd att lägga till, kom”

”il Perso, det här är Ares,” svarade kvinnan. ”Vilket är ert syfte med visiten, kom.”

”Vi tänker övernatta på stationen, och därefter bege oss till Elysium imorgon. Jag skickar över skeppets papper nu, kom.” Ermo slog in ett par kommandon på ett tangentbord som var kopplat till en dator vars stora skärm inte visade någonting annat än en svart vägg täckt av hundratals vita tecken.

”Vi har tagit emot era papper, il Perso, och de ser ut att vara i ordning. Följ landningsvektor 27b. Må Gud lysa upp rymdens mörker.”

”Må ni aldrig få slut syre.” Ermo tryckte in en lång knappsekvens på samma tangentbord som tidigare och kontrollerade så att allt stämde. När han var nöjd så vände han sig mot mikrofonen igen. ”Hur är det med mor?”

”Bra, under omständigheterna,” svarade kvinnan. ”Hon är fortfarande nere sedan far, bevare hans själ, dog, men hon än piggare sedan du var hemma sist.”

Ermo andades tungt ut. ”Det får vi vara glada med, i alla fall.”

”Du kommer inte och hälsar på den här gången? Du vet hur mycket hon saknar dig. Ni har ju inte setts på över ett år.”

”Jag…” började han, och fumlade med orden i munnen. ”Inte nu, kanske när vi lämnar Mars. Vi får ta det senare, i enrum.”

”Du är inte ensam? Hej, Sili, Jaque eller Bram. Stanna till på vägen ut ur hamn, så vi får träffas.”

”Hej, Lucia,” svarade Sili med ett litet leende. ”Vi ska försöka, men vi kan inte lova riktigt ännu. Ta hand om er mor.”

”Det ska jag. Gud vare med er.”

Ett klickande ljud avslöjade att den andra parten avslutat kommunikationen, och Sili lade lugnt en hand på Ermos axel. Han lade sin egen över hennes och de stod tysta så i några sekunder. Alla andra verkade ha blivit lika förstenade som dem, och Ayesha visste inte riktigt vad hon skulle göra. Hon hade inte förstått riktigt allt, och blev lättad när Ermo tog ett djupt andetag och vände sig mot dem.

”Som jag sade tidigare, så får vi övernatta på Ares. Jag orkar inte flyga in skeppet på Mars nu. Gå ni och lägg er, jag lägger an.”

De andra nickade och gick iväg, förutom Sili, som höll kvar sin hand på Ermos axel och tyst såg på när han skickligt navigerade in skeppet genom en gapande hangarport och säkert satte ner det bredvid ett av de andra fem skeppen som de delade hangar med. Hangardörrarna stängdes bakom dem, och folk började söka sig ut ur de andra skeppen för att lasta, fylla på bränsle och syre och bara för att komma ut ur de skepp som de varit instängda i så länge.

”Se till att försöka få lite sömn,” sade Sili med ett trött leende. ”Jag har talat med vår kontakt, och han möter oss i den vanliga hangaren vid tolv. Du hinner få nästan tio timmars sömn innan det.”

”Mm,” mumlade Ermo fram som svar medan han blint stirrade ut i fjärran.

”God natt,” sade Sili och vände sig om för att gå. Hon hade bara hunnit ta ett steg innan hon kände hur Ermo grep tag i hennes hand. Hon vände sig om, och såg hur han trött såg upp på henne med en tyngd blick.

”Stanna med mig?”

-

En figur klädd helt i svart, med en slöja som dolde dess hår och ansikte, smög runt i ett stort rum. Det var säkert fem meter till tak och lika stort som il Persos lastrum, och inredningen kostade säkerligen mer än skeppet. Väggar, golv och tak var av oljad mahogny och en stor himmelssäng draperad i purpurfärgad siden avslöjade att det var ett sovrum. På väggarna hängde handmålade tavlor, en lyxvara som bara adeln hade råd med, i ett hörn var en släckt eldstad och i mitten av den östra väggen öppnade sig en välvd dubbeldörr av glas ut på en marmorbalkong, där man kunde skåda den stilla natten som vilade över Elysiumarkologins upplysta gator.

Den svartklädda figuren öppnade ett skrivbord i snidat mahogny och började länsa det på ädelstensinlagda smycken av guld, silver och titan, hårborstar och kammar av marmor och elfenben, dinarer, dukater och floriner och lade allt i en mörk ryggsäck. Figuren vandrade vidare till en garderob och öppnade den. Den struntade snabbt i de dussintals klänningar av finaste siden och sammet, och plockade istället på sig en handfull dyrbara sjalar av finaste material. Skepnaden såg runt efter andra dyrgripar att ta med sig, och vandrade sedan nöjt bort mot balkongen. Den tog fram ett gyllene fickur och tittade på tiden.

04.00. Vakterna borde vara borta.

Skepnaden tittade försiktigt ut över den välmående och färggranna trädgården som låg under balkongen, ett Eden i arkologins annars metalliska innehåll, och såg till sin stora lättnad inga vakter. Den svarta skepnaden vandrade ut på balkongen, fäste en änterhake i marmorräcket och kastade ner ett grovt rep som den ovant klättrade ner för. När den nått marken så ryckte den hårt i repet tre gånger, och änterhaken fällde in sig och dunsade tungt ner i gräset. Snabbt skyndade den sig igenom den mörka trädgården bort till en port i muren. Den slog in en kod på en panel bredvid och dörren öppnade sig utan protester. Figuren skyndade sig ut i den fartfylla staden som låg inkapslad under en genomskinlig kupol, och försvann snabbt in i den festsugna folkmassan.

VI – Stilla farvatten

Tiden ombord på il Perso passerade till en början långsamt för Ayesha. Bara några dagar in på deras seglats genom rymdens mörka hav gav hon upp sina försök att följa sin vanliga dygnsrytm, och började sova när hon blev trött och äta när hon blev hungrig, som de andra besättningsmedlemmarna. Det enda som var bestämt var att de åt middag tillsammans, klockan fem enligt jordetid, och då deras sömnscheman såg annorlunda ut från dag till dag så betydde det att middagen lika ofta blev frukost eller lunch som den blev middag. Hon uppskattade de här middagarna, då det blev ett avbrott i deras annars sysslolösa vardag, och då alla utom Guillermo hjälpte till att tillaga dem så fick hon möjlighet att tala med hela besättningen. Ganska snart förstod hon varför hennes guru hade skickat henne på denna hajj. Hur skulle hon komma till insikt om Guds oändliga kärlek när hon hade svårt att förstå sig på bara dessa fyra personer?

Kaptenen, Ersilia, kunde hon inte riktigt placera. Hon framstod mer som vän och like, och verkade oftast bara vara kapten till titeln. Samtidigt hade hon inte svårt att utnyttja sin ställning och bestämma enväldigt när oklarheter kom upp. Vad hon hade lyckats få ut var att hon kom från en elyseeisk handelsfamilj, men att il Perso inte handlade med dem. Jaque förstod hon sig verkligen inte på, och hade lite svårt att placera honom. Han var gammal nog att kunna vara pappa åt hela besättningen och var en tystlåten och försiktig man som sade sig ha dödat människor för pengar i sex olika arméer. De gånger han öppnade munnen så passade han mot förmodan in i samtalen och skämtade och skojade med resten av besättningen, förutom när han talade om sig själv. Hans sätt att helt lugnt, med en dos självförakt i rösten, tala om hur han hade dödat som hyrsvärd, gjorde fler än bara Ayesha obekväma. Guillermo var, om än vis, konstig av sig, som att han inte alltid var närvarande, och verkade, för att Ayesha inte ville kalla en ny bekant för lat, väldigt avslappnad. Hon kunde inte få reda på vad, eller om han hade gjort någonting alls innan han gick till sjöss med il Perso. Den enda som tedde sig normal var Ibrahim, som berättade att han hade jobbat åt en muslimsk handelsman innan det att Ersilia hade anställt honom efter det att han hade tappat sitt tidigare jobb.

”Du då,” sade Ersilia till Ayesha över middagen en kväll. ”Du har ännu inte riktigt förklarat varför du vill fara med oss. Jag trodde hajj var att besöka Mecca?”

Ayesha såg upp från sin tallrik som var fylld med ris och köttgryta. De hade ordnat en ordentlig måltid istället för deras vanliga middagar som oftast bestod av enklare mat som gröt eller liknande. Hon hade tillrett ett fat med dadlar som hon hade köpt med sig som en gåva till sina nya färdkamrater, och dess söta doft låg tungt och lockande i luften. Dagen till ära så hade även Guillermo satt sig att äta med dem, något ovanligt, då han vanligtvis tog sina måltider i cockpitten eller maskinrummet, där han spenderade det mesta av sin tid.

”Ja, för Kalifatets muslimer,” svarade Ayesha. ”Vi zensufier, vår hajj är annan. Det inte vara en fysisk resa, utan andlig. Man prova på att leva livet, se alla sorters människor, filosofera över Guds kärlek. Genom att resa mellan stjärnorna, och träffa människor av alla sorter får man se Guds närvaro i alla ting.” Hon stannade upp i sitt tal och drack en klunk vatten. ”Det finns platser många besöka också, platser viktiga för andra troende eller underverk människan skapat.” Ersilia gav henne en fundersam blick, och hon tillade snabbt ”Jag komma inte be er att gör omvägar för mig.”

Ersilia betraktade henne en stund. ”Är det säkert att det är allt?” frågade hon med en misstänksam ton. ”Om du har flytt från någonting eller har problem så är det ingen fara, vi kommer att skydda dig så länge som du har berättat för oss i förväg. Om du ljuger och sätter resten av oss i fara kommer vi att kasta ut dig ur luftslussen. Nå?”

”Nej, jag har inga problem,” svarade Ayesha, och blev bemött av en anklagande blick från Ersilia. ”Vid profeten, nej!”

Ersilia nickade nöjt och fortsatte att äta sin middag. ”Bra. Det är en regel jag har på skeppet; inga lögner mot resten av oss. Lögner har fått bättre skepp än detta att gå på grund.”

Tiden som de spenderade ute i rymdens kalla tomrum gick inte fortare, och Ayesha började känna sig rastlös. Resetiderna mellan himlakroppar var väldiga och den passiviserande känslan av att i nästan två månader inte göra någonting förutom att laga mat klarade hon inte av, så hon drog sig flera timmar om dagen iväg till lastrummet för att öva på sin stridskonst och sin fysiska form. Hennes muskler var starka och smidiga och det var få gram fett under hennes hud. När hon var klädd enklare så kunde den övriga besättningen se att hon nog hade mest muskler av dem alla, men att hon trots det alltid såg lugn och förtroendeingivande ut.

Ayesha behövde anstränga sig för att bli förstådd på nylatin, och när hon talade det dagarna i ända så hände det att hon även började tänka på nylatin. Hon upplevde det som hemskt; hon kunde inte hitta rätt ord nog fort och hela hennes tankegång gick saktare. Hon fick svårt att fokusera sig på annars självklara saker, och djupare tankar tappade hon ord för. Hon uppskattade därför att Ibrahim fanns på skeppet, då de kunde tala arabiska med varandra. Det var på ett sätt som att hon kände sig hemma när de talade; hon kunde återgå till att tala och tänka på sitt modersmål och känna sig som sig själv igen, och då Ibrahim gärna ville tala om allt möjligt från zensufism till hennes liv så kunde hon diskutera sina teorier och observationer med honom.

Så förflöt två månader, plågsamt långsamt och instängt för vissa i besättningen, och alltför snabbt för de andra. Sakta men säkert så vänjde sig resten av besättningen vid Ayesha, och när deras resa hade kommit till ett slut så kände alla att hon var en del av besättningen. Strax före middagen en kväll, då en nyvaken Ayesha stod och rörde om i en stor gryta med gråaktig, puttrande gröt så kunde de höra Guillermos röst som kom ut ur skeppets högtalarsystem.

”Vi är framme,” sade han. ”Vi ligger i omlopp kring Mars, på kurs mot Ares. Har vi tur så kan vi ta oss ner till ytan innan skymningen.”

Slut på del I

V – In i tomrummet

Ett irriterande tjutande slet Ermo ifrån hans drömlösa sömn och tillbaka till den hårda verkligheten. Han gnuggade bort sömngruset ifrån sina ögon och lade blicken på de blinkande röda siffrorna som krävde hans uppmärksamhet. Det borde vara soluppgång utanför skeppet, och det borde ge honom tid till att dricka kaffe och bli människa innan han var tvungen att börja göra iordning skeppet. Han slog av alarmet på den gamla väckarklockan och sköt sig upp till sittande ställning på sin bädd i maskinrummet. Motorns brummande läte vibrerade genom golvet och luften och fick honom att känna sig till rätta. Il Perso mådde bra, och då kunde han kliva upp i lugn och ro. Hans hjärna startade upp, och det första han kände nu när han kunde tänka klart var att en vild best var instängd i hans urinblåsa, och nu kämpade för att ta sig ut. Då han visste att behovet att besöka latrinen hade framkallats av Silis besök kvällen innan så accepterade han det utan några protester, tog på sig ett par vida byxor med ett dussin fickor, tunga av verktyg, och begav sig barfota för att underkasta sig urinbestens krav. Medan han vandrade ut i lastrummet tog han på sig ett linne som en gång i tiden varit vitt, men nu, som alla hans kläder, hade börjat bära oljiga tecken på hans yrke. När han kommit ut i lastrummet klättrade han snabbt upp för stegen och kom in i köket, där han fyllde och slog på vattenkokaren innan han sprang in på den angränsande latrinen för att släppa ut besten som var fångad i hans blåsa. Efter ett par minuter så spred sig ett betryggande lugn inom honom, och han lämnade nöjt porslinsaltaret. Han bryggde en kanna kaffe och ordnade sig en enkel frukost. Ermo uppskattade ensamheten som den tidiga morgonen erbjöd honom, då han var ensam med skeppet och kunde utföra sina dagliga ritualer i sin egen takt. Han hällde upp en kopp kaffe och inspekterade förnöjt den bruna sörjan. En stark och aningen stickande doft lovade honom att han snart skulle bli människa igen. Lugnt och förnöjt traskade han fram över den kalla metallen till skeppets cockpit, ett rum nästan lika stort som matsalen, där två stolar med kraftiga spännen stod bakom en stor kontrollpanel täckt av hundratals reglage av olika former och storlekar. På väggen och taket framför stolarna och kontrollpanelen hängde ett dussin skärmar som visade skeppets omgivning åt alla håll.

”Vi lyfter om arton minuter,” sade en mörk mansröst från en högtalare. Ermo slog i ner i lugn och ro. Vanligtvis hade han inte ens vaknat när fraktskeppet började lämna planeten, och blev väckt av de andra som saknade gravitationen. Han drack en klunk av det varma kaffe och grimaserade förnöjt åt styrkan.

”Vi lämna Jorden snart?”

Ljudet skrämde Ermo och han vände sig snabbt om. I dörröppningen till cockpitten stod samma kvinna som han tafatt hade försökt hålla sällskap dagen innan och tittade på honom med ett förväntansfullt uttryck som snabbt byttes till förvåning. ”Något fel?”

Han andades ut tungt. ”Du överraskade mig, bara.” Han tog en till klunk av kaffet och samlade sig. ”Jo, vi lämnar Jorden om… sjutton minuter.” När han såg det förväntansfulla ansiktsuttrycket på Ayeshas ansikte så fortsatte han. ”Är det första gången du lämnar planeten?”

Hon nickade. ”Första gången jag lämna mitt hem, det här. Du varit på många planeter?”

”De flesta. Det är bara Venus som jag ännu inte har besökt.” Han drack lite till av den svarta sörjan han hade i sin mugg.

”Vilken är din favorit?”

Guillermo log. ”Ares. Det är en stor rymdstation i omlopp kring Mars. Jag föddes där. Vi från rymden känner oss inte riktigt säkra med äkta gravitation och himmel över huvudet. Så fort jag kommer till en planet så vill jag bara fara vidare. Det är därför jag älskar det här jobbet; vi stannar aldrig, utan det finns alltid någonstans att flyga. Som jag ser det så är det inte målet som är det viktiga, utan resan dit.”

Ayesha stod tyst och tittade på honom, medan hon såg ut att tänka. Ermo tog en djup klunk ifrån det kallnande kaffet och såg muggens botten. ”Har du fått någon frukost?” frågade Ermo, och Ayesha skakade på huvudet som svar. ”Inte jag heller. Kom, vi hinner precis skaffa lite innan skeppet lyfter.”

Ermo kastade snabbt i sig en frukost, och uppmanade en inte lika stressad Ayesha att göra detsamma. ”Du vill inte hålla i kaffe när skeppet lyfter,” försäkrade han Ayesha med ett leende som hon inte riktigt förstod. Hon ville inte vara en dålig gäst, och gjorde som mannen (Guillermo, upprepade hon tyst för sig själv) sade, medan hon sköljde ner måltiden med en stor kopp kaffe; svart som helvetet, starkt som döden och sött som kärleken.

-

Landgångarna hade dragits in i skeppet flera timmar tidigare, och det låg nu ett gigantiskt, skimrande silverägg i den plågade öknen utanför Salt Lake City. Sakta letade sig ett mullrande ljud från skeppets motorer fram, och ljusa lågor började mödosamt trycka metallkolossen uppåt mot himlen. Bobcat Ranger, en ful och obekväm liten cowboy såg som alltid med en stickande sorg i bröstet hur hans enda kontakt, hans enda bevis på en värld utanför Jorden, lämnade dem, och som alltid undrade han ängsligt om det var den sista gången han skulle se det vita skeppet, som nu hade aktiverat sina stora, bakre motorer, och allt snabbare försvann likt en stigande komet i morgonhimmeln. Det bruna dammet som täckte hela den här förbannade kontinenten letade sig i hans näsa och framkallade en nysning, och när han öppnade ögonen igen så kunde han inte hitta den vita fläcken i skyn. En ängslig tanke föreslog att skeppet bara hade varit en hallucination som hans kapakskadade hjärna hade drömt ihop, men han tryckte bort tanken med en bön.

Den här är för dig, Gud, tänkte han och höjde sin skitiga fickplunta mot himlen. Låt det vita skeppet landa igen. Amen och allt sånt. Han vände pluntan upp och ner och drack djupt av det grumligt bruna innehållet som starkt påminde om diesel i smaken. Han grimaserade och tog en till klunk för att skölja ner den första. Inte helt nöjd med resultatet så tog han en mindre klunk från en annan plunta och kände sig nöjd. Risbrännvinet må ha varit dyrare och svagare, men inget smakade riktigt lika fint som äkta amerikanskt risvin.

Gud, kommer inte skeppet tillbaka, så kommer jag att leta upp dig och köra en kniv i arslet på dig.

-

Ayesha hade gjort som Guillermo och spänt fast sig ordentligt i en av stolarna i cockpiten, något hon var tacksam över när gravitationen försökte hindra skeppet från att trycka sig genom de atmosfäriska lagren. Hon hade aldrig varit uppe i luften tidigare, och satt nu nära panik. Hon hyperventilerade, mumlade böner mellan andetagen och kramade fast sig i den kalla metallfåtöljen så gott hon kunde. Guillermo satt däremot förvånansvärt lugnt och andades i normal takt, med ett nästan osynligt leende och stängda ögon.

”De andra vara fastspända?!” vrålade Ayesha ut, och märkte att ljudet inte alls var så högt att hon hade behövt höja rösten.

Ermo ryckte på axlarna. ”Kanske,” svarade han lugnt. ”Il Persos gravitation kanske låter dem sova lugnt, men vi märker snart om någon ropar till.”

Ayesha blev föga lugnad av hans osäkerhet, och fortsatte med att klamra sig fast i stolen. Det kändes på ett sätt som en smärre evighet, men samtidigt så kändes det som att bara ett par sekunder hade passerat. Snabbare än hon hade trott så upphörde trycket, och någonting som liknade normal gravitation tog dess plats. Hon spände snabbt upp de tryckande bältena, och kom på fötter. Det svartnade för ögonen i några sekunder och hon föll nästan innan blodet åter igen nådde upp till hennes huvud. Hjärtat slog så fort att hon trodde att det skulle spränga hennes bröst, hon hyperventilerade, kände ett tryckande behov av att kasta upp den lilla frukost hon hade fått i sig, och  kände sig så otroligt levande, som om en eld som hotade att äta upp henne brann i hennes inre. Sakta lugnade hon ner sig, men kände samma energi fortfarande uppfylla henne.

Kan det vara..? Hon tittade vilt ner på Guillermo som satt med det där smala, gäckande, stiliga och förbannade leendet på läpparna. ”Vi är nu utanför Jordens atmosfär, fröken. Välkommen till mitt hem.”

”Jag tacka dig för lektionen,” sade hon snabbt. Guru? Nej, nej. Kanske. Inte än. ”Om du ursäkta, jag gå meditera över det här.”

Guillermo nickade lätt åt henne, och vände sig mot kontrollpanelen. ”Detta är il Perso,” sade han in i en mikrofon. ”Vi begär tillstånd att få lyfta.”

”il Perso, du har klartecken att lyfta. Må Gud lysa upp rymdens mörker.”

”Må ni aldrig få slut bränsle.” Han tog skeppet genom de öppna hangardörrarna och ut i det oändliga mörkret som låg framför honom. Sakta men säkert kände han hur den konstgjorda gravitationen tappade greppet om honom och han snart var omfamnad av den viktlösa rymdens tomma, kalla mörker. Han kontrollerade skeppets värden ännu en gång, fällde ut skeppets solsegel och ställde kursen mot Mars. Han lutade sig bak i stolen, blundade och kände att han äntligen hade kommit hem.